Tångsnällan och pålitliga kunder

Nu har SL beslutat att stoppa delar av SD:s reklam i tunnelbanan. Orsaken att resenärer eller demonstranter skadas då reklamaffischerna rivs ner är den övervägande anledningen. Men det är dock tillåtet att fortsätta annonseringen låter Trafikförvaltningen meddela.

Brott lönar sig, anser Henrik Vinge med hänvisning till att demonstranterna tagit saken i egna händer medan han i samma andetag hasplar ur sig att SD:s kampanj varit uppmärksammad och att SD är mycket nöjda. Mer nöjda än vad de vågat hoppats på.

Jag ryser och hoppas att all politisk reklam stoppas. Hets mot folkgrupper kommer visserligen inte att upphöra men ett förbud förhindrar i vilket fall som helst SD att fästa lim på väggarna och trycka dit sin snuskiga propaganda.

Här i vår by med omnejd finns det gott om Sverigedemokrater. Även om jag i min naivitet inte vill tro det. Säkerligen ökar procentantalet och fler kommer att stoppa SD:s valsedlar i det vita kuvertet när det är dags att rösta nästa gång.
Och den tiggande flickan fortsätter att kura ihop sig utanför vår lokala matvaruaffär. Hon är en exteriör inredning precis som skylten som meddelar om extrapris på melon och frysta köttbullar. Synliga utan att någon för den skull tar notis om varken flicka eller skylt.

Idag har vi dock lagt alla bekymmer om brunbyxor och tiggande människor åt sidan. Haft en heldag med småtvillingarna och deras storasyster. Letat oss ut till kustbandet och frotterat oss med tångsnällan som är en släkting till sjöhästen och bär sina yngel i en ficka på magen. Genomskinliga räkor, ömsat skinn från huggorm och simmande pyttesmå plattfiskar.
Ålgräsmatta, kransalger och sett hur Östersjön beter sig om vi kissar i dess vatten.

Pannkakor och pomme. Lyxbåtar och rangliga vattenfyllda ekor. Fikastopp vid Sänkdalens glassfabrik där det råder självbetjäning vid glassförsäljningen. Hallonglass, chokladglass och jordgubbsglass i bägare. Kaffe därtill. Allt betalas i ett litet hål i disken. Familjen Gunnarsson litar på sina kunder.

Äventyr med barnbarnen hägnar in oss från allt som händer runt omkring. Krig och katastrofer, både ute i världen och i vår närmaste omgivning. Barnen blir ett slags andningshål även om syret tar slut och skavsåren i öronen småblöder. Vi återbördar de små liven till de som har huvudansvaret, vilar upp oss och tar åter mot dem med laddade krafter och ny fräschör.

Grannkatter och en hemmabyggd pråm

Har under förmiddagen ägnat min mamma uppmärksamhet. Putsat alla hennes fönster och tagit ett rejält tag i den lilla trädgård hon förärats med då hon köpte radhuset.
Vid min sida fanns som alltid maken. Han körde de mer maskulina redskapen som låter när de startas medan jag höll mig till skyffeljärn och sekatör.

En av mammas grannar har ett helt stall med katter som gör sina behov i rabatterna belägna på andra sidorna om de staket som omgärdar djuren och dess ägare. Ett stråk av spänt läge ligger mellan min mamma och den kattälskande damen, just på grund av hennes husdjur.
Jag tror att grannsämjan vore god om mamma slapp kattskit i sina rabatter och katthår på utemöblernas dynor. Både katterna och kattdamen tittar oförstående och förebrående på mamma när saken kommer på tal. Andra samtalsämnen har trutit mellan dessa två kvinnor även om starten verkade lovande när mamma flyttade in med sitt bohag.

En från grannkvinnans håll gemensam nämnare med min mamma finns det dock. Grannen som bor mellan dem. Han är ett hett samtalsämne som damen med katterna gärna vill dryfta med alla och en var. Så även med min mamma. Hon är av den åsikten att var och en måste få sköta sitt och sin lilla trädgård utan grannsamverkan om inte samverkan efterfrågas. Varpå grannen med alla katter får tugga luft när mamma är på lagom hörhåll.

Idag såg hon sin chans, grannkvinnan. Hon klättrade raskt över sitt staket och stegade fram till mig. Pekade på mellangrannens kirskål, spände ögonen i mig och frågade hur hon skulle få bukt med ogräset som letat sig in på hennes domäner.
Varpå jag ryckte på axlarna och föreslog henne att baka en god och näringsrik paj på bladen.
Där gick åsikterna starkt isär. Ingen paj men det bästa för alla parter vore om mellangrannen packade sitt och flyttade till en lägenhet i staden om det ska fortsätta på det här viset, ansåg kattgrannen.

Jag svarade inte för jag hade inget bra svar att komma med. Kunde i och för sig haft ett anförande om kirskål och katter. Att de är lika svåra att tämja, var och en på sitt sätt. Men jag höll tyst. För grannsämjans skull.

Solen skiner och vädret är ljuvligt. Vår egen granne har nyss lättat ankar till sin hemmabyggda pråm och tar sig en tur på Glan.  När grannen puttrar iväg med sin farkost ja då är det sommar på riktigt. Även om det hunnit bli augusti.
Hos oss råder grannsamverkan. Dessutom ska vi om några veckor stråla samman över ett par tjog kräftor med lämpliga tillbehör. Goda grannar gör livet enkelt och förnöjsamt. Så som det är på vår gata.

Att inte orka och en brukares bord

I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år om han levat. Han ville aldrig uppleva sin 100-årsdag lät han ofta meddela. Han såg en dyster framtid där han med tomma ögon placerats i allrummet på något vårdboende framför ett av dessa otaliga matlagningsprogram som rullar i teven.

Nu blev han aldrig 100 år, däremot fick han sluta sina dagar på ett vårdboende. Det som han alltid fruktat mest. Ålderdomshemmet. Låt mig slippa ålderdomshemmet, sa min pappa med en rysning.
Tid och ork förändras. Oundvikligen. Och ett "ålderdomshem" fick det bli. Tyst fogade han sig i livets förändring och lät främmande händer sköta allt det han inte själv kunde sköta.

En gammal pappahand i min hand och andetagen upphörde. Ett år fick han bo på vårdboendet. Dödens väntrum.

Min farfar arbetade på ett ålderdomshem, som det en gång hette. Ordet brukare var inte uppfunnet, inte heller vård i livets slutskede. Där, bland alla de gamla människorna vistades jag som barn. Det var mitt stora barndomsnöje att springa runt i korridorerna, köra tant Hilda i rullstolen. Prata med Alfred och alla de andra som i sin skröpplighet lyste upp när barnet, den lilla flickan kom skenande på smala ben.

Då fanns det heller inget som hette besparingar. Alla måltider lagades av personalen i det enorma köket. När lingon och, trädgårdsfrukter mognade hjälptes personal och de gamla som orkade till med att skörda. De som inte orkade fick som sin uppgift att rensa det som släpades hem i korgar och hinkar. Sedan tog det stora koket vid och avlöstes senare av korvstoppning, pressylta och saltning av julskinkorna. Julbak och pepparkaksstök.

Egen tvättstuga där de gamlas sänglinnen och kläder lades i blöt. Tvättades, manglades och ströks. Den som orkade hjälpte till. De som inte orkade gjorde det ändå för de hade anställning och fick lön för mödan. Tror inte att någon var ansluten till facket eller att något skyddsombud gjorde årliga visiter.

Tryggt somnade de gamla i sina sängar. Personalen hade egna rum. De fanns till hands dag som natt.
När min pappa hade möjlighet hjälpte även han till. Klippte de enorma omkringliggande gräsmattorna. Satt i personalköket och drack förmiddagskaffe. Hämtade mjölkrukor i ladugårdens mjölkrum. Eldade i panncentralens panna. Körde avlidna till bårhuset som låg längst bort i trädgården. Dit jag inte fick gå men ändå gjorde. När ingen såg. Kikade in på korset som var uppspikat på kortväggen. Det lilla altaret med stearinljus och en stilla kropp som vilade på den svarta katafalken.

Jag upplevde ålderdomshemmet som en lekplats. Snodde runt personalens vita stärkta rockar, satt uppkrupen i gamla knän där darrande händer strök över mitt svarta hår. Ingen motade ut mig, sa att det var en förbjuden plats för barn. Var alltid välkommen av alla. Mest av de som bodde där permanent. Jag trivdes där som det märkliga barn jag var.

Min pappa såg antagligen något annat i ålderdomshemmet. En människas kroppsliga förfall och nederstigande i beroendeställning. Den typiska lukten som möter när ytterdörren öppnas. Män och kvinnor som vill gå till sina föräldrar och inte förstår varför de inte får ta sin väska och resa. Hem.

Idag är det gamla ålderdomshemmet en plats där missbrukare får vård och hjälp med att förhoppningsvis klara av att leva i ett samhälle där hårda besparingar råder. I ett samhälle där vårdpersonalen flyr och där de gamla får somna i sina sängar på vårdboende som inte är bemannade nattetid. De som bor kvar hemma för inga vårdplatser finns får äta stela pannkakor som färdats runt jorden innan de hamnar på brukarens bord.

"Sätt mig aldrig på ålderdomshemmet"! I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år...

Tack till alla som tar hand om oss när vi blir gamla!

Dop, vigsel och total tystnadsplikt

Beslutade mig att följa dotterns arbete under gårdagens soliga lördag. Hämtade henne i tidig morgonstund för att därefter bege oss till Gryts skärgård där ett litet gossebarn skulle döpas.

Barnet var glad och förnöjsam, så även föräldrar, faddrar och övriga församlade.

Färden gick sedan vidare mot urskogen där ett par vigdes till man och hustru. Framför björken där de för tio år sedan ristat in sina namn. Tårarna rann på bruden och hennes mamma. Känslomässiga tårar är mitt antagande. 

När bröllopsgästerna sedan skulle utfodras fortsatte vi till Gusum för eget födointag. Kebabrulle med vit sås var vad som erbjöds oss. Ingen bröllopsmiddag precis men lagom mättande bukfylla.

Dagen avslutades med ekumenisk möte i ett flerfärgat tält. Dottern representerade Svenska kyrkan i egenskap av präst och med egenhändigt skriven predikan. När mörkret sänkte sig och vi kunde styra kosan hemåt var vi rikt välsignade av det frikyrkliga folket. Jag kan ännu höra hallelujaropen skalla.

Tolv timmar efter det att vi startade vår färd och med var sin kokt med bröd som kvällssupé släppte jag av dottern vid hennes hemman där småtvillingarna och deras storasyster sov sött i sina sängar. Dagens värv var avslutat för hennes del. En natts sömn gör det möjligt för henne att genomföra denna dags friluftsgudstjänst i den församling hon hör hemma, tjänar Gud och sitt uppehälle.

Vi hann med att prata en hel del mellan förrättningarna. Om den totala tystnadsplikten bland annat. Ett ganska märkligt påfund kan tyckas. Som mördare eller annan våldsverkare kan jag gå till en präst och lätta mitt samvete. Utan att bli avslöjad mitt hemska brott för polis och kriminalare. Det som sägs bakom stängda dörrar hos en präst stannar där för evig tid. Inte ett ord sipprar ut.

Det ställs krav på prästen. Inte minst på det psykiska planet. Blir det övermäktigt kan prästen i sin tur lätta sitt eget hjärta hos en annan präst med samma tystnadsplikt. Bara inget som berättas kan härleda till upphovskällan.

Jag ville ha en förklaring. Varför ska en brottsling skyddas? Endast förövaren och prästen vet hur och vilket brott som begåtts utan att det för den skull blir uppklarat.

Påverkan. Jag kan påverka en upplösning på det hela, förklarade dottern. Genom samtal förmå och stärka förövaren att själv överlämna sig. Men inte följa med vid överlämningen. Bara finnas där som ett stöd i det hemska som skett. För även en förövare kan behöva det stödet. Både för sin och andras skull.

Jag hoppas att min dotter aldrig, aldrig, aldrig ska behöva ta emot en förövares bekännelse. Att något inom förmågan att förstå läggs på hennes axlar och i hennes innersta. Något hon aldrig kommer att kunna tala eller vittna om. Tyngd av någon annans illdåd. Utan att fördöma människan bakom brottet utan endast fördöma handlingen.

Kanske bär hon på en annan människas stora hemlighet? Vad vet jag om det. Hon har ju total tystnadsplikt. Även inför sin mamma. En något märklig känsla. Hon och jag som annars pratar om allt med varandra.

En lös skruv och privata ägodelar

Lejonet Cecil är död och tandläkare Walter Palmer har hamnat i ett rejält blåsväder. Inte bara bland hans patienter som flyr tandläkarstolen utan hela världen rasar mot detta illdåd.  140 000 namnunderskrifter med protester och krav har stoppats i Vita Husets brevlåda gällande Palmers öde och nu har självaste Obama lovat att gå igenom den långa listan. Det blir ett styvt arbete för presidenten ty är listan över 100 000 namn lång ska ett offentligt svar komma från Vita huset.

Tandläkaren bör hudflängas, långsamt. Dödas och styckas. Så hatad är han för att han fällt det älskade djuret. Myndigheterna rekommenderar Palmer att hålla sig gömd tills dess att rättsliga åtgärder tar vid. Kanske sitter han gömd i sin håla och funderar över sitt brott, förhoppningsvis tänker han på det han ställt till med. Försvunnen från jordens yta är han i vilket fall som helst.

I natt har en palestinsk bebis dödats i en brand. Mordbrand. En terrorattack där militanta israeliska bosättare tros ligga bakom.
Inga namnunderskrifter har gjorts där kraven består i att denna galenskap omedelbart ska upphöra. Men vad är en liten palestinsk bebis död mot lejonet Cecils? Inte mycket att pryda löpsedlarna med.

Tänkte jag och gick ut för att starta gräsklipparen. Pluggade i lurarna till min ipod för att under arbetets gång lyssna på Sanna Lundell och hennes sommarprat.
Då fick jag reda på att jag har en skruv lös. För att jag inte är feminist utan endast en female. Under hela programmet ondgjorde sig Sanna över det patriarkat hon fötts in i. Om män som trycker ner det de anser vara deras ägodel, det vill säga den kvinna han älskar och som antagligen älskar honom tillbaka.
Hon malde på. Berättade att hon inte gillade så värst det kön hon förärats med. Det kvinnliga.

Jag suckade och klippte vidare våra gräsmattor. Det kan inte vara lätt att vara man. Född till att vara rakt igenom ond.
Lite risktagande säger jag nu och här att jag gillar män. Faktiskt bättre än kvinnor. De är många gånger inte lika komplicerade som oss kvinnor. Förlåt alla feminister!
Fast jag borde egentligen sälla mig till manshatarna för jag vet att män är kapabla till att utöva våld och övergrepp. En gång i tiden var det vardag även för mig. Men jag vet att det faktiskt finns godhjärtade, mjuka och omtänksamma män. Som vill väl. Jag har en sådan man vid min sida och har haft i snart 40 år. Kanske har han ett stänk av feminism i sig eftersom hans åsikt är att männen är makthavarna som hörs, syns och fattar de stora globala besluten. Att ondskan finns oavsett kön men att det är svårt att vara ond i det underläge en kvinna oftast befinner sig i. Är det kanske det feministerna kämpar för. Att vi kvinnor ska ha rätt att vara lika onda som männen? Vad vet jag? Jag har ju en skruv lös så jag är inget att räkna med i frågan.

Men kvinnan är utrustad med ett eget vapen. Hon har alltid rätten till att föröva barnens självklarhet till att ha en pappa. Om kvinnan bestämmer att så ska det vara blir det också så. Inga lagar hjälper barnen för pappan som är en man har inte den skrivna lagen om barnens rätt till båda föräldrar på sin och barnens sida. Kvinnan lägger beslag på barnen som sina privata ägodelar i ett försöka att trycka ner mannen så långt det går att trycka ner.
"Barnens bästa", skriker tanterna på socialkontoret och låter mödrarna regla dörren på insidan så inte papporna ska kunna ta sig in. De män som kvinnorna valt ut för att låta plantera sin säd i den mörka livskammaren blir onda män och fråntas föräldraskapet på obestämd tid. Eller för alltid.

Till vissa delar håller jag med Sanna Lundell. Men jag håller inte med om allt. Det finns skitstövlar och det finns skitstövlar. Både med snippa och snopp. Han, hon eller hen.

Två timmar tog det att klippa våra gräsmattor. TVÅ TIMMAR! Det brukar vara makens syssla, vanligtvis. Medan jag står i köket och lagar mat. Eller stryker kläder. Eller bara sitter nedsjunken i en bok. Vi fördelar våra han, hon och hen-sysslor på ett bra sätt i vårt hushåll. Så har vi alltid gjort. Fast maken är bättre på att skruva isär och skruva ihop diskmaskinen eller andra tekniska maskiner om de skulle gå sönder. Även om jag med min verkstadsmekaniska utbildning vet hur en mejsel, rörtång, skiftnyckel eller borrmaskin fungerar.