Lena frukter och hårda nötter

Idag har jag ätit ett persiskt plommon. Lent, lite ludet skal och med perfekt sötma. Stenfrukten vi kallar persika.

Persikans ursprung är inte rönt men ryktet säger att den härstammar från Kina. Där har persikor odlats i över 4000 år. Namnet persika härleder oss att tro att den har sin härkomst från Persien där den söta frukten började odlas omkring 200 f. Kr.
Det skulle dröja fram till början av 1500-talet innan persikan nådde våra breddgrader. Gissningsvis få förunnat att sätta tänderna i det lena skalet. Rika knösar med makt och pengar, kungligheter, grevar och baroner är min spontana tanke.

En kulturväxt är det i vilket fall som helst. En känsla av medelhav och värme sprider sig från fruktkött till mun. Men nu mina damer och herrar kan jag låta meddela att persikor odlas även i Skärblacka. Som därmed fått en exotisk plats på kartan.

Närmare bestämt växer ett vackert persikoträd i dotterns och hennes mans trädgård. I år har det burit frukt och det var där jag fick njuta av dagens sötma från mognade persikor. Det var en smak sprunget ut från Paradiset. Jag tror bestämt att det var just en persika som Eva bjöd Adam. För hur skulle han ha kunnat stå emot en sådan frestelse?!
Min fasta övertygelse är att det går att förföra någon med en solmogen persika.  Om den dessutom är hemodlad kan ingen avstå erbjudandet. Oavsett kön.

Nu har jag mitt på det torra i den äktenskapliga hamnen och har inga tankar på förförelse. För hur ska jag kunna förföra någon jag redan förfört? Men att köpa ett persikoträd för den goda smakens skull möter inga hinder.
Varpå maken och jag beslutat oss för att resa till Billbäcks och ta hem ett persikoträd. Tar det sig kan även vi förhoppningsvis få skörda av trädets frukter.
Då kan vi känna oss rika för våra förväntningar ligger också på det nyplanterade valnötsträdet vi satte ner i våras.
Persikor under sommaren och valnötter till julen. Vi behöver inte bege oss till medelhavet för njutningens skull. Det räcker bra att vara bosatt i Skärblacka. Bästa platsen som tänkas kan. Även om det luktar lite skit då och då bortifrån pappersbruket. Det är beviset på att vi är bosatta i ett levande samhälle där det inte fattas arbete. I vår by värnar vi dessutom om varandra. Är köptrogna de aktörer som finns att tillgå och behöver inte ge oss in till staden när något fattas. Allt finns här, på lagom avstånd. Även hemmaodlade persikor.

Tångsnällan och pålitliga kunder

Nu har SL beslutat att stoppa delar av SD:s reklam i tunnelbanan. Orsaken att resenärer eller demonstranter skadas då reklamaffischerna rivs ner är den övervägande anledningen. Men det är dock tillåtet att fortsätta annonseringen låter Trafikförvaltningen meddela.

Brott lönar sig, anser Henrik Vinge med hänvisning till att demonstranterna tagit saken i egna händer medan han i samma andetag hasplar ur sig att SD:s kampanj varit uppmärksammad och att SD är mycket nöjda. Mer nöjda än vad de vågat hoppats på.

Jag ryser och hoppas att all politisk reklam stoppas. Hets mot folkgrupper kommer visserligen inte att upphöra men ett förbud förhindrar i vilket fall som helst SD att fästa lim på väggarna och trycka dit sin snuskiga propaganda.

Här i vår by med omnejd finns det gott om Sverigedemokrater. Även om jag i min naivitet inte vill tro det. Säkerligen ökar procentantalet och fler kommer att stoppa SD:s valsedlar i det vita kuvertet när det är dags att rösta nästa gång.
Och den tiggande flickan fortsätter att kura ihop sig utanför vår lokala matvaruaffär. Hon är en exteriör inredning precis som skylten som meddelar om extrapris på melon och frysta köttbullar. Synliga utan att någon för den skull tar notis om varken flicka eller skylt.

Idag har vi dock lagt alla bekymmer om brunbyxor och tiggande människor åt sidan. Haft en heldag med småtvillingarna och deras storasyster. Letat oss ut till kustbandet och frotterat oss med tångsnällan som är en släkting till sjöhästen och bär sina yngel i en ficka på magen. Genomskinliga räkor, ömsat skinn från huggorm och simmande pyttesmå plattfiskar.
Ålgräsmatta, kransalger och sett hur Östersjön beter sig om vi kissar i dess vatten.

Pannkakor och pomme. Lyxbåtar och rangliga vattenfyllda ekor. Fikastopp vid Sänkdalens glassfabrik där det råder självbetjäning vid glassförsäljningen. Hallonglass, chokladglass och jordgubbsglass i bägare. Kaffe därtill. Allt betalas i ett litet hål i disken. Familjen Gunnarsson litar på sina kunder.

Äventyr med barnbarnen hägnar in oss från allt som händer runt omkring. Krig och katastrofer, både ute i världen och i vår närmaste omgivning. Barnen blir ett slags andningshål även om syret tar slut och skavsåren i öronen småblöder. Vi återbördar de små liven till de som har huvudansvaret, vilar upp oss och tar åter mot dem med laddade krafter och ny fräschör.

Grannkatter och en hemmabyggd pråm

Har under förmiddagen ägnat min mamma uppmärksamhet. Putsat alla hennes fönster och tagit ett rejält tag i den lilla trädgård hon förärats med då hon köpte radhuset.
Vid min sida fanns som alltid maken. Han körde de mer maskulina redskapen som låter när de startas medan jag höll mig till skyffeljärn och sekatör.

En av mammas grannar har ett helt stall med katter som gör sina behov i rabatterna belägna på andra sidorna om de staket som omgärdar djuren och dess ägare. Ett stråk av spänt läge ligger mellan min mamma och den kattälskande damen, just på grund av hennes husdjur.
Jag tror att grannsämjan vore god om mamma slapp kattskit i sina rabatter och katthår på utemöblernas dynor. Både katterna och kattdamen tittar oförstående och förebrående på mamma när saken kommer på tal. Andra samtalsämnen har trutit mellan dessa två kvinnor även om starten verkade lovande när mamma flyttade in med sitt bohag.

En från grannkvinnans håll gemensam nämnare med min mamma finns det dock. Grannen som bor mellan dem. Han är ett hett samtalsämne som damen med katterna gärna vill dryfta med alla och en var. Så även med min mamma. Hon är av den åsikten att var och en måste få sköta sitt och sin lilla trädgård utan grannsamverkan om inte samverkan efterfrågas. Varpå grannen med alla katter får tugga luft när mamma är på lagom hörhåll.

Idag såg hon sin chans, grannkvinnan. Hon klättrade raskt över sitt staket och stegade fram till mig. Pekade på mellangrannens kirskål, spände ögonen i mig och frågade hur hon skulle få bukt med ogräset som letat sig in på hennes domäner.
Varpå jag ryckte på axlarna och föreslog henne att baka en god och näringsrik paj på bladen.
Där gick åsikterna starkt isär. Ingen paj men det bästa för alla parter vore om mellangrannen packade sitt och flyttade till en lägenhet i staden om det ska fortsätta på det här viset, ansåg kattgrannen.

Jag svarade inte för jag hade inget bra svar att komma med. Kunde i och för sig haft ett anförande om kirskål och katter. Att de är lika svåra att tämja, var och en på sitt sätt. Men jag höll tyst. För grannsämjans skull.

Solen skiner och vädret är ljuvligt. Vår egen granne har nyss lättat ankar till sin hemmabyggda pråm och tar sig en tur på Glan.  När grannen puttrar iväg med sin farkost ja då är det sommar på riktigt. Även om det hunnit bli augusti.
Hos oss råder grannsamverkan. Dessutom ska vi om några veckor stråla samman över ett par tjog kräftor med lämpliga tillbehör. Goda grannar gör livet enkelt och förnöjsamt. Så som det är på vår gata.

Att inte orka och en brukares bord

I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år om han levat. Han ville aldrig uppleva sin 100-årsdag lät han ofta meddela. Han såg en dyster framtid där han med tomma ögon placerats i allrummet på något vårdboende framför ett av dessa otaliga matlagningsprogram som rullar i teven.

Nu blev han aldrig 100 år, däremot fick han sluta sina dagar på ett vårdboende. Det som han alltid fruktat mest. Ålderdomshemmet. Låt mig slippa ålderdomshemmet, sa min pappa med en rysning.
Tid och ork förändras. Oundvikligen. Och ett "ålderdomshem" fick det bli. Tyst fogade han sig i livets förändring och lät främmande händer sköta allt det han inte själv kunde sköta.

En gammal pappahand i min hand och andetagen upphörde. Ett år fick han bo på vårdboendet. Dödens väntrum.

Min farfar arbetade på ett ålderdomshem, som det en gång hette. Ordet brukare var inte uppfunnet, inte heller vård i livets slutskede. Där, bland alla de gamla människorna vistades jag som barn. Det var mitt stora barndomsnöje att springa runt i korridorerna, köra tant Hilda i rullstolen. Prata med Alfred och alla de andra som i sin skröpplighet lyste upp när barnet, den lilla flickan kom skenande på smala ben.

Då fanns det heller inget som hette besparingar. Alla måltider lagades av personalen i det enorma köket. När lingon och, trädgårdsfrukter mognade hjälptes personal och de gamla som orkade till med att skörda. De som inte orkade fick som sin uppgift att rensa det som släpades hem i korgar och hinkar. Sedan tog det stora koket vid och avlöstes senare av korvstoppning, pressylta och saltning av julskinkorna. Julbak och pepparkaksstök.

Egen tvättstuga där de gamlas sänglinnen och kläder lades i blöt. Tvättades, manglades och ströks. Den som orkade hjälpte till. De som inte orkade gjorde det ändå för de hade anställning och fick lön för mödan. Tror inte att någon var ansluten till facket eller att något skyddsombud gjorde årliga visiter.

Tryggt somnade de gamla i sina sängar. Personalen hade egna rum. De fanns till hands dag som natt.
När min pappa hade möjlighet hjälpte även han till. Klippte de enorma omkringliggande gräsmattorna. Satt i personalköket och drack förmiddagskaffe. Hämtade mjölkrukor i ladugårdens mjölkrum. Eldade i panncentralens panna. Körde avlidna till bårhuset som låg längst bort i trädgården. Dit jag inte fick gå men ändå gjorde. När ingen såg. Kikade in på korset som var uppspikat på kortväggen. Det lilla altaret med stearinljus och en stilla kropp som vilade på den svarta katafalken.

Jag upplevde ålderdomshemmet som en lekplats. Snodde runt personalens vita stärkta rockar, satt uppkrupen i gamla knän där darrande händer strök över mitt svarta hår. Ingen motade ut mig, sa att det var en förbjuden plats för barn. Var alltid välkommen av alla. Mest av de som bodde där permanent. Jag trivdes där som det märkliga barn jag var.

Min pappa såg antagligen något annat i ålderdomshemmet. En människas kroppsliga förfall och nederstigande i beroendeställning. Den typiska lukten som möter när ytterdörren öppnas. Män och kvinnor som vill gå till sina föräldrar och inte förstår varför de inte får ta sin väska och resa. Hem.

Idag är det gamla ålderdomshemmet en plats där missbrukare får vård och hjälp med att förhoppningsvis klara av att leva i ett samhälle där hårda besparingar råder. I ett samhälle där vårdpersonalen flyr och där de gamla får somna i sina sängar på vårdboende som inte är bemannade nattetid. De som bor kvar hemma för inga vårdplatser finns får äta stela pannkakor som färdats runt jorden innan de hamnar på brukarens bord.

"Sätt mig aldrig på ålderdomshemmet"! I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år...

Tack till alla som tar hand om oss när vi blir gamla!

Dop, vigsel och total tystnadsplikt

Beslutade mig att följa dotterns arbete under gårdagens soliga lördag. Hämtade henne i tidig morgonstund för att därefter bege oss till Gryts skärgård där ett litet gossebarn skulle döpas.

Barnet var glad och förnöjsam, så även föräldrar, faddrar och övriga församlade.

Färden gick sedan vidare mot urskogen där ett par vigdes till man och hustru. Framför björken där de för tio år sedan ristat in sina namn. Tårarna rann på bruden och hennes mamma. Känslomässiga tårar är mitt antagande. 

När bröllopsgästerna sedan skulle utfodras fortsatte vi till Gusum för eget födointag. Kebabrulle med vit sås var vad som erbjöds oss. Ingen bröllopsmiddag precis men lagom mättande bukfylla.

Dagen avslutades med ekumenisk möte i ett flerfärgat tält. Dottern representerade Svenska kyrkan i egenskap av präst och med egenhändigt skriven predikan. När mörkret sänkte sig och vi kunde styra kosan hemåt var vi rikt välsignade av det frikyrkliga folket. Jag kan ännu höra hallelujaropen skalla.

Tolv timmar efter det att vi startade vår färd och med var sin kokt med bröd som kvällssupé släppte jag av dottern vid hennes hemman där småtvillingarna och deras storasyster sov sött i sina sängar. Dagens värv var avslutat för hennes del. En natts sömn gör det möjligt för henne att genomföra denna dags friluftsgudstjänst i den församling hon hör hemma, tjänar Gud och sitt uppehälle.

Vi hann med att prata en hel del mellan förrättningarna. Om den totala tystnadsplikten bland annat. Ett ganska märkligt påfund kan tyckas. Som mördare eller annan våldsverkare kan jag gå till en präst och lätta mitt samvete. Utan att bli avslöjad mitt hemska brott för polis och kriminalare. Det som sägs bakom stängda dörrar hos en präst stannar där för evig tid. Inte ett ord sipprar ut.

Det ställs krav på prästen. Inte minst på det psykiska planet. Blir det övermäktigt kan prästen i sin tur lätta sitt eget hjärta hos en annan präst med samma tystnadsplikt. Bara inget som berättas kan härleda till upphovskällan.

Jag ville ha en förklaring. Varför ska en brottsling skyddas? Endast förövaren och prästen vet hur och vilket brott som begåtts utan att det för den skull blir uppklarat.

Påverkan. Jag kan påverka en upplösning på det hela, förklarade dottern. Genom samtal förmå och stärka förövaren att själv överlämna sig. Men inte följa med vid överlämningen. Bara finnas där som ett stöd i det hemska som skett. För även en förövare kan behöva det stödet. Både för sin och andras skull.

Jag hoppas att min dotter aldrig, aldrig, aldrig ska behöva ta emot en förövares bekännelse. Att något inom förmågan att förstå läggs på hennes axlar och i hennes innersta. Något hon aldrig kommer att kunna tala eller vittna om. Tyngd av någon annans illdåd. Utan att fördöma människan bakom brottet utan endast fördöma handlingen.

Kanske bär hon på en annan människas stora hemlighet? Vad vet jag om det. Hon har ju total tystnadsplikt. Även inför sin mamma. En något märklig känsla. Hon och jag som annars pratar om allt med varandra.