Tutti och bröstverk

Så har jag då avslutat prästens arbete som är grundbulten till min kommande artikel. Om just prästens arbete framför predikstol, dopfunt, altare och kista. Eller bakom om någon hellre vill kalla det så. Arbetet som ligger bakom alla förrättningar är det hur som helst. Mitt objekt har varit vår dotter som villigt ställt upp med att ha sin mamma i hasorna med kamera och block i högsta hugg. Själv har jag tyckt att det varit både roligt, och intressant att följa hennes prästerliga yrkesroll på ett närgånget sätt.

Sista förrättningen jag idag medverkade vid på håll var en begravning. Mitt gebit efter åratal som begravningsentreprenör.  Nu har jag lagt detta yrke till handlingarna och kunde lugnt se begravningsbyråns representant pyssla med blommor och allt annat förekommande arbete inför den stundande begravningen. Jag kände ingen längtan tillbaka till yrket även om jag trivdes alldeles utmärk. Begravningsbyrån sålde vi för två år sedan och nu låter jag andra styra bäst de vill. Det kändes som ett mycket bra beslut när jag hängde över kanten på orgelläktaren och blickade ut över kistan framme vid koret.

Genom fönstret kunde jag se församlingens sommarvikarierande kantor. Hon strosade över kyrkoplanen med sina pärmar under armen. Stegade upp till mig och tog plats på orgelpallen. Plockade fram noter, tände lampan över orgeln, viftade lite med fingrarna och ämnade öva upp sig på in- och utgångsmusiken.

Hon lade fingrarna på tangenterna och hela kyrkan dånade.
"Hjälp, flämtade kantorn. Hjälp jag har fastnat med tutti!
Men hur i all sin dar har hon lyckts med det?! tänkte jag och rusade fram för att få loss henne.
Hon satt rak som en pinne, ögonen stod på skaft men brösten verkade vara där de skulle. Jag såg i alla fall inte att de satt fast någon stans.

"Där, tutti har fastnat och nu låter det som en hel symfoniorkester. När det är begravning och allt".
Kantorn såg minst sagt olycklig ut.

Hon pekade på nån sorts pedal nere vid fötterna som var prydd med en skylt som meddelade att just detta var en tutti.
Jag föll på knä och ryckte vilt i pedalen. Det satt stenhårt fast. Svetten rann på både kantorn och mig. Tutti måste loss. Till vilket pris som helst.

Vi gick bet. Tutti satt där den satt. Varpå kantorn halade upp sin telefon och väste i luren att nu var det illa, tutti ville inte släppa taget. Hon nickade och hummade. Sen la hon på. Tittade på mig och sa med stadig röst:

"Orgeln måste få utlösning om tutti ska släppa".

Jag är inte så värst insatt i hur en kyrkorgel fungerar men litade på hennes ord. Hon trampade på en annan pedal, såg nöjd ut och suckade belåtet att orgeln nu fått sin utlösning. Jag tittade på orgeln som såg precis ut som den gjorde innan så någon reaktion på den utlösningen märkte jag inget av.
Jag klev upp från mitt knästående, fnittrade lite nervöst över min skenande fantasi samtidigt som kantorn förkunnade att nu hade hon både huvudvärk och bröstvärk.

Skit också, jag som inte har några huvudvärkstabletter att dela ut, hann jag tänka innan jag fick en lektion i huvudverk och bröstverk.

Känner att jag är glad att jag inte satsat på att bli kyrkomusiker. Det tycks vara väldigt komplicerat.

Lena frukter och hårda nötter

Idag har jag ätit ett persiskt plommon. Lent, lite ludet skal och med perfekt sötma. Stenfrukten vi kallar persika.

Persikans ursprung är inte rönt men ryktet säger att den härstammar från Kina. Där har persikor odlats i över 4000 år. Namnet persika härleder oss att tro att den har sin härkomst från Persien där den söta frukten började odlas omkring 200 f. Kr.
Det skulle dröja fram till början av 1500-talet innan persikan nådde våra breddgrader. Gissningsvis få förunnat att sätta tänderna i det lena skalet. Rika knösar med makt och pengar, kungligheter, grevar och baroner är min spontana tanke.

En kulturväxt är det i vilket fall som helst. En känsla av medelhav och värme sprider sig från fruktkött till mun. Men nu mina damer och herrar kan jag låta meddela att persikor odlas även i Skärblacka. Som därmed fått en exotisk plats på kartan.

Närmare bestämt växer ett vackert persikoträd i dotterns och hennes mans trädgård. I år har det burit frukt och det var där jag fick njuta av dagens sötma från mognade persikor. Det var en smak sprunget ut från Paradiset. Jag tror bestämt att det var just en persika som Eva bjöd Adam. För hur skulle han ha kunnat stå emot en sådan frestelse?!
Min fasta övertygelse är att det går att förföra någon med en solmogen persika.  Om den dessutom är hemodlad kan ingen avstå erbjudandet. Oavsett kön.

Nu har jag mitt på det torra i den äktenskapliga hamnen och har inga tankar på förförelse. För hur ska jag kunna förföra någon jag redan förfört? Men att köpa ett persikoträd för den goda smakens skull möter inga hinder.
Varpå maken och jag beslutat oss för att resa till Billbäcks och ta hem ett persikoträd. Tar det sig kan även vi förhoppningsvis få skörda av trädets frukter.
Då kan vi känna oss rika för våra förväntningar ligger också på det nyplanterade valnötsträdet vi satte ner i våras.
Persikor under sommaren och valnötter till julen. Vi behöver inte bege oss till medelhavet för njutningens skull. Det räcker bra att vara bosatt i Skärblacka. Bästa platsen som tänkas kan. Även om det luktar lite skit då och då bortifrån pappersbruket. Det är beviset på att vi är bosatta i ett levande samhälle där det inte fattas arbete. I vår by värnar vi dessutom om varandra. Är köptrogna de aktörer som finns att tillgå och behöver inte ge oss in till staden när något fattas. Allt finns här, på lagom avstånd. Även hemmaodlade persikor.

Tångsnällan och pålitliga kunder

Nu har SL beslutat att stoppa delar av SD:s reklam i tunnelbanan. Orsaken att resenärer eller demonstranter skadas då reklamaffischerna rivs ner är den övervägande anledningen. Men det är dock tillåtet att fortsätta annonseringen låter Trafikförvaltningen meddela.

Brott lönar sig, anser Henrik Vinge med hänvisning till att demonstranterna tagit saken i egna händer medan han i samma andetag hasplar ur sig att SD:s kampanj varit uppmärksammad och att SD är mycket nöjda. Mer nöjda än vad de vågat hoppats på.

Jag ryser och hoppas att all politisk reklam stoppas. Hets mot folkgrupper kommer visserligen inte att upphöra men ett förbud förhindrar i vilket fall som helst SD att fästa lim på väggarna och trycka dit sin snuskiga propaganda.

Här i vår by med omnejd finns det gott om Sverigedemokrater. Även om jag i min naivitet inte vill tro det. Säkerligen ökar procentantalet och fler kommer att stoppa SD:s valsedlar i det vita kuvertet när det är dags att rösta nästa gång.
Och den tiggande flickan fortsätter att kura ihop sig utanför vår lokala matvaruaffär. Hon är en exteriör inredning precis som skylten som meddelar om extrapris på melon och frysta köttbullar. Synliga utan att någon för den skull tar notis om varken flicka eller skylt.

Idag har vi dock lagt alla bekymmer om brunbyxor och tiggande människor åt sidan. Haft en heldag med småtvillingarna och deras storasyster. Letat oss ut till kustbandet och frotterat oss med tångsnällan som är en släkting till sjöhästen och bär sina yngel i en ficka på magen. Genomskinliga räkor, ömsat skinn från huggorm och simmande pyttesmå plattfiskar.
Ålgräsmatta, kransalger och sett hur Östersjön beter sig om vi kissar i dess vatten.

Pannkakor och pomme. Lyxbåtar och rangliga vattenfyllda ekor. Fikastopp vid Sänkdalens glassfabrik där det råder självbetjäning vid glassförsäljningen. Hallonglass, chokladglass och jordgubbsglass i bägare. Kaffe därtill. Allt betalas i ett litet hål i disken. Familjen Gunnarsson litar på sina kunder.

Äventyr med barnbarnen hägnar in oss från allt som händer runt omkring. Krig och katastrofer, både ute i världen och i vår närmaste omgivning. Barnen blir ett slags andningshål även om syret tar slut och skavsåren i öronen småblöder. Vi återbördar de små liven till de som har huvudansvaret, vilar upp oss och tar åter mot dem med laddade krafter och ny fräschör.

Grannkatter och en hemmabyggd pråm

Har under förmiddagen ägnat min mamma uppmärksamhet. Putsat alla hennes fönster och tagit ett rejält tag i den lilla trädgård hon förärats med då hon köpte radhuset.
Vid min sida fanns som alltid maken. Han körde de mer maskulina redskapen som låter när de startas medan jag höll mig till skyffeljärn och sekatör.

En av mammas grannar har ett helt stall med katter som gör sina behov i rabatterna belägna på andra sidorna om de staket som omgärdar djuren och dess ägare. Ett stråk av spänt läge ligger mellan min mamma och den kattälskande damen, just på grund av hennes husdjur.
Jag tror att grannsämjan vore god om mamma slapp kattskit i sina rabatter och katthår på utemöblernas dynor. Både katterna och kattdamen tittar oförstående och förebrående på mamma när saken kommer på tal. Andra samtalsämnen har trutit mellan dessa två kvinnor även om starten verkade lovande när mamma flyttade in med sitt bohag.

En från grannkvinnans håll gemensam nämnare med min mamma finns det dock. Grannen som bor mellan dem. Han är ett hett samtalsämne som damen med katterna gärna vill dryfta med alla och en var. Så även med min mamma. Hon är av den åsikten att var och en måste få sköta sitt och sin lilla trädgård utan grannsamverkan om inte samverkan efterfrågas. Varpå grannen med alla katter får tugga luft när mamma är på lagom hörhåll.

Idag såg hon sin chans, grannkvinnan. Hon klättrade raskt över sitt staket och stegade fram till mig. Pekade på mellangrannens kirskål, spände ögonen i mig och frågade hur hon skulle få bukt med ogräset som letat sig in på hennes domäner.
Varpå jag ryckte på axlarna och föreslog henne att baka en god och näringsrik paj på bladen.
Där gick åsikterna starkt isär. Ingen paj men det bästa för alla parter vore om mellangrannen packade sitt och flyttade till en lägenhet i staden om det ska fortsätta på det här viset, ansåg kattgrannen.

Jag svarade inte för jag hade inget bra svar att komma med. Kunde i och för sig haft ett anförande om kirskål och katter. Att de är lika svåra att tämja, var och en på sitt sätt. Men jag höll tyst. För grannsämjans skull.

Solen skiner och vädret är ljuvligt. Vår egen granne har nyss lättat ankar till sin hemmabyggda pråm och tar sig en tur på Glan.  När grannen puttrar iväg med sin farkost ja då är det sommar på riktigt. Även om det hunnit bli augusti.
Hos oss råder grannsamverkan. Dessutom ska vi om några veckor stråla samman över ett par tjog kräftor med lämpliga tillbehör. Goda grannar gör livet enkelt och förnöjsamt. Så som det är på vår gata.

Att inte orka och en brukares bord

I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år om han levat. Han ville aldrig uppleva sin 100-årsdag lät han ofta meddela. Han såg en dyster framtid där han med tomma ögon placerats i allrummet på något vårdboende framför ett av dessa otaliga matlagningsprogram som rullar i teven.

Nu blev han aldrig 100 år, däremot fick han sluta sina dagar på ett vårdboende. Det som han alltid fruktat mest. Ålderdomshemmet. Låt mig slippa ålderdomshemmet, sa min pappa med en rysning.
Tid och ork förändras. Oundvikligen. Och ett "ålderdomshem" fick det bli. Tyst fogade han sig i livets förändring och lät främmande händer sköta allt det han inte själv kunde sköta.

En gammal pappahand i min hand och andetagen upphörde. Ett år fick han bo på vårdboendet. Dödens väntrum.

Min farfar arbetade på ett ålderdomshem, som det en gång hette. Ordet brukare var inte uppfunnet, inte heller vård i livets slutskede. Där, bland alla de gamla människorna vistades jag som barn. Det var mitt stora barndomsnöje att springa runt i korridorerna, köra tant Hilda i rullstolen. Prata med Alfred och alla de andra som i sin skröpplighet lyste upp när barnet, den lilla flickan kom skenande på smala ben.

Då fanns det heller inget som hette besparingar. Alla måltider lagades av personalen i det enorma köket. När lingon och, trädgårdsfrukter mognade hjälptes personal och de gamla som orkade till med att skörda. De som inte orkade fick som sin uppgift att rensa det som släpades hem i korgar och hinkar. Sedan tog det stora koket vid och avlöstes senare av korvstoppning, pressylta och saltning av julskinkorna. Julbak och pepparkaksstök.

Egen tvättstuga där de gamlas sänglinnen och kläder lades i blöt. Tvättades, manglades och ströks. Den som orkade hjälpte till. De som inte orkade gjorde det ändå för de hade anställning och fick lön för mödan. Tror inte att någon var ansluten till facket eller att något skyddsombud gjorde årliga visiter.

Tryggt somnade de gamla i sina sängar. Personalen hade egna rum. De fanns till hands dag som natt.
När min pappa hade möjlighet hjälpte även han till. Klippte de enorma omkringliggande gräsmattorna. Satt i personalköket och drack förmiddagskaffe. Hämtade mjölkrukor i ladugårdens mjölkrum. Eldade i panncentralens panna. Körde avlidna till bårhuset som låg längst bort i trädgården. Dit jag inte fick gå men ändå gjorde. När ingen såg. Kikade in på korset som var uppspikat på kortväggen. Det lilla altaret med stearinljus och en stilla kropp som vilade på den svarta katafalken.

Jag upplevde ålderdomshemmet som en lekplats. Snodde runt personalens vita stärkta rockar, satt uppkrupen i gamla knän där darrande händer strök över mitt svarta hår. Ingen motade ut mig, sa att det var en förbjuden plats för barn. Var alltid välkommen av alla. Mest av de som bodde där permanent. Jag trivdes där som det märkliga barn jag var.

Min pappa såg antagligen något annat i ålderdomshemmet. En människas kroppsliga förfall och nederstigande i beroendeställning. Den typiska lukten som möter när ytterdörren öppnas. Män och kvinnor som vill gå till sina föräldrar och inte förstår varför de inte får ta sin väska och resa. Hem.

Idag är det gamla ålderdomshemmet en plats där missbrukare får vård och hjälp med att förhoppningsvis klara av att leva i ett samhälle där hårda besparingar råder. I ett samhälle där vårdpersonalen flyr och där de gamla får somna i sina sängar på vårdboende som inte är bemannade nattetid. De som bor kvar hemma för inga vårdplatser finns får äta stela pannkakor som färdats runt jorden innan de hamnar på brukarens bord.

"Sätt mig aldrig på ålderdomshemmet"! I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år...

Tack till alla som tar hand om oss när vi blir gamla!