Meningen med livet och picnic i vegetationen

Så där ja, nu hänger rönnbären i täta klasar. Vackra färger som meddelar att nu är det höst. Även om sommaren till sist hittat hit så är vi inne i höstens första månad. Skolstartsmånaden. Förstaklassare som med spänd förväntan knatar iväg för att se sig själva sitta i skolbänken i oändlighet. Det tänker de nog inte på, förstaklassarna. Möjligtvis de elever som nu påbörjar sitt sista gymnasieår. De måste ha sina framtida studier inplanerade. Sen, när ytterligare år är bakomvarande kanske de får ett jobb. Där de ska vistas för sitt uppehälles skull fram till sin pensionering. Jag blir matt och svag av bara tanken...

P1 Tendens ska börja en serie i fyra delar. Meningen med livet är rubriken. Det tål att fundera över. Meningen med livet. Om någon skulle ställa mig frågan skulle jag istället svara vad som ger mig mening i livet.

Själva grundtanken med meningen med livet är antagligen fortplantningen. Att vi ska utöka vår planet så den inte blir utarmad. Det har vi gjort så duktigt och i den milda grad att nu gör vi allt för att minska ner på människoantalet. Antingen genom att slå ihjäl varandra med de mest uppfinningsrika metoder eller dra på oss sjukdomar där resistenta bakterier vinner över mediciner. Eller döda varandra verbalt. Det är vi mycket duktiga på. Vi finns men märks inte för vi är inget värda. Som de där små krypen i våra madrasser. Obehagliga men icke utrotningsbara.
"Du är som ett hårstrå i röven. Rycker jag bort det växer det ut igen", sa en som en gång i tiden var mig närstående.  Jag befriade honom från detta osmakliga hårstrå och fann därefter mening med och i det liv som bara är mitt. Det gäller att ta de rätta tillfällena i akt!

Om jag släpper grundtanken fortplantning och övergår till meningen i livet så är det för min del våra barn och barnbarn. Ett led i fortplantningen, förvisso.
Att skriva är en annan del i mitt liv som är meningsfullt. Speciellt mitt frilansande tidningsjobb. Där får jag träffa människor som generöst delar med sig av deras egna liv och leverne. Som jag i min tur delar med mig av till läsaren. Responsen är god och ger mig en extra slatt påfyllning.

Jag tror att för att finna meningen med livet men även meningen i livet krävs det ett visst mått av egenskapande. Peta in det som känns bra och meningsfullt i de fogar som är fyllda av ansvar och måsten. Ge utrymme åt sig själv. Våga säga ifrån om något inte känns bekvämt. Den absolut svåraste delen i det vi kallar egenvård. Det är så lätt att den självupptagna egoiststämpeln etsas fast i pannan.

Nu har jag nått det stadiet då jag själv har möjlighet att förvalta min tid. Anpassa mina åtaganden utefter min egen bekvämlighet. Unna mig lättjan som då och då smyger sig in. Livet har helt plötsligt blivit så kravlöst.
Inte heller ältar jag gamla oförrätter lika hårt som jag gjorde förr. Det inger ett inre lugn och jag kan inse att allt som sker har en mening där lärdomen om ett ändrat beteende ger mening i livet.

Nu planerar jag en picnic med en av stortvillingarna. På tu man hand ska vi bege oss rakt ut i vegetationen för att se vad vi där kan finna. På onsdag. Inte i morgon men nästa dag.
En unge i taget ingår i mina planer. En unge och jag ska tillsammans utforska meningen i livet. Nästa gång blir den en småtvillingflicka. Sedan återstår tre ungar. För just nu är meningen i mitt liv att få vara en farmor och mormor.  Känner att tiden är relativt knapp även om tiden är lång. Förhoppningsvis lång. Jag vill göra det bästa av livet så länge jag orkar och kan. Vill se rönnbären mogna även nästa år.

Larssons kalas och sandaler i guld

Hemkommen från Värmland och Larssons släktkalas. Mat i massor, glass och härliga bakverk. Gemytligt umgänge mellan syskon, kusiner, sysslingar och brysslingar. Föräldrar, mor- och farföräldrar, barnbarn och barnbarnsbarn, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, svågrar och svägerskor. Gifta och ingifta. Storkusiner, småkusiner och kusiner som på grund av späd ålder inte vet om att de är släkt. Svenskar, tyskar och fransoser. De flesta med ett gemensamt, sprungna ur det Larssonska släktträdet.

Jag höll mig i köksregionerna under kalasets senare hälft. Lät de med gemensamma familjerötter språkas vid. Kunde kosta på mig det, ingift som jag är.
Det är dessutom svårt att hålla samtalstråden spänd när många är samlade. Tiden går fortare än vad orden hinner med. Många ord blir det dock och många var vi som skulle hinna med varandra. Trevligt och trivsamt men nu lär det dröja ett bra tag till innan vi alla kan sammanstråla igen.
När diskmaskinen var tömd, smulorna hopsopade, golven torkade, soporna kastade och alla kramats farväl begav vi oss till vårt övernattningshärbärge. Som alltid står dörren öppen hos familjen Wennerström i Sirbo. Vår fasta punkt i vår forna by. Antalet östgötar översteg de sedvanliga besöken varpå madrasser lagts ut, sängar bäddats upp samt en husvagn som stod till förfogande ute på gårdstunet.

Stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster, utstyrslade i sandaletter i guld, pärlor och strass samt ett par pojksandaler utan bling-bling. Finbyxor, finklänningar och kjol av fluffigt tyll.
Alla sprang de omkring bland komockor, fårlortar, hönsskit och hästspillning. Matade djuren, klappade fåren, lockade på hönsen och gullade med storstorkusinen Lottas tävlingshäst.

Den gamle odlaren fick låna gårdens traktor. Fylld av nostalgi startade han motorn medan traktorhytten fylldes av finklädda stortvillingar, småtvillingar och de senares storasyster.
Ledarhunden fick på moppe av gårdens egna gårdvar och satt i familjebilens bagage och blängde sorgset ut över den festliga yran. Han hade dess för innan gjort ett försök att skrämma slag på en höna i en plötslig glömska över sitt kall.

Larssons familjefest och övernattningen i Sirbo är över för denna gång. Alla är hemkomna var och en till sitt.  Vi får minnas gårdagen med glädje samt över att vi har varandra. Även om de tillfällen vi alla ses är få. Avstånd och olika åtaganden är bidragande orsaker. Men även goda tankar om varandra betyder mycket.

Tutti och bröstverk

Så har jag då avslutat prästens arbete som är grundbulten till min kommande artikel. Om just prästens arbete framför predikstol, dopfunt, altare och kista. Eller bakom om någon hellre vill kalla det så. Arbetet som ligger bakom alla förrättningar är det hur som helst. Mitt objekt har varit vår dotter som villigt ställt upp med att ha sin mamma i hasorna med kamera och block i högsta hugg. Själv har jag tyckt att det varit både roligt, och intressant att följa hennes prästerliga yrkesroll på ett närgånget sätt.

Sista förrättningen jag idag medverkade vid på håll var en begravning. Mitt gebit efter åratal som begravningsentreprenör.  Nu har jag lagt detta yrke till handlingarna och kunde lugnt se begravningsbyråns representant pyssla med blommor och allt annat förekommande arbete inför den stundande begravningen. Jag kände ingen längtan tillbaka till yrket även om jag trivdes alldeles utmärk. Begravningsbyrån sålde vi för två år sedan och nu låter jag andra styra bäst de vill. Det kändes som ett mycket bra beslut när jag hängde över kanten på orgelläktaren och blickade ut över kistan framme vid koret.

Genom fönstret kunde jag se församlingens sommarvikarierande kantor. Hon strosade över kyrkoplanen med sina pärmar under armen. Stegade upp till mig och tog plats på orgelpallen. Plockade fram noter, tände lampan över orgeln, viftade lite med fingrarna och ämnade öva upp sig på in- och utgångsmusiken.

Hon lade fingrarna på tangenterna och hela kyrkan dånade.
"Hjälp, flämtade kantorn. Hjälp jag har fastnat med tutti!
Men hur i all sin dar har hon lyckts med det?! tänkte jag och rusade fram för att få loss henne.
Hon satt rak som en pinne, ögonen stod på skaft men brösten verkade vara där de skulle. Jag såg i alla fall inte att de satt fast någon stans.

"Där, tutti har fastnat och nu låter det som en hel symfoniorkester. När det är begravning och allt".
Kantorn såg minst sagt olycklig ut.

Hon pekade på nån sorts pedal nere vid fötterna som var prydd med en skylt som meddelade att just detta var en tutti.
Jag föll på knä och ryckte vilt i pedalen. Det satt stenhårt fast. Svetten rann på både kantorn och mig. Tutti måste loss. Till vilket pris som helst.

Vi gick bet. Tutti satt där den satt. Varpå kantorn halade upp sin telefon och väste i luren att nu var det illa, tutti ville inte släppa taget. Hon nickade och hummade. Sen la hon på. Tittade på mig och sa med stadig röst:

"Orgeln måste få utlösning om tutti ska släppa".

Jag är inte så värst insatt i hur en kyrkorgel fungerar men litade på hennes ord. Hon trampade på en annan pedal, såg nöjd ut och suckade belåtet att orgeln nu fått sin utlösning. Jag tittade på orgeln som såg precis ut som den gjorde innan så någon reaktion på den utlösningen märkte jag inget av.
Jag klev upp från mitt knästående, fnittrade lite nervöst över min skenande fantasi samtidigt som kantorn förkunnade att nu hade hon både huvudvärk och bröstvärk.

Skit också, jag som inte har några huvudvärkstabletter att dela ut, hann jag tänka innan jag fick en lektion i huvudverk och bröstverk.

Känner att jag är glad att jag inte satsat på att bli kyrkomusiker. Det tycks vara väldigt komplicerat.

Lena frukter och hårda nötter

Idag har jag ätit ett persiskt plommon. Lent, lite ludet skal och med perfekt sötma. Stenfrukten vi kallar persika.

Persikans ursprung är inte rönt men ryktet säger att den härstammar från Kina. Där har persikor odlats i över 4000 år. Namnet persika härleder oss att tro att den har sin härkomst från Persien där den söta frukten började odlas omkring 200 f. Kr.
Det skulle dröja fram till början av 1500-talet innan persikan nådde våra breddgrader. Gissningsvis få förunnat att sätta tänderna i det lena skalet. Rika knösar med makt och pengar, kungligheter, grevar och baroner är min spontana tanke.

En kulturväxt är det i vilket fall som helst. En känsla av medelhav och värme sprider sig från fruktkött till mun. Men nu mina damer och herrar kan jag låta meddela att persikor odlas även i Skärblacka. Som därmed fått en exotisk plats på kartan.

Närmare bestämt växer ett vackert persikoträd i dotterns och hennes mans trädgård. I år har det burit frukt och det var där jag fick njuta av dagens sötma från mognade persikor. Det var en smak sprunget ut från Paradiset. Jag tror bestämt att det var just en persika som Eva bjöd Adam. För hur skulle han ha kunnat stå emot en sådan frestelse?!
Min fasta övertygelse är att det går att förföra någon med en solmogen persika.  Om den dessutom är hemodlad kan ingen avstå erbjudandet. Oavsett kön.

Nu har jag mitt på det torra i den äktenskapliga hamnen och har inga tankar på förförelse. För hur ska jag kunna förföra någon jag redan förfört? Men att köpa ett persikoträd för den goda smakens skull möter inga hinder.
Varpå maken och jag beslutat oss för att resa till Billbäcks och ta hem ett persikoträd. Tar det sig kan även vi förhoppningsvis få skörda av trädets frukter.
Då kan vi känna oss rika för våra förväntningar ligger också på det nyplanterade valnötsträdet vi satte ner i våras.
Persikor under sommaren och valnötter till julen. Vi behöver inte bege oss till medelhavet för njutningens skull. Det räcker bra att vara bosatt i Skärblacka. Bästa platsen som tänkas kan. Även om det luktar lite skit då och då bortifrån pappersbruket. Det är beviset på att vi är bosatta i ett levande samhälle där det inte fattas arbete. I vår by värnar vi dessutom om varandra. Är köptrogna de aktörer som finns att tillgå och behöver inte ge oss in till staden när något fattas. Allt finns här, på lagom avstånd. Även hemmaodlade persikor.

Tångsnällan och pålitliga kunder

Nu har SL beslutat att stoppa delar av SD:s reklam i tunnelbanan. Orsaken att resenärer eller demonstranter skadas då reklamaffischerna rivs ner är den övervägande anledningen. Men det är dock tillåtet att fortsätta annonseringen låter Trafikförvaltningen meddela.

Brott lönar sig, anser Henrik Vinge med hänvisning till att demonstranterna tagit saken i egna händer medan han i samma andetag hasplar ur sig att SD:s kampanj varit uppmärksammad och att SD är mycket nöjda. Mer nöjda än vad de vågat hoppats på.

Jag ryser och hoppas att all politisk reklam stoppas. Hets mot folkgrupper kommer visserligen inte att upphöra men ett förbud förhindrar i vilket fall som helst SD att fästa lim på väggarna och trycka dit sin snuskiga propaganda.

Här i vår by med omnejd finns det gott om Sverigedemokrater. Även om jag i min naivitet inte vill tro det. Säkerligen ökar procentantalet och fler kommer att stoppa SD:s valsedlar i det vita kuvertet när det är dags att rösta nästa gång.
Och den tiggande flickan fortsätter att kura ihop sig utanför vår lokala matvaruaffär. Hon är en exteriör inredning precis som skylten som meddelar om extrapris på melon och frysta köttbullar. Synliga utan att någon för den skull tar notis om varken flicka eller skylt.

Idag har vi dock lagt alla bekymmer om brunbyxor och tiggande människor åt sidan. Haft en heldag med småtvillingarna och deras storasyster. Letat oss ut till kustbandet och frotterat oss med tångsnällan som är en släkting till sjöhästen och bär sina yngel i en ficka på magen. Genomskinliga räkor, ömsat skinn från huggorm och simmande pyttesmå plattfiskar.
Ålgräsmatta, kransalger och sett hur Östersjön beter sig om vi kissar i dess vatten.

Pannkakor och pomme. Lyxbåtar och rangliga vattenfyllda ekor. Fikastopp vid Sänkdalens glassfabrik där det råder självbetjäning vid glassförsäljningen. Hallonglass, chokladglass och jordgubbsglass i bägare. Kaffe därtill. Allt betalas i ett litet hål i disken. Familjen Gunnarsson litar på sina kunder.

Äventyr med barnbarnen hägnar in oss från allt som händer runt omkring. Krig och katastrofer, både ute i världen och i vår närmaste omgivning. Barnen blir ett slags andningshål även om syret tar slut och skavsåren i öronen småblöder. Vi återbördar de små liven till de som har huvudansvaret, vilar upp oss och tar åter mot dem med laddade krafter och ny fräschör.