Svart dräkt och röda snytränder

Fortfarande svider halsen och framför mig på skrivbordet ligger en hög pappersnäsdukar. Använda som såväl rena och snyggt hopvikta. Nu har i alla fall snoret fått en konsistens som är hanterbar. Tjock och trögflytande. Förvånande att det hela tiden produceras nytt. Att inte huvudet blir fyllt av det där gulgröna.

Solen skiner ändå och våra vindruvor är snart klara för skörd. Så även björnbären. Trots att den skörden inte blir till någon sylt är de goda att äta direkt från busken.

Huruvida jag i mitt sjukdomstillstånd kan följa stortvillingflickan på rehabbad är en fråga för morgondagen. Däremot måste jag nog avboka tillställningen på damlogen dit jag är inbjuden.

Varken maken eller jag är någon föreningsmänniska av det stora formatet. Vi trivs bäst med att rota runt hemmavid utan några förhållningsorder eller namnade på listor där aktiviteter ska utföras.
Herr -och damloger är för oss främmande miljöer som har en klang av mystik och hemliga möten över sig. Huruvida det ligger någon sanning i detta påstående kan jag inte avgöra ty åt den världen har vi inte haft någon dragning.

Nu har jag som sagt blivit inbjuden till herrarnas motajé men är av hälsosjäl nödgad att tacka nej. Min gissning är att damerna inte vill ha någon snorkråka som dessutom blivit aningen lomhörd insläppt i sina lokaler.

En dam jag träffade på vid ett tillfälle och som tillhör denna eminenta loge ansåg dock att jag borde skriva in mig i deras skara. Hon påpekade att livet kan förändras och jag en dag står där och längtar efter gemenskap. Men att dess träffar kräver att jag klär mig i svart dräkt i något lämpligt snitt.
Jag får väl fundera på det där. Ännu har jag ingen längtan efter någon annan gemenskap än den jag redan har, för övrigt har jag kastat min svarta dräkt eftersom jag blivit för tjock för att bära den. Inte för att jag burit dräkten vid andra tillfällen än vid begravningar i tjänsten, men ändå. Vem vill se anskrämlig och tjock ut i en svart dräkt?! Eller i vilken dräkt som helst om jag tänker närmare på saken.

Mina två absolut viktigaste frilansjobb är avklarade under denna dags timmar. Nu återstår endast ett par jobb till som det inte är lika brådskande med. Som belöning av mitt värv tänker jag ta mina pappersnäsdukar med mig och åka till Pia. Hon ska fila och pimpa till mina naglar. En lyx som jag numera tänker fortsättningsvis unna mig. Precis som jag stundom går och klipper håret.

Mina fingrar har drabbats av ett märkligt fenomen. De gör fruktansvärt ont och är inte lika fina och raka som tidigare. Under fler år har jag dragits med detta men jag har kommit på att jag lättare kan förlika mig i mitt öde om jag låter någon pyssla om mina händer. Korta naglar och ett lätt rosa lack med lite skimmer gör att jag känner mig fin.Tycker jag att jag är värd.
Att jag långsamt håller på att få röda snytränder under näsan är däremot en världslig sak av övergående natur.

Dum som en åsna och en rädd liten flicka

En frilansande reporter stöter på många olika objekt som låter sig granskas i sömmarna. Det kan vara kommunpolitiker, kändisar, vanligt folk som lever ett spännande eller intressant liv. Stort som smått, inget är så obetydligt att det inte kan sammansättas till trevlig läsning.

Idag hade jag förmånen att träffa på ett gäng åsnor som fångade mitt och så småningom förhoppningsvis läsarens intresse.
Fridfullt gick de sida vid sida och betade av det ännu gröna gräset. Plötsligt uppenbarade sig en åsna som inte liknade de andra. För övrigt liknade den inte något i åsneväg jag tidigare sett. Den stack ut ur gruppen och jag häpnade. Tillhörde den verkligen åsnesläktet? Eller var det kanske en ko tillhörande Svensk låglandsboskap som på något vänster blivit felskapt?
Jag fnittrade till. Vilken märklig liten åsna!

Om detta varit en fabel:
-Varför ser du ut så där?
-Jag är född med detta utseende och mönstring. Åsnor kan faktiskt se ut så här, svarade åsnan.
-Men, vad säger de andra, dina åsnekompisar?
-Hur menar du nu? De säger inget. De tycker om mig precis som jag är. Vi är vänner!
-Jaha. Men är du dum eller?
-Nej jag är inte dum. Jag kan på ryggen bära tre gånger min egen vikt. Så kan jag gå med bördan en lång sträcka, men när jag inte orkar längre stannar jag och vägrar gå. Ryggen värken och benen känns krumma. Då slår min ägare mig för att jag ska fortsätta vandringen. Men se det vägrar jag för jag tänker på mig själv och min hälsa. Alltså, det inte jag som är dum!

Jag känner en mamma som är orolig för sin lilla flicka. Hon är inte riktigt som de andra skolbarnen. Flickan har kämpat för sitt liv sedan hon föddes och sjukhusmiljön är för henne välkänd. Ett långt lodrätt ärr på hennes bröstkorg vittnar om hur läkarna med alla tänkbara resurser en gång rädda den lilla flickans liv.
Hon orkar inte riktigt hänga med de andra kamraterna. Hon skiljer sig en smula från mängden. För den sakens skull blir hon utsatt av en gosse som gör allt för att skrämmas och göra livet surt för henne.
Flickans mamma har talat med skolans lärare. Som i sin tur uppmanade flickan att vara på den del av skolgården där pojken inte uppehåller sig. Pojken i sin tur har sin fulla rätt att vistas precis vart han vill.

Mamman bloggade om sin flicka. I texten beskrev hon flickans rädsla och sin egen smärta. Stormen ven omgående runt mamman som blev tvungen att redigera sin text. Blev uppmanad att precis som sin flicka hålla sig undan genom att istället skriva en dagbok där ingen kunde läsa hennes text.

Jag tittade på den annorlunda åsnan. Jag tittade på åsnans kamrater. Hur de gick i det regnvåta gräset och obekymrat betade. Gned sig lite mot varandra och viftade med de långa åsneöronen.

-Det finns de som är dummare än en åsna, sa åsnornas ägare som aldrig skulle komma på tanken att lasta sina åsnor med bördor eller ta till någon piska. Hon har sina åsnor för trevnadens skull och enligt henne är åsnorna de bästa att ta med ut i skogen när det ska letas kantareller.

Den utstickande vit- och svartfläckiga åsnan var finast av dem alla. Även om hon inte liknade de andra. De som verkligen såg ut som åsnor enligt mig ska se ut.

Ja, det finns många som är dummare än en åsna...

Ungdoms SM och en kunglig bebis

Himlen är vidöppen och regnet vräker ner över de krakar som i dagarna två arrangerar Östgötadagarna.
Nyss hemkommen från Kimstaddagen, regnvåt tröja och ett sinnelag där tacksamheten över att inte vara arrangör känns befriande.
Hembygdsföreningen gav upp först, våffeltältet revs och regnvattnet tömdes ur skålarna med sylt och grädde.

Ungdomssprintern Mollén fanns på plats. Klivit ner från översta prispallen i Karlskrona där han deltog i ungdoms SM. Intervju och bilder medan pappa Mollén stod en bit ifrån oss och såg nöjd ut.
Vilken förälder känner sig inte stolt och glad över sina barns framgång och lycka?

När jag ändå är inne på ämnet barn så kan det inte ha undgått någon att ett nytillskott i vårt kungahus har lysts ut. På de sociala medierna är tongångarna höga. Många hurrarop medan andra är besvärade över att delar av skattepengarna ska föda och göda ännu en kunglighet.

Vissa har väntat på den stora nyheten. Till och med längtat efter ett till kungligt barn. Vilket jag har svårt att förstå eftersom jag inte har någon längtan efter barn som inte tillhör mig. Är av den åsikten att detta nya barn inte har någon som helt koppling till oss vanliga undersåtar. Det är den kungliga familjens bebis som vi endast kommer att beskåda på bild i nyhetsflöden och veckomagasin.

Varje barn som föds är lika viktig där den födande modern ska ha rätt till förlossningsrum och utvilade väl betalda barnmorskor. Då kungabebisar ska födas fram spärras vägen för sjuka och sårade. Polisbevakning och avspärrningar framför sjukhusets entré. Beredskapen är hög, läkare, barnmorskor och andra inom området specialister har ständig jour dagarna före beräknad nedkomst.

För inte så länge sedan fick en pappa ensam ta fram eventuella förlossningskunskaper och förlösa sin havande kvinna på sjukhusets toalett. Platsbrist, hette det visst. En annan mamma, där värkarbetet startat och med den blivande pappan vid ratten, körde runt från sjukhus till sjukhus då deras tvillingbebisar tryckte på och ville ut. Överfulla förlossningsavdelningar och brist på barnmorskor som grädde på moset.

Nu höjs på sina håll röster om avskaffandet av kungahuset, nedlåtande kommentarer om den utkablade grossessen och samhällskostnaderna. Vilket syrligt besvaras av de kungliga anhängarna. Lägren är tudelade. Själv ställer jag mig helt neutral inför nyheten.

I vår familj är det snart dags för nedkomst. Intressant och spännande för skaparna av detta barn men även för oss som på nära avstånd är inblandade. För andra är det av föga intresse utan händelsen mottas av ren artighet. Som brukligt är. Svenska folket lär aldrig ha längtat och väntat på den nya Larsson-Dahlbergsbebisen. Inte heller har jag hört några åsikter om huruvida stortvillingarna kommer att bli bra storasyskon eller inte.

Kronprinsessan med sin make och lilla dotter ser ut att vara en rar familj. Det har jag inga negativa åsikter om. Inte heller om de föder ett eller fler barn till denna kaotiska värld. Var och en gör som det behagar och passar. Så måste det få vara bland kungligheter och vanliga människor. Ingen har rätten på sin sida att agera barnbegränsare för andras räkning eller kasta ur sig kommentarer om föräldrars storlek på barnaskaran.

När vårt lilla barnbarn ska göra sin entré hoppas jag att det finns en barnmorska på plats, att vår son inte behöver stå på knä i ett trångt toalettutrymme och se till medan mamman klämmer på att barn och efterbörd kommer ut efter ordning. Eller agera barnmorska i bilen om den händelse uppstår att de blir stoppade i dörren vid förlossningen och måste leta sig till ett annat sjukhus.

Jag önskar alla gravida och födande lycka till. Oavsett vilken färg blodet som rinner i ådrorna har.
Om sedan föräldraskapet klaras av efter gängse praxis finns det inga garantier för. Det går bara att älska och göra sitt yttersta ty något körkort i omhändertagande av barn finns inte.

Danspalats och saknad efter trygghet

Hemma igen efter Värmlandsresan. Halsen svider våldsamt och näsan rinner. Blir till att kurera mig inför helgen som innehåller både Kimstadsdagen och Östgötadagarna där jag ska finnas på plats med min kamera och frilanspenna.

Vaknade i morse i ett grått Karlstad. Varken halsont eller risk för regn hindrade oss från att vandra utefter Klarälven. Östra Bron eller den Gamla Stenbron vilken den kallas i folkmun och som började byggas år 1761 såg ut som jag minns från den tid då jag bodde på Sundsta.

Sandgrund, det välkända danspalatset låg också där det skulle. Nu har dock de dansanta fått lämna plats åt Lars Lerins konst och turerna har varit både många och stundom ilskna innan konstnären kom på plats med sina magnifika verk.
Jag är en hängiven beundrare av Lars Lerin. Både hans sätt att vara och det han skapar tilltalar mig. Därför kändes det bra att få spendera en stund av vår restid til att strosa runt och titta på konsten.
Den som ännu inte sett utställningen uppmanar jag på det bestämdaste att åka till Karlstad och gå på Sandgrund.

Som vanligt drabbas jag av ett starkt vemod när vi lämnar hembygdens rötter bakom oss. För att spä på vemodet körde vi till vår gamla gård. Svängde upp på gårdsplanen och satt tysta och stirrade på det näst intill nedgångna boningshuset. Där varje rödmålad bräda innehåller tidiga minnen. Timmar av slit innan torpet blev ett hus där vi som familj kunde flytta in. Nu faller det sakta men säkert samman och ett sting av ånger att vi sålde borrade sig in i våra hjärtan.
Som alltid. Likadant varje gång. Det släpper först när vi kör över gränsen och den blå skylten meddelar att bilens däck rullar in i Östergötland.

I en burk som är vackert målad, inköpt i någon prylbod, finns en näve jord från vår gamla gård. Våra barn vet vad den Värmländska mullen ska användas till. Den dag då det är dags att ta det slutgiltiga avskedet.

Här hemma väntade barn och barnbarn. Telefonsamtalen att vi är välbehållna hemma är avklarade. I morgon kommer småtvillingarna, deras storasyster, föräldrar och ledarhund hit för att sova över. Deras grannar ska ha storkalas med hög ljudnivå så kvarteret flyr. Dock inte alla hem till oss. Generositeten har sin begränsning.

Jag har snabbt ögnat igenom dagspressen efter hemkomsten. Läst om den lille Aylan eller Alan som är det rätta namnet. Han har förts till sin sista vila. Bilden på den lille gossen går rakt in i hjärtat, säger vår drottning i ett pressuttalande till Göteborgs-Posten.
Vid banvallen i Ungerska Bicske står utrustad kravallpolis. Desperata människor är på flykt. Till havs och på järnväg. Världen är galen och jag drivs av en längtan till Värmland. Dit är det bara att jag åker när jag vill. Ingen eller inget hindrar mig.
Jag skäms. Skäms över hur välfärden behandlar de som behöver skydd och trygghet. Att jag skickat pengar till Rädda Barnen ger ingen lindring för mitt samvete. Jag fortsätter att undra när denna galenskap ska ta slut. Galenskap som är större än inbördes svenska familjeträtor. Där förorättade människor sitter på sina arslen och grämer sig över ett eller annat förlupet ord som fällts i ilska eller frustration. Där inga förlåt knyter ihop banden som slitits itu.

Människan är en komplicerad varelse...vi måste vara rädda om varandra...så länge vi finns till...för vi behöver varandra...oavsett vad...

Hönsberget, Berga och baby shower

Nostalgiresans första dag. Med glädje har jag följt med maken till hans barndomsminnen. En plats där hans mor och far brukade den Värmländska gården. Åtta mjölkkor och två hästar.

Allt var sig likt men ändå så olikt. Skiften som ersatts med nya skiften. Marken utarrenderad, huset moderniserat och fyra hästar har ersatt de som för länge sedan gnäggat färdigt. Kanske slutade de som rökt kött på knäckebröd. Ingen som vet.

Välvilligt folk som bjöd på kaffe i trädgården på Hönsberget. Där vi stannade för att fråga. Om de visste. Om de kom ihåg. Om de ville berätta.
Främmande människor som endast delade trakten och namn som är jordade med de obekanta besökarna. Även om jag befinner mig långt ut i periferin  blev jag berörd.

Gården låg kvar utefter grusvägen bortom Hönsberget. Ladugårdsgolv och loggolv som trampats av fötter som jag en dag skulle lära känna.

"Kom in, kom in, vill du se inne i huset där du har bott"?
Järnspisen stod kvar. Likaså den stora öppna spisen i stora rummet. Annars var inget sig likt.

Vattendraget där gäddorna slog var endast en liten brun göl.

Maken pekade och visade. Berättade och jag lyssnade. Han såg glad ut.

Jag förundras över människornas vänlighet. Kaffe och rosa cup cakes. De hade haft baby shower på Hönsberget. De skulle bli mormor och morfar. Några rosa bakverk hade blivit över. Nu bjöd de främlingar att sitta ner på trädgårdsstolarna. De tog sig tid. Timmarna gick.
De pratade om folk och gårdar. Jag lyssnade.

Vi tackade för oss. Tog artigt i hand och de ville ha visitkort.

På den forna barndomsgården kom ägaren ut. Förvånad. Också han tog sig tid. Tiden gick fort. Vi tackade och tog i hand. Så pumpade han våra bildäck. Alla fyra. Han hade däckhotell i ladugården, där de åtta korna en gång stod och idisslade. Han kunde det där med däck och såg att det fattades luft.

Jag har bokat hotell i Karlstad. Ankomst igår och avresa idag. Fast vi kom idag och åker i morgon. "Det går inte att alltid hålla ordning på dagarna," sa den gravida hotellreceptionisten och gav oss ett rum.

Undrar om hon tänker ha något baby shower och äta cupcakes?

Maken tar en tupplur medan jag skriver min blogg. Sin barndomsresa har han gjort tillsammans med mig. Det finns glädje i det nostalgiska. Och lite vemod. Två passande sammansatta komponenter.