Snökäppar och indiansommar

Det är nu det stora vemodet rullar in...
Sommargästerna har packat ihop och dragit in till staden. Kvar är vi bofasta som tillsammans får klara av vinterns härjningar.

Innan stugorna bommas igen har vi alltid den stora höströjardagen i området som i år inföll just denna dag.Vi samlades alla enligt gängse ordning vid postlådorna och gick igenom dagens arbetsuppgifter. De muskelstarkas uppgift blev som vanligt att med spett göra hål i dikesrenarna för att sedan sätta dit snökäppar. Nu kan snön komma när den vill. Börje riskerar inte att köra ner i diket när han kommer med traktor och schaktblad. De orange käpparna med reflex sitter stadigt där de ska.

De tuffa männen tillika Maria kan hantera sina röjsågarna med bravur, vi andra som befinner oss lite längre ner på listan plockar upp det röjarna fällt. I år utsåg jag mig själv som transportör av riset. Från området ner till byns återvinning. Dagen till ära trädde jag på mig mina fina rosa trädgårdshandskar. Passar ihop med mitt glittriga rosa nagellack.

Korv och dricka hos Tommy och Yvonne. Damerna i festkommittén kan koka varmkorv som ingen annan kan.

Nu dröjer det innan grilloset letar sig fram mellan stugorna.

Nästa år kanske vi är fler bofasta, förhoppningsvis är vi inkopplade på det kommunala avlopps- och vattennätet redan i höst så stadsborna beslutar sig att flytta ut permanent när det finns mer lätthanterliga faciliteter att tillgå.

Eftermiddagen har jag ägnat mig åt att medverka vid en föreläsning om vallonernas kyrkotillhörighet och gudstro. En ganska knepig historik och jag är tacksam över att allt är inspelat på mitt fickminne.
Vid en privat efterintervju med föreläsaren visade det sig att han varit vår dotters lärare på universitetet när hon var teologistudent. Han hade ett klart och tydligt minne av sin elev, speciellt minnet av bedrövelsen då henne förra ledarhund Tootsie lämnade jordelivet. Elever kommer och går men vissa sätter kvar sina avtryck i lärarnas minnesböcker för all framtid. Min förhoppning är att han minns sin elev även för annat än att hon hade en svart ledarhund vid sin sida...

Hösten är fortfarande varm. Vår magnolia har fattat fel och bär två stora knoppar som snart spricker ut. Även jordgubbsplantorna blommar och i kväll ska vi äta av våra egenodlade gröna vindruvor.

Brittsommar eller indiansommar. Vet inte riktigt vad det är, men almanackan säger att det är dags för sommargästerna att stänga till sina hus. Värmen till trots. Vi andra stannar kvar och för närvarande är vår familj fullt upptagna med att vänta det nya barnets ankomst. Som verkar vilja stanna kvar i trygghetens mörker och varma vatten ett tag till.

En mjölkspann och ett brinnande ungdomshjärta

Det händer då och då att jag funderar över människor jag mött. Vad de gör idag, hur livet blev och om jag skulle känna igen dem om vi träffades på nytt.

Vissa människor har jag känt flyktigt medan andra stått mig nära. Vi har kommit till ett vägkors, vikit av från varandra och kontakten har av olika anledningar brutits.

Från min skoltid har jag endast kontakt med en av klasskamraterna, Michaela. Hon gifte sig, flyttade liksom som jag, från Värmland och fick tre barn. Under alla år har vi bibehållit kontakten även om vi ytterst sällan träffats så har vi ringt och delgett varandra glädje och sorg. Varje födelsedag ringer vi och jämför våra gråa hårstrån och växande klädstorlekar. Pratar om livet då och om livet nu. Vi är rädda om vår vänskap och kommer inte att släppa den för än kontakten bryts av naturliga orsaker.

Ibland har jag täkt att jag ska ringa eller skriva till någon väninna jag en gång i tiden haft. Berätta att jag funderar och är nyfiken på hur verkligheten ser ut idag. Alltid har det stannat vid tanken. Det blir inget av det hela. Kanske beror det på en nervositet över hur samtalet ska flyta. Det som var lätt att tala om då kanske blir krystat och konstigt efter många års frånvaro.

Idag fick vi ett något annorlunda telefonsamtal. En man i andra änden av luren försäkrade att han inte var någon försäljare och att han ville prata med min make. En historia som har sextiotre år på nacken rullades upp.

Den som följer min blogg vet att för någon vecka sedan besökte maken och jag den värmländska gård som makens föräldrar brukade. Mannen som ringde berättade att han som en yngling på uppväxt brukade hämta mjölk på gården när familjen Larsson bodde där. Ett uppdrag som hade två aspekter. Den ena var att mjölk behövdes till hushållet. Den andra var att ynglingen kärat ner sig i min makes lillasyster. Kärleken var tydligen besvarad för alltid när pojken kom med sin spann fanns flickan på plats. Båda var blyga och visste inte hur de skulle få till det hela så kärleken fick endast flamma i mjölkrummet den korta tid det tog innan spannen var fylld.

Tydligen hade ynglingen som idag är en åldrande man funderat över sin ungdoms kärlek och om han sökt henne på Hitta.se eller Eniro förtäljer inte historien. Om så vore hade sökandet varit lönlöst för när flickan blev vuxen flyttade hon till Frankrike och gifte sig med en fransman.
Men storebror finns kvar i Svea rike och honom fick mannen uppgifter om och kunde således slå en signal för att fråga hur hans syster mådde.

Maken berättade och de skrattade över telefonerna. Om sin systers ungdomskärlek visste han inget. Hon hade aldrig berättat eller också tog han ingen notis om det som inte låg i hans egen ungdomsförälskelses intresse. Var och en har sitt eget att fundera över när kärleken slår till.

Sedan några år tillbaka är makens lillasyster död och begravd på kyrkogården i det land som kom att bli hennes under många år. Hon blev en fransyska ut i fingerspetsarna som till och med glömde bort några ord som hör det svenska språket till. En del av hennes hjärta fanns ändå kvar i det land som hon lämnade när hon var ung.

Undrar om min svägerska, makens lillasyster, någon gång funderade över pojken med mjölkspannen? Undrade vad det blev av honom och vad han sysslade med som vuxen.
Det får vi aldrig veta, det enda vi vet är att pojken med mjölkspannen idag på ålderns höst ville veta vad flickan har var kär i för sextiotre år sedan tog vägen.

Nu vet han och jag tänker att det kanske är dumt att inte kontakta bortkopplade närstående, släktingar och vänner medan tid är.

Framgångsrik och eldfängd

Ömsom regn, ömsom sol. Väderleken kan inte bestämma sig. Under morgonen strilade regnet ner, passande nog med tanke på att jag skulle hålla mig inomhus under några av förmiddagens timmar. Närmare bestämt inne i Norrköpings konstmuseum där det var pressträff med anledning av den nysläppta boken Sommaräng, Konkret och Harlekin. Skriven av Bonnie Festin, utställningsintendent   vid Norrköpings stadsmuseums. Boken handlar om Erik Chambert, en av på sin tid landets ledande möbelarkitekter. En trevlig bok med ett fint innehåll både i bild och text.

Satt och funderade i bilen när jag körde hemåt. Hur kan det komma sig att en del människor blir berömda och framgångsrika? Hur bär de sig åt? Är det endast skicklighet eller finns det en gnutta tur bakom framgången? En mix kan tänkas.

Oftast blir framgångsrika alster svåråtkomliga för gemene man. Titta går bra men köpa är värre. Om det inte finns en rejält stadd kassa vill säga. Fast allt behövs inte köpa för pengar för välmåendet. Det finns det som är bättre än att samla på sig sådant som till sist hamnar i ett mörkt förråd.

Det finns olika former av framgång. Både estetiska och praktiska. Så även inom medicinvetenskapen. Nya piller och mixturer som botar eller lindrar, kokas ihop till ett revolutionerande genombrott för doktorns receptblock.
Även tekniska prylar som ger sjuka och handikappade ett fungerande liv. Både estetiskt och praktiskt. Lyssnade häromdagen på pacemakerns uppkomst och banbrytande historia. Där blev konstruktören Rune Elmqvist och kirurgen Åke Senning berömda. Även Arne Larsson blev omnämnd eftersom det var hans hjärta som behövde en pulsgenerator.

Tycker sånt där är intressant bara jag själv inte är inblandad. Känner ändå en tacksamhet över att det finns människor som lägger ner hela sin själv på att underlätta för andra. Rätt som det är kanske jag befinner mig i den situationen att jag själv behöver en pacemaker. Sånt går inte att vara bergsäker på.

Känner mig nervös vid tanken. De sa i programmet att det är ett enkelt ingrepp som sker under lokalbedövning och tar endast en timma i anspråk. Inte mer.
Att bli skuren med skalpell i vaket tillstånd är för mig en mardröm värre än något annat. Fast det har sina risker med att få narkosbedövning, det läste jag i dagspressen häromdagen.

En varning utfärdas. Härmed kan känsliga och pryda personer sluta följa detta inlägg!

Följande gick att läsa och jag fnittrade högt för mig själv. Det var inte jag som var drabbad, eller en närstående bör tilläggas. Då går det bra att skratta...

En man skulle skära bort en fistel från akterkastellet. Ingreppet skedde under narkos.Om det var i sömnen eller en undermedveten nervositet går inte att konstatera. Om det stod det inget skrivet men mannen släppte i alla fall väder. Med den reaktionen att det brännande skärverktyget fattade eld. En kvast av lågor stod rakt upp från den sovande mannens bakdel och grillade hans ädla delar som är placerade på bakdelens motsatta sida. Hela paketet höll på att förvandlas till aska och sot.

När jag läser om sådana händelser vet jag inte om jag ändå föredrar att bli opererad under lokalbedövning.  Å andra sidan, är jag försatt i en konstlad djupsömn är jag lyckligt ovetande vad som händer och sker med och runt omkring mig. Hade mannen med den lättantändliga gasen varit vaken hade säkert paniken varit nära. Dessutom hade han sett operationsteamets min när brasan tog fart. Kan tänka mig att det var med blandade miner släckningsarbetet utfördes.

Jag är så tacksam över att jag fortfarande är  frisk och rask att sjukvården inte behöver uppsökas!
Att jag inte har en fistel i baken är ett extra plus att känna tacksamhet över. Skulle det trots allt dyka upp en tänker jag ta en kork med mig till operationssalen.

Att gräva djupt och förvrängd verklighet

Tog en lång skogspromenad i morse. Är så tacksam att jag har den möjligheten. Att få röra mig fritt och insupa naturens tystnad i den klara och soliga hösten. Det ger ett invärtes lugn samtidigt som det dövar mitt dåliga samvete att inte regelbundet ta de där 30-minuterspromenaderna som är så viktiga för hälsan.

Lugn och ro blev det dock inte omkring söndagens blogginlägg. Det blåste och ven iskalla vindar riktade mot mig som person. Dock tog jag det med ro och följde det hela med stigande nyfikenhet.
Det som förvånar mig mest och finner intressantast är människans förmåga att tolka och värdera uttalanden som gjorts. Hur det sedan svänger fram och tillbaka utan någon som helst struktur.

Grunden till dramat var min upplevelse utifrån skrönor och vilda berättelser om Bona som jag skrev ner i min blogg. Bakom besöket låg den artikel jag skulle skriva och jag behövde bildmaterial varpå jag och maken åkte dit för att fotografera.

Före och efter besöket grävde jag djupt för att få fram fakta. De uppretade rösterna ifrågasatte mina källor och krävde att få veta vem som givit mig dessa uppgifter. Det är bortom orimligheternas gränser att jag skulle yppa något om vem som sagt vad till mig till den som inte har något med saken att göra.
Känner en viss anonymitetsskydd gentemot källorna. Samtidigt känner jag mig som en äkta reporter i hetluften. Mycket roligt och uppfriskande!

Den röst som hördes mest dementerade de fakta som jag fått från säkra källor som inte kom från Bonabor och före detta Bonabor utan från nedtecknade dokument över Bonas historia.
Rösten visste bättre än någon annan och jag ifrågasatte varför inte just denna röst nått fram till mig efter min efterlysning av berättare.
Tänker att det gäller att hoppa på tåget när det stannar på perrongen för att plocka upp resenärer. Tas inte den möjligheten i beaktande blir det att snopet stå med biljetten i handen och se tåget försvinna i fjärran.

Plötsligt vändes rösten åt ett annat håll. Ifrågasatte om de jag talat med verkligen satt inne med de korrekta uppgifterna i ärendet. Dessutom ansåg rösterna att samtliga boende och tidigare boende i Bona nu krävde en förklaring till mitt blogginlägg. Rösterna tog på sig rollen som språkrör för en hel ortsbefolkning.
Motstridiga antagande må jag då säga. Bonaborna kräver en förklaring samtidigt som de inte anses som korrekta uppgiftslämnare. Ibland kan det vara svårt att veta vilket ben som väljs att stå på.

Tack vare de uppretade rösterna blev mitt blogginlägg ytterst välbesökt, ty många blev nyfikna på vilka äventyrligheter jag varit med om. Känns mycket glädjande och en smula smickrande.

Jag funderar även lite över varför jag mötts av denna motsträvighet. Kan det bero på en rädsla att något olämpligt kommer fram i artikeln? Något som rösterna varit inblandade i?
Nej nu får jag besinna mig och inte låta fantasin skena vilt för då kan jag göra egna tolkningar som hamnat i facket för skrönor. Det är ju så lätt att förvränga verkligheten i fel riktning.

Det är alltid spännande att vara en frilansade reporter. Men ibland kan det vara extra spännande och välkryddat. Det ger en extra touch i livet.

Kokosbullar och fläsk

Det har hänt något fantastiskt i vår by. En kokosbullefabrik har startat upp, ett eldorado för den som älskar att sätta tänderna i detta mjuka fluffiga bakverk.

"Det är en plåga att stå här och känna doften av kokos och choklad hela dagarna", sa Karin i tipset och postutlämningen. Hon såg trånande och en aning olycklig ut när hon blickade in genom fabrikens stora fönster.

Tror jag det! Vem skulle inte vara olycklig av ett sådant underbart och endast skådebröd på arbetstid.
Dottern och jag har funderat över vem av oss som överlever den andra gällande ett stadigt och kontinuerligt intag av kokosbullar.

Det har tvistats i sociala medier huruvida det heter kokosbullar eller kokosbollar. Bullar anser jag vara den mest festliga benämningen. Dessutom är den inte helt rund och kan således inte kallas för boll.
Vad drottningen av godis, Augusta Jansson, kallade den kokosbeströdda skumskapelsen för vet jag inte. Däremot hade hon ett motto som hon levde upp till.
"Min konfektyr skall ligga på ett silverfat och se ut som vackra fjärilar".
Det låter helt fantastisk.

Augusta förknippas med sina kokosbullar i lika hög grad som Amalia Eriksson gör med polkagrisarna i Gränna. Amalia som fick magistratets tillstånd driva ett sockerbageri. I ett för verksamheten nedlagt tullhus i södra infarten av Gränna höll Amalia till och doften måste ha varit förförisk. Idag är det tätt med polkagriskokerierna i lilla Gränna som satt sitt namn på kartan mycket tack vare Amalias tidiga näringsverksamhet.

Nu har vi som sagt fått en kokosbullefabrik i byn som dessutom tillverkar Norrköpings Fläsk. Nostalgigodis tillverkad av ett hemligt recept från 1916. Skivat skumgodis med jordgubb- och vaniljsmak. Upphovsmannen var Petter Andreas Pettersson som startade Norrköpings karamellfabrik.

All heder åt både Augusta och Petter Andreas som med sina söta kunskaper fört oss in i godisträskets himmelrike.

Vår första bekantskap med fläsket var när vi besökte Norrköping för första gången. Vi hade varit till gården på Vikbolandet för att underteckna köpehandlingarna och stannade till i staden för att få en matbit innan vi fortsatte hem till Värmland. I Saluhallen på Nya Torget tillverkades både fläsk och kokosbullar och vi skattade oss lyckliga som ämnade flytta till en sådan exklusiv kommun som hade egen saluhall som inhyste ett eget kokosbullebageri.
Men säg den lycka som är beständig. Nästan samtidigt som flyttlasset gick från Värmland till Östergötland lade Saluhallen ner och blev ett Konsum istället. Därmed försvann både fläsk och kokosbullar från de centrala delarna av Norrköping.  Även om fläsket tillverkats under en tid i Gomma så har jag inte inmundigat något sedan 1989.

Nu är skadan reparerad och jag känner mig privilegierad att bo på en ort som har precis allt. Till och med en kokosbullefabrik med fläsktillverkning efter ett toppenhemligt recept.