En oskarp selfie och en dam med självförtroende

Jag har följt med i trenden och tagit en selfie. Kan inte riktigt bestämma mig om jag är nöjd med resultatet eller inte. Bilden är ganska oskarp ty det var inte helt enkelt att hålla mobilen stilla under fotograferingen av mig själv.
Reagerar också på att att mina gråa hårstrån är så tydligt framträdande. Det kommer säkert betraktaren att ha synpunkter på.

Det är förenat med livsfara att ta en selfie. Ett flertal har ramlat från höga höjder med mobilen i ett krampaktigt tag för att till sist ta mark med brutna ben och krossad skalle. Fasansfullt. Andra har vådaskjutit sig själva när de använt ett vapen som fotograferingsrekvisita. Lika hemskt det.
Trender är trender och skall således följas för att vara trendig. Oavsett vilka konsekvenser det medför.

Selfies kan även vara en dold sjukdom av något slag, innehållande inslag av dåligt självförtroende och en släng narcissism. Det har vetenskapen bevisat och gått ut med till offentligheten.
Huruvida vi tar för mycket selfies eller inte går att räkna ut med hjälp av miniräknare. Eller det kanske är att föredra kalkylatorappen i smartphonen. Resultatet kommer att visa om vi behöver hjälp eller inte. En läkare kan behövas konsulteras för att minimera suget av ett ständigt selfieande. Som att sluta röka till exempel.

Många gånger när jag ser ständigt återkommande selfies på en och samma person funderar jag över om det jag ser är riktigt sant det jag ser. Ty bilderna visar glada människor i avundsvärda miljöer eller sittande vid läckert dukade bord där de upplagda tallrikarna vittnar om kokkunskaper i särklass hög nivå. Vi andra som äter isterband eller kålsoppa en fredagskväll känner skuld och skam över fredagsmysets tafflighet.

Det finns dock roliga selfie där den egenhändigt avporträtterande fotografen bjuder på sig själv. Dessa selfie uppskattar jag högt och blir glad av att se.
De andra, där lyckan och harmonin till varje pris måste glänsa högre än alla andras gör mig endast illa till mods.

En klok kvinna skrev och jag citerar: .....vi alla kan leva det liv vi önskar på Facebook även om det är långt från vars och ens sanning.
Stundom är det så en selfie förmedlar budskapet till sina vänner i de sociala trådarna.

Egentligen vet vi så lite om varandra. För någon dag sedan satt jag och pratade med en gammal dam. Av någon anledning trodde jag genom vårt samtal att hon varit verksam som lärarinna. Hon skrattade lite och dementerade mitt antagande. Hon hade arbetat som utbildad elingenjör. Ensam kvinna bland alla män. Med sin kunskap har hon varit med och byggde upp alla Sveriges flygplatser. Huset hon bor i har hon dessutom byggt helt på egen hand. Då, när hon var ung, frisk och stark.

Hon behöver inte ta någon selfie, den gamla damen. Hon vet själv vem hon är, vilket liv hon levt och hur hon lever idag. Det räcker för henne. Hon är begåvad med ett starkt självförtroende. Jag avundas henne för det och bjuder härmed mina trogna läsare en pinfärsk leende selfie.

Iprenmannen och försvunna bästisar

I vårt hushåll undviker vi så lång det är möjligt att se teveprogram där det förekommer avbrott för reklam. Maken är den som känner sig mest irriterad över utbuden som de olika företagen försöker pracka på honom i tevesoffan. Själv har jag förmågan att stänga av de sinnen som tar in information under den tid reklamen rullar på.

Igår kväll var maken med småtvillingarnas storasyster till hennes ridlektion och jag satt ensam i soffan med televisionsapparaten som sällskap. Zappade mellan kanalerna i väntan på Rapport och hamnade mitt uppe i våndan av att ha ont i olika kroppsdelar. Då går det bra att ta till Ipren, det hjälper mot det mesta lovade läkemedelsreklamen.

Plötsligt kom jag att tänka på Iprenmannen. Den lille österrikaren som mätte 150 cm från fotsulorna och uppåt. Han kom till oss i vardagsrummen år 1999. Utklädd till en vit värktablett och sjöng glatt om det intelligenta pillret som helt av sig själv letade upp det onda. Under några år förordade han att vi skulle pillra i oss Ipren och bli lika aktiva och pigga som innan värken slog till.

Sedan försvann han. För de flesta av oss spårlöst, kanske saknad av några men snart glömd för de flesta. Bland annat av mig. Tills igår kväll.
För att stilla min nyfikenhet googlade jag på Iprenmannen. Fick fram en artikel där den dystre lille mannen berättade att han gjort sig själv illa genom att låtsas vara en värktablett framför reklamens rullande kamera.
Då var han ärad och hyllad. Gjorde succé fram till den dag då reklamfilmen lades i malpåse. Därefter blev Iprenmannen fattig som en kyrkråtta och tvingas sälja sina ägodelar för att ha råd till föda och toalettpapper. Eller vad han nu behöver införskaffa sig.
För att leva billigt och må gott beger han sig till Asien för att spendera några månader hos goda vänner. Som den sanne buddist han är har han dessutom rest till Indien för att prata bort en stund med gurun Shabdrung Rinpoche. Om dessa möten ska det bli en bok som Iprenmannen håller på att skriva. Andra jobb lyser med sin frånvaro. Han är förvisso konservator och urmakare men vem stoppar upp vilda djur eller lagar klockor nu för tiden?

Det är något sorgligt över människor som försvinner och blir bortglömda. Det sorgliga är vad fort en person kan bli betydelselös. Även människor mitt ibland oss. Ändrade livsvillkor kan leda till ett försvinnande av vänner, arbetskamrater, bästisar och bundisar. Till och med en gång i tiden närstående och släkt kan försvinna ut i periferin för att aldrig komma tillbaka.
På grund av meningsskiljaktigheter, att inte ha nog hög status eller för att vi helt enkelt tröttnar på varandras sällskap.

Läste idag att en anställd på ett företag i Norrköping fastnat med fingrarna i en dokumentförstörare. Arme kraken. Måste göra fruktansvärt ont. Kommer säkert att gå åt en hel burk med Ipren om smärtan ska dövas. Jag är tacksam att vi inte längre äger en dokumentförstörare. Var alltid rädd att jag skulle få ett infall och sticka dit fingrarna då jag en gång i tiden var i full färd med att strimla känslig information som vi inte längre var i behov av.

Förresten tycker jag Alvedon fungerar bättre än Ipren...(förlåt Iprenmannen).

En dödsmask och ett glas rött

Nu plockas det svamp ute i skog och mark. Sociala medier svämmar över av tickor, soppar, trattisar, trumpeter och helt vanliga kantareller. Det finns ingen hejd på välfyllda svampkorgar.
Själv nöjer jag mig med att stundom ströva i vår närbelägna skog utan några som helst ambitioner att släpa med mig rensningsarbete hem.
En dag när jag var ute såg jag en svamp som fångade mitt intresse. Den växte bland mossan och liknade en slags dödsmask. Stirrade rakt ut med tomma ögonhålor,  såg allmänt tragisk och ensam ut. Vem vill plocka svamp som liknar ett spöke? Risken är att det blir vad som helst med den svampstuvningen.

Svampen blev som en påminnelse över allt som händer och sker i vår värld. Även under den fridfullaste skogspromenad blir jag påmind om död och omänskligt lidande. Jag undrar dagligen hur det ska sluta för alla människor på flykt.

Den stora tevegalan till förmån för människors lidande gick av stapeln igår kväll. Vi tittade en stund och jag sjönk allt djupare ner i melankolin. Artister med sorgliga sånger och stark innebörd i texterna. Till sist blev det för mycket.  Jag reste mig ur soffan, gjorde min kvällstoalett och gick till sängs. Flydde ner under täcket, omsvept av min egen trygghet och välfärd.

Gjorde en intervju med en politiker idag. När vi var klara satt vi kvar en stund och pratade om annat än vad som rörde intervjun. Om flyktingpolitiken och EU-migranter, vad som kan göras och vad som inte görs.
Politikern berättade att i Norrköping finns det enrumslägenheter som bebos av upp till tolv personer. Gamla, unga, män, kvinnor och barn. Ofattbart. Omänskligt. Ovärdigt.

Fri rörlighet råder inom EU. Men är det rätt och riktigt att det växer upp slumområden i våra svenska städer som liknar de förhållanden som människor flyr ifrån i sina hemländer?
Det måste upprätthållas lag och ordning. Människor få inte bo i parker och privata områden, säger vår statsminister.
Ändå förekommer det på många platser.
Vad händer med de EU-pengar som länder får för att ta hand om och ansvara för sina medborgare?
Varför måste människor sitta utanför våra butiker och förnedra sig genom att sträcka fram en pappersmugg?

Alla flyktingar som kommer från Syrien. Vad får de för levnadsvillkor i de länder de hamnar i? Om de tar sig fram med livet i behåll vill säga. Klarar sjukvården att ta hand om de människor som under flykten från krig fått svåra skador? Vart ska de bo, livnära sig av och klarar skolan att ta emot alla barn?

De allra flesta av oss håller nog med Hans Rosling. Det här kriget måste ta slut!

Och nu tänker Putin fälla bomber över Syrien. Samtidigt som Breivik hotar att svälta sig till döds. Han orkar inte med de stränga fängelseförhållanden som råder.

Det finns olika sorters problem i vår galna värld.

Det är snart helg. Ska vi ha rött eller vitt vin till maten?

Badrumsockupant och blåljus

Löven skiftar färg. Det går snabbt nu. Kyliga nätter och daggiga mornar. Mellan blåbärsriset på vår tomt har spindlarna spänt upp sina nät som glittrar i morgonsolen.

Vår badrumsspindel bemödar sig inte, minsann. Jag har talat med den om nyttan med frisk luft och naturliv men den vägrar att lyssna. Vänder bort blicken när jag tar upp frågan. Jag börjar misstänka att den inte har förmågan att väva vackra nät. Eller något nät över huvud taget för jag har inte sett till något i vårt badrum. Kanske skäms den över sin bristande kunskap och finner det bäst att hålla sig inomhus. Vem vet, kan hända finns det mobbare även i spindlarnas värld.
Tycker den börjar bli aningen överviktig. Det jag inte kan förstå är vad spindeln livnär sig av. Våra avlagda hudflagor, möjligtvis. Eller olika sorters kvalster som det måste krylla av i ett badrumsutrymme.

Nu har spindeln en gång för alla bestämt sig för att ha sin fasta adress hos oss och vi lär bli goda vänner med tiden. Vad annat har vi för val? Ett alternativ är förstås att helt sonika slå ihjäl spindeln om vi ska eliminera den ur våra liv. Ett drastiskt förslag som vi först måste ha en noggrann överläggning om. Vi ska vara snälla och rädda om våra vänner. Varken bråka, träta eller slå ihjäl varandra är ett bra, vinnande och humant koncept. Trots allt är den harmlös, skulle den hitta på att bitas åker den ut på direkten.
Fram till jul får den leva sitt egna liv och krypa fram och tillbaka på de kaklade väggarna och se ner på våra stundom nakna kroppar.
När det är dags för den stora julstädningen får vi ta ett beslut. Kanske har spindeln självdött till dess.

Större dramatik än en spindelockupant har skett i våra trakter under gårdagen. Efter ett inbrott i Regna fortsatte stöldturnén mot Örebrohållet, ett stopp i Hällestad där väpnat rån mot affären ledde till polisjakt i Skärblacka.  Blåljus och tjutande sirener skar sönder den lantliga harmonin under någon timma. Nere vid vår lokale matvaruaffären rådde ett smärre kaos då vi biltrafikanter försökte tränga ihop oss längst vägen för att ge fri passage åt polisbilarna.
Det gick undan och jag bad en stilla bön att inga barn uppehöll sig utanför förskolan. En polisbil var utrustad med endast föraren som rattade med ena handen och höll den andra tätt tryckt mot örat. Syntes tydligt och klart att han talade i mobiltelefon. Det vinglade betänkligt när han tog kurvan, men de vet väl vad de gör och kan hantera en framrusande höghastighetsbil de som är uniformerade till att ta hand om buset.

Fyra banditer infångades och sitter nu bakom galler i Norrköpings polishus i väntan på vad åklagaren fattar för beslut. Frisläppning i väntan på rättegång är min gissning. Om det över huvud taget blir några rättsliga påföljder. Jag förstår mig inte på det svenska rättssystemet för det går att göra lite som det behagar utan att det för den skull behöver svida allt för mycket i skinnet efteråt.

Ledarhunden ligger på mina fötter. Det värmer skönt. Han är en tjänstehund, kollega med de polishundar som nosade runt i Skärblacka för att söka upp till fots flyende skurkar. Ledarhunden har dock en mer fridsam syssla och har kanske inte lika hög pondus som de kamrater som åker polisbil. Morra kan han i alla fall, Sigge.

Väx upp och ta en tupplur

Är precis slutkörd. Trodde inte det var möjligt att känna en sådan enorm trötthet. Det är härmed bevisat att det tär på krafterna att föda barn vid sextioårsåldern. Ont i lårmusklerna har jag dessutom. Dock har jag klarat mig från att drabbas av framfall. Men nära var det.

För den som är intresserade kan jag meddela att barnbarnet mår prima. Även modern mår bra och jag hörde någonstans ifrån att hon redan har planer på att åter igen försätta sig i ett välsignat tillstånd. Förhoppningsvis hinner hon hem från barnbördshuset med nykomlingen och att han växer upp en smula innan det är dags igen.
Huruvida barnafadern ännu är invigd i planerna är det inget ordat om. Men det är en viktig förutsättning om det ska bli något.
Viktigast är ändå att farmor får vila upp sig ett par år eller mer.

Sömnen har det blivit lite eftersläpning med sedan i onsdags. Tänkte ta igen det denna natt som kommer, Förhoppningsvis har den omtumlande händelse som uppstår när en farmor är med och tar emot ett pinfärskt barnbarn lagt sig. Samt att mina kvällstankar stillat sig så pass att jag får sova nattens timmar i ett enda sträck. Känner att adrenalinpåslaget börjat lämna banorna och ordningen är återställd.

Inte är det någon blodmåne i natt som jag måste ut och glo på. Jag ställde klockan på 03.55 natten till idag för att få vara med om skådespelet. Månen var grann redan innan den blev röd och jag kände att jag ville vara med om den häftiga upplevelsen. Övervägde ett tag att strunt i allt ihop och vänta arton år då tillfälle ges att se den röda månen igen. Eftersom jag inte vet hur livet ser ut då beslutade jag mig ändå för att stiga upp mitt i natten för att se månen ändra färg. Vilket jag inte ångrar.
Maken däremot tittade ut en kort stund för att sedan gå tillbaka in i vårt hus och krypa ner under det varma täcket. Han har ont i halsen, säger han. Ja någon ska ha det också. Det är hans tur att trä på sig förkylningskostymen.

När jag ändå var uppe och travade runt passade jag på att inte gå till sängs något mer utan vara behjälplig med att köra in stortvillingarna till dagis i staden då de vaknat upp ur nattens slummer.
Och vad passade bättre än att köra dottern till Linköping och den väntande Jönköpingsbussen när jag var ute och for på morgonkulan.
Så nu är vi med en semesterledig ledarhund under några dagar.
Dagarna är aldrig långsamma i den här familjen. Det må jag då påstå vara helt sant.

Även en farmor/mormor måste piffa till sig ibland och i min kalender stod det skrivet att idag skulle det ske. Hårklippning och ögonbrynsplock. Medan min frisyr blev flera storlekar mindre än innan jag satte mig i frisörstolen pratades vi vid, min frisörska och jag. Vad vi talade om behöver jag inte nedteckna här, det begriper alla och envar. När det var dags för ögonbrynsplock höll jag tyst. Vilket berodde på att jag helt enkelt somnade under den smärtsamma proceduren.

"Du är onormal, totalt onormal", hävdade frisörskan då hon ruskade liv i mig och bad mig se efter i spegeln om jag var nöjd med resultatet.

Det får vara hur det vill med den saken. Onormal eller inte, snygg i håret är jag och fina ögonbryn har jag.  Det är viktigt att vårda sitt utseende. Det är utseendet som ger pluspoäng i livet.
Ett snyggt utseende ger framgång och lycka. Bevisligen är det sant. Om jag får säga det själv...