Mårtens privet och mustig höstgryta

Vi for genom Östgötaslätten, småtvillingflickan och jag. Bördiga åkrar där somliga var höstplöjda medan stubben stack upp genom den gula halmen på andra. Höstsädens grönska och upptagen potatis. De många vindkraftverken snurrade. Höga och vita mot den blå himlen. Vi körde om långtradare och funderade över deras last, vart de kom ifrån och vart de skulle.
Regn när vi startade och solsken då vi kom fram. Vadstena, med den utpräglade ålderdomliga karaktären från medeltiden, låg i det närmaste öde. Inga turister med kameror runt halsen, de som rörde sig på gator och torg var inhemska människor som hastade fram och åter för att uträtta sina ärenden.

Vi beblandade oss med ortsbefolkningen. Gick på kafé och åt bullar utan vaniljkräm. Plockade kastanjer i det gamla hospitalets trädgård och tittade på Mårten Skinnares privet. Det sägs att väggen under hålet ännu bär spår av uträttade behov. Jag känner mig skeptiskt inställd till detta påstående eftersom Mårten Skinnare lät uppföra byggnaden någon gång under 1500-talet. Men kittlar en till synes anfrätt tegelvägg de historiska vingslagen må det så vara hänt.
Vi kunde dock inte hitta Skinnares grav utanför Klosterkyrkan trots att vi letade. Såg endast till en vaktmästare som med likgiltig min hanterade en lövblås.

Vid Vadstena folkhögskola lärde sig musiklinjens elever sjunga körsång. Fönstret stod vidöppet och släppte ut sången. Flickebarnet ställde sig under fönstret och lyssnade hänfört när sopraner, altar, tenorer och basar sjöng ackompanjerade av ett välstämt piano.

Lunch på Klosterhotellet. Vita linnedukar med tillhörande servetter. Kyparen tände ljus på bordet och frågade vad damerna önskade att dricka. Vatten med och utan bubblor. Vi fick var sin flaska som var dekorerad med en munk och en nunna. Drack ur fina glas med fot. Mustig höstgryta och små fina potatisar. Olika sorters sallader därtill.

Tände var sitt ljus i Klosterkyrkan. Beundrade altarskåpet och Birgittaskrinet med heliga Birgittas reliker. Hälsade på två viskade damer som stod bakom disken för att sälja vykort och Martin Lönnebos Frälsarkrans till hugade spekulanter.
Några Birgittasystrar såg vi dock inte till. Nunnorna höll sig kanske inomhus i det gudsvigda livet de för med allt vad det innebär.
Utanför Pilgrimscentrum stod pilgrimsstavarna lutande mot väggen. En man satt bredvid och läste en bok. Huruvida han var en trött pilgrim eller inte gick ej att tyda men han nickade och log när vi passerade.
Örtagården struntade vi i att besöka. Örter är inte så mycket att beskåda denna tid på året.

Slottet och alla båtar. Vida Vättern med svanar som stack ner sina långa halsar för att leta mat under ytan. Flickan skrattade och hoppade på den långsträckta vågbrytarens mossiga stenar.

Efter fyra timmars vandring i historisk och kyrklig miljö ringde min mobiltelefon och flickans mamma lät meddela att hennes tredagarskurs var avslutad. Vi åt smörgåsar och drack te innan hennes resväskan packades i bagageutrymmet på min bil. Därefter körde vi hem till Skärblacka uppfyllda med våra olikartade upplevelser.

Ännu en dag tillsammans med ett av barnbarnen är till ända. Fler dagar är att vänta. Om det är jag viss och säker. Vad de ska innehålla är dock i nuläget inte bestämt.

Ensilage och avloppsanläggning

Dagens uppdrag innehöll bland annat 120 högmjölkande kor. En ung kvinnlig lantbrukare som inte räds varken arbete eller ekonomi. Ladugårdsinvestering på 14 miljoner kronor. En svindlande summa som de 120 högmjölkande korna ska vara med och betala.
Den unga generationen lantbrukare har ett annat tänk än sina föregångare. De ser inte sin framtida pensionering med en  sönderarbetad kropp utan anpassar sitt arbete mer ergonomiskt. Mjölkrobot och datorisering. En och annan semestervecka samt var tredje helg ledig.
Förslaget om sextimmars arbetsdag missgynnar bondens ledighet. Få tänker på att lantbrukaren indirekt med sina långa arbetsdagar är med och finansierar det hela så vi andra kan köpa billigare mat. Bondens möda är vår föda.

Stortvillingpojken var med mig under dagen. Följde intresserat den mjölkande robotens arbete. En tanke väcktes hos honom. Bonde ska han bli när det är dags för honom att kasta sig ut i arbetslivet.
Möjligheterna är små för honom att bruka en egen gård. Anställd kan han förstås bli. Få sin lön, semester och lediga helger. Semesterersättning och om det krävs sjuklön. Eller ställa upp i Bonde söker fru om det programmet fortfarande är på tapeten när han är giftasvuxen.
Pojken frågade mjökbonden om han kunde få jobba hos henne. Hon lovade att fundera över saken, på det tog de varandra i hand. Kravet hon ställde var dock att han först skulle gå Vretaskolans naturbruksgymnasium. Samma skola som hans faster en gång i tiden gick. Efter tre års lantbruksutbildning övergick hon till  universitetsstudier och blev präst. Inget är hugget i sten.

Arrendator är ett annat alternativ han kan grunna över, vårt lille barnbarn. Men där krävs också en ekonomiskt stadd kassa för att få banklån till inköp av maskiner och djur.
Kanske får gossen fundera ut sin framtid i andra banor. Jag menar, tiden finns eftersom han precis fyllt fyra år. När han gått färdigt sina skolor vet ingen om det fortfarande finns något svenskt lantbruk att satsa på. Må hända lever vi då endast av importerad föda.

Lever gör vi i alla fall. Trots att domedagsprofeterna under gårdagen ordade om att idag skulle jordens undergång äga rum. När jag gick till sängs ställde jag väckarklockans alarm på 07.00. Av två enkla anledningar. Jag hade en morgontid att passa samt om jordens undergång var i antågande ville jag dras med i djupet i vaket tillstånd.
Ingen dramatik av något slag inträffade vilket jag inte heller förväntade mig.

En trevlig dag med trevligt sällskap har det varit än så länge. Dagen är ännu inte slut. Småtvillingarnas storasyster ska gästa oss i natt. Ligga mellan oss och dra i våra täcken och uppta största delen av vår sovyta.

Vi gick på restaurang innan vi åkte hem, den blivande bonden och jag. Satt mitt emot varandra och talade om livets trevligheter. Grävmaskiner och kattungar. Kossor och ensilage. Avloppsanläggning och glass med banan och chokladsås.

Samtalsämnen tryter aldrig i en fyraårings sällskap. I just love it.

Hundbajspåsar och gamla russin

När vi bor som vi gör, ute på landsbygden är bilen ett måste. Vad det är för modell är för min del inget viktigt. Bara det rullar på dit jag ska och hem igen är jag nöjd. Helst klimatsmart som typ en elbil vore det ultimata men nu kör vi på diesel och jag inbillar mig att det fungerar skapligt för miljön. Låg koldioxidutsläpp men hög kvävedioxidutsläpp så helt bra miljömässigt är det dock inte.
Gasbil är ett alternativ men där finns risk att hela karetan flyger i luften om oturen är framme vid tankning. Det har faktiskt hänt. I Linköping. Med en taxibil av den modell vår son körde när han var taxichaufför. Ryser när jag tänker på det.

Vi som klarat av det där med barnafödandet borde ha en bil som är invändigt ren och snygg. Små virkade plädar och korsstygnsbroderade kuddar i baksätet som vi kan nyttja då vi är ute och söndagsåker med kaffekorg och bullar. Så är nu inte fallet. Vår bil är fylld av bilbarnstolar, extra små gummistövlar, vantar, sockor, blöjor, nappar, små paket med russin, spypåsar och hundbajspåsar. Samt våtservetter och solskydd med Nalle Puh.
Alla och en var med inblick och erfarenhet vet hur det ser ut när det körs barn och hundar i bilen.

Vi har börjat på ny kula som barn -och hundtransportörer och vår bil är ett enda stort kaos. Lera, sand och hundhår. Rester av russin som klibbat fast på baksätet. Teckningar och pärlplattor. Torkade blommor, pinnar och småstenar.

Idag känner jag mig nöjd. Min onda hals har blivit helt normal och jag har tillsammans med ledarhunden storstädat bilen. Det känns mycket bra för nu kan jag erbjuda stortvillingarna skjuts hem från dagis i en ren och snygg bil. Hoppas de ser och uppskattar min möda.

På fredag ska jag till Vadstena med en småtvillingflicka. Vi tänker bege oss på äventyr samt hämta hem mamman som är på en kyrklig prästkurs i den trivsamma lilla småstaden där nunnorna bor.

I kväll ska maken köra småtvillingarnas storasyster till ridlektionen. Då kommer det att lukta häst i den nystädade bilen. Kanske hamnar det lite hästbajs på de nytvättade gummimattorna.

Det är tur att vi är bilburna. Annars vore livet ganska så komplicerat med så många barnbarn att förflytta både hit och dit. Jag funderar på att köpa en buss. Busskort finnes redan så det behöver jag inte fundera något närmare över. Giltigt förarkort också för den delen.

Våra dagar är inga långsamma dagar. Konstaterade vi när vi klev upp ur sängen i morse. Vi konstaterade även att vi är ganska så nöjda med att känna oss behövda. Av både barn, barnbarn och hundar.

Den smala vägen och röd flugsvamp

Om någon är intresserad så svider fortfarande min hals. Kräver ingen medömkan från omgivningen. Är duktig på självömkan så jag klarar mig på det. Jag är dock av segt virke och låter mig inte bäddas ner under bolster och dun för en sketen halsåkomma. Livet måste gå vidare för en idogt arbetande frilansreporter.

Gårdagens färd med kamera och inspelningsapparatur gick rakt ut i skogen. Det luktade nytt i bilen vars ägare bekräftade att bilen varit i hans ägo endast under två dagar.
När han svängde in på en liten oansenlig skogsväg som var stängd med en vägbom funderade jag över hur färden skulle avlöpa. Möjligtvis kunde det fungera med en traktor utrustad med dubbelmontage, men personbil, visserligen ny och ytterst lite använd, ställde jag mig ytterst tveksam till. Mannen med den nya bilen låste obekymrat upp bommen och färden kunde börja.

Stora stenar stack upp ur den smala stigen. Ett jämrande läte steg upp ur min skrovliga och ömmande hals. Föraren i den nya bilen undrade om jag hörde några stenar skrapa i underredet. Så länge inget hördes var det lugnt, försäkrade han och jag tröstade mig med att bilen till syvende och sist inte var min.
Han hade kört där tidigare och jag började känna tillit till min chaufför, varpå vi skumpade vidare. Bilen spann som en katt och skogen tätnade.

Precis framför en lerig del av skogsstigen stannade fordonet och jag blev beordrad att kliva ur.
"Hopp och lek", sa mannen och jag förstod att han var hundägare.
Nu var vi inte ute i skogen för att hoppa och leka utan för att arbeta.
En liten sjö var insprängd i skogen och vi satte oss tillrätta vid strandkanten. Fågelkvitter och stillhet omslöt oss på alla sidor. Solen sken mellan höga tallar och vi pratade om jakt. Vildsvin, älgar och hjortar.

En man dök plötsligt upp från ingenstans. Han hälsade och konstaterade att bilen tagit sig fram även denna gång. Sedan vandrade mannen vidare. Vi satt kvar och fortsatte vårt samtal. Jag glömde för en stund bort min onda hals.

Vi körde hem samma väg som vi kom. Av den enkla anledningen att det inte fanns något annat val. Två vackra flugsvampar växte efter kanten och mannen med den nya bilen undrade om jag ville stiga ur och fotografera. Det ville jag. Han stannade och väntade medan jag satte mig på knä och fotade de röda svamparna med vita prickar. Byxorna blev blöta av den fuktiga skogsmarken.

Jag är glad över att få träffa  människor i så många växlande miljöer. Det är berikande men även lärorikt. Att få sitta vid en skogssjö bland gran och fur och småprata på betald arbetstid hör till de bättre jobben jag gör. Det är en frilansande reporters privilegium.

Botniabanan och torkad ljung

Sommarblommorna ligger i komposthögen. Utbytta mot ljung som inhandlats på Ica. Ljung i krukor är ett hösttecken så säkert som något.
Min hals fortsätter att skrapa och göra ont. Det finns ingen ände på klagolåten. Jag äter knäckebröd med stark ost, det river och svider men på ett ganska behagligt sätt. Precis när jag sväljer. Sedan river och svider det på ett ganska obehagligt sätt. Finns liksom inget mellanläge.

I kväll ska vi på kalas, sjukdom och elände till trots. Småtvillingarnas storasyster fyller fem år just denna dag och jag har precis slagit in paketen. Att mormor har ont i halsen förfärar ingen så inbjudan om kvällsmat kvarstår. Känner jag mig tacksam för ty då slipper vi undan med både matlagning och efterföljande disk.

Vårt barnbarn är lika gammal som Botniabanan. När den invigdes i augusti 2010 fanns vår konung på plats för att smälla ihop två bitar räls. Sedan dess har 1,3 miljoner resenärer färdats längst rälsen.
Jag har sett arbetet med banan med egna ögon när jag för många år sedan körde upp till Umeå. En imponerande syn.
En del strul har det dock varit med Botniabanans väl och ve men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Det är inte ofta, eller närmare bestämt aldrig, som jag löser biljett i de trakterna.

För att visa tacksamhet att resenärerna ändå valt att åka med tåget fick samtliga var sin banan och ett vykort vis stationerna Umeå, Hörnefors och Nordmaling när det var födelsedagskalas i slutet på augusti i år. Ett trevligt initiativ. Hoppas bananerna var ekologiska.

Den 5 oktober 2010 höll Eva Brunne predikan vid Riksmötets öppnande. Texter som förmedlade alla människors lika värde. Oavsett sexuell läggning, vilket land vi är födda i, ålder, kön, trossamfund.
Vi har mycket att göra. List, mod värme krävs, sa Eva Brunne då och de orden ekar fortfarande högaktuellt.

Aj, vad det svider i halsen.

Ute i krukorna blommar ljungen så fint. Tänker inte ta in några av de vackra plantorna och ställa på köksbordet ty det betyder död och olycka att ta in ljung i huset. Gammalt skrock, jag tänker mest att det är onödigt för de torkar så snabbt och skräpar ner.

I den gamla delen av Skärblacka väntar en femårig flicka på mormor och morfar. Jag undrar lite hur det ser ut omkring henne när hon fyller tio år. Det finns så mycket att göra. Både på nära håll och ute i vida världen. Hinns det med på fem år? Knappast troligt men det går i alla fall att göra ett försök.

När flickan fyller tio år har jag blivit sextiofem. Då är jag en folkpensionär. Undrar hur det känns...