Svanåtippen och en skabbig räv

Som barn var ett bland de större nöjena att ta cykeln och flänga iväg till Svanåtippen. Förbjuden mark av såväl föräldrar som anställt folk på tippen. Men förbud är till för att brytas och utrustade med pinnar petade vi runt bland hushållsavfall, trädgårdsavfall och industriavfall. Råttorna skuttade runt, stora som katter, och vi skrek av skräckblandad förtjusning.

En kamrat till mig hittade en burk med färg, hon målade sig på de ställen som inte var täckta med textilier. Vilket ställde till med bekymmer ty det var dagen före skolavslutningen. Huruvida hon deltog i skolavslutningen i kyrkan eller inte har fallit i glömska. Dock minns jag att hon var blåskimrande ganska långt in på sommarlovet.

Många barn lever sina liv på soptippar. Föds där och dör där om ingen radikal förbättring i deras liv inträffar. Det går inte att föreställa sig hur det är att leva på en soptipp. Kanske om jag sticker ner huvudet djupt i vår soptunna en varm sommardag. Vilket jag aldrig skulle göra. Förra året drabbades vi av mask i kompostsoptunnan och utrustade med Klorin och vattenslang skulle tunnan rengöras. Jag stod bakom snickarboden och kräktes medan maken spolade och skurade. Ivrigt och intresserat påhejad av småtvillingarnas storasyster som ansåg det som en helt onödig åtgärd att behöva kräkas mitt uppe i arbetet.

Vi slänger omkring 500 kilo sopor per person och år. Men vi är bland de bästa i hela EU att sopsortera. Det känns mycket hedrande.

Idag har jag besökt värmeverket i grannkommunen. Tittat på kommuninnevånarnas sopor men även på sopor från England. De såg ungefär likartade ut. Sopor som sopor. Luktade lika illa gjorde de också.
Lite av mina barndomsminnen kom tillbaka. Även om jag inte dristade mig till att peta runt bland sophögen så kollade jag vad folk slänger. Allt, precis allt, åker ner i soppåsen.
En stor lastmaskin körde med full fart in i sopberget, sänkte skopan och tog sats. Det rök och luktade.
Han som förevisade mig värmeverket förklarade att sopor som innehåller mat genomgår en process där resultatet leder till en sorts jäsning.

Fantasin kom i gungning och jag frågade om de hittat något intressant bland soporna. Som lik till exempel. Mannen ryggade förfärad tillbaka och garanterade att några lik har aldrig förekommit i hans anläggning. En skabbräv har en gång  dykt upp i dött tillstånd, men det var då det enda.
"Tror du ja", sa jag och nämnde att jag nu fått uppslag till en deckare.
Han såg misstroget på mig och frågade om han missuppfattat att jag kom som frilansande reporter från en tidning.
Det ena utesluter inte det andra, tänkte jag men höll tyst.

Det är fantastiskt att det vi slänger blir till värme och varmvatten. Vem kunde en gång tro det. När det kastades sopor på Svanåtippen i nästan trettio år. Från 1950 till 1979.
2012 tog kommunstyrelsen i Kristinehamn ett beslut om att en markundersökning skulle utföras på ovan nämnda tipp. Den befann sig i riskklass 2 i miljösynpunkt men efter noggranna mätningar fann miljöförvaltningen inget anmärkningsvärt. Varken i marken, vattendrag eller andra omgivningar.

Känns tryggt och bra. Med tanke på alla oss ungar som rände runt där en gång i tiden.

Lovsång och ett torkat rosblad

Tacksägelsedagen. Kyrkorna fylls med lovsång och texterna handlar om tacksamhet över livet, och för den som tror på det, vad Gud ger.

Vi har dock inte besökt någon kyrka denna söndag, deltagit i lovsång och lyssnat till bibeltexter. Vi har istället bjudit min mamma på fläskstek, sås och potatis. Det är en tacksamhet i sig själv. Att ha en mamma att bjuda in till söndagsmiddag. Dessutom, utan min mamma och pappa satt jag inte här idag. Saknar pappa, mycket.  Om han levt hade inte mamma flyttat hit. Då hade de bott kvar i Värmland och avståndet hade begränsat våra stundom gemensamma träffar. Saknaden efter pappa hade då inte varit lika stark som den är idag. Varken för mig eller mamma. Mest för mamma vars väntan är ett återförenande. Hon känner tacksamhet för alla de år de hade tillsammans.

Det finns mammor som aldrig blir bjudna och mammor som aldrig bjuder. Orsakerna kan vara många och av skiftande karaktärer. Ibland kan det vara bäst att låta det vara så. Även om det är mycket sorgligt. Men var och en måste inrätta sina liv så som det passar bäst. En konfliktfylld relation mellan vem det än må vara främjar till kaotiska, spända och tråkiga sammankomster där efterdyningar kan råda länge innan de mattas av.
Jag är tacksam över min relation till mamma. Hon är förutom min mamma en mycket god vän. Vi ser framåt, aldrig bakåt, mamma och jag.

Jag känner ofta stor tacksamhet, i större grad nu än vad jag tidigare i livet känt. Kanske beror det på åldern. Åren blir allt mer dyrbarare ju fler som avverkas.

I vår rosrabatt hänger sig fortfarande en och annan ros kvar. Men det är mycket glest mellan blommorna. När jag ser de få kvarvarande rosbladen känner jag tacksamhet över att jag fått upplevt ännu en sommar. Om jag får se rosorna blomma igen går inte att orda om. Endast hoppas.

I min skrivarbod har jag några kort på våra barn. När de var små. Jag ser bilderna när jag höjer blicken från datorns tangentbord. Hjärtat nästan värker av kärlek till barnen. Tacksamheten över deras liv och att det gått dem väl när de lämnade mamma och pappas omsorg för att kasta sig ut i vuxenlivet är gränslös.

Tacksamheten över mitt eget liv, att jag efter många smärtsamma år en gång för så länge sedan orkade ta mig vidare från det som antagligen hade blivit min undergång.

Min make tittar ofta på mig och säger att han är tacksam över att han träffade mig.
Likaledes, säger jag då och menar det från djupet av mitt hjärta.

Jag tänker att det är upp till var och en vad tacksamhet består av. Det är lätt att vara framme och pådyvla någon att känna tacksamhet. Skapa ett dåligt samvete, utpeka sig själv som martyr inför den som borde känna tacksamhet. Alla har vi någon gång stått på båda sidor av den tacksamhetströskeln.

Ibland kan det vara svårt att känna äkta tacksamhet. Den har istället förbytts till ett behov att fäkta efter mer. Det är då som tacksamheten glöms bort.

När vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Det är oftast vid den måltiden som vi tittar ut över sjön. Nyvakna och fåordiga. Ser sjöns skiftningar allt efter väder, vind och årstider. Bara det är värt en tacksamhetens tanke. Att sitta mitt emot sin livskamrat och knacka hål på var sitt ägg. Mitt är löskokt, hans är hårdkokt. Jag dricker te, han dricker kaffe.

Vi borde sjunga lovsånger lite oftare...

Marsipan och en evig längtan

En helt odramatisk lördag. Stillheten har lägrat sig över vår lilla stuga mest hela dagen. Enda dramatiken som skedde var då jag precis hemkommen från vår lokala matvaruaffär upptäckte att jag köpt marsian istället för mandelmassa. Maken är den snällaste maken i detta härad så han körde genast till affären för att åtgärda missödet. Tur var väl det, annars hade det inte blivit någon clementinkaka till kvällskaffet. Maken är begiven på hembakat så han kände det nog inte som någon större uppoffring.

Racerförare kör nästan ihjäl sig, Zlatan missar en straffläggning, HV71 är krossat, terrordåd i Turkiet, Putin fäller bomber och Kindberg Batra ligger pyrt till. Åkesson har tagit svensk politik som gisslan. DÖ är bruten, Löfven ifrågasätter Alliansen och prinsens gemål vill inte ha sin hjärtans älskades före detta flickvän som fadder då svägerskans gosse förs till dopfunten. Därmed är den tidigare tilltänkta faddern även portad från kyrkan vilket är förvånande. En kyrka är öppen för alla som vill medverka i en gudstjänst. Men det kanske inte gäller kungligheter, de har kan tänkas andra regler där varken Gud, präster, kyrkoråd och församling har någon talan. Vad vet jag som är en helt vanlig och enkel människa.

För dagen känner jag mig bekymmerslös och ganska så lat. Antagligen sviter efter min kraftiga halsåkomma som ersatts med besvärande hosta. I samvetet gnager dock en tagg. Jag har fuskat med en artikel som egentligen skulle ha skickats iväg till redaktionen. Därmed blir det morgondagens bekymmer och jag bedövar samvetet med clementinkaka och lättvispad grädde. Balsam för själen och lindring för rossliga lungor.

En småtvillingflicka har gästat oss under några eftermiddagstimmar. Även hon är sjuk, därmed placerades hon i vår soffa under mjuka filten medan hennes storasyster höll femårskalas för sina kompisar.
Vår grannfru bidrog till festen genom att upplåta ett färggrant läppstift. Det skulle ingå i en trevlig lek och min undran är hur kalasbarnen såg ut då de hämtades hem av sina föräldrar. Vår svärson förklarade att leken gick ut på samma sak som att sätta svansen på åsnan. Jag fick inte ihop det men de vet väl vad de gör, de vuxna som håller i barnkalas.

Jag kröp ner under filten, låg nära den febervarma och hostande lilla kroppen. Vi tittade på Emil i Lönneberga. Jag röstade på Vi på Saltkråkan men där trädde vetorätten in. Emil fick det bli och pigan är fortfarande ogift. Själv njöt jag av att för en gång skull inte ha något speciellt att göra. Det blir desto mer roligt att ta tag i det som måste göras, sen, en annan dag.

Ute har mörkret sänkt sig. Snart ställer vi klockan på vintertid. Jag längtar efter att få träffa familjens nytillskott. Men jag är portad på grund av hosta och spridning av baciller. Bebisar är känsliga varelser så jag får hålla mig ifrån honom tills jag en gång för alla är friskförklarad.

Längtan kan vara svår många gånger. Oavsett vad och vem vi längtar efter. Ibland når längtan sitt mål medan den andra gånger måste stanna där den är för all evinnerlig tid.

Det är synd om alla som längtar till det onåbara.

Mårtens privet och mustig höstgryta

Vi for genom Östgötaslätten, småtvillingflickan och jag. Bördiga åkrar där somliga var höstplöjda medan stubben stack upp genom den gula halmen på andra. Höstsädens grönska och upptagen potatis. De många vindkraftverken snurrade. Höga och vita mot den blå himlen. Vi körde om långtradare och funderade över deras last, vart de kom ifrån och vart de skulle.
Regn när vi startade och solsken då vi kom fram. Vadstena, med den utpräglade ålderdomliga karaktären från medeltiden, låg i det närmaste öde. Inga turister med kameror runt halsen, de som rörde sig på gator och torg var inhemska människor som hastade fram och åter för att uträtta sina ärenden.

Vi beblandade oss med ortsbefolkningen. Gick på kafé och åt bullar utan vaniljkräm. Plockade kastanjer i det gamla hospitalets trädgård och tittade på Mårten Skinnares privet. Det sägs att väggen under hålet ännu bär spår av uträttade behov. Jag känner mig skeptiskt inställd till detta påstående eftersom Mårten Skinnare lät uppföra byggnaden någon gång under 1500-talet. Men kittlar en till synes anfrätt tegelvägg de historiska vingslagen må det så vara hänt.
Vi kunde dock inte hitta Skinnares grav utanför Klosterkyrkan trots att vi letade. Såg endast till en vaktmästare som med likgiltig min hanterade en lövblås.

Vid Vadstena folkhögskola lärde sig musiklinjens elever sjunga körsång. Fönstret stod vidöppet och släppte ut sången. Flickebarnet ställde sig under fönstret och lyssnade hänfört när sopraner, altar, tenorer och basar sjöng ackompanjerade av ett välstämt piano.

Lunch på Klosterhotellet. Vita linnedukar med tillhörande servetter. Kyparen tände ljus på bordet och frågade vad damerna önskade att dricka. Vatten med och utan bubblor. Vi fick var sin flaska som var dekorerad med en munk och en nunna. Drack ur fina glas med fot. Mustig höstgryta och små fina potatisar. Olika sorters sallader därtill.

Tände var sitt ljus i Klosterkyrkan. Beundrade altarskåpet och Birgittaskrinet med heliga Birgittas reliker. Hälsade på två viskade damer som stod bakom disken för att sälja vykort och Martin Lönnebos Frälsarkrans till hugade spekulanter.
Några Birgittasystrar såg vi dock inte till. Nunnorna höll sig kanske inomhus i det gudsvigda livet de för med allt vad det innebär.
Utanför Pilgrimscentrum stod pilgrimsstavarna lutande mot väggen. En man satt bredvid och läste en bok. Huruvida han var en trött pilgrim eller inte gick ej att tyda men han nickade och log när vi passerade.
Örtagården struntade vi i att besöka. Örter är inte så mycket att beskåda denna tid på året.

Slottet och alla båtar. Vida Vättern med svanar som stack ner sina långa halsar för att leta mat under ytan. Flickan skrattade och hoppade på den långsträckta vågbrytarens mossiga stenar.

Efter fyra timmars vandring i historisk och kyrklig miljö ringde min mobiltelefon och flickans mamma lät meddela att hennes tredagarskurs var avslutad. Vi åt smörgåsar och drack te innan hennes resväskan packades i bagageutrymmet på min bil. Därefter körde vi hem till Skärblacka uppfyllda med våra olikartade upplevelser.

Ännu en dag tillsammans med ett av barnbarnen är till ända. Fler dagar är att vänta. Om det är jag viss och säker. Vad de ska innehålla är dock i nuläget inte bestämt.

Ensilage och avloppsanläggning

Dagens uppdrag innehöll bland annat 120 högmjölkande kor. En ung kvinnlig lantbrukare som inte räds varken arbete eller ekonomi. Ladugårdsinvestering på 14 miljoner kronor. En svindlande summa som de 120 högmjölkande korna ska vara med och betala.
Den unga generationen lantbrukare har ett annat tänk än sina föregångare. De ser inte sin framtida pensionering med en  sönderarbetad kropp utan anpassar sitt arbete mer ergonomiskt. Mjölkrobot och datorisering. En och annan semestervecka samt var tredje helg ledig.
Förslaget om sextimmars arbetsdag missgynnar bondens ledighet. Få tänker på att lantbrukaren indirekt med sina långa arbetsdagar är med och finansierar det hela så vi andra kan köpa billigare mat. Bondens möda är vår föda.

Stortvillingpojken var med mig under dagen. Följde intresserat den mjölkande robotens arbete. En tanke väcktes hos honom. Bonde ska han bli när det är dags för honom att kasta sig ut i arbetslivet.
Möjligheterna är små för honom att bruka en egen gård. Anställd kan han förstås bli. Få sin lön, semester och lediga helger. Semesterersättning och om det krävs sjuklön. Eller ställa upp i Bonde söker fru om det programmet fortfarande är på tapeten när han är giftasvuxen.
Pojken frågade mjökbonden om han kunde få jobba hos henne. Hon lovade att fundera över saken, på det tog de varandra i hand. Kravet hon ställde var dock att han först skulle gå Vretaskolans naturbruksgymnasium. Samma skola som hans faster en gång i tiden gick. Efter tre års lantbruksutbildning övergick hon till  universitetsstudier och blev präst. Inget är hugget i sten.

Arrendator är ett annat alternativ han kan grunna över, vårt lille barnbarn. Men där krävs också en ekonomiskt stadd kassa för att få banklån till inköp av maskiner och djur.
Kanske får gossen fundera ut sin framtid i andra banor. Jag menar, tiden finns eftersom han precis fyllt fyra år. När han gått färdigt sina skolor vet ingen om det fortfarande finns något svenskt lantbruk att satsa på. Må hända lever vi då endast av importerad föda.

Lever gör vi i alla fall. Trots att domedagsprofeterna under gårdagen ordade om att idag skulle jordens undergång äga rum. När jag gick till sängs ställde jag väckarklockans alarm på 07.00. Av två enkla anledningar. Jag hade en morgontid att passa samt om jordens undergång var i antågande ville jag dras med i djupet i vaket tillstånd.
Ingen dramatik av något slag inträffade vilket jag inte heller förväntade mig.

En trevlig dag med trevligt sällskap har det varit än så länge. Dagen är ännu inte slut. Småtvillingarnas storasyster ska gästa oss i natt. Ligga mellan oss och dra i våra täcken och uppta största delen av vår sovyta.

Vi gick på restaurang innan vi åkte hem, den blivande bonden och jag. Satt mitt emot varandra och talade om livets trevligheter. Grävmaskiner och kattungar. Kossor och ensilage. Avloppsanläggning och glass med banan och chokladsås.

Samtalsämnen tryter aldrig i en fyraårings sällskap. I just love it.