En ilsken njursten och en annans huvud

Har spenderat stor del av dagen sittande på Norrköpings sjukhus akutmottagning. Endast som bisittare, sjuklingen var sonen som plötsligt och oväntat drabbades av ett njurstensanfall efter frukost. Nog så plågsamt. Ut kom stenen, ner i en vit platsmugg men inte blev han lättare i sinnet när magnetröntgen visade att ännu en sten sitter kvar och förväntas komma ut om cirka sex veckor.

Vi var ensamma när vi klev in på akutmottagningen. Stolarna i väntrummet gapade tomma och vi fick sitta en liten stund och titta på en tv-skärm som uppmanade till att hålla koll på prostatan, brösten och uppsöka läkarvård om någon skadar sig i samband med träning.
Nästa inslag förmedlade de olika väntetiderna på akutmottagningen. De svåraste fallen har hög prioritering medan de med svaga krämpor får finna sig i att vänta länge. Sonen befann sig någonstans mitt emellan. Blev ganska snabbt omhändertagen och fyra timmar senare och med en påse mediciner innehållande hjälpmedel som påskyndar utdrivandet av njurstenen fick vi lämna sjukhusområdet.

Under tiden vi satt där fylldes det på med patienter. Gamla, unga och små barn. Var och en med sina egna plågor. Personalen hade mest bråttom verkade det som. Sprang fram och tillbaka. Sandaler, sportskor och en och annan med sulade innetofflor. Dock såg jag inte till några träskor. Dessa skodon kanske är utdömda av sjukvården nu för tiden.

Det är bra med en fungerande sjukvård och dess välutbildad stab. Vänliga och omhändertagande. Småpratandes medan de sticker nålar i folks vener och tappar ut blod. En gång i tiden befann jag mig också där. I vit rock men med träskor på fötterna. Bråttom och stressat är det nu. Bråttom och stressat var det då. I iver över att göra alla friska och krya glömde vi en stackars man i gipsrummet. Där låg han i fem timmar med brutet ben. Vid fikarasten i personalrummet kom någon av oss på att vi inte sett någon med gipsat ben linkat ut genom de automatiska dörrarna till akutmottagningen.
På den tiden fanns varken Lex Maria eller Lex Sara och eftersom det hände för snart fyrtio år sedan är händelsen preskriberad och benet antagligen läkt. Rakt och fint förhoppningsvis.

Så finns det läkare som gillar att laborera. Det senaste jag läste är om en läkare i Italien som ska ge sig i kast med att transplantera ett huvud. Det ska ske nästa år så än har han lite tid kvar att öva. Donatorn har redan gett sitt medgivande. Han ska flytta sitt huvudet till en annan kropp men vart kroppens huvud tar vägen förtäljer inte historien. Men jag antar att det är en levande kropp som är mottagare annars borde det i rimlighetens namn inte fungera. Kanske kroppens huvudägare tröttnat på sitt gamla huvud och vill ha ett nytt. Eller om det är tvärt om.  Komplicerat verkar det hur som helst. Och en aning skrämmande för de närstående. Får hoppas att donatorerna meddelar att de tänker byta ut sina huvuden mot nya. Eljest blir det en rejäl överraskning när det sammanstrålas till familjemiddag.

Får vara tacksam över att jag än så länge har hälsan. Enda aber är mina krokiga och värkande fingrar som läkaren på handkirurgen i Linköping, iförd sandaler och med en utstrålning som påminde om min gamla gymnastiklärare, ville steloperera. Jag tackade för erbjudandet men tackade ändå nej. Det vet jag aldrig hur det slutar. Kanske kommer jag hem med någon annans händer. Den risken tänker jag inte ta.

Kulsprutor och en puss

Jag har träffat en tjänsteman idag. Det handlade om asylboende och flyktströmmen. Hon berättade och jag har fått en bättre inblick i Migrationsverket kontra kommunens arbete.
Kvinnan rättade till sina lockar inför fotograferingen. Påpekade att hon aldrig blev speciellt bra på kort.
Vem blir väl det? tänkte jag och relaterade till mitt passfoto. Ett under att jag blir in och utsläppt över gränser.

När intervjun och fotograferingen var över satt vi kvar vid bordet. Förvånande eftersom tjänstemän ofta har bråttom tillbaka till skrivpulpeten där datorn står och surrar i väntan på jobb.

Hon hade varit en flykting, berättade hon. Flytt med sina två små barn mitt under brinnande krig medan hennes make satt fängslad bland alla andra fångar som överlevt hettan under en presenning på ett lastbilsflak.

De hade levt gott. Nybyggt hus där blommorna prunkade under fönstren. Två bilar, bra jobb och två barn. Fyra och två år gamla. Hennes väninna var frissa med egen salong. Dit brukade hon bege sig för att få ljusa slingor i håret.
När barnen blivit lite större skulle de skaffa fler barn. Två till ty fyra barn ville de ha, hon och hennes make.

Från en dag till en annan slogs livet i spillror. Kvinnan blev ensam med barnen och ett halvt hus. Den andra halvan låg i ruiner.
Varje kväll stoppade hon om barnen och pussade dem godnatt. Såg efter att de var ordentligt klädda i tjocka byxor, jacka, rejäla kängor och mössa. Väskan var packad med förnödenheter.
Varje natt vaknade den lilla familjen av smatter från kulsprutor och smällar från granater. Såg genom fönstren hur det brann. På morgonen klev de över liken när de var på väg för att skaffa bröd.
Kvinnan lärde sig hur hon skulle förvara de få bitar nötkött hon lyckades få tag på. Utan kylskåp går det bra att lägga köttet i vatten och mycket salt. Det håller sig friskt några få dagar.
Kläderna gick bra att koka i en stor kittel över öppen eld. De blev rena då, förklarade kvinnan som lagade maten över samma eld som hon kokade smutsiga kläder.

Väninnans frisörsalong brann upp Men frissan klarade sig och hemma i sitt köksskåp fanns lite färg som lämpade sig göra ljusa slingor i håret. Kvinnan åkte dit på cykel. Ett barn fram och ett barn bak. Blev visiterad flera gånger efter vägen. Män som kände på hennes kropp och tog hårt i barnens armar. Talade högt och arg, skrämde barnen och förnedrade kvinnan.
Hon ville göra ljusa slingor i håret. Det blev ett lyxigt avbrott mitt i kriget.
Kvinnan lämnade aldrig sina barn. Skulle de dö skulle de dö tillsammans.

Maken frisläpptes av räddningsstyrkor efter åtta månader. Familjen återförenades. Idag grävs det upp massgravar och anhöriga får sina män, unga som gamla, tillbaka.

"Det här var bara en parentes. Nu kan du skriva om asylboenden och flyktingströmmen. Tror du att du fått med allt"? sa kvinnan som satt mitt emot mig.

Själv sa jag inget för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag bara nickade. Vi såg på varandra och så gav vi varandra en kram.
"Var rädd om dig och var rädd om de som står dig nära", sa hon jättetyst medan hon öppnade dörren åt mig.

Jag tänkte på kvinnan när jag körde hemåt. Tänkte på att hon hade nära till skratt under tiden hon pratade. Ur jackfickan plockade jag upp en pappersnäsduk och snöt mig ljudligt och grundligt. Det smakade salt i munnen när jag svalde.
Hemma väntade maken. Vi kokade jordärtskockssoppa. Åt den rykande het tillsammans med färskt bröd och ost. Maken plockade fram en flaska rött vin. Så där helt apropå en vanlig torsdagskväll.
Han ska få en puss av mig. Om en liten stund.

Skenande skogsbrand och en misslyckad skapelse

Min vana trogen läste jag tidningen på nätet i morse medan jag väntade på att frukosten skulle serveras. Det känns som en oändlig lyx att få ligga kvar i sängen medan maken donar runt i köket. Kokar ägg, dukar bordet, häller upp tevatten i min fina turkosa tekanna. Mal kaffebönor till sig själv, tänder levande ljus och ropar att frukosten är klar.

Vi lever ett ganska harmoniskt liv utan större uppträdanden och osämja. Värre var det förr. När jag var yngre. Jag har alltid varit en bråkstake med vass tunga. Mycket har jag i vredesmod kastat ur mig som jag sedan fått ångra djupt. Maken har alltid ansett att vi inte varit osams utan att det är jag som varit osams på grund av att han till exempel vridit ur disktransan från fel håll. Det ska inte mycket till när en hormonstinn kvinna med PMS kommer i härjning.
Sedan femton år tillbaka håller sig hormonerna lugna, därmed även jag. Nu tar jag det mesta med ro och besinning, låter andra sköta trätogöromålen utan att lägga så mycket krut och mista energi på det.
Tänker att livet är allt för kort för att bråka sönder det, vill andra bråka så är det upp till dem.
Har för en tid sedan fått mig tilldelat att jag har ett sjukt sätt att bemöta konflikter och relationer. Kanske beror det på att jag numera mest rycker på axlarna men även säger vad jag tycker och tänker på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Står mer på min egen sida och håller på mig själv utan att för den skull behöva verbalt kämpa för att alltid ha rätt.
Men jag har aldrig slagit ihjäl någon eller ens haft tanken på att döda.

Därmed till dagens nyheter. Där klargjordes att den så kallade Dalbymördarens dom inte kommer att prövas av Högsta domstolen. Han får krypa in bakom galler för all evig framtid. Eller i alla fall för mycket lång tid. Inte mer än rätt. Hans gärning är bestialisk, ofattbar och i oss människors ögon oförlåtlig. Bara en hänsynslös människa slår ihjäl sin fru och sitt lilla barn på ett så kallblodigt sätt. Vad som orsakat illdådet vet ingen, enda förklaringen dräparen har att komma med är att han hörde röster som gav sådana tvångstankar att han måste ta kål på sin familj. Trots det är han inte allvarligt psykiskt sjuk enligt expertis men något fel måste det till syvende och sist vara.

Det jag reagerar på är det sociala flödet. Allt detta hat som sprids som skenande skogsbrand. Jag kan förvisso förstå hatet för det är svårt att känna annat än hat. Men att från hat gå till att döda en människa är obegripligt. Men det är vad som nu sprids. Att Dalbymördaren ska dödas, plågas, pinas, misshandlas och styckas i bitar. Det gör mig rädd. Sådana uttalanden gör oss inte bättre än honom. Det gör oss också till mördare för vem gagnar det att slå ihjäl en mördare för att vi tycker så otroligt illa om det han eller hon har gjort?

Dalbymördarens familj har lämnats i djup förtvivlan och stor chock över vad den de älskar och litar på har gjort. De är i ett helvete som de nog aldrig någon sin kommer att kunna kravla sig upp ur.
Det tål att tänka på innan vi slungar ur oss vad vi önskar göra med den man som dödat sin familj.
Trots allt älskar mördarens mamma fortfarande sin son. Arma människa vad hon måste genomlida på grund av sin egen sons illdåd. Hur ska hon någonsin bli glad och lycklig igen? Klara av att se andra i ögonen?

Det gör mig ont att läsa att det finns så mycket ondska i människors tankar.  Något måste ha gått snett i skapelsen.

Gamla kort och en soffa i plysch

Idag har jag spenderat all min tid tillsammans med en äldre dam. Eftersom hennes krafter är på upphällning hörde hon av sig förra veckan för att fråga om jag hade ett par starka händer och villigt sinnelag.
Hur skulle det vara möjligt att säga nej? Trots att det inte är min plikt och skyldighet att hjälpa orkeslösa damer skulle jag aldrig komma på tanken att vara ohjälpsam.

Vi drack rött te och åt ostsmörgåsar. Hon berättade om sitt liv. Visade gamla fotografier. På sina föräldrar, på sig själv som litet barn och på sin döda lillasyster.
Hon var den sista i ledet, berättade hon. Ogift och barnlös. Inga levande släktingar och när hon blev pensionär miste hon även sina vänner hon haft genom sitt arbete.

Hon längtade efter att äta kokosbullar. Hade hört talas om att det startat en koksbullefabrik i vår by.
Jag körde till kokosbullefabriken och köpte en kartong med nybakade och fluffiga bullar åt henne.
Hon tänkte äta en i taget. Men inte varje dag, då skulle de räcka länge.

Jag vet inte om damen är ofrivilligt ensam. Om hon valt att leva så. Kanske trivs hon bäst med att klia katten bakom öronen och slippa delta i något umgängesliv.  Inte anpassa sig efter någon, slippa känna krav på älskvärt uppförande. Bara få vara den hon är utan några synpunkter från andra.
Kanske sitter hon inte där i sin tragiska ensamhet vilket är lätt att tro för mig som har så många runt omkring mig.

Människor far illa genom ofrivillig ensamhet. Och många ensamma finns det. Omkring 40 procent av Sveriges befolkning känner sig ensamma. Några känner skam och skuld för sitt ensamma liv. Vi ska inte vara allena, det uppfattas som osocialt. Vårt samhälle bygger på att vi träffas, umgås och gör saker tillsammans.
Ändå är den växande ofrivilliga ensamheten ett samhällsproblem. Hetsen och tempot i vardagslivet ökar, familjeband försvagas och den materiella standarden kan många gånger vara viktigare än att vi tar hand om varandra.

Nu behövde den gamla damen hjälp. Jag försökte prata med henne om hemtjänst. Hon vägrade lyssna. Hon accepterade inte sin orkeslöshet. Ville dessutom inte släppa in okända människor i sitt hem och i sitt liv.
Vi tuggade ostmackor och sörplade i oss det röda heta teet. Tittade på åldrade fotografier och hon berättade minnen. Om resor hon gjort, till Venedig. Nu skulle hon aldrig våga sätta sig i ett flygplan. Hon tyckte det verkade farligt.
Jag nickade. Höll med. Det är farligt att flyga. Men det är även farligt att leva.

Jag köpte kokosbullar till mig och maken också. När jag kom hem frös jag, ända in i märgen. Duschade varmt och så länge att jag fick russinfingrar. I köket donar maken, han ska ordna med kvällsfika. Kaffe och kokosbullar. Jag tänker äta många, inte spara några till en annan dag.

Kanske sitter den ensamma damen i sin sin rosa plyschklädda soffa med katten spinnande tätt intill. Tittar på teve och äter en kokosbulle.
Jag vill besöka henne igen. Fråga om hon behöver mer hjälp med något. Men hon får höra av sig först.
Vill ju inte tränga mig på...

Svanåtippen och en skabbig räv

Som barn var ett bland de större nöjena att ta cykeln och flänga iväg till Svanåtippen. Förbjuden mark av såväl föräldrar som anställt folk på tippen. Men förbud är till för att brytas och utrustade med pinnar petade vi runt bland hushållsavfall, trädgårdsavfall och industriavfall. Råttorna skuttade runt, stora som katter, och vi skrek av skräckblandad förtjusning.

En kamrat till mig hittade en burk med färg, hon målade sig på de ställen som inte var täckta med textilier. Vilket ställde till med bekymmer ty det var dagen före skolavslutningen. Huruvida hon deltog i skolavslutningen i kyrkan eller inte har fallit i glömska. Dock minns jag att hon var blåskimrande ganska långt in på sommarlovet.

Många barn lever sina liv på soptippar. Föds där och dör där om ingen radikal förbättring i deras liv inträffar. Det går inte att föreställa sig hur det är att leva på en soptipp. Kanske om jag sticker ner huvudet djupt i vår soptunna en varm sommardag. Vilket jag aldrig skulle göra. Förra året drabbades vi av mask i kompostsoptunnan och utrustade med Klorin och vattenslang skulle tunnan rengöras. Jag stod bakom snickarboden och kräktes medan maken spolade och skurade. Ivrigt och intresserat påhejad av småtvillingarnas storasyster som ansåg det som en helt onödig åtgärd att behöva kräkas mitt uppe i arbetet.

Vi slänger omkring 500 kilo sopor per person och år. Men vi är bland de bästa i hela EU att sopsortera. Det känns mycket hedrande.

Idag har jag besökt värmeverket i grannkommunen. Tittat på kommuninnevånarnas sopor men även på sopor från England. De såg ungefär likartade ut. Sopor som sopor. Luktade lika illa gjorde de också.
Lite av mina barndomsminnen kom tillbaka. Även om jag inte dristade mig till att peta runt bland sophögen så kollade jag vad folk slänger. Allt, precis allt, åker ner i soppåsen.
En stor lastmaskin körde med full fart in i sopberget, sänkte skopan och tog sats. Det rök och luktade.
Han som förevisade mig värmeverket förklarade att sopor som innehåller mat genomgår en process där resultatet leder till en sorts jäsning.

Fantasin kom i gungning och jag frågade om de hittat något intressant bland soporna. Som lik till exempel. Mannen ryggade förfärad tillbaka och garanterade att några lik har aldrig förekommit i hans anläggning. En skabbräv har en gång  dykt upp i dött tillstånd, men det var då det enda.
"Tror du ja", sa jag och nämnde att jag nu fått uppslag till en deckare.
Han såg misstroget på mig och frågade om han missuppfattat att jag kom som frilansande reporter från en tidning.
Det ena utesluter inte det andra, tänkte jag men höll tyst.

Det är fantastiskt att det vi slänger blir till värme och varmvatten. Vem kunde en gång tro det. När det kastades sopor på Svanåtippen i nästan trettio år. Från 1950 till 1979.
2012 tog kommunstyrelsen i Kristinehamn ett beslut om att en markundersökning skulle utföras på ovan nämnda tipp. Den befann sig i riskklass 2 i miljösynpunkt men efter noggranna mätningar fann miljöförvaltningen inget anmärkningsvärt. Varken i marken, vattendrag eller andra omgivningar.

Känns tryggt och bra. Med tanke på alla oss ungar som rände runt där en gång i tiden.