Dagens skörd och rena smörjnipplar

Vårt område är nu en enda stor byggarbetsplats. Grävmaskinerna mullrar och jag hör hur skoporna stöter på sten. Vi bor på stenrik mark. Men rikedom ligger dock inte marken. Tyvärr. Hade de stora stenbumlingarna haft högt värde ute på marknaden skulle hela avloppsanläggningen betala sig själv.

Själv känner jag mig glad över att idag på morgonen haft lyckan att skörda min egenodlade vitlök. För första gången med gott resultat. Tidigare år har skörden blivit skral. Med handen på hjärtat, helt sonika totalt misslyckad. Det är en konst att odla vitlök. Den konsten har jag inte behärskat, för än nu. Troligtvis beroende på jordmånen. Hönsskit och välarbetad jord äger.

Maken går i sitt eget lyckorus. Hans grävmaskin anlände igår från Växjö. Smörjsprutan har kommit fram. Inga igensatta smörjnipplar. Ett säkert tecken på att maskinen är väl omhändertagen av den tidigare ägaren.  Känns betryggande på något sätt ty igensatta smörjnipplar är icke önskvärt. De olika tillhörande skoporna provas och det går inte att ta miste på det glädjerus en gul grävmaskin ger.

Det finns mycket att glädjas över i livet. Och jag känner mig nöjd med att vårt eget avlopp är säkrat. Ska det väljas en make ska det väljas en som kan köra grävmaskin. Det har jag alltid förordat. Då undslipper man problem.

Köpmännen lockar att det är dags att köpa Farsdagspresent. Jag har inte längre någon far. Det som återstår av skogsmannen tillika virkesmätaren är endast aska. Nedgrävd i minneslunden på Skogskyrkogården i Skärblacka. Att han som var infödd Värmlänning efter sin död skulle bli Östgöte var det väl ingen som kunde tro.

Jag går dit ibland. Inte ofta men det händer. Pratar en stund med pappa. Om vad som händer i världen. Hade han levt, haft hälsa och förstånd i behåll skulle de blå ögonen titta sorgset på den galna omgivningen. Mamma säger att hon är glad att han slipper vara med om den skakiga verklighet vi lever i. Jag är benägen att hålla med henne.

Till helgen tänder vi ljus för alla döda. Tid för eftertanke. Lördagen är vikt åt alla helgonförklarade personer och martyrer. De ska vara  förebilder i våra liv som människor är det tänkt.
Dagen efter firas alla själar, de som lämnat jordelivet. En dag då vi blir påminda om vår dödlighet.

Varje morgon tänder vi ljus när vi ska äta frukost. Det är fridfullt med den fladdrande lågan. I ärlighetens namn brukar jag sällan se in i ljuslågan och tänka på de som genom döden lämnat oss. Istället tänker jag på de som finns kvar. Nära eller långt bort. Känner att det är vi levande som då och då behöver ge varandra en extra tanke. De döda märker nog inte så mycket av det, även om det kan kännas gott för mig att tänka på alla som en gång stått mig mycket nära.

En ödla har ordet och väluppfostrade silkesapor

Prick klockan nio i går morse slocknade våra lampor. Så även min dator som endast livnär sig av elektricitet. Det gav mig en förnimmelse om att göra slag i saken och införskaffa ett nytt batteri.
Mängder med skrivjobb och inget kunde jag göra.
Slå på reservaggregatet, ropade jag till maken som suckande svarade att även det batteriet var slut. Han är driftigare än vad jag är så idag sitter ett nytt batteri i vårt reservaggregat. Maken har provkört hela maskineriet med ytterst gott resultat. Dock har vi idag ström i trådarna så vi är i nuläget inte i behov av egentillverkad el.

Mängder av jobb i går blev massor av jobb i dag. När jag satt och skrev en av alla artiklar ryckte maken upp dörren. Han hade reservaggregatet på provkörning och det bullrade friskt bakom knuten till min skrivarbod. Maken var nyfiken på hur det gick för mig med jobbet och undrade dessutom vad jag skrev.
Om hörselskada, svarade jag.
Va? frågade han.
Lätt irriterad över att bli avbruten undrade jag syrligt om han också behövde hörapparat.
Det behövde han inte. Det bullrade bara så han hörde inte vad jag sa. Sedan gick han in och kokade kaffe åt oss båda. Han är en vänlig och stillsam man.

Att vara hörselskadad och samsas med andra vid någon form av sammankomst är inte helt lätt. Hörselskadades lokalförbund i Norrköping har löst det hela på ett mycket finurligt sätt.
De låter helt enkelt en ödla vandra runt bordet. De som håller i ödlan har orden. De andra tiger still till dess att nästa får klämma på den glänsande varelsen.

Jag skulle också behöva ha en ödla när jag är i samspråk med andra. Det är så lätt att orden bubblar ut och avbrutna samtal är ett faktum.
Läste för ett tag sedan att silkesapor insett vikten i att turas om att tala. De andra lyssnar snällt och väntar in sin tur. Dessutom väntar de några sekunder innan nästa tar till orda för att på så sätt vara riktigt säker på att föregående talare avslutat sitt anförande.

När det är debattprogram på teve står jag nästan inte ut. Alla skriker och pratar samtidigt medan den arme programledaren gör allt för att styra upp flödet.

Tänker skriva ett mejl till teveredaktionen och fråga om de inte kan tänka sig att sätta silkesapor i panelen. I alla fall göra ett försök. Eller kolla om budgeten räcker till att införskaffa en ödla till tevehuset. Riksdagen skulle behöva en de också.  Eventuellt två. Den ena kunde  doneras till ett parti som inte gillar främlingar. Ett parti där risken ökar  i uppåtgående medlemsantal om inte flyktingarna kliver ur den där bussen omedelbart. Men det kanske de redan gjort. Vad vet jag som inte haft annat för mig än att sitta och jobba hela dagen och för den skull missat samtliga dagsnyheter.
Sitter de kvar och tjurar i bussen tänker jag  ändå inte rösta på något parti som inte tycker om alla människor. Oavsett vart de kommer ifrån. Däremot anser jag och med säkert mig andra att det är en smula märkligt att den som klarat av farliga strapatser med livet som insats absolut måste till Uppsala när de kommit i säkerhet och inte godtar något annat tillfälligt boende.

Det har jag all rätt att tycka utan att någon för den skull anser mig vara fientligt inställd. Det måste finnas normer även för den som har det svårt.

Hyacinter och NileCity 105,6

"Julen är värsta helgen för alla som mår dåligt", sa den unge brandmannen och tittade mig stadigt i ögonen.

Vi satt vid ett ovalt bord i brandstationen och pratade om självmord. I Räddningstjänstens jobb ingår att rädda liv. Även de liv där önskan finns att livet ska avslutas.
Det kan ta timmar av samtal där varje ord måste läggas exakt rätt och inget får utlovas av den som ska förmå en person att istället för att ta sitt liv låta den rätta hjälpen träda in.

Att prata om självmord är tabu. Lika svårt är det för en anhörig att berätta om den verkliga dödsorsaken då någon valt att avsluta sitt liv.
Den unge brandmannen som utbildat sig i det svåra att rädda det liv som för stunden inte vill bli räddat efterlyste ett öppnare samhälle där tankar om självmord inte göms undan.

Vi pratade i nästan två timmar. Om liv som räddats och om liv som inte gick att rädda. Svåra och tunga frågor.

Min klocka hade stannat. Batteriet var slut och urmakaren bytte det uttjänta mot ett nytt. Tio minuter tog operationen. Tio minuter strövade jag omkring och tittade in i gallerians butiker. Där julen redan gjort sitt intåg. Tomtar och glada grisar trängdes med glittriga tallkottar och glänsande julgranskulor.
Blomsteraffären skyltade med hyacinter i vackra krukor.

Dingdingelingedinglingedingding. Nu är glada julen här, här här...snart i alla fall.
Redan börjar julklappsinköpen planeras. Tack alla butiksinnehavare att vi blir påminda så vi inte missar något väsentligt.

Jag tänkte på den unge brandmannen. Han som räddar liv som för stunden inte vill bli räddat.
Jag tänkte på julen som med stormsteg närmar sig även utanför butikskedjornas tidiga lock och pock.
Jag tänkte att jag älskar julen.
Faktiskt längtar dit en liten smula. Men främst längtar jag till advent. Julens förmak som doftar saffran, pepparkaksbak och hyacint.

Innan jag for till urmakaren tog jag den unge brandmannen i hand och tackade för att han tog sig tid med mig. Undrade lite varför han egentligen ville bli brandman. Han funderade ovanligt länge så jag hjälpte honom på traven och frågade om han kanske sett NileCity 105,6.
Det hade han. Innan han blev brandman. Det förklarar det hela.
För den som sett NileCity 105,6 vill absolut bli brandman, sa han som räddar liv.
Även det liv som för stunden inte vill bli räddat.

Jag är tacksam över att känna en längtan efter jul...

Även om jag anser att det är onödigt att börja julskylta alla redan. Trots det föll jag nästan för frestelsen att köpa en glad gris med ett äpple i trynet. Behärskning är en stor konst i köpsammanhang. Därför blev det istället en ny klänning. Maken gillade den  lika skarpt som jag.  Å andra sidan berömmer han mig alltid då jag handlat något nytt klädesplagg. Det tycker jag är riktigt trevligt.

Scenuppträdande och blodbad

Vårt hus är omringat av lövträd. Grenarna är snart kala och de färgade löven rasslar runt fötterna när vi går över tomten.
Hösten är annars en bedårande tid om det inte regnar och blåser. Färgerna står i grann kontrast till himlen och det doftar på ett speciellt sätt från marken.

Klockan är omställd till vintertid. Vilket inte betyder att vi fick sova en timma extra i morse. Tvärt om. 05.15 väcktes vi av tre hungriga flickor och en ledarhund. Plikten kallade så det var bara att kasta av sig täcket och börja utfodringen.

När vi ändå barnvaktade småtvillingarna och deras storasyster under helgen passade det bra att pressa in två ungar till i skaran. Stortvillingarna hängde med oss under större delen av fredagen och ett par timmar under gårdagen. Den färskaste i barnbarnsskaran har vi dock inte fått ta hand om ännu. Han dricker endast bröstmjölk och det enda jag numera kan erbjuda är torrmjölk och det godtas tydligen inte.
Gammelmormor däremot äter och dricker vad som bjuds således blev hon inbjuden till att umgås en stund med oss och hennes barnbarnsbarn.

Vi blev under fredagen bjudna på eftermiddagsföreställning. En köttätande tiger, en glad nyckelpiga, Elsa den frostiga och drottningen Anna.
Den äldsta i ensemblen var självutnämnd regissör. Skådespelarna sprang lite hur som helst var av vissa vägrade hålla sig i kulisserna tills det var dags för framträdandet. Speciellt den glada nyckelpigan frestade på regissörens tålamod så pass mycket att nyckelpigans scenkostymering rycktes bort  av regissören som sedan tog på sig rollen att själv spela glad nyckelpiga. Därmed blev rollerna ombytta efter en stunds vilda protester.
Över en timma pågick föreställningen och jag vet faktiskt inte vilka som var mest utmattade när ridån gick ner. Möjligtvis aktörerna men det kunde lika gärna ha varit publiken.
Tyngda av stundens allvar ställde samtliga skådespelare och regissören upp sig för pressfotografering. Endast den glada nyckelpigan dristade sig till att dra en aning på smilbanden. Då hade hon ännu inte ställt sig osams med regissören. Vilket inte hör till ovanligheterna att skådisar och den som ska bestämma blir har jag hört, så allt var baserat på autentiska händelser.

I stort sett har helgen löpt friktionsfritt. Vi har även hunnit med att gå på julmarknad. Några tomtar köpte vi dock inte, däremot tre lådor med kokosbullar. Det är något visst med att se hur fem små barn äter kokosbullar...

En viss dramatik uppstod dock den första natten. En av tvillingflickorna vaknade och grät. Jag klev yrvaken ur sängen för att krypa ner i hennes och ta henne på armen för att trösta. Jag kände att det var vått i sängen varpå jag tände lampan. Chocken jag fick har nästan ännu inte lagt sig. Barnungen fullkomligt badade i blod. Det ljusa håret var rött, så även hela ansiktet och sängkläderna. Skräcken gjorde mig först lamslagen och jag stirrade oförstående på den gråtande flickan som hulkade fram att hon råkat få lite näsblod. Hur hon definierar lite lite blod är fortfarande oklart.
Stundom kan det fresta på att vara barnvakt.

Nu har samtliga vårdnadshavare hand om sina telningar, ledarhundens semester är över, fiskarna har överlevt helgen och råttorna kan krypa ut ur sina gömslen och släppas ut buren för att ta sig en övervakad promenad.
Själva känner vi oss lite uttömda på energi efter tre dagar och två nätter med till synes outtröttliga barn.

The mission is complete.

Myskväll och Gud som haver barnen kär

Under helgen ska vi umgås med barnbarnen. Deras föräldrar ska ge sig ut på egen hand. Rå om varandra, få tillfälle att äta och prata i lugn och ro. Välbehövligt med tid tillsammans utan att behöva tänka på vare sig arbete eller andra göromål som förknippas med att vara småbarnsföräldrar.

Vi ska ha myskväll. Äta chips, läsa sagor och kanske se på någon barnfilm. Jag ser fram mot helgens begivenheter.

Jag vill tro att barnen lever i en skyddad värld. Där inget ont ska drabba dem. De är på uppväxt har tiden och livet framför sig. Det är så jag vill att det ska vara. För mina barnbarn men även för alla andra barn.

Vi har genom media fått en bild på den som enligt polisen utfört ett hatbrott med rasistiska motiv. Vi kommer aldrig att få någon annan förklaring till det fruktansvärda som hänt. Gärningsmannen är död och kan inte ställas inför rätta. Men vi vet hur han ser ut, både med och utan maskering.

Det påannonserades under gårdagskvällen att det under hela förmiddagen idag ska vara extra sändningar på teve med anledning av det som inträffat i Trollhättan. Jag har valt att inte titta.

Om tio minuter väcks åtal mot Lisa Holms mördare. Blir någon klokare av det? Blir det någon klarhet i vem Lisas baneman är?

I Norrköping hotar kriminella med att spränga varandra i luften och ett helt stadsområde blir avspärrat med polisens blåvita band medan någon annan springer på stadens gator och sticker kniven i flanörerna.

Jag kryper in i min egen förhoppningsvis trygga värld. Sätter på skygglappar och pluggar in hörselproppar. Jämrar mig då och då över det som jag anser vara orättvist mot mig själv.  Petitesser i det stora hela.

Var och en står sig själv närmast.

Vad vet vi om vad morgondagen erbjuder oss. Eller den närmaste timman. Kommer vi närmare varandra om det krisar till sig? Om livet plötsligt slås i spillror och blir oreparerbart. Har vi då förmågan att sträcka ut en hand och be någon annan fatta tag om den och aldrig släppa greppet?

Jag tvivlar. Var och en står sig själv närmast. Även om vi idag tänder ljus för det som skett och ber böner för de som står kvar i sin rädsla, sorg och förtvivlan.

Jag törs nästan inte se framåt.