Åka i sovvagn och skåla med en 117-åring

Sista dagen på detta år. Någon nyårskrönika tänker jag inte ge mig in på. I morgon är en ny dag och ett nytt år. Är säker och viss om att det kommer att kännas likadant i morgon som det gjorde idag.

Ljuset har så smått börjat återvända. Det mörknar inte lika fort på eftermiddagen och det märks i sinnelaget.
Eftermiddagen har vi spenderat till en rejäl skogspromenad. Lika spännande varje gång eftersom maken är av den åsikten att upptrampade stråk bör undvikas i största möjligaste mån. Han har rätt, som vanligt. Att trampa bland ris och morän stärker rygg, knän och inte minst lårmuskler.
Svetten dröp, den skinnfodrade mössan kliade och pulsen steg.

Vi träffade på ett par skor under vår vandring. Prydligt upphängde på en utstickande gren från stammen på en fura. Kanske en vandrare blivit blöt om fötterna och hängde upp sina skor på tork. Eller så hängdes de upp där på den vackra tallen när hösten skulle övergå till vinter. Meningen bakom det hela kanske är att de ska få hänga där till dess att vårsolen kommer och hjälper till att spränga fram de nu ännu vilande knopparna. Som en sorts symbol över att livets vandring inte kommit till vägs ände, det är endast en vilopaus tills det är dags att trä skorna på fötterna och göra jublande glädjeskutt i den skira grönskan.

När jag var yngre hade jag alltid planer när jag stod inför ett nytt oförbrukat år. Nu finns längre inga storstilade planer. Små önskningar möjligtvis. Som att få åka tåg i sovvagn. Det har jag aldrig tidigare provat på. Tycker det verkar så trevligt. Ligga nedbäddad medan tåget rusar fram i natten.
Jag förslog maken att vi skulle göra en resa någonstans långt bort. Med tåg och sova i en sovkupé. Till Berlin. Jag fick inget direkt konkret svar tillbaka, jag är osäker på hur han ställer sig till mitt förslag.

Den mest angelägna önskan jag har i nuläget är att orka hålla ögonen öppna fram till tolvslaget efter att ha tillbringat natten till idag i vaket tillstånd. En flaska bubbel med den rätta bouqueten inhandlad på Ica, ligger i kylen för att få lagom sval temperatur. På tolvslaget klingar jag mitt glas mot makens och tackar för den trettioåttonde nyårsafton vi fått fira tillsammans.Vi har dock inte trettioåtta återstående nyårsaftnar framför oss. Då skulle jag som 98-åring få skåla med min 117-åriga make vilket i så fall skulle vara intressant för forskare i forskningen om människans åldrande.

Välkommen 2016, vi ska göra allt vi kan för att förvalta året och vårt återstående fortsatta liv efter bästa förmåga.

Borttappade pengar och en konstlad vänförfrågning

På den tiden då min make inte var min make utan endast min fästman och jag kom resande till honom för att vi tillsammans skulle spendera helgen var det brukligt att den sista dagen i varje månad traskade jag upp till lönekontoret för att få den åtråvärda blanketten där mina hårt intjänade pengar fanns.
Sedan var det bara att bege sig till posten och pengarna låg i min hand. Inte undra på att jag känner mig gammal när jag tänker tillbaka på dåtidens löneutbetalningsytem. Innan jag reste till min fästman kvitterade jag ut min lön, lade plånboken i min väska och kände mig rik både på kontanter och kärlek.
När det ömma avskedets stund var inne och jag skulle fara tillbaka till min lägenhet och arbete hittade jag inte min plånbok. Var och en som tappat bort sina pengar vet hur det kramar åt runt hjärtat och känslan fortplantar sig ner till magen. Penningalös men inte kärlekslös fick jag med dystert sinne åka hem. Vad jag minns fick jag till veckans uppehälle av min fästman men de pengarna var inte mina på riktigt.

Så småningom kom min plånbok tillrätta. Den dag då vi beslutade oss för att slå samman vårt bohag med tillhörande ekonomi och planen att bli man och hustru tagit form för att innan det året var slut bli verklighet. Plånboken låg i en garderob där den obemärkt ramlat ur min väska och hamnat lite i skymundan.

Igår när jag skulle hämta vår dotter och hennes flickor låg det något svart bylte mitt på Sågvägen. Framförvarande bilar svängde undan och även jag saktade ner för att granska farthindret. Det visade sig vara en svart väska varpå jag stannade och plockade upp den. Den var välfylld och tillstängd med ett blixtlås.
Jag funderade en stund vad jag skulle göra med väskan och beslutade mig för att ta den med mig. Men först undersökte jag om det fanns några kontaktuppgifter i den så jag lättvindigt kunde återbörda väskan till dess rättmätiga ägare.  Det kändes en aning förbjudet att rota i andras tillhörigheter men jag gjorde det endast i upplysande syfte. Väskan innehöll barnkläder, blöjor, våtservetter, en napp och en barnplånbok där Pippi Långstrump glatt log mot mig. Inget annat som kunde vara mig behjälpligt i mitt sökande.

Facebook är ett socialt media där vi visar upp våra allra bästa sidor. Ibland känns det som om Facebook inte är på riktigt. En konstlad verklighet hämtad direkt ur sagor med lyckliga slut. Men det finns även bra grupper som oftast är slutna och där vi måste ansöka om tillstånd att bli insläppta. En sådan grupp är Skärblackas Vakter där jag efter granskning fått tillåtelse att vara med. Vi varnar varandra för mystiska människor i bilar med utländska registreringsskyltar, bortsprungna hundar, överkörda katter och förfasar oss över de Epaburna ungdomarna samt vilka trottoarer som vintertid är lämpligast att promenera på.
Där lade jag in en blänkare om att jag hittat en väska som återfås efter beskrivning av innehåll. Svaren lät inte vänta på sig och på kvällskvisten stod en trebarnsmamma på vår yttertrappa med tacksamhetens leende över hela sitt söta ansikte.

Facebook är Facebook men ibland är det en riktigt bra social tråd där vänner i verkliga livet och vänner på konstlad väg kan vara varandra behjälpliga. Moderna tider är ej att förakta.

Åka kana och tid för annat

Snart är det dags att korka upp bubblet och lyssna till nyårsklockorna. Vad är ett år i det stora hela? I stort sett inget. Dagar blir till veckor, veckor till månader och ett år är tillryggalagt så snabbt att det är svårt att hänga med i svängarna. Ett år äldre har jag blivit vilket jag tackar ödmjukast för.

Det är nu jag borde bli sentimental. Sitta på min kammare och fundera över vad året som gått gett mig. Minnas och begrunda. Jag gör inte det utan ser istället med tacksamhet framåt. Längtar till våren och sommaren. Och att det där förjordade avloppet ska bli klart någon gång.

Nå en liten återblick kan aldrig skada. Som alla andra år har detta år bjudit på en berg- och dalbanefärd. Det som varit mest omtumlande var vårt nya lilla barnbarns intåg i vår värld. Där jag dessutom fick vara med om att bevittna hans entré. Mäktigt och känslosamt. Efter tappert kämpande åkte jag hem till maken och meddelade att jag aldrig någonsin tänkte föda barn igen. Budet togs emot med tacksamhet och när jag lugnat ner mig en smula insåg jag att den tiden för länge sedan passerat. För oss båda. Vi får nu njuta av barnbarnen och det är gott nog.

Sjukdom och lasarettsinläggningar har vi också fått uppleva. Även det är omskakande. Tyvärr är det ännu inte över eftersom min mamma blivit allvarligt sjuk. Den som gör sig minst bekymmer över åkomman och väntande behandlingar är mamma själv. Hon säger att det får bli som det blir och om det inte blir bra så står pappa där och tar emot henne. Jag är benägen om att hålla med henne, han finns där i hennes omedelbara osynliga närhet och när den dagen kommer så säger han som han alltid sa när de båda skulle iväg någonstans;
Men gör dig klar nån gång så vi kommer iväg. Måste du vara så förbannat saktfärdig!

Även hela världen har kanat upp och ner. Detta har varit ett år då tron på mänskligheten har fått sig en rejäl törn. Människan är besatt av en ondska och har som mål att ta livet av så många medmänniskor som möjligt. Eller göra det omöjligt för varandra att leva ett lugnt och harmoniskt liv. Inbördes personliga familjeträtor där ofta missuppfattningar, förlupna ord eller ren och skär avundsjuka ligger till grund har blandats med nedbrända flyktinganläggningar, krig, mord, upplopp, attentat och bortmotande av de som har det sämre än vad vi själva har. Ordet respekt har mist sin egentliga innebörd.

Idag har jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma varit till Norrköping och ätit på Visualiseringscentrets restaurang. Beskådat utställningarna och haft en bekymmerslös stund tillsammans. Det är bäst att passa på när tillfälle ges.
Hemma igen gick jag en liten promenad medan maken kopplade ihop nåt som ska kopplas ihop och som handlar om avloppet. Det hela övergår mitt förstånd så jag lägger mig inte i hans arbete.

Så fort solen visar sig fylls jag med energi. Så till den milda grad att jag står i beredskap att kasta ut julgranen. Maken håller den i ett stadigt grepp och vägrar släppa taget innan nyårsafton passerat. Som sagt, i morgon och nästa dag sen är det adjöss och goodbye. Sedan blir det tid för tulpaner och semlor. Och ett inplanerat kalas, om vi lyckas samla ihop oss allihopa på en och samma dag vill säga.

Dramatik och den behagliga bekvämligheten

Under mina år som begravningsentreprenör hände det ofta att anhöriga önskade att i dödsannonsen över den döde skulle symbolen föreställa en fågel. Speciellt om den avlidna var en äldre person. Det berättades att när personen levde var det största nöjet att sitta vid köksfönstret och fågelskåda. Verkar som om fönsterfågelskådning tillhör den äldre generationen medan den något yngre generationen av fågelskådare som har orken i behåll beger sig ut i naturen utrustade med diverse imponerande stora kikare för att skåda fågel på riktigt. En gång fågelskådare alltid fågelskådare, om jag är rätt underrättad.

Jag skulle gärna bli en riktig fågelskådare men förstod innebörden av detta då småtvillingarnas storasyster och jag i våras klev upp klockan fyra på morgonen för att bege oss iväg på orrspel. Det var bitande kallt, vinden ven och vi frös oss genom hela skådespelet. Om det nu går att kalla det för skådespel. Orrarna var just den morgonen inte hågade på några amorösa lekar utan höll sig undan. Kölden tvingade in oss i värmestugan där vi kunde skåda orre på nära håll i form av en tupp och en höna i uppstoppat tillstånd.
Därmed sagt att jag hädanefter och fortsättningsvis kommer att skåda fågel genom vårt vardagsrumsfönster. Bekvämt men framför allt varmt. Alltså, jag tillhör nu den äldre fågelskådargenerationen. Jag vill dock inte ha någon fågel i min dödsannons!

Vårt fågelbord gästas mest av gråsparvar, talgoxar och blåmesar. Då och då kommer en större hackspett, steglitser och en och annan nötskrika. Domherrarna håller sig på avstånd men kan dyka upp när kölden blir allt för sträng. Den feta skogsduvan mellanlanda även den och vankar av och an medan den nervöst vrider på huvudet. Och så skatan förstås. Kraxande skrämmer den iväg alla fjäderfän och roffar åt sig av frön och talgbollar. Blåmesen som är en kaxig typ gör några fruktlösa försök att sätta sig i respekt men får gå till reträtt och invänta sin tur. Skator är hänsynslösa och delar aldrig med sig av något. Dock mycket vackra att se på och maken sätter skatan högt på sin favoritlista över fåglar.

För något år sig hade en förvirrad kungsfiskare irrat bort sig från Motala ström och Norrköping där de häckar. Den klamrade sig fast vid vårt fågelbord en stund medan den väntade på att instinkterna skulle leda den på rättan väg. En häftig känsla att få se en kungsfiskare på nära håll.

För det mesta råder en fredlig stämning vid platsen för utfodring. Lite smågnabb men inget allvarligt.
Dock kan det uppstå dramatik när de som inte ska vara vid småfåglarnas matplats ser sin chans att hugga för sig av den samlade födan. Då syftar jag inte på fågelfrön utan på de som äter av fröna.
En nötskrika var fullt upptagen med att skala solrosfrön då en skugga plötsligt gled tyst fram över snön. Varken nötskrikan eller jag som inomhusfågelskådare hann reagera innan faktum kvarstod. En ormvråk hade slagit klorna i nötskrikan som därmed ätit sitt sista solrosfrö. Mitt framför ögonen på mig slaktade ormvråken sitt byte och satte därefter igång med sitt kalasande. Påpassligt nog hade jag kameran i beredskap och kunde få det vilda och naturliga naturlivet på bild. Utan att behöva lyfta akterkastellet ur fåtöljen. Därmed är jag en ivrig förespråkare och hävdar med bestämdhet att det går utmärkt att fågelskåda inomhus medan kaffepannan puttrar och den färdiga drycken inte nödgas hällas upp i en termos för att behålla värmen. Bekvämlighet är en dygd!

Pengar från himlen och fluffiga bolster

Klockan i vårt sovrum visade på 08.45 när jag slog upp ögonen. Jag ruskade liv i maken som yrvaket såg på mig. Så lång sovmorgon tror jag inte att jag haft under hela mitt vuxna liv. Jag är en morgonmänniska som oftast vaknar före hela världen.
Kanske stundar det nya morgonrutiner så här i mogen ålder.

Vår första nyfikenhet på dagen gällde det rådande väderläget. Vi förväntade oss ett vinterlandskap utanför sovrumsfönstret men gräset var lika grönt som det var igår. Fram till efter frukosten. Då började de första flingorna att falla och nu råder det totalt snökaos. Totalt kaos! För när den första snön kommer blir det totalt kaos enligt dagspressen.

Många har längtat och väntat på den vita nederbörden. Mig kvittar det lika, jag bekymrar mig varken om dagen eller morgondagen. Förutom att jag åter igen ska sätta mig till rätta tandläkarstolen i morgon eftermiddag. Det är för mig värre än det värsta snökaos.

Sonen däremot verkar nöjd med att snön nu äntligen faller. Det tillhör momenten i hans och hans familjs uppehälle. Snöskottarkunderna står på parad och väntar på utryckning. Det faller stålar från himlen för vissa.

När vi bodde i Värmland var även maken med i snösvängen. Då, när vintrar var vintrar och tjänsterna var eftertraktade av den som ägde en traktor med snöblad. Telefonen ringde ofta mitt i nätterna och makens destination var Laxå. Där fördrev han tiden med långa dagar och sena kvällar allt medan snövallarna växte av hans framfart.
Eftersom maken är född och beskaffad med hjälpsamhetens ådra passade han på att ploga bort snön framför möbelhandlarens dörr och kundparkering. Det ingick inte i snököraravtalet mellan maken och Laxå kommun men eftersom möbelaffären låg mellan de kommunala gatorna ansåg maken att ingen skada var skedd om också möbelhandlaren snöiga vardag blev underlättad.
Tacksamheten från möbelhandlarens sida visste inga gränser varpå han en dag ringde mig för att berätta att han tänkte förära oss med var sitt fluffigt täcke av bästa kvalité. Om det låg inom lagens moral gällande mutor och bestickning vet jag inte men täckena höll vad möbelhandlaren lovade och vi sov under dessa bolster många och långa års vinternätter.
Nu är täckena för länge sedan utbytta mot nya och möbelaffären i Laxå heter numera Linne och Lump såg vi när vi i somras var där för att leta efter ett café på väg hem från vår Värmlandsresa.

Julen är slut och bocken i Gävle har gjort sitt. I dag återstår endast en förkolnad hög och pyromanen är häktad. Han höll nära nog på att elda upp sig själv när han ändå var i farten med att tutta på.
Och i Norrköping har några ligister under gårdagskvällen gått bärsärkagång i stadsdelen Navestad. Lokalpolis och tillkallad förstärkning från Linköping och Sörmland samt en polishelikopter försökte styra upp ordningen varpå våldsverkarna försvann ut i tomma intet. I nuläget finns inte ett spår av de tjugotalet maskerade ungdomarna som utrustat sig med stenar och explosiva attiraljer för att möta den massiva insatsstyrkan. De ligger väl hemma hos sina mödrar och fäder och sover ut efter sina bravader.
Det tarvas en rejäl sovmorgon vare sig det gäller avslutad snöröjning, upplopp eller efter att ha gjort i stort sett ingenting annat än ätit äppelkaka med vaniljsås på kvällskvisten.