Blommor i håret och Guds alla skyddsänglar

Så sitter jag då här igen. Framför datorn. Bäst att passa på, den gamla trotjänaren har gjort sitt. I vild panik har jag säkerhetskopierat. Bilder, texter och tidningsjobb. Den här sista tiden behandlar jag datorn varligt så den ska orka med fram till dagen då den nya anländer. Mågen som är dataexpert har lotsat mig fram till vilken sorts dator jag ska köpa, ett enda knapptryck på tangentbordet och den nya datorn är min. Återstår en enda liten detalj vilket är betalningen.

Nu har både min trötta dator och jag vilat från varandra i dagarna två. En välbehövlig vila, jag har inte följt händelseutvecklingen via nätat men efter vad jag förstår har det hänt både det ena och det andra. Får skrolla mig igenom flödet vad det lider. Eller inte. Kan kännas skönt att avstå från allt, inte varken se, höra eller veta. Balsam för själen.

Vi har, precis som de flesta som lever under ordnade förhållanden, ätit oss igenom helgen. Mat i långa banor som passar in i helgfirandet. Plus den obligatoriska citronpajen som jag bakat till varje påskafton sedan den första påsken maken och jag firade tillsammans. Kan därmed utan överdrift påstå att det är ett väl beprövat recept.

Om långfredagen var besvärlig då jag försattes i ett lågt tillstånd vändes påskafton en glädjedag. Tyvärr drabbades en småtvillingflicka av akut men snabbt övergående sjukdomstillstånd varpå familjen valde att stanna hemma för att inte riskera att smitta ner oss andra. Det blev en smolk i påskens glädjebägare men vi körde dit kalasmat så de blev inte utan mammas hemrullade köttbullar, egenhändigt gjord senapssill och allt gott annat från det dukade bordet.
Stortvillingarna och deras lillebror mådde dock prima plus att min mamma glädjestrålande kunde sälla sig till skaran gjorde ändå dagen till en fest.

Festligheterna fortsatte idag på uppståndelsedagen. Påskfestmässa i kyrkan där en småtvillingflicka och hennes storasyster  gick med i processionen. Iförda finklänningar och hårband med stora blommor skrudade de altargången fram med sin mamma tryggt bakomvarande.
Påskmat i församlingshemmet efter avklarad mässa innan hemfärden. Mamman stannade kvar i kyrkan. Hon skulle döpa ett litet barn så flickorna fick åka med oss.

Det kunde ha blivit den sista färden för oss alla. På en smal väg med skarpa kurvor mötte vi en lastbil i hög fart vars vettvilling till förare låg på vår sida av vägbanan. Att se genom kurvor är en omöjlighet därför blev chocken stor när lastbilen dök upp och vi trodde att vår sista stund var kommen. Inte vet jag om Gud skickar extra många skyddsänglar som omringar och bevakar prästens barn och föräldrar eller om jag och lastbilsföraren var så pass skickliga chaufförer att vi med nöd och näppe undkom en kraftig sammanstötning som antagligen lett till dödlig utgång. I backspegeln såg jag ur lastbilen vinglade och nära nog hamnade ute i terrängen innan han lyckades styra upp det tunga fordonet på rätt köl. Hans körkort med förarbevis skulle med omedelbar verkan dras in, det är i alla fall min bestämda åsikt.
Hem kom vi dock i levande och oskadat skick vilket jag får tacka extra mycket för i min aftonbön.

I morgon är en ny dag. Då har dottern klätt av sig sin prästerliga skrud och vi ska åka in till Norrköping och bli podcastare. En ny erfarenhet för mig som jag ser fram emot med stor optimism och spänning.

En hemmagjord kvast och en skenade kärring

Halva dagen har gått åt till att jaga påskkärringar i grannkommunen. En enda lyckades jag fånga in. Hon hade tillverkat kvasten själv. Den var hämtad direkt från naturen, ekologisk och utan impregneringsmedel. Såg dock aningen klen ut men kärringen trodde att den skulle hålla hela färden tur och retur.

Utanför en restaurang stod en nyanländ och rökte. Jag hälsade honom glad påsk och frågade hur han tänkte fira helgen i det nya landet.
Han blåste ut röken och sa att han inte förstod vad jag menade. Även om jag själv anser min engelska begriplig. Efter en del ordväxling kom det fram att han inte riktigt hade kläm på högtidens innebörd för oss svenskar. Vi talade om Jesus och glädjen över uppståndelsen. Han log, nickade och tittade på min kamera och frågade vad jag skulle fota.
Witches, förklarade jag och om mannen var förvirrad innan blev situationen inte bättre.
They fly to...jag visste inte den engelska benämningen på Blåkulla så jag testade med blue mountain.
Mannen tittade misstroget på mig.
Kvast, vad heter kvast? Broom? En sådan sitter de på när de flyger. Precis som Harry Potter.
Yes, yes, Harry Potter. Han kände till den pojken men fick det inte riktigt att gå ihop med mig och mitt försök till information om vår tradition.

På trappan till restaurangen stod en kruka med påskris. Fjädrar i glada färgen. Gula kycklingar klamrade sig fast med ståltrådsfötter.
Jag greppade tag om riset och grenslade det. Så här flyger de, kärringarna. Mannen skrattade högt men tystnade när jag skenade iväg med riset mellan benen. Kameraväskan dunsade mot höften. Jag vände för att galoppera tillbaka. Mannen var försvunnen. Jag satte tillbaka riset i krukan och rättade till de förskräckta kycklingarna med ståltrådsfötter.

I den finska affären köpte jag memma. Den finska påskdesserten som innehåller mycket fibrer. Butiksbiträdet rös och förkunnade att hon ansåg det som rent ut sagt äckligt.
Inte med grädde, kontrade jag. Sedan talade vi om finska påsktraditioner.

På hemvägen stannade jag till hos baklavabagaren. Han pussade mig på båda kinderna och jag pussade tillbaka. Vi har blivit kompisar han och jag. Det är en förmån att ha en baklavabagare till vän.

Glad påsk. Happy easter. Hyvää pääsiäistä. Eyd fash saeid.

Jag gillar mångfald. Det är berikande och intressant. Vi ger av vårt och vi får tillbaka av våra nyanlända. Kulturer och traditioner blandas och vi lär oss något nytt hela tiden men bara om vi håller gränserna öppna och inte stänger till om oss. Tillsammans gör vi skillnad.

Vägpirater och den tomma graven

Stilla veckan blev inte så stilla som vi kunde önskat oss. Det har terroristerna sett till. Det råder total kaos men vi uppmanas att inte känns någon rädsla. Då har terroristerna uppnått sitt mål. Om vi känner oss rädda. Vem kan undgå att bli rädd?  Visserligen känner vi inte samma rädsla som de människor som är på flykt. Vi är trots allt trygga där vi befinner oss. Behöver inte packa ner det nödvändigaste och ge oss iväg hals över huvud från våra hem för att bli bemötta av stängda gränser dit vi kommer.

Som vi har det i vår bekväma trygghet packar vi ner chips, vin, goda ostar och andra kulinariska nödvändigheter bredvid slalomskidorna och drar till fjälls för att fira påskens högtid. Stugor och hotell väntar på skidåkande gäster. Friheten är total, borta bra men hemma bäst, tänker vi när vi kommer hem och låser upp ytterdörren och kliver in i våra normala gängor när helgen är över.

Dottern och jag har planerat in en ny Londonresa. I augusti. Jag har inte vågat berätta det för min mamma. Hon skulle oroa sig. Ta på sig den där speciella minen hon får när hon är orolig. Kanske har mamma rätt. Kanske borde vi stanna hemma. Låta rädslan för terrorattentat ta överhanden. Ju mer jag tänker på risken att bli sprängt i bitar på flygplatsen i London eller djupt ner i underjorden sittande i ett framrusande tunnelbanetåg desto mer övertygad blir jag om att vi gör bäst i att stanna kvar i Skärblacka.

Linköping är en lagom tur. Visserligen kan det hända olyckor på vägen dit. Sammanstötningar mellan bilar eller någon vägpirat som står vid vägkanten för att stoppa mig för att sedan beröva mig på mina ägodelar som diesel, mobiltelefon och betalkort. Polisen har varnat i media att det är gott om vägpirater i Östergötland för tillfället.
Jag tänker trotsa farorna och åka till Linköping i vilket fall som helst. Har bokat tid på en skönhetssalong. Födelsedagspresent från barnen skall nyttjas. Borta från all ondska ska jag bäddas ner under varma filtar, bli insmord med välgörande oljor samt få mustaschen ansad. Lyx och flärd utan dess like. Sådant en icke frihetsberövad kvinna på flykt kan unna sig.

Trots det förfärliga som hänt i Bryssel kommer vi på olika sätt att fira påsken. Högtiden vi fått oss till skänks från ovan som ett bevis på att det goda besegrar det onda. Vi firar att genom uppståndelsen ska allt det som tynger oss och vår värld rullas bort likt stenen som rullades bort från Jesu grav.
I dagens läge och världens tillstånd är det svårt att tro att det goda ska segra över det onda.

Kravlösa bilder och sneda bokstäver

Jag letade efter en barnbok. Den ska handla om en krokodil och i boken har min mamma prydligt textat mitt namn. Även om jag inte hittade boken vet jag att mitt namn är inpräntat med kulspetspenna på insidan av den hårda pärmen. Mamma var alltid noga med att märka upp mina böcker. Mitt namn och vilket datum och år boken köptes eller när och av vem jag fick den i gåva. Något jag är tacksam över idag även om jag en gång i tiden ansåg det som en helt onödig procedur.

Lådan, som egentligen är en gammal amerikakoffert som jag i den yngre tonårstiden tiggde till mig av en familj som enkom ansåg den som skrymmande, står ute i ett av våra förråd fullmatad med mina gamla böcker men även med våra barns egenhändiga alster.
Där blev jag sittande. Bläddrade i pärmar och log åt teckningar som till en början föreställer enfotingar för att med årens lopp utvecklas till bilder av djur, människor och blommor. Jultomtar, prinsessor, födelsedagskalas, bil-och båtturer.
Spretiga namnteckningar där vissa av bokstäverna står bak-och fram. Kärleksförklaringar till mamma och pappa. Barns liv i bilder och spretiga bokstäver.

Nu har det börjat om. Högen av teckningar växer vilka vissa har de spretiga bokstäverna. Barnbarnen ritar och skriver. Vi lirkar med frågorna. Det gäller att hitta rätt, förstå vad bilderna föreställer och vad de förmedlar.  Ibland är det inte så noga. Bilden överlämnas i all hast, det viktigaste är att vi tar emot. Kravlöst utan en djupare granskning av konstnärligt kunnande.

De barnsliga teckningarna vittnar om glädjen i att skapa. Det är början på det som komma skall. När allt plötsligt ställs på sin spets. När det inte längre duger med lutande bokstäver och sneda bilder. Det ska presteras, bedömas och i slutänden ge resultat. Plågsamt påtagligt för så många. Grundskola, gymnasieskola, universitet och högskola. Evighetslånga studier som ger evighetslånga studieskulder.

Locket till amerikakofferten är stängd. Jag hittade inte min bok om krokodilen. Jag får fråga mamma och den finns hos henne. Mamma som levt ett långt liv där studier dominerat. Det finns inte längre några studieskulder kvar att betala av.  Nu står hon inför nya utmaningar på ålderns höst. För mig verkar det skrämmande, hon behåller lugnet.
Det var svårt att förstå läkaren som kom från ett annat land. Vi förstod dock tillräckligt. Mamma bjöd mig på räksmörgås. Sittande i sjukhusets restaurang talade vi om barnen. Våra barn och våra barnbarn. De som är hennes barnbarn och hennes barnbarnsbarn. Det är tack vare barnen hon vill fortsätta, vill vara med ett tag till. Det var vad hon sa, min mamma.

På påskafton kommer alla hit till oss. Stortvillingarna och deras lillebror, småtvillingarna och deras storasyster. De som ritar sneda teckningar och skriver spretiga bokstäver.  Jag ska köpa en pärm där teckningarna sätts in. Den ska få heta Den nya generationens pärm.

Om framtiden vet vi inget.

En olycksalig morgon och någon att hålla kär

Dagens datum 20 mars vilket innebär att denna dag firas Internationella lyckodagen. Låter amerikanskt men dagen är faktiskt sprungen från Himalaya och har röstats fram i FN. Kungen i Bhutan kläckte idén om att en dag om året vore det trevligt om människor log och kände lyckan fortplanta sig genom hela kroppen. Ban Ki-Moon hängde på men påpekade att lyckan har olika betydelser människor emellan. Ett är då säkert att om det fanns en lösning på fattigdom, konflikter samt omständigheter som plågar och gör mänskligheten olycklig, ja då skulle lyckan vara total, hävdar Ban Ki-Moon.

I morse kände jag mig som världens mest olyckligaste människa. Klockan 05.00 var sängen full med små flickor. Småtvillingarna och deras storsyster hoppade upp och ner, ivrigt påhejad av ledarhunden, beredda på att starta dagen.  Nu var dock olyckan inte kopplat till barnen och hade omständigheterna varit annorlunda hade jag allenast blivit berusad av lycka som alltid då jag är tillsammans med barnbarnen. Oavsett klockslag.
Olyckan låg i en huvudvärk skapad direkt från helvetet. I ärlighetens namn var jag viss och säker på att jag drabbats av hjärnblödning och att livet höll på att rinna ifrån mig. Även maken såg olycklig ut och masade sig upp ur sängen och rotade runt bland lådor och skåp tills han hittade en huvudvärkstablett. Det är besvärligt att drabbas av åkomma i någon annans hem då husfolket själva inte är hemma. Ty det är inte lätt att veta vart mediciner förvaras eller om det överhuvudtaget finns några att tillgå.

Lite vatten, den funna tabletten och barnen förpassade till undervåningen piggnade jag till efter en timma, lycklig över att jag inte drabbats av något värre än den värsta sortens huvudvärk som gick att bota med hjälp av husapoteket. Om jag jag garanteras att aldrig mer behöva uppleva något liknade kan jag fortsättningsvis känna mig lycklig.

Det är dock svårt att definiera lycka. Kan vara en ny bil, en ny partner som i det första skimrande stadiet är snyggare, sexigare och smartare än den gamla. Nytt hus eller våning där det ofta ingår ett helt nytt bohag. Belöningssystemet skapar lycka även om den är kortvarig innan jakten på något nytt startar. Vi kan skapa oss lycka på olika sätt. En del mer kostsamma skapelser än andra.

Personligen tror jag att den kognitiva perspektivet är en god hjälp till att uppnå lycka. Förmågan att lösa problem och tänka över vårt eget handlande. Att såra och göra andra människor illa ger inga andra belöningar än en kort och flyktig tillfredsställelse i att mentalt ha dräpt motståndaren.
Efter en tid blir båda parter olyckliga, var och en på sitt sätt.

Vi talade om det där, dottern och jag. Om konflikter och dess biverkningar. Hur olika vi reagerar i uppkomna situationer. Jag har blivit luttrad. Lägger inte längre på mig andras tillstånd av mindre välmående.
Om inte någon vill fatta min hand drar jag undan den. Efter en kort tids bearbetning lägger jag det till övriga handlingar som är av mindre betydelse.
Tycket att jag klarar av det kognitiva perspektivet ganska så bra. De lyckliga stunder som uppenbarar sig förvaltar jag väl även om jag som alla andra upplever dagar som räknas till de mindre lyckliga..

För tillfället känner jag en lycka över att vår syren har svällande knoppar och att mitt huvud är klart och smärtfritt. Och att det står goda kakor på vår köksbänk ämnat till kvällskaffet samt det viktigaste, att jag har någon jag håller kär att dela fikat med.