Blommor i Botan och den sista burken blåbär

Väntar på småtvillingarna och deras storasyster. Det vankas våffelkalas i utbyte mot att deras pappa får igång min nyinköpta dator. Från och med i morgon är det förhoppningsvis slut på allt svärande över krångel som kräver omstart.

Helgen har för övrigt bjudit på utomhusaktiviteter i trädgården. Maken fortsätter sin enträgna kamp med dräneringar. Alltid hittar han något surhål som kräver dräneringsslang. Till bakgrundsljud av rasslande singel och grävmaskinsmuller har jag rengjort vår trädgårdsdamm, rensar fjolårslöv och eldat torrt gräs.

Att elda är nervkittlande. Det är inte lätt att i förväg veta vart de små eldstungorna ämnar att bege sig. Vattenspann och räfsa håller styr på eventuella rymlingar medan tankarna rör sig omkring rådande eldningsförbud.

En granne här i vårt område eldade även han för en tid sedan. Inte enbart visset gräs och annat skräp. Han eldade dessutom nästan upp sig själv. Måste vara fasansfullt att plötsligt stå i ljusan låga! Sjukhusbesök blev följden och jag misstänker att det kommer att svida i skinnet ett bra tag framöver.

Veckan som kommer är fullbokad. Nästan så jag önskar att jag kunde klona mig. Vissa veckor är mer hektiska än andra för en självvald pensionär. Tänker att jag kan skatta mig lycklig att jag inte har ett ordinarie arbete. Då skulle jag inte hinna med allt annat jag ska hinna med. Frilansjobb, barn, barnbarn, hundar, min mamma och inte minst mig själv. Precis som för andra pensionärer hopar sig uppdragen. Jag behöver inte ligga på soffan och sparka tills orken tryter.

Hörde på nyheterna igår att ungt blod ger gamla människor ungdomen tillbaka. Kanske jag skulle ta och tappa lite blod från högen av barnbarn och ge mig en infusion. För vem vill inte vara evigt kroppsligt ung? Även om mitt sinne känns ungdomligt och vitalt känns det i kroppen att den varit med ett tag. Syns dessutom tydligt vid granskning även om maken varje dag hävdar motsatsen.

Men våren ger energi. Det är lätt att leva när ljuset lyfter. En inbjudan har inkommit att åka till Lund och se på rhododendronblommorna i Botan. Låter frestande men blommorna har väl blommat över innan jag hinner dit. Får vänta in de vackra buskarnas blomning i rhododendrondalen i Norrköping, det är inte illa det heller. Eller helt enkelt stanna hemma vid stugan och insupa ögonfröjden som vår egen blommande växtlighet ger. Det är det absolut bästa beslutet vilket jag härmed klubbar igenom.

Nu ska jag njuta av den resterande dagen. Steka våfflor så det osar, vispa grädden lagom fluffig och öppna den sista burken med sylt av blåbären jag plockade precis utanför vår altan förra året.

Jag känner mig rik på både det ena och det andra ty här råder ingen fattigdom och armod.

Glittrande vatten och forskaren i Torsby

Morgonen började precis så som april månad sig bör. Ihållande snöfall som bäddade in krokusarna i ett smältande vitt täcke. Jag gjorde mig inga större bekymmer. Är det inget annat än ett litet snöfall första dagen i april som tynger sinnet går det att härda ut.  Det är i alla fall min bestämda åsikt.

Och mycket riktigt. Solen kom och inget skidåkande blev det av. Inte heller hann jag med att krama snön till en snöboll. Istället gav jag mig ut på en biltur, tvärs över Bråviken. Med färja. Bedårande vackert trots att jag befann mig först i bilkön och inte såg annat än bommen som ger den båtburna bilisten tydliga instruktioner hur det ska gå till på en färjetur över Bråvikens vatten.

Under den korta resan till fast mark hann jag tänka att det idag är den 1 april, den stora skojaredagen. Lurendrejarnas dag. Som om det inte finns nog av lurendrejare mest varenda dag.
Enligt dagspressen har det öppnat en ny flyglinje. Mellan Norrköping och Linköping. I morgon är den flyglinjen nedlagd på grund av passagerarbrist. Så är det med den saken.
Jönköping ska en dag som denna ha fått en ny landshövding. Nämligen Lena Philipsson och i värmländska Torsby har en forskare tillsammans med en Icahandlare löst gåtan hur människan ska klara av att smälta cellulosa. Världssvälten ska utraderas med Extreme Fiber Flakes som består av gran- och tallflis.

När något av våra barn, minns ej vilket, gick i skolan möttes de av en hälsning på "svarta tavlan" där läraren präntat en tydlig text om att det fanns en hel låda kokosbullar att hämta på expeditionen. Glada i hågen gick några från klassens elever dit för att hämta dessa goda bullar med förhoppningar om att klassen skulle få smörja kråset. Snopna lommade de tillbaka utan godsaker men utskrattade av expeditionsbiträdet.
Inget är så ljuvligt som en ljuvlig hämnd. Eleverna suddade ut lärarens text och ersatte med en egen.
"Vi åt så många kokosbullar att nu har vi fått ont i våra magar och valt att lämna klassrummet. Ja till och med valt att lämna skolan för denna dag och ämnar bege oss hem för att kurera oss. Hej då och ha en bra dag, läraren".

Det blev varken lapp hem till oss föräldrar eller kvarsittning. Läraren fick stå sitt kast. Det kallar jag för ett riktigt bra aprilskämt.

Åldrandet och lättillgängliga minnen

Sömnen var svår att infinna sig för småtvillingarnas storasyster då hon under den gångna natten gästade oss.
Hon var spänd, deklamerade hon. Det hett efterlängtade dagläger på ridskolan upptog tankeverksamheten och störde den inväntande sömnen.  För att förenkla denna morgon sov hon över hos oss eftersom det var vi som skulle se till att hon, iklädd ridbyxor och ridstövlar, kom till plats och ställe i rättan tid.

Mannagrynsgröt, ägg och smörgås till frukost. Det gäller att intaga en stadig morgonmåltid om det ska orkas med att umgås med hästar en hel dag.

Två timmar innan avfärd var flickebarnet beredd. Minuterna sniglade sig fram. Det gick inte att dämpa hennes reslust. För henne gick tiden oerhört långsamt.

Alltid när barnbarnen är hos oss utan sina föräldrar ordnas det extra festligheter. Oavsett veckodag. Oftast står chokladfondue på menyn utefter beställning. Så även gårdagens kvällsmys. Frukt och fluffig chokladsmet som inmundigas med sked. Det ger den bästa kulinariska upplevelsen.

När jag vinkat av flickan och hennes morfar åkte jag iväg på ett jobb. Skulle intervjua en man om ett gammalt hus. Han berättade, jag noterade och fotograferade. Han fru var till staden för att hämta deras barnbarn som skulle bli nattgäster hos sin farmor och farfar. När trion var hemma kokade frun kaffe och dukade upp bullfatet. Vi satt i finsoffan och pratade om väder och vind samt allt annat som främmande människor pratar om.

Han skulle till att fylla nittio år, berättade mannen medan frun hällde upp kaffe i koppar av fint porslin. Hon var yngre än sin make. Betydligt mycket yngre till och med.
Jag bet i bullen, sa mellan tuggorna att jag vet andra som har en yngre fru. Eller en äldre man.
Så går det också att uttrycka sig, skrattade de.

Femtio år hade de varit gifta. Två barn och många barnbarn. Ett bra liv hade de haft tillsammans. Stundom grälade de, stundom kysstes de. Precis så som det är i ett äktenskap.

Plötsligt sa mannen att snart var nog de gemensamma året slut. Det var antagligen bara en tidsfråga innan frun skulle sitta ensam i det hus som de gemensamt byggt upp.
Frun nickade instämmande. Ja snart är det nog slut.
Jag frågade om han kände sig skraltig. Nej inte det minsta. Det är bara tiden som är knapp, blev svaret.
Om tiden kunde vridas tillbaka skulle han göra det omgående och de skulle få leva om sitt gemensamma liv precis på samma sätt som de gjort med det undantag att de skulle glädjas ännu mer av varandra eftersom de nu visste hur fort femtio år slukas upp av tiden.

Jag tuggade på sockerbulle som plötsligt fick en smak av sälta. Till de bådas förskräckelse började jag staka mig på orden. De såg att mina ögon blev blanka och jag snöt mig i servetten. Deras svarta hund kom till min undsättning. Han ville bli kliad i nacken och jag krafsade tacksamt runt i den lurviga pälsen.

Mannen lade sin hand på min axel. Sa att tar det slut så har frun många fina och härliga minnen att se tillbaka på. Att just dessa minnen kommer att hjälpa henne vidare. Om inte hon hamnade på bårhuset före honom vill säga. Då skulle det bli han som fick vandra ensam på minnenas väg. Det skulle inte behöva bli en särdeles lång vandring, men ändå ganska ensam så länge den varade. De hade dock inte upprättat någon garantisedel gällande deras hädanfärd. Det enda de hade i pappersväg var kärleksbrev, äktenskapsbeviset och ett testamente.

De stod bredvid varandra på trappan när jag åkte hem. När jag inte längre såg deras hus i bilens backspegel började tårarna rinna.
Jag tänkte att när jag kommer hem måste jag resonera med maken om hur vi tillsammans ska förvara våra minnen på ett säkert och bra sätt. När vi minst anar det behöver de vara mycket lättillgängliga.

En vän med medhavd sushi och en uppsprickande himmel

Dagen började med regn. Inget litet milt och stilla vårregn utan mer hällande. Kallt och ruggig morgon mötte mig när jag sömndrucken klev ut på gårdsplanen för att köra stortvillingarna in till dagis.
Jag är ofta sömndrucken och vimmelkantig nu för tiden om jag tvingas upp ur sömnen tidigare än vanligt. Med vanligt menar jag att både maken och jag numera unnar oss rejäla sovmornar. Det verkar som om ju äldre jag blir desto längre klarar jag av att sova på morgonen. Något säkert mina föräldrar önskade att jag haft den gåvan som barn. Jag har allt sedan den dag jag föddes varit otroligt morgonpigg, men kvällstrött. Nu är det tvärt om. Sena kvällar och lika sena mornar.
I morgon blir det extremt tidigt ty småtvillingflickornas storasyster blir vår nattgäst och den flickan är inte nådigt morgonpigg.

Fortsättningsvis på denna dag sprack himlen upp och vinterns efterlängtade sol gjorde sig gällande. Till vilken glädje för mig kanske någon nu undrar. Inte någon glädje alls eftersom jag suttit i skrivarboden och jobbat mest hela tiden. Blickar jag ut genom fönstret ser jag maken som krattar runt i jordhögarna men jag ser även att fönstren är i stort behov av rengöring. Får bli ett senare projekt.
Enligt dottern är jag smått smygsnuskig som endast städar det som syns utanpå. Inte mikrovågsugnen för att ta ett exempel. Den är enligt henne konstant smutsig och nersprätt av diverse matrester men vem behöver lida över en sådan petitess när det finns påhälsande människor som kan förfasa sig över våra lortiga fönster.

På tal om påhälsningar. Lagom till lunchtid stod min vän Ariann och knackade på dörren. Hon sa inget om lortiga fönster, däremot hade hon en kasse i handen med lunchmat. Ändå från Norrköping hade hon kört ut till Skärblacka för att överraska mig med sushi. Det kallar jag äkta genuin vänskap.
En hårt frilansande skribent behöver mat för att orka, var hennes förklaring till besöket.

Arianns och min vänskap uppstod för många år sedan då vår dotter var med om en riktigt otäck ridolycka som om det gått värre kunde ha kostat henne livet och försatt oss i en livslång sorg.  Ariann, som är sjuksköterska, tog med varliga händer, milt sinne och stor kunskap hand om vår skadade dotter. Vi kände en sorts samhörighet och när vi senare sammanstrålade på en fotokurs blev vänskapen ett faktum.
Och här stod hon alltså utanför dörren vid lunchtid med en påse fylld med mat för att se till att jag inte skulle lida någon hungrande nöd.

En annan glad överraskningsmoment som skedde idag var att maken och jag blev inbjuda till ett stort kalas. Ibland är vissa dagar bara så bra dagar. Idag är en sådan dag. Det kunde jag väl aldrig tro när jag yrslig av trötthet masade mig upp ur sängen i morse.

Podcast och tiden som ligger bakom

Det sista av påskmaten är uppäten. Renslickade skålar och tomma karotter. Denna dag är en vilodag efter golgatavandring, korsfästelse, död, begravning och uppståndelse.
Jag börjar snegla på veckans kommande dagar. Planerar in jobb, dagischaufför och övernattande barnbarn.
Maken sneglar på vår trädgård som nu ska återställas till sitt ursprungliga skick efter avloppsgrävningen. Jord ska beställas, schaktas ut och det ska planeras. Gräsfrö och bevattning. Inköp av prydnadsbuskar och perenna blomster.

Vi måste ta vara på våren, sa vi till varandra mellan tuggorna av uppvärmd Janssons frestelse och knäckebröd med ost.
Månaderna går så fort. Vi är helt överens. Tiden springer ifrån oss. Bäst att värna om dagarna, de kommer aldrig åter.

Dagbok har jag skrivit sedan barnsben. Vissa av texterna har varit långa och välfyllda av upplevelser, känslor och väderlek. Andra texter är endast enkla noteringar, men ack så värdefulla.
För en tid sedan satt vi och bläddrade i en av böckerna som är en tidlös årsbok. Där står allt skrivet om de viktigaste händelser och beslut vi tagit genom åren.
Jag fortsätter att skriva i den tidlösa boken. Minikorta meningar med tillhörande datum och årtal. Det som verkar enkelt och vardagligt för andra är viktigt för oss. Privata minnen kommer en gång att betyda läkedom.

Så började jag blogga. Lämna ut mina tankar omkring smått och stort till den som vill, har lust och ork att läsa. Att blogga är berikande på många sätt och vis. Det skapar träning i skrivandet och jag vet att det roar en och annan läsare. Dessutom är det mina egna ord som ingen kan ta ifrån mig. De är endast jag som är den rättmätiga ägaren till det skrivna. Jag tänker hålla på till den dag jag tröttnar, då slutar jag och återgår med största säkerhet till handskrivna dagböcker.

Idag har jag fått uppleva en annan form av, låt mig kalla det, blogg. Som inbjuden gäst till På sängkanten, Mikaela och hennes kompis Henriks skötebarn tillika podcast, har jag med hörlurar och mikrofon fått ge ett referat på min egen spaning. För mig en avancerad teknik med oräkneligt antal sladdar som skulle kopplas ihop med varandra innan det hela kunde dra igång och det vi sa spelades in. Är spänd på det färdiga resultatet.

Det ena avlöser det andra. Jag hoppar på och hänger med. Mina gamla dagböcker står uppställd i bokhyllan. Dagboksskriverierna med kulspetspenna ligger i träda.

Nu blommar våra rabatter. Denna tid ska vi ta vara på. Så har vi bestämt. Nya vilstolar för utomhusbruk ska inhandlas. Min stickade vårtröja är nästan helt klar. Fattas bara en ärm. den kommer att bli klar under veckan. Det finns annat att fördjupa sig i än internet.