Art LAB och gipsade ben

Det händer att maken följer med mig ut på mina frilansuppdrag. Det kantar mitt jobb med en extra nyans av glädje. Idag var en sådan dag då vi gemensamt körde med för arbetet all nödvändig utrustning till Rejmyre för att bevittna invigningen av en konstinstallation.

Som de läckergommar vi är startade vi uppdraget med kaffe och var sin minimal kaka, placerad på en och samma tallrik. Bakom skapelsen, där det ingick chokladmousse, var Gestgiferiets krögare som även inbjöd oss att avnjuta det dignande smörgåsbordet när mitt jobb var avslutat. Vi är begåvade med födgeni så väl gällande att slå oss fram genom livet som att hugga in av uppdukande anrättningar. Därmed sagt att vi avslutade dagsarbetet med att fylla våra magsäckar med samtliga rätter som ett smörgåsbord har att erbjuda.

Däremot har vi enats om att vi stundom icke begriper oss på vissa konstinstallationer. Vi anser oss inte som sämre människor för det men trevligt vore om vi begrep oss på innebörden av ett par ben som sticker fram under gardiner från 1950-talet.

Konstnären förklarade sitt verk för den samlade pressen och konstintresserade. Ett bildspel rullades upp där vi fick ta del av skapandet av dessa ben som framställdes med färdigblandad gips. Benstumparna sågades till då gipset stelnat, putsades och förseddes med en invändig armering och utvändigt med strumpor. Därefter hängdes gardinerna för de strumpklädda benen och konstverket var klart för installation i Rejmyre hantverksby.
En skribent från en kulturell sida på internet räckte upp handen och frågade om benen var tillverkade av silikon varpå konstnären älskvärt log och förtydligade sig.

För att få mer krut över verken hade en författare anlitats för att skriva texter till de gipsade benen. Hon ansåg att de tillhörde 50-talets hemmafruar. Om hemmafruarna på 50-talet förde ett hemlighetsfullt liv bakom tidstypiska gardiner eller enkom var nyfiket lagda begrep jag inte. Inte heller den kulturella skribenten från internet som ånyo räckte upp handen och förkunnade att hennes tankar fördes till filmer skapade av skräckens mästare Hitchcock.
Det går att tolka konstverk efter egen huvud, blev konstnären och författarens enkla och tydliga svar. Varpå den lilla flickan som var så liten att hon fortfarande hade alla sina mjölktänder kvar tappade skålen med snacks som hon gick runt och bjöd konsteliten att ta en näve av.
Flickans pappa föll på knä och plockade upp de torra godsakerna därefter blev han så matt och svag att han gick ut i friska luften och lade sig att sova på ett cafébord där vi hittade honom när mitt uppdrag var avslutat.
You really need an powernap, sa jag när jag gick förbi ty mannen var från Amerika och jag gav därmed ett bevis på att om jag inte är konstkunnig så är jag dock ganska språkbegåvad.

En slängpuss genom fönstret och en vårhälsning från Lund

Sjön ligger askgrå utanför fönstret. Dimman på andra sidan viken är som en slöja och värmeelementet i skrivarboden släpper ifrån sig sköna värmestrålar.
Jag sitter insvept i långkofta och fötterna pryds av hemstickade raggsockor. Längtan efter värme och sol är outhärdlig.
Regnet smattrar på plåttaket, stora droppar studsar på trätrappan och det skvätter upp mot husväggen.

Gårdagen bjöd på likartat väder. Blåste gjorde det så pass att mina pengar försvann i vinddraget. I gengäld släpade jag med mig hem flera kassar fyllda med onödiga nödvändigheter efter en shoppingtur till Linköping.
Mamma bjöd på mat och fika. Hon tyckte det var en mycket trevlig dag. Trots föregående läkarbesök som resulterade i en för henne jobbig framförhållning. Mina darrande nerver tycks aldrig vilja stilla sig.

Denna vecka har haft ett högt tempo. Ännu finns dagar kvar. Fyllda till bredden. Kanske vi borde resa bort ett litet tag. Till Gardasjön. Sitta vid strandpromenaden och äta glass. Vänta in den svenska sommaren i ett soldränkt Italien.

Ledarhunden svarar inte på tilltal. Han ligger hoprullad vid mina frusna fötter, njuter av att få ha en fridag. Lyfter då och då lojt på ögonlocken och ser mig rakt in i ögonen. Suckar av välbehag och låter åter ögonen slutas.
När jag lämnar tillbaka honom ikväll ersätts han av en småtvillingflicka. Vi ska poppa popcorn innan vi lägger oss i samma säng för att somna för natten. Mormor och morfar med barnet i mitten. Trångt men trevligt.

Stortvillingpojken vinkade till mig genom dagisfönstrets glasruta efter morgonens överlämnande till personalens omsorg. Satte handen till munnen och avfyrade en slängpuss. Jag hann inte besvara den innan han var försvunnen. Hans syster är på sjukhuset. Ska få botox insprutad i sina stela ben. Tidig morgon som blir en lång dag. Det är tufft att vara liten.

Maken har haft två förluster denna hektiska vecka. Tappat sin mobiltelefon samt tappat den tand som tandläkaren för någon månad sedan till synes omsorgsfullt ersatt mot den sönderbitna permanenta som funnits där sedan mjölktanden försvann. Själv tappar jag mycket hellre min telefon än min tand. Visserligen smärtsamt kostsamt båda delarna. Skillnaden är endast att för mig är ett tandläkarbesök mer känslomässigt kostsamt än den höga ekonomiska kostnad ett tandläkarbesök medför.

Ännu en vårhälsning från Lund. Blommande magnolia på Bangatan. Bildbevis är hitskickat. Jag sneglar mot vår egen magnolia. Hårda knoppar som vittnar om att det finns något fint innanför skalet.
Det finns hopp om förändring. Ty bakom varje hård fasad finns något mjukt. Så måste det vara, vill inte tro annat.

Under det utåtgående ögat och sneda klipp

Det bor en domherre i vår trädgård. När vintern var som strängast syntes den inte till men nu ser vi den dagligen.
Den verkar olycklig. Svag och bräcklig. Vi har funderat ut tre alternativ till fågelns hälsotillstånd. Vilket eller om ens något är korrekt går inte säkert att orda om.

Det första alternativet som verkar det mest troliga är att den drabbats av någon sorts åkomma. Totalt orädd sitter den och klamrar sig fast vid någon gren. Helt nära och till synes oberörd av vår närvaro. Det är ett tecken på sviktande hälsa.
Andra alternativet kan vara att han mist sin fru och är uppe i grubblerier vart hon tagit vägen. Kanske hon hittat någon annan herre med rödare bröst. En som passar bättre som potentiell make. Eller så är makan död och sorgen känns tung och övermäktig.
Tredje alternativet kan vara att han helt enkelt trivs med vårt sällskap. Förstår att vi inte är farliga utan endast anser att han tillhör vår trädgård. Fågeln finner ingen anledning till rädsla utan trivs med tillvaron och beslutat sig för att stanna.
Men den sorgsna minen säger oss något annat så det tredje alternativet är inget egentligt alternativ utan det är det första alternativet som är gällande. I alla fall känns det så för stunden.

Under förmiddagen har jag varit med sonen och hjälpt honom i hans trädgårdsfirma. Vi har beskurit rosor. Det var inte för utan att jag darrade med sekatören. Att beskära någon annans rosor är ett hedersuppdrag och inget får gå fel.
Under handledning av sonen klippte jag med den exakthet som krävdes. Strax under det utåtgående öga, så tror jag det var han lärde mig.. Ett snett klipp som har sin förklaring som jag inte längre minns.

Damen med alla rosorna verkade nöjd då vi efter flera timmar med sneda klipp var färdiga. Hon inspekterade och tackade. Berättade att det där med trädgård var hennes makens avdelning. Själv tyckte hon bättre om att ta promenader med hunden.
Tyvärr hade maken dött för en tid sedan och hon orkade inte engagera sig i att ta hand om rosorna.

Hon såg ledsen ut bakom leendet. Ensam och övergiven där hunden nu var hennes enda sällskap. Trädgården i vårskrud såg plötsligt tragisk och tom ut. En trädgård är en plats för gemenskap. Där
bör det vara två om det varit så från början om trädgården ska vara fulländad.

Maken och jag drack kaffe när jag kom hem. Satt i solen på vår förstukvist. Lyssnade till sothönsens kärleksläten. Hörde svanar komma i luften och landa på vattenytan med sina breda fötter. Småfåglarnas ständiga kvitter.
Och så var det den där domherren. Som satt i vår magnolia och tittade sorgset mot vårt håll.

Det är skönt att vi fortfarande är två som möter våren tillsammans.

Friluftsliv och Kulturhusets bamba

Det fuskas och bluffas. Nya rapporter haglar in, inget gör mig längre förvånad. Mycket vill ha mer och vi anständiga betalar vår skatt som vi alltid har gjort.

Mest längtar jag efter värmen. Efter att vi ska ta fram våra cyklar. Packa cykelkorgarna fulla med mat och breda ut filten vid någon trevlig plats där vi kan avnjuta den medhavda förtäringen.
Tids nog är det dags. Gäller att hålla sig till tåls. Äventyren ligger inte allt för avlägset.

Ett annat nytt spännande projekt kommer att ske inom en snar framtid. Jag väntar ivrigt tillsammans med maken. Vi kommer att få uppleva något vi aldrig tidigare upplevt. Frågan är om det kommer att slå väl ut eller inte. Återstår att se. Vi håller det dock hemligt för alla. Ingen idé att någon frågar, vi kommer icke att svara.

Under förmiddagen har jag varit med mamma till vårt anskrämliga polishus i Norrköping. Måste vara kommunens fulaste byggnad.
Där inne regerar konungens kumpaner, sa mamma men jag frågade inte vad som låg till grund för det påståendet.
Ny identitetshandling stod på agendan. Polishuset har införskaffat sig en volontär som i gul väst visade oss plats på träbänken. Han såg vänligt auktoritär ut och vi vågade inte annat än åtlyda uppmaningen.
Mamma blev förskräckt över det nytagna fotografiet. Jag tröstade och kvinnan bakom fotograferandet hjälpte till med att säga att alla ser konstiga ut på identitetshandlingar. Med det lät mamma sig nöjas och vi fortsatte färden med att festa loss på bakelser innan stortvillingarna hämtades på dagis.

Ett besök hos grannkommunen var min andra punkt på dagens åtaganden. En kommunal spaningen efter våraktiviteter. Kulturhuset kryllade av ungdomar som åt grillad kyckling med fingrarna. Skolmaten var äcklig förkunnade de och valde att köpa egen förning och använda Kulturhusets foajé som bamba.

Hälsokostaffären ville pracka på mig d-vitamin i kapsel och en undergörande kräm för min torra, trötta och vinterglåmiga hud samt något sorts grönt gräs för att av den göra mig en uppiggande smoothie. Jag tackade vänligt nej och undrade i mitt stilla sinne varför jag egentligen gått dit och begav mig därför raskt till kommunhuset där jag blev upplyst om att kommunen nu tänker sänka hastigheterna på många av kommunens vägar. Det gäller att vara rädd om kommuninnevånarna samt tillresta besökare.

Dagen är snart till ända. Liv och rörelse mest hela tiden. Mitt frilansarbete är avklarat och inskickat till redaktionen. Måndagar är bra dagar, de öppnar alltid upp för något nytt. Dessutom har jag skrivit de första texterna på min nya dator. Det kändes bra men ovant.

Blommor i Botan och den sista burken blåbär

Väntar på småtvillingarna och deras storasyster. Det vankas våffelkalas i utbyte mot att deras pappa får igång min nyinköpta dator. Från och med i morgon är det förhoppningsvis slut på allt svärande över krångel som kräver omstart.

Helgen har för övrigt bjudit på utomhusaktiviteter i trädgården. Maken fortsätter sin enträgna kamp med dräneringar. Alltid hittar han något surhål som kräver dräneringsslang. Till bakgrundsljud av rasslande singel och grävmaskinsmuller har jag rengjort vår trädgårdsdamm, rensar fjolårslöv och eldat torrt gräs.

Att elda är nervkittlande. Det är inte lätt att i förväg veta vart de små eldstungorna ämnar att bege sig. Vattenspann och räfsa håller styr på eventuella rymlingar medan tankarna rör sig omkring rådande eldningsförbud.

En granne här i vårt område eldade även han för en tid sedan. Inte enbart visset gräs och annat skräp. Han eldade dessutom nästan upp sig själv. Måste vara fasansfullt att plötsligt stå i ljusan låga! Sjukhusbesök blev följden och jag misstänker att det kommer att svida i skinnet ett bra tag framöver.

Veckan som kommer är fullbokad. Nästan så jag önskar att jag kunde klona mig. Vissa veckor är mer hektiska än andra för en självvald pensionär. Tänker att jag kan skatta mig lycklig att jag inte har ett ordinarie arbete. Då skulle jag inte hinna med allt annat jag ska hinna med. Frilansjobb, barn, barnbarn, hundar, min mamma och inte minst mig själv. Precis som för andra pensionärer hopar sig uppdragen. Jag behöver inte ligga på soffan och sparka tills orken tryter.

Hörde på nyheterna igår att ungt blod ger gamla människor ungdomen tillbaka. Kanske jag skulle ta och tappa lite blod från högen av barnbarn och ge mig en infusion. För vem vill inte vara evigt kroppsligt ung? Även om mitt sinne känns ungdomligt och vitalt känns det i kroppen att den varit med ett tag. Syns dessutom tydligt vid granskning även om maken varje dag hävdar motsatsen.

Men våren ger energi. Det är lätt att leva när ljuset lyfter. En inbjudan har inkommit att åka till Lund och se på rhododendronblommorna i Botan. Låter frestande men blommorna har väl blommat över innan jag hinner dit. Får vänta in de vackra buskarnas blomning i rhododendrondalen i Norrköping, det är inte illa det heller. Eller helt enkelt stanna hemma vid stugan och insupa ögonfröjden som vår egen blommande växtlighet ger. Det är det absolut bästa beslutet vilket jag härmed klubbar igenom.

Nu ska jag njuta av den resterande dagen. Steka våfflor så det osar, vispa grädden lagom fluffig och öppna den sista burken med sylt av blåbären jag plockade precis utanför vår altan förra året.

Jag känner mig rik på både det ena och det andra ty här råder ingen fattigdom och armod.