Förfalskad konst och en kärlekstörstande tjädertupp

Var med sonen under förmiddagen och jobbade. Rensa, kratta, skyffla, klippa och kasta på komposten.
När mamma till Kullerstad trädgårdsservice är med blir det fikakorg. Blåbärsmuffins, nybakade från igår, hett vatten i termos som blandas med tillbehör till valfri dryck.
På väg till trädgårdsjobbet stod en polisbil och tryckte bland vegetationen. Smygande och spanande. Rullade ut efter oss, höll avstånd och det kändes som om vi medverkade i en deckare. Hade jag haft en pistol skulle jag ha laddat och osäkrat. I den händelse att.
Vita skåpbilar är misstänkta objekt, det har jag hört talas om ty det varnas i sociala medier. Dyker en vit skåpbil upp måste allmänheten vara på sin vakt. Helst ringa polisen utan betänkligheter.
Sonens vita skåpbil innehåller inget annat än jordfräs, gräsklippare, gödselspridare, diverse handredskap, gödning och lövkorgar. Men det kan inte lagens väktare veta något om.

Jag tänkte, blir vi stoppade ska jag bjuda uniformerna på muffins och en kopp rykande hett te. För att visa att vi är rekorderligt folk och inga banditer som vill fylla den vita skåpbilen med stöldgods.

Luckan mellan oss ökade, poliserna vek av åt ett annat håll och den vita skåpbilen körde mot egen destination. Deckarfrossan lade sig och jag blev den helt vanliga Carina med mitt dagliga leverne.

Skurkar och banditer finns det gott om. Jag orkar inte längre hänga med i det dystra flödet. Inte i politiken heller eller flyktingmotstånd,diskriminering, tiggare från Rumänien och terrorister. Jag gör helt enkelt en paus från allt. Blundar och njuter av våren och stillheten i mitt liv. Sköter mitt eget och betalar mina räkningar i god tid före förfallodatum. Kokar kalops och gräddar mannagrynspudding.

Om jag inte beger mig till Bukowskis värderingsavdelning och gör reportage vill säga. Bord klädda med mjuka filtar där förhoppningsfulla människor dukar upp sina arvegods eller loppisfynd. Tavlor, smycket och märkliga glasskulpturer.
Värderingsmännen tittar på nära håll med lupp. Meddelar att tavlan är förfalskad men fin ändå. Så klart. Händiga tavelkluddare och modern teknik främjar förfalskningar.
En herre kom med en tavla föreställande en kärlekstörstande tjädertupp. Rysk konstnär som ramat in med guld. Tavlan omsorgsfullt insvept i ett vitt lakan. Dyrgripar måste hanteras varsamt.
Passade till utedasset. Inget att hänga i de fina salongerna. Tyvärr.

Jag har min egen konst som har högt affektionsvärde. Oersättligt trots avsaknaden av guldram. Konst som specialisterna på Bukowskis inte begriper sig på.

Helgen står för dörren. Vi ska förlusta oss på diverse olika sätt. Äta och dricka, umgås och pussas extra mycket. Livets nödtorft, det måste vi värna om ty då går det oss väl.

Problem med högtalarsystemet och äkta kärlek

I morse deklamerade maken att detta var en dag som skulle gå i lugnets tecken. Det han egentligen menade var att han i lagom lugnt tempo skulle köra ut det lastbilslass med jord som tippats på vår tomt under gårdagens eftermiddag.
Sävligt lastade han jord i skottkärran, släntrade i sakta mak till avstjälpningsplatsen och planerade ut jorden med hjälp av stålkrattan. Medan timmarna gick minskade högen och maken insåg att den jord som grabbarna, det vill säga vår son och vår svärson, ska vara behjälpliga med att köra ut på söndag inte längre fanns kvar.
Återstod bara att ringa speditören och be om ett nytt lastbilslass med jord. Leverans under morgondagen.
Ordningen på vår tomt är sålunda snart åtgärdad efter avloppsgrävandet. I sommar spirar förhoppningsvis det nysådda gräset och allt är som det brukar vara.

Medan maken tog det lugnt bakade jag blåbärsmuffins. Inget smakar så gott som färska, lite varma blåbärsmuffins som avnjuts med en kopp kaffe. Att sitta i solskenet ute i trädgårdsmöblerna med dessa små bakverk gör ingen skada. Tvärt om främjar det själen och triggar igång smaklökarna.

Glassbilen har dammats av och skramlade fram på vår grusväg när vi avnjöt eftermiddagsfikat. Först ut var Hemglass som hade fått något fel på högtalarsystemet. Det lät anskrämligt och frestade ingen till inköp av glassiga varor. Fem minuter senare kom Glassbilen och hade liknande problem med sin melodislinga. Den lät som en repad vinylskiva och hackade rejält. Vi släppte förbi båda glassbilarna utan att ge chaufförerna några som helst tecken om att vi var hugade spekulanter på strutar och glassbåtar.
Allt har sin tid och ännu är det inte tid för glass.

Tid är många gånger en bristvara och att ta det lugnt känns sjukt svårt. Maken är av den åsikten att vi tar det lugnt då vi är på hemmaplan och inte behöver ge oss iväg åt något håll. Är benägen att hålla med. Det är enormt stressande att fara iväg eftersom det nästan alltid är relaterat till något åtagande. För min del är det sviter från den tid då jag var dålig. Då var det så illa att jag knappast orkade gå de få meter nedför backen till postlådan. Trots att det snart är tjugo år sedan kan jag stressa upp mig och känna att den framförliggande uppgiften är mig övermäktig. Tror att jag i all framtid kommer att få jobba med den känslan. Acceptera att det är så jag är och försöka ta det lugnt när tiden erbjuder mig det. Framför allt fortsätta att säga det svåra ordet NEJ som jag med åren lärt mig att nyttja.

Skottkärran är nu parkerad vid stugknuten. Den har gjort sitt för dagen och nu väntar kvällen med soffhäng och den stickning jag håller på med. En rosa tröja med vita ränder. Beställningsvara inkommen från småtvillingarnas storasyster. En ny beställning ligger och väntar. Tröjor till stortvillingarna och deras lillebror. Nästa lördag åker jag och köper garn. Maken har lovat att följa med. Det blir en trivsam utflykt som resulterar i lugna kvällar ty medan arbetet med garnet växer fram går det inte att göra något annat än sitta stilla med fötterna i makens knä. Han brukar ge mig fotmassage. Han påstår att han alltid avskytt andras fötter fram till den dag då han träffade mig och mina fötter. Det om något är tecken på äkta kärlek.

Höga höjder och en vaxad mustasch

Det har hotats med våruppehåll. Kanske har vädergurun rätt, luften känns kyligare idag än i går.
Själv har jag beslutat mig för att införskaffa ett gevär. Av grövsta kaliber. Med det ska jag skjuta ihjäl samtliga rådjur som skövlar i vår trädgård. Sedan ska jag flå djuren, breda ut skinnen och lägga dessa runt tulpaner och penséer som ett avskräckande exempel på hur det kan gå för rådjur som hoppar in över staketet till vår tomt.

Efter att under morgonen ha kört runt på min mamma till diverse inrättningar besökte jag sonen och maken för att se hur beskärningen av en enorm prydnadsbuske avlöpte.
Högst upp på den längsta stegen stod maken uppklängd, den kortare stegen brukades av sonen som lider av svindel. Jag ruskade lite på sonens stege för att bevisa att den stod stadigt och fick en svavelosande salva till svar.

De är rätt lika far och son. Både till utseende, sätt och sinne. Frånsett hårfärg och skäggväxt. Maken har aldrig varit trakterad av att odla ansiktsbehåring trots att jag under en period i början av vårt förhållande uppmanade honom att lägga undan rakhyveln. Jag tycker det är snyggt med skägg men där går makens och mina åsikter isär. Jag fick vika undan på den punkten men anser dock att min skägglöse make är otroligt snygg utan extra ansiktsprydning.

Ibland slår det mig att vi kan se likheter i varandra trots att släktskap saknas. Vilt främmande människor kan ha drag av varandra på ett häpnadsväckande sätt.
Minns en gång för många år sedan då jag landade utanför en kyrka där jag skulle vara representant vid en begravning. Knappt hann jag slå av bilmotorn innan dörren rycktes upp och en man stirrade uppfordrande på mig.
Jag hälsade artigt varpå mannen undrade om det var jag som var Anders.
Jag fnittrade till, knuffade upp bysten med ena handen, höll behagen kvar i ett stadigt grepp och frågade om han tyckte att jag såg ut som en som hette Anders.
Mannen studerade min barm under ett par sekunder och bad sedan om ursäkt att han tagit fel på person.

Nästa gång samma sak hände var i väntrummet på vår vårdcentral. Jag satt där ensam och bläddrade förstrött i en av de trista tidskrifterna som vårdsökande människor är hänvisade till att bläddra i då de sitter i ett väntrum på vårdcentralen.
En läkare kom släntrande, bläddrade i det som verkade vara en journal, tittade på mig och ropade Gunnar. När Gunnar inte svarade frågade han om jag möjligtvis var den Gunnar han sökte.
Jag blev frestad att fråga läkaren om han egentligen hade kompetens att skilja en kvinna från en man men skakade på huvudet och sa att Gunnar inte ännu hunnit installera sig i väntrummet.  Läkaren såg sorgsen ut, tänkte antagligen på den pressade tidsplaneringen han hade och som nu skulle sprängas på grund av denne frånvarande Gunnar, varpå han lufsade iväg för att återkomma efter fem minuter. Jag förekom honom och upplyste om att jag fortfarande inte var Gunnar och att jag skulle låta meddela patienten att han skulle knacka på läkarens dörr när han dök upp.

För att dra slutsatser av dessa båda händelser kan jag konstatera att jag troligtvis har vissa maskulina drag. Kanske borde jag försöka mig på att odla skägg eller i alla fall släppa fram min mustasch som jag envisas med att vaxa bort. Vem vet, jag kanske klär fint i ansiktsbehåring.

Det jag undrar mest över är hur Anders och Gunnar egentligen ser ut. Om de har skägg eller inte.

Navelludd och vardagslyx

Våren fortsätter sin entré. Dock var gräsmattan vit av frost när vi hissade upp sovrumsfönstrens rullgardiner i arla morgonstund. Bilens framruta hade en tunn isskorpa och det krävdes stjärtvärme i förarsäte, men endast för en kort stund.
Himlen är klarblå och solen varm. Fjärilar och pollinerande insekter fladdrar förbi. Landar tungt på krokus, vitsippor och skilla. Jag vill hålla fast tiden.

På vägen utanför hör jag hur maken kommer hem. Stegen skramlar i släpkärran. Han har varit med sonen och beskurit fruktträd. Sista rycket. Knopparna spricker snart och släpper fram ljuvliga blomster. Då är det för sent att beskära men tid finns för fika ute på altanen. Jag har längtat efter att maken ska komma hem. Att sitta ensam på förstutrappan och vårfika känns vemodigt. Två är vi och två ska vi vara.

Dagens arbete är klart även för mig. Text och bilder på väg till redaktionen. Snabbt och enkelt med internets fantastiska möjligheter. Resten av dagen är jag fri. Känner mig fortfarande förvånad att den dörren öppnats, att det getts mig möjlighet att göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Arbetat har jag gjort sedan den dag jag slutade grundskolan. Vägrade vidareutbilda mig. Inget jag ångrat eller något som för mig satt käppar i arbetsmarknadens hjul. När jag var ung fanns det jobb i överflöd. Den som ville försörja sig gjorde det. Jag har aldrig varit arbetslös. Utan betänkligheter har jag kastat mig i det som erbjudits. Arbetstagare och egenföretagare. Verkstadsmekaniker, städerska, sjukvårdsarbetare, taxichaffis, busschaufför, grusbilschaufför, deltidsbrandman, lärarvikarie (gud hjälpe mig och alla elever), fotograf till en bygdebok, lantbrukare, skribent, kyrkvaktmästare, begravningsentreprenör, föreläsare och kursansvarig. Meritlista kallas det visst.  Min barndomsdröm var dock att bli kirurg eller bensinmacksföreståndare. Alla drömmar kan inte slå in.
Nu måste alla ha kompetens oavsett vilket yrke det gäller. Ingen utbildning, inget jobb.

Jag har under förmiddagen mött några unga kvinnor. Snart tar de studenten. De kände sig pressade. Mycket ska hinnas med innan de trär den vita mössan på skulten och springer ut i det verkliga livet.
I deras utbildning har det ingått att starta ett företag. De hittade ett koncept som omgående slog igenom på marknaden. Företaget blomstrar men ska inom kort läggas ner. Även det ingår i deras utbildning. Blandade känslor. Vemod och lättnad. De vill ut och resa. Se sig om i världen innan de går vidare. Nya utbildningar, jobbansökningar eller kanske ånyo starta upp företaget de avlutat.
Unga kvinnor med framtidsplaner.

Själv njuter jag av dagen som är. Suger långsamt ut sötman som mina jobb inbringat. Vickar på tårna och pillar bort navelludd då latheten slår till med full kraft. Är tacksam att inte längre tillhöra ungdomens skara. Meritlistan är hopvikt. Ligger längst in i någon låda. Gömd och glömd och kommer aldrig att plockas fram. Jag är endast ett med nuet och här vill jag stanna. Srtävar inte längre mot några mål. Tänker inte ens på min förestående död. Den kommer då det är dags utan att fråga om jag har någon utbildning eller om valt att avstå från förkovring.

Sparris på undre ögonlocket och vitlök i kökslandet

Lycka är att ha en skrivarbod. Öppen dörr mot friheten, gräset grönskar och från sjön hörs en maffig kakafoni där de nyanlända sjöfåglarna håller kärlekskonsert. Går inte annat än att känna mig tillfreds med livet. I annat fall vore jag rent utav otacksam.

Helgen har mest handlat om mat. Vi har inmundigat de mest skilda slag av maträtter. Blivit bjudna. Bara att sätta oss till bords och avnjuta det som jag själv inte behövt tillreda.
Rikliga mängder dessutom. Mättnadskänslan har funnit kvar när vi vaknat på morgonen. Känner dock ingen skuld och skam över att ha möjlighet att äta mig mätt trots att det finns omkring 842 miljoner undernärda människor i världen. Deras magar slutat inte vrida sig i hungerplågor om jag svälter mig i sympati. Olika faller ödets lotter och jag har haft turen att inte hamna i de undernärdas svältande skara.

För många år sedan åt vi på en restaurang där kocken fått utmärkelsen Sveriges mästerkock.
Förväntningarna var skyhöga men det hela slutade med platt fall. Både för oss ätande och vår inbördes rankning av kocken.
Trerätters stod på menyn. När maten efter mycket bestyr tillagats med mästerliga slevar och andra diverse matlagningsinstrument till sist hamnade på vårt bord var det så snålt tilltaget att hela anrättningen med lätthet hade kunnat balansera på kanten av mitt undre ögonlock.
Ett besök hos stadens korvkiosk där en rejäl mosbricka med räksallad blev slutresultatet av mästarkockens försök att behaga sina gäster.

Ett sådant tilltag kan ge mig samvetskval om jag ägnar mig åt att låta tankarna gå till världssvälten. Betala dyra pengar för minimalt med föda och dessutom ha de ekonomiska tillgångarna kan förmörka sinnet över att leva i överflöd då andra inte ens har tillgång till rent vatten.
Våga vägra mästarkockars dyra kulinariska matanrättningar!

Förmiddagen har gått åt till att utforska en för mig ny del av Norrköping. Jag vet att den finns men inte ägnat den så stor tanke även om den är ytterst viktig för vår kommun. Nämligen Norrköpings hamn beläget ute vid Bråvikens mynning ute på Händelö.
Trots tydlig vägbeskrivning samt gps lyckades jag ändå åka vilse och hamnade i Jursla. Efter några manövrar kom jag på rätt spår för att till slut hamna på helt fel ställe i hamnen. Jag frågade en grovarbetare om råd. Han pekade med sin arbetshandskbeklädda näve mot hamnkontoret där en vänlig yngling hjälpte mig till rätta och förklarade hur jag skulle ta mig till huvudkontorets entré.  Marknadschefen stod beredd med en kopp kaffe i handen som han kokat i den nyinskaffade smarta kaffemaskinen för att ge den frilansande reportern.
Jag ryckte och slet i den låsta dörren som var placerad i direkt anslutning till huvudentrén och vi stod en stund och glodde på varandra genom den tonade fönsterglaset. Marknadschefen klev ut genom den rätta dörren, gav mig kaffemuggen och hälsade mig välkommen. Han fru var från Värmland, berättade han och på så vis kände vi plötsligt en samhörighet varpå han försäkrade mig om att det inte gjorde något att jag var aningen sen till mötet.

Varje dag har något nytt att erbjuda. Fartygen kommer till Pampushamnen. Lossar sin last och lastas med ny innan kaptenen på skutan drar upp ankaret och styr mot fjärran länder.
Själv njuter jag av stillheten på Glan där den enda stora båten som syns har fiskare Axelsson vid rodret och någon gös som ligger och sprattlar på durken.

Går det annat än att känna sig lycklig i vårens hänryckande tid, tänker jag stilla och ämnar bege mig ut ur skrivarboden för att tillsammans med maken vistas i solen och fundera ut vad vi ska införskaffa för några nya perenner som ska pryda sin plats i vår trädgård. Möjligt att jag även går och tittar till hur vitlöken mår efter vinterns vila i kökslandets svarta mull.