En mapp med gulnande blad och eftervärldens kommande släkte

Frustrationen höll på att ta överhand då jag skulle parkera min bil i de centrala delarna av Norrköping under tidiga morgontimman. Augustifesten är på gång vilket medför avstängda gator, uppsatta staket och Axels tivoli.
För ett svagt ögonblick frestades jag att parkera på olovlig plats men besinnade mig, tog några extra varv och hittade till sist en lucka där jag smidigt och proffsigt kunde fickparkera.

Jag har varit exalterad nästan i överkant inför dagens frilansuppdrag. Äntligen var det då dags att få, med viss vördad, beträda tröskeln in till det innersta av Norrköpings Stadsarkiv. Så som jag har längtat!
Först intervju och kaffe. Naturligtvis hoppades jag att stadsarkivarien skulle bjuda ner mig i källaren, men jag vågade inte på egen inrådan fråga. Att dörren med skylten "Endast personal" skulle ställas på vid gavel för mig. Men hon sa det själv och jag gick trapporna ner till det allra heligaste. Dit där ingen obehörig allmänhet har tillträde.
Jag ville röra vid de tjocka böckerna med vackra pärmar. Öppna och bläddra mig fram genom gulnande papperssidor med snirklig handskrift. Jag besinnade mig och nöjde mig med att fotografera men först ha förvissa mig om att fotografering var tillåtet.

Vi hamnar där alla en gång. I Stadsarkivet. Om inte tidigare så när ögonen slutits för alltid och kroppen förvandlats till mull. Då arkiveras vi i kommunens regi. Tanken svindlar. Tänk om flera generationer efter mig med en liten tillstymmelse av mitt dna ber arkivarien plocka fram uppgifter om mig för att på så sätt gå tillbaka till sina rötter. Eller så hamnar jag i en mapp bland alla andra med efternamnets begynnelsebokstav L. Bortglömd och gulnad. Men det ändå förtröstansfullt att mitt namn för alltid kommer att finnas kvar även om jag som person blir totalt bortglömd och betydelselös.

I en väl tillsluten kista låg brevet. Skrivet av kung Albert den 7 april år 1384. Kistan hade tre lås och krävde tre man för att öppna. Nycklarna skulle sättas i de tre låsen och vridas om samtidigt. Det var bara stadsarkivarien och jag där. Några nycklar såg jag inte till. Jag lade handen på kistlocket och kände historiens vingslag fortplanta sig från handflatan upp till mitt sinne.

Utrymmet var enormt. Sträckte sig under stora delar av Rådhuset. En underjord fylld med skrifter, fotografier och filmer av personer som inte längre finns. Kartor och ritningar över platser och byggnader från förr.  Allt arkiverat åt eftervärldens kommande släktled och forskare.

Tack Stadsarkivarie Pernilla för att du tog med mig dit! Känslan var magisk.

En bärfis i örat och en läskig fågelskådare

Utanför min skrivarbod viner den höstliga vinden. Det känns skönt att sitta inomhus och endast ägna sig åt skriverier. Både det som förpliktar och det som mest är ämnat för hobbyverksamhet.
En insekt av något slag, kom plötsligt promenerande över mitt skrivblock. Kanske i ett sista försök att hålla sig vid liv. Kyla kan knäcka även den som bär på ett hårt skyddande skal. Som den påhälsande lilla krabaten i grönt. Vad det är för sorts insekt låter jag vara osagt, även om den liknar en slags skalbagge.

Tvestjärtarna har gjort sitt intåg så som det är brukligt om höstarna. När vi var bofasta på Vikbolandet kröp de med förkärlek ner i vår postlåda vilket vållade ett visst obehag då posten skulle hämtas in. Det gällde att skaka ur morgontidningen innan den bars in och vecklades ut på köksbordet.
För vem har inte hört talas om tvestjärtar som nattetid krupit in i människors hörselgångar där det är varmt och fuktigt för att slå sig tillrätta och ge bäraren bekymmer.
Vilket för tankarna på den gång då jag vaknade mitt i natten av att något rörde sig inne i mitt öra. Sömndrucket stack jag dit pekfingret och fick ut något som sprattlade. Jag klämde till och en förfärlig stank spred sig runt min huvudkudde. En bärfis hade påpassligt slagit nattläger i mitt öra varpå jag fick gå upp och ta en välbehövlig dusch för att sedan byta örngott. I den stunden kände jag tacksamhet över att det inte var en tvestjärt även om jag ställer mig tveksam till att dessa smått obehagliga kryp bosätter sig i människors hörselgångar.

Jag låter min krypande gröna vän vara, den kan fortsätta att vandra runt på mitt skrivbord som en påminnelse om den gångna sommaren.
Likaså låter både maken och jag den stora spindeln som bosatt sig i vårt badrum vara i fred. Enda gången jag känner mig besvärad är då den spinner en tunn tråd och sakta hivar sig ner mitt framför näsan på mig då jag står i duschen.
Med brysk stämma uppmanar jag den att klättra tillbaka upp till taket och betrakta min nakna kropp på avstånd. Det finns gränser för mitt tålamod och min integritet.

Många anser småkryp som obehagliga men även de som samlar på dessa faller under epitetet läskigt.
Jag läste en gång en studie som utförts av en professor i psykologi och som handlar om vad människor tycker är mest creepy. Det som förvånade mig i undersökningen var att fågelskådare anses som synnerligen läskiga. Det framgick dock inte varför just fågelskådare skulle vara likställda insektssamlare men förklaringen kanske är att de kikar närgånget på sina objekt genom ett objektiv.
För vem känner sig inte besvärad då det är dags för fotografering? Om det inte gäller att ta en selfie förstås. Då vill vi alla vara med på bild och tycker inte att det är det minsta obehagligt.

Tuppens vassa sporrar och ett infekterat finger

Nu blommar ljungen. Bland blåbärsriset. Jag är inte speciellt vidskeplig men avstår ändå från att ta in ljung för att dekorera köksbordet. Dumt att utmana ödet.
Även om det mesta blommat över växer ogräset. Av den anledningen har jag idag varit med sonen och rensat en enorm rabatt åt en av hans kunder. Perfekt temperatur med en sval bris gjorde jobbet ganska så angenämt.
Inte blev det sämre av att gårdens höns höll oss sällskap. De sprätte med fötterna där vi frilagt jorden från tistlar, nässlor och allt annat som ej bör växa i en välansad rabatt. Kacklade och skrockade medan den ståtliga tuppen höll ett vakande öga på sina brudar.

Vi kände en viss respekt för tuppen. Han blängde ont på oss, sträckte på benen och visade upp de imponerade vassa sporrarna. Vi mutade honom med våra frukostsmörgåsar. Men som den gentleman tuppen var lät han pullorna förse sig först av alla och de slogs högljutt om bitarna.

När min svärmor en gång i tiden hade höns med tillhörande tupp blev tuppen och hon osams. Han till och med gick till attack mot sin matmor varpå min svärmor tröttnade på tuppens olater och körde ner hans huvud i regnvattentunnan i uppfostringssyfte. Tuppen svarade med att riva henne på fingret med sporren. Sedermera uppstod blodförgiftning men då min svärmor var en rådig kvinna utan att göra så stort väsen av ett sketet finger där de röda ränderna hotade att närma sig mer vitala delar satte hon resolut på en kittel med vatten. När vattnet nådde kokpunkten stack hon fingret i kitteln och bekymret var ur världen. Det var i alla fall vad hon sa. Tuppen nackade hon och lät honom bli mör i tryckkokaren.
Min svärmor var av hårt virke och lät bli att vandra många meter i jämmerdalen.
Idag ringer vi till vårdcentralen för en sticka i fingret.

Själv har jag fått en blåsa i höger hand efter att ihärdigt använt diverse trädgårdsredskap. Maken blåste bort det onda och gav mig en skön handmassage med en väldoftande kräm.
Maken är av samma virke som sin mamma men då jag råkar ut för blessyrer tar han hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han är min privata husläkare och tur är väl det. För när jag råkade hacka av mig halva vänster pekfinger med tillhörande nagel då jag var ovarsam med kökskniven satte han mig i sitt knä, bandagerade fingret och torkade mina tårar. Nageln och skinnslamsan kastade han på komposten sedan höll han koll så inte några röe ränner uppstod för att ta sig upp mot mitt hjärta.

Det är skönt att vi har varandra. I nöd och lust.

Sura bär och söta älgskitar

Känslan när jag ska ut på jobb och jag i sista stund upptäcker att objektivet på min kamera inte fungerar som det ska är obeskrivlig. Ja rent ut sagt, jag försätts i ett traumatiskt tillstånd.
För att fånga mina objekt har jag således fått stå på mycket långt håll och nyttja zoomobjektivet vilket jag inte finner fullt tillfredsställande.
Men säg den olycka som inte bär något bra med sig i sitt sköte. Nu stoltserar jag med ett nytt och supermodernt objektivt med vilket jag förväntar av mig själv att bli tilldelad guldmedalj för mina bilder.
Av bara farten bjöd jag maken på ett restaurangbesök när vi ändå var inne i staden med spenderbyxorna på.

Snart sprakar naturen av glödande färger. Redan nu dignar rönnens grenar av vackra bär. Vad är väl njutningsfullare än att ge sig ut och fotografera hösten. Skulle vara vårens fägring som spräcker känslan av den fotografiska höstliga tillfredsställelsen. Våren låter vänta på sig, först ska vi avverka hösten och vintern. Var tid har sin charm om vi så måste huttrande vanka omkring i vinterkylan innan våra frusna kroppar återfår värmen genom vårsolen.

Av rönnbären tänker jag inte göra något ät- eller drickbart. En gång och aldrig mer. Jag håller mig till säkra kort och väl beprövade recept på sådant jag har tidigare goda erfarenheter av. Nu är dock allt skördat, syltat och saftat. Björnbären låter vänta på sig men från björnbärsbusken plockar vi och stoppar direkt i munnen vart efter bären mognat.

På tal om att stoppa i munnen har jag idag fått en gåva av dottern. Älgskitar i påse. Tant Marits naturgodis. Låter värre än vad det är för smaken är det då rakt inget fel på. Socker, mandel och kakaosmör som formats till älgbajs. Smälter njutbart i munnen.
Som om det inte vore nog av överdådiga gåvor så förärade sonen mig en vacker frökapsel med instruktioner om att låta torka fröna för att sedan plantera ut dem i februari. Låter vanskligt, dessutom finns en överhängande risk att vid den tiden ligger våra rabatter under ett tjockt täcke med snö. Men eftersom det är han som är utbildad i trädgårdskunskap med vidhängande skötsel tar jag fasta på hans ord och gör som jag blivit tillsagd.

Idag har det varit en sådan där extra trevlig dag på alla sätt och vis. Inte minst för att maken följde med mig ut på Vikbolandet och var mitt sällskap då jag frilansade. Med honom vid min sida blir livet en ständig fest även om dagen inte är märkvärdig utan ter sig helt ordinärt i den vardagliga lunken.

När tiden står stilla och sorgen känns tung

Idag inser jag att jag under gårdagen levde i villfarelsen att sommaren återkommit. Hällande regn och småkyla bekräftar det jag i skrivandets stund anar. Nu är det höst.

För exakt sex år sedan idag packade  maken och jag våra väskor och lämnade de lappländska fjällen för att vända åter till Östergötland. En hel veckas vandring i orörd natur, porlande bäckar och där skenande renar syntes på behörigt avstånd. Tystnaden som vi nästan kunde röra vid och inga myggor.
Tidlöst land...där och då fann jag titeln till min diktsamling...

Då fick vi ett telefonsamtal som kullkastade stämningen som omhuldat oss. Beviset för att livet innehåller glädje men även smärta. En ung människa hade mist sitt liv och vi stod plötsligt inför vårt livs svåraste uppgift. Att på ett professionellt sätt ta hand om familjen som slagits sönder och samman samtidigt som vi bearbetade våra egna känslor var inte enkelt. Vi var inte bara yrkesmän, vi var också familjens nära vänner och grannar. Begravningsentreprenörers dilemma. Att hålla styr på sin egen sorg.

Vi gav vårt yttersta. Stöttade känslor och ordnade det praktiska. Vår dotter som sett pojken sedan han var liten förrättade begravningen i egenskap som präst men även som familjens vän. Hon såg så liten ut där hon stod framme vid kistan trots att hon då var höggravid. Hon bar sitt barn under sitt hjärta. Ett nytt litet efterlängtat liv som väntades medan ett annat föräldrapar satt i kyrkbänken och tog farväl av det liv de en gång i kärlek skapat tillsammans.

Varje gång jag tänker på vår fjällresa tänker jag även på John.

Mina tankar letar sig vidare i den mänskliga hårddisken där minnen lagras.
Idag för exakt två år sedan var vi och cyklade på Gotland tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Redan på morgonen anade vi oråd. Himlen var askgrå och efter ett par kilometers ivrigt trampande bekräftades våra värsta farhågor. Himlen öppnade sig, blixtarna delade den mörka himlen och åskan dundrade.
Vi hade inget annat val än att fortsätta vår färd. Trettiofem kilometer som delvis gick genom en skog på en skogsstigsliknande smal gräsöverväxt väg. När vi kom fram till civilisationen var precis allt genomblött.
En händelse som ter sig ofantligt munter så här i efterhand.

Två minnen som utspelades på en och samma dag fast med olika tidsintervaller som har två gemensamma nämnare. Glädje och sorg vävs samman till ett. Vi har gått vidare i livet och kan endast betrakta de som med en fot står kvar i dåtid. Även om livet till viss del gått vidare också för dem kommer de aldrig ifrån dagen som för alltid förändrade det självklara till det ständigt ofattbara.
En kall hand kramar om mitt hjärta när jag tänker på vad som kan hända med våra liv. Ett liv som aldrig går i repris.