Längtan och förväntningar

Vaknade till en fantastisk morgon. Solsken och klar luft, daggdroppar som gnistrade i solljuset. Även om sommaren nu oåterkalleligt är förbi har hösten sin charm. Tycker om de mörka kvällarna och att få krypa in under pläden.
Ändå finns en längtan inombords att det ska bli vår igen. I solskenet blir längtan mer påtaglig. Inget är så ljuvligt som när vintern ger vika och släpper fram det ljusa och skira.

Längtan till våren är opåverkbar. Men det finns en längtan som vi själva kan råda över. Få till en förändring i våra liv omkring det vi längtar efter.Kan omfatta resor till platser där vi varit och som vi vill återse. Dofter, smaker och känslor.
Det är lätt att blanda ihop längtan med saknad. Saknad känns för mig mer brutal, något jag inte kan påverka. En tid eller en person som jag aldrig mer kan komma nära. Jag kan även genom minnen känna en stor saknad. Minnen som egentligen ska ge tröst och lindring.

"Bevara era minnen som en skimrande diamant i era hjärtan. Ta fram den diamanten ofta och dela med er av era minnen med andra. Låt era minnen lysa upp i det som just nu är mörkt och kallt".
Så sa jag ofta i minnestalen då jag var borgerlig officiant vid begravningar. Men jag glömde säga att det är viktigt att även dela på saknaden. Inte låta den vara en personlig ägodel även om saknaden kan se olika ut för var och en av oss.

Ofta har jag försökt förverkliga mig själv i min längtan. Sett till att uppnå målen med det jag längtat mest efter. Det var en gång i tiden en längtan om att slå mig fri, uppnå längtan efter självständighet utan orosmoment som hade slagit rot i min själ. Jag lyckades och känner en stolthet över mig själv att inte låta längtan bli just en längtan utan att jag faktiskt klarade av att nå målet.
Längtan har också varit att skapa något, ensam eller tillsammans med andra. Även där har jag lyckats.
Den helt vardagliga längtan efter något gott att äta eller längtan efter att få gå till sängs för att sova är enkel. Bara att agera utan att för den sakens skull fundera så mycket. Det gäller bara att inte fastna i sin längtan utan se den som en möjlighet.

När vi drev vårt företag fick jag ofta påringningar av människor som sökte jobb hos oss. Människor som sade sig ha en längtan efter att jobba på begravningsbyrå. När jag frågade varför hade de inget konkret att komma med, det fanns endast en längtan.
Det mest udda var en man som påstod sig ha en innerlig längtan efter att köra begravningsbil. Något han längtat efter i alla tider. Själv tyckte jag det mest lät som en besatthet och erbjöd honom varken att få åka med som levande passagerare eller framföra fordonet på egen hand. Men jag tänkte stilla att en dag kommer då du ska få åka begravningsbil. Det gäller oss alla även om de flesta av oss inte har någon större längtan efter den åkturen.

För tillfället har jag ingen inneboende längtan efter något i storformat. Förutom att jag längtar till våren. Minnen har jag dock gott om som i och för sig kan medföra en längtan efter något bakomvarande.

Förväntningar om vad som ska ske framöver finns det däremot gott om.  Som att vi snart kommer att få besök från Värmland. Då förväntar jag mig att vi ska ha en trevligt helg tillsammans, Som alltid när vi träffas.

Söta druvor och vita sockiplast

En händelsefattig dag. Sådana dagar behövs. Bara få vara i nuet, lägga undan klockan och ta tiden så som den kommer.
Tid tar det dock för våra vindruvor att låta sig skördas. Känner en lätt iver över att den tiden går för långsamt. Frågan är om vi ens hinner få smaka söta druvor innan frosten tar dem. Verkar hopplöst i nuläget.

Skolorna har dragit igång. Småtvillingarnas storasyster är ekiperad inför att börja i förskoleklass. Nya kläder och gymnastikutrustning är inköpt. Sockiplast är förlegat. Jag minns med fasa de där äckliga fotbeklädnaderna som luktade svett och fotvårtor och som vi barn måste ha på oss när jag gick i lågstadiet och hade gymnastiklektion en gång i veckan.
Pojkarnas var blå, flickornas vita. Könsneutrala sockiplast var ännu inte uppfunnet och när de kunde uppfinnas och läggas ut på marknaden var de ute och omoderna. Nu är det andra skodon som gäller för en liten gymnast, oavsett bärarens kön.

Men, på min tid var det oerhört viktigt att bära sockiplast samt gymnastikdräkt. Helst med volang. Jag var ingen volangflicka utan nöjde mig med en slät modell utan onödigt krås runt nedre delen av magen. Ständigt frysande och med skinnet knottrigt tvingades jag hoppa bock och utföra andra övningar på redskap som var högre än min halva kroppslängd.
Jag tog sats och precis då jag nådde fram till bocken sög sig sockiplastens undersida sig fast i det grönmålade golvet. Tvärnit och platt fall. Läraren tog mig hårt i de smala armarna och släpade mig tillbaka till startposition. Samma klena resultat varje gång. Jag tog mig aldrig över bocken och jag skyller allt på sockiplasten.

Under högstadietiden skyllde jag på mina månatliga besvär och tillbringade ofta gymnastiklektionerna under falskt kvidande liggandes på skolsysters pappersbeklädda brist medan hon omhuldade mig med tröstande ord och Bamyl. Trots att sockiplast för alltid var utgånget ur sortimentet och vi fick tillåtelse att gymnastisera barfota avskydde jag gymnastiklektionerna. Om det inte gällde utomhusaktiviteter med längdhopp, kulstötning och löpning. Då ställde jag mig villigt till förfogande. Hoppade, stötte och fann en ära i att vara ute först av alla ur startblocken.

Där jag nu befinner mig tar jag fortfarande avstånd till gym och atletiska övningar. Jag har försökt utan någon större framgång. Köpte för några år sedan årskort på vårt lokala gym men såg liemannen flinande kika fram bakom dörrposten när jag satt och flåsade i möjliga och omöjliga maskiner. Mig skulle han inte få ta så jag slutade och gav mig istället i kast med afrikansk dans tillsammans med ortens mycket unga kvinnliga deltagare. Efter att ha uppvisat mina färdigheter i den komplicerade dansen hemma på köksgolvet till makans omisskännliga förtjusning kände jag att jag nått målet och slutade även med att dansa afrikanskt.

Nu lever jag för stunden utan några större åthävor och finner det ganska bekvämt och vilsamt. Men i och med att skolorna slagit upp sina portar öppnar åter vår eminenta simhall som vår by är beskaffad med. Tankarna finns att jag ska rota fram simdräkten ur garderoben och med ett magplask kasta mig i bassängen och simma några meter fram och åter. Om tanken övergår i handling återstår att se. Måste fundera ett varv till innan beslutet är taget.

En mapp med gulnande blad och eftervärldens kommande släkte

Frustrationen höll på att ta överhand då jag skulle parkera min bil i de centrala delarna av Norrköping under tidiga morgontimman. Augustifesten är på gång vilket medför avstängda gator, uppsatta staket och Axels tivoli.
För ett svagt ögonblick frestades jag att parkera på olovlig plats men besinnade mig, tog några extra varv och hittade till sist en lucka där jag smidigt och proffsigt kunde fickparkera.

Jag har varit exalterad nästan i överkant inför dagens frilansuppdrag. Äntligen var det då dags att få, med viss vördad, beträda tröskeln in till det innersta av Norrköpings Stadsarkiv. Så som jag har längtat!
Först intervju och kaffe. Naturligtvis hoppades jag att stadsarkivarien skulle bjuda ner mig i källaren, men jag vågade inte på egen inrådan fråga. Att dörren med skylten "Endast personal" skulle ställas på vid gavel för mig. Men hon sa det själv och jag gick trapporna ner till det allra heligaste. Dit där ingen obehörig allmänhet har tillträde.
Jag ville röra vid de tjocka böckerna med vackra pärmar. Öppna och bläddra mig fram genom gulnande papperssidor med snirklig handskrift. Jag besinnade mig och nöjde mig med att fotografera men först ha förvissa mig om att fotografering var tillåtet.

Vi hamnar där alla en gång. I Stadsarkivet. Om inte tidigare så när ögonen slutits för alltid och kroppen förvandlats till mull. Då arkiveras vi i kommunens regi. Tanken svindlar. Tänk om flera generationer efter mig med en liten tillstymmelse av mitt dna ber arkivarien plocka fram uppgifter om mig för att på så sätt gå tillbaka till sina rötter. Eller så hamnar jag i en mapp bland alla andra med efternamnets begynnelsebokstav L. Bortglömd och gulnad. Men det ändå förtröstansfullt att mitt namn för alltid kommer att finnas kvar även om jag som person blir totalt bortglömd och betydelselös.

I en väl tillsluten kista låg brevet. Skrivet av kung Albert den 7 april år 1384. Kistan hade tre lås och krävde tre man för att öppna. Nycklarna skulle sättas i de tre låsen och vridas om samtidigt. Det var bara stadsarkivarien och jag där. Några nycklar såg jag inte till. Jag lade handen på kistlocket och kände historiens vingslag fortplanta sig från handflatan upp till mitt sinne.

Utrymmet var enormt. Sträckte sig under stora delar av Rådhuset. En underjord fylld med skrifter, fotografier och filmer av personer som inte längre finns. Kartor och ritningar över platser och byggnader från förr.  Allt arkiverat åt eftervärldens kommande släktled och forskare.

Tack Stadsarkivarie Pernilla för att du tog med mig dit! Känslan var magisk.

En bärfis i örat och en läskig fågelskådare

Utanför min skrivarbod viner den höstliga vinden. Det känns skönt att sitta inomhus och endast ägna sig åt skriverier. Både det som förpliktar och det som mest är ämnat för hobbyverksamhet.
En insekt av något slag, kom plötsligt promenerande över mitt skrivblock. Kanske i ett sista försök att hålla sig vid liv. Kyla kan knäcka även den som bär på ett hårt skyddande skal. Som den påhälsande lilla krabaten i grönt. Vad det är för sorts insekt låter jag vara osagt, även om den liknar en slags skalbagge.

Tvestjärtarna har gjort sitt intåg så som det är brukligt om höstarna. När vi var bofasta på Vikbolandet kröp de med förkärlek ner i vår postlåda vilket vållade ett visst obehag då posten skulle hämtas in. Det gällde att skaka ur morgontidningen innan den bars in och vecklades ut på köksbordet.
För vem har inte hört talas om tvestjärtar som nattetid krupit in i människors hörselgångar där det är varmt och fuktigt för att slå sig tillrätta och ge bäraren bekymmer.
Vilket för tankarna på den gång då jag vaknade mitt i natten av att något rörde sig inne i mitt öra. Sömndrucket stack jag dit pekfingret och fick ut något som sprattlade. Jag klämde till och en förfärlig stank spred sig runt min huvudkudde. En bärfis hade påpassligt slagit nattläger i mitt öra varpå jag fick gå upp och ta en välbehövlig dusch för att sedan byta örngott. I den stunden kände jag tacksamhet över att det inte var en tvestjärt även om jag ställer mig tveksam till att dessa smått obehagliga kryp bosätter sig i människors hörselgångar.

Jag låter min krypande gröna vän vara, den kan fortsätta att vandra runt på mitt skrivbord som en påminnelse om den gångna sommaren.
Likaså låter både maken och jag den stora spindeln som bosatt sig i vårt badrum vara i fred. Enda gången jag känner mig besvärad är då den spinner en tunn tråd och sakta hivar sig ner mitt framför näsan på mig då jag står i duschen.
Med brysk stämma uppmanar jag den att klättra tillbaka upp till taket och betrakta min nakna kropp på avstånd. Det finns gränser för mitt tålamod och min integritet.

Många anser småkryp som obehagliga men även de som samlar på dessa faller under epitetet läskigt.
Jag läste en gång en studie som utförts av en professor i psykologi och som handlar om vad människor tycker är mest creepy. Det som förvånade mig i undersökningen var att fågelskådare anses som synnerligen läskiga. Det framgick dock inte varför just fågelskådare skulle vara likställda insektssamlare men förklaringen kanske är att de kikar närgånget på sina objekt genom ett objektiv.
För vem känner sig inte besvärad då det är dags för fotografering? Om det inte gäller att ta en selfie förstås. Då vill vi alla vara med på bild och tycker inte att det är det minsta obehagligt.

Tuppens vassa sporrar och ett infekterat finger

Nu blommar ljungen. Bland blåbärsriset. Jag är inte speciellt vidskeplig men avstår ändå från att ta in ljung för att dekorera köksbordet. Dumt att utmana ödet.
Även om det mesta blommat över växer ogräset. Av den anledningen har jag idag varit med sonen och rensat en enorm rabatt åt en av hans kunder. Perfekt temperatur med en sval bris gjorde jobbet ganska så angenämt.
Inte blev det sämre av att gårdens höns höll oss sällskap. De sprätte med fötterna där vi frilagt jorden från tistlar, nässlor och allt annat som ej bör växa i en välansad rabatt. Kacklade och skrockade medan den ståtliga tuppen höll ett vakande öga på sina brudar.

Vi kände en viss respekt för tuppen. Han blängde ont på oss, sträckte på benen och visade upp de imponerade vassa sporrarna. Vi mutade honom med våra frukostsmörgåsar. Men som den gentleman tuppen var lät han pullorna förse sig först av alla och de slogs högljutt om bitarna.

När min svärmor en gång i tiden hade höns med tillhörande tupp blev tuppen och hon osams. Han till och med gick till attack mot sin matmor varpå min svärmor tröttnade på tuppens olater och körde ner hans huvud i regnvattentunnan i uppfostringssyfte. Tuppen svarade med att riva henne på fingret med sporren. Sedermera uppstod blodförgiftning men då min svärmor var en rådig kvinna utan att göra så stort väsen av ett sketet finger där de röda ränderna hotade att närma sig mer vitala delar satte hon resolut på en kittel med vatten. När vattnet nådde kokpunkten stack hon fingret i kitteln och bekymret var ur världen. Det var i alla fall vad hon sa. Tuppen nackade hon och lät honom bli mör i tryckkokaren.
Min svärmor var av hårt virke och lät bli att vandra många meter i jämmerdalen.
Idag ringer vi till vårdcentralen för en sticka i fingret.

Själv har jag fått en blåsa i höger hand efter att ihärdigt använt diverse trädgårdsredskap. Maken blåste bort det onda och gav mig en skön handmassage med en väldoftande kräm.
Maken är av samma virke som sin mamma men då jag råkar ut för blessyrer tar han hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han är min privata husläkare och tur är väl det. För när jag råkade hacka av mig halva vänster pekfinger med tillhörande nagel då jag var ovarsam med kökskniven satte han mig i sitt knä, bandagerade fingret och torkade mina tårar. Nageln och skinnslamsan kastade han på komposten sedan höll han koll så inte några röe ränner uppstod för att ta sig upp mot mitt hjärta.

Det är skönt att vi har varandra. I nöd och lust.