En fallucka i taket och hormonbehandling

Vi körde under gårdagsmorgonen genom ett regnigt Värmland. Stannade till i Kristinehamn och fikade i bilen. Då bröt solen igenom, värmen steg och lade som som ett våtvärmande omslag runt kropp och själ.

Under resans gång har vi lärt oss hur en bidrottning odlas fram. Enkelt sa biodlaren, komplicerat tänkte jag. Sedan åt vi en måltid för att avsluta det hela med kaffe och tårta. Kram och på återseende. Till Kullen är vi alltid välkomna.

Natten har vi tillbringat strax intill vår Värmländska gård som sedan 27 år tillbaka inte är vår. Vi låg nära varandra och jag sökte makens hand som genast slöt sig runt mina fingrar.
Ångrar du att vi sålde? viskade jag rakt ut i mörkret.
Lite.
Jag visste redan svaret men ville ändå höra det. Att jag inte var ensam med tankarna.

Livet blir utifrån de val vi gör, sa svågern och svägerskan under förmiddagskaffet.
Bortom trädstammarna syntes gaveln på vår ladugård som inte är vår utan någon annans.
Men hur hade livet blivit om vi valt att ta försäkringspengarna efterladugårdsbranden branden och istället för att bygga en ny ladugård satsat på en annan sorts ekonomibyggnad och bostadshuset?
Det får vi aldrig veta så det är inte värt att spekulera.

Istället lyssnade vi till makens lillebror som berättade om då han en gång för länge sedan renoverade en lägenhet hemma i Frankrike. Plötsligt trampade han ner i en slags gömd lucka och for rakt genom golvet som var någon annans tak. Två damer satt i våningen under och blev vitnande ansikten vittnen till hur en man dråsade ner från taket och hamnade mitt ibland dem. med
Svågern reste sig, strök bort träflisorna ur kalufsen, hälsade artigt och försvann ut genom dörren.
Precis som i en actionfilm. Hade han stannat kanske damerna hade bjudit honom på en kopp kaffe.
Då det kommer oväntat besök,..
Sedan tittade vi på gamla bilder från den tid då bröderna och deras syster var små.
Nästa vecka far svågern och svägerska hem till sitt Frankrike.
Hej då och kram, vi ses nästa år igen.

När vi skulle åka hemåt stannade vi till på vår före detta gårdsplan. Maken strök mig över armen och sa att nu åker vi hem.

I vår östgötska grannkommun stannade vi och åt lite mat på en restaurang. Krögaren tittade upp när vi kom in och sa vad vi ville beställa, Han vet vad hans stamgäster vill ha. Inga krusiduller på hans restaurang.
När vi fått maten kom han med en egen tallrik och gjorde oss sällskap. Han var glad för hans fru genomgår just nu en hormonbehandling och vill inte längre skiljas. Vilket hon alltid ville vid en viss tidpunkt varje månad. Nu stundar andra tider, sa krögaren belåtet. Vi nickade i samförstånd.

Nu är vi hemma och vi har det allt bra fint. Tog svängen om vår lokala matvaruaffär och på parkeringen stod vår son med stortvillingpojken i handen i beredskap att inhandla lite matvaror de också.  De hälsade oss välkomna hem och det kändes mycket gott.
I kväll sitter vi bredvid varandra i soffan och tittar ut över Glan. Långt där borta i Värmland ligger vår gamla gård och förfaller sakta men säkert. Men det är inte vårt val så det har vi inget med att göra.
Så säger förnuftet, men känslorna talar ett annat språk.

Araknofobi och ett bett i nacken

 Minnesgoda läsare vet att det bor en spindel i vårt badrum. Den gör vad vi tror varken skada eller nytta. Den bara bor där. Bevakar varje rörelse vi gör och räds inte uppkomna dofter.

Men om någon som lider av spindelskräck torde toalettbesöket hos oss bli snabbt avklarat. Själv är jag inte rädd för spindlar, känner inte minsta obehag men häromdagen for det en lätt ilning genom kroppen.
På väg att slänga lite ogräs efter trädgårdsarbetet kände jag att det kröp på´huden i nacken. En snabb strykning med handen och det stack till. Rejält. Något stort ramlade ner på marken och jag petade bland gräset med sekatören. En fet korsspindel hade landat i min nacke, känt sig hotad av min hand och gjorde så som instinkten sa till den att göra. Nämligen bitas.

Allt sedan barnsben har jag hört att just korsspindlar skulle vara av den mer giftiga arten. För att ta det säkra före det osäkra googlade jag vad som egentligen gäller vid bett av en korsspindel. I den händelse att jag skulle behöva uppsöka läkarvården och kanske få en injektion med serum av något slag. Vilket visade sig vara helt obefogat, korsspindlar är fredliga varelser som helst håller sig på sin kant. Undantagsvis om de känner sig hotade. Vilket jag nu fått erfara. Maken som besitter viss läkarkunskap gällande mina blessyrer gjorde en snabb undersökning och fann endast ett litet rött bett. Som på kvällskvisten började klia. Inget mer.

Tidiga mornar är det otroligt mycket spindelnät i vår trädgård. Vackra vävda mönster som förstärks av morgondaggen. Pärlbanden gnistrar i solstrålarna och trädgården blir smått magisk under några timmar. Daggen torkar i solen och spindelnäten syns inte längre.

Huruvida vår badrumsspindel klarar av att väva vackra nät vet vi inget om. Den kan i alla fall göra sig en tråd som den hissar sig upp och ner med. Där dinglar den och viftar sakta med sina långa ben. Ser nästan ut som om den vinkar till sitt husfolk. Inte heller känner den sig hotat och går till attack och hugger. Den bara är. Ensam och smått tragisk kliver den omkring på sina smala ben.

Kanske borde jag släppa ut den i det fria. Instängdhet kan leda till depression. Precis som vi människor känner oss sorgsna och bedrövade då vi väver in oss i ett osynligt nät. De näten glittrar inte vackert utan är svarta och har sega trådar. Ibland går det att på egen hand slita sig loss, ibland måste någon annan vara med och hjälpa till. Nysta upp metervis av nät för att sedan förgöra den hopvirade rullen.

För den som lider av spindelfobi finns ett nytt och modern tillvägagångssätt att bli kvitt sin rädsla. I en virtuell miljö med digitala spindlar. Kanske kan vi själva inom en snar framtid  ladda ner programmet och sitta hemma och bli botade. Allt går ju att ladda ner, från nätet...

Var vänlig vänta och lägg sedan på luren

Tycker själv att jag är en relativt modern människa som hänger med i svängarna då det gäller nymodigheter. Men ibland känns det som om tekniken hinner före min fattningsförmåga. Inte minst då det gäller att telefonera.
För en inte allt för avlägsen tid lyfte jag luren och slog det nummer som jag önskade. Signalerna gick fram och mottagaren av mitt samtal svarade. Nu ska det tryckas siffror, fyrkanter och stjärnor, sedan är det bara att trycka bort samtalet och den jag söker ringer upp. Förhoppningsvis.

Efter att ha väntat på ett samtal i dagarna två tryter mitt tålamod. Löftet om en återuppringning har inte införlivats och jag gör ett nytt försök att ringa upp.
Den du söker svarar inte, säger en vänlig dam i växeln. Hon vet tyvärr inte vart vederbörande person befinner sig.
Kanske i fikarummet? frågar jag och får ett hummade till svar. Således fikarast, konstaterar jag och ber om en mejladress. Mejl brukar moderna människor gilla. Eller sms. Fax är förlegat.
Nu har jag mejlat men ännu inte fått något svar. Känner mig mycket irriterad för i det läget jag nu befinner mig i har jag stött på patrull och kommer inte vidare i mina åtaganden.

Själv brukar jag vara noga med att ringa den sökt mig och då jag inte varit anträffbar. Av den enkla anledningen förväntar jag mig det samma av den jag söker. Att svara på mejl, sms, brev eller ringa upp tillhör hyfs och gott bemötande. Oavsett om det gäller familjemedlemmar, släktingar, vänner, tjänstemän eller anställda på institutioner och vårdinrättningar.

Det var i alla fall Antonio Meuccis tanke då han uppfann telefonen. Att vi smidigt skulle vara varandra nåbara trots avstånd. Även om Bell tog åt sig  all ära och berömmelse över uppfinningen av den makalösa och genialiska apparaten. Nu är det lättare än någonsin att nå varandra och både Meucci och Bell torde blekna över den snabba trådlösa utvecklingen.

Idag var jag med mamma på sjukhuset på det vi förhoppningsvis kan anse vara slutbesiktning. I väntrummet kunde jag konstatera att de flesta satt och fipplade med sina mobiltelefoner. En och en annan bläddrade i en tidning och jag såg faktiskt en person lösa korsord.
När mamma blev uppropad för att sätta sig ner i ett annat väntrum spärrades korridoren av en mycket gammal herre som utan att notera att vi kom gående ihärdigt och totalt uppslukad i sin egen värld grejade med sin mobiltelefon. När vi trängde oss förbi tyckte jag att jag såg en Pokémon på skärmen. Men jag kan ha sett fel, det kanske var en bild på ett barnbarnsbarn.

....vänligen avsluta med fyrkant och lägg sedan på luren.

På lingonröda tuvor och opumpade cykelslangar

Nu mognar lingonen. I vårt kylskåp står alltid en burk lingonsylt. Maken är en hängiven lingonsyltätare som anser att det mesta går ihop med dessa bär. Själv nyttjar jag endast en klick uppe på havregrynsgröten.
Det anses att lingon är hälsobringande. Bären hjälper vid besvär med urinvägsinfektion och på bladen kan det kokas ett te som sägs vara botemedel för den som drabbats av bleksot. Om inga lingon finns till hands för bot och lindring mot bleksoten går det tydligen lika bra med ett gyttjebad.

Nu basuneras det ut att sommaren är tillbaka. Tror jag vad jag vill på men än så länge torkar tvätten ute i det fria. Jag är nöjd och belåten med det lilla. En kopp latte och till det en mandelkubb ger tillfredsställelse om jag kan få avnjuta detta ute på förstukvisten utan att förfrysa mig. Det behövs inte mer för att jag ska känna lycka.

Området har plötsligt blivit avfolkat. Sommarstugegästerna har dragit sig in till staden för att sätta på sig sina arbetskläder. Fortfarande känns det så där behagligt ovant att inte behöva ställa väckarklockan. Trots att det gått tre år sedan vi sålde företaget är jag lika förvånad över att själv få rå om och förvalta min tid.
Kanske är förslaget om arbetstidsförkortning inte så dumt. Förhöjd livskvalitet och minskad stress. Tid för annat och möjlighet att förverkliga sig själv. En yrkesgrupp kommer dock till korta. Lantbrukarna. Där finns inga som helst möjligheter att förkorta arbetsdagarna trots att lantbruket hängt med i svängarna och blivit datoriserade företag. Spannmålsodlarna styrs av årstiderna, djurbesättningar tarvar föda och omsorg och tar ingen hänsyn till någon arbetstidsförkortning.

Uppkomna förslag till förändring gynnar mest de som är bosatta i storstäderna. Som att dra in bussturerna ute på den östgötska landsbygden, för att ta ett exempel. Även om det inte gör varken till eller ifrån de som bor i storstäderna. De har sina kommunikationer på ofta ett behagligt avstånd. Irritationen är med all rätt mycket stor ute på landet. Gymnasieeleverna som inte har rätt till skolskjuts tar sig inte till plugget utan måste förlita sig på föräldraskjuts,de familjer som endast har en bil i sitt hushåll och gamla som inte längre av olika anledningar kör motordrivna fordon tar sig inte till affärer, vårdcentraler eller till besök hos andra som borde vara varje människas sociala rättighet.
Många kommuner har blivit drabbade och protestlistor är upprättade. Till vilken nytta? undrar jag. Beslutet är fattat av övermakten och kommer nog aldrig att rivas upp. En levande landsbygd är tydligen inte något att eftersträva. Men det finns ju cykel. Landsortsbefolkningen blir garvade velocipedryttare och får dessutom utmärkt kondition. Främjar därmed folkhälsovården. Landsbygdsbor äger!

Dagens frilansuppdrag är fullbordat. Materialet är skickat till redaktionen och återstående tiden av dagen tänker jag ägna mig åt att göra ingenting. Behagfullt lutar jag mig tillbaka och sätter min dator i viloläge. Ständig arbetstidsförkortning helt enkelt. Jag avstår även att bege mig ut bland lingonröda tuvor.

Bortförda brudkronor och vapenskrammel

Känns som om jag befinner mig i ett växthus. Varmt och fuktigt. Mån tro om det blir ett bra svampår? Kantarellerna torde gilla det rådande klimatet. Inte för att jag är någon hängiven svampplockare. Verkar mest besvärligt att dra på sig stövlar och packa bilen för att bege sig dit där det borde finnas kantareller. Bara för att på plats konstatera att någon varit före oss. Det råder ett allmänt krig om läckerheterna. Så som det gjort i alla tider.

Skrollade mig igenom nyheterna medan maken förberedde vår frukost. Guld och silver till hemmanationen. Glädjeyra till oss.
I en närbelägen kyrka i vår församling har ett par skurkar brutit sig in och knyckt brudkronorna. Banditerna sitter bakom lås och bom men kronorna, en kulturskatt, är spårlöst försvunna. Precis som min moster Karins brudkrona. Den som hon gjorde i examensarbete och skänkte till Storfors kyrka, den ort där hon är född och uppvuxen. Moster Karin hade dock ritningarna kvar och en ny krona kunde tillverkas.
Själv har jag aldrig burit någon brudkrona. Vårt äktenskap har hållit i många år även om jag inte var någon kronbrud. Det är uppenbart att livslång kärlek inte enbart kommer an på en brudkrona.

I Turkiet har det också firats bröllop. Med ett tragiskt slut då en bomb exploderade mitt i festligheterna och trettio människor fick sätta livet till och nittiofyra personer är svårt skadade och kämpar för sina liv.
Självmordsattack, säger premiärministern.

Jag funderar över hur livet egentligen ter sig i dessa länder där attacker med svåra efterföljde hör till vardagslivet.
Folk gifter sig och vågar skaffa nya liv till världen trots det. Varför? För att visa att det inte finns en rädsla för terrorn? Att livet är starkare än ondskan? Människor blickar framåt och tror på en fredlig framtid? Många flyr för sina liv medan andra av olika anledningar väljer eller inte har något annat val än att stanna kvar. Hur ser vardagen ut för dessa människor?

Föräldrar följer sina barn till skolan. Tänker de att det kanske är sista gången de  ses när de vänder ryggen åt sina barn för att bege sig hemåt? Klungor av människor ute bland marknadsstånd, i butiker, på gator och torg. Känner de rädsla? Antagligen. Men de gör det de måste eftersom det svåra skulle bli ännu svårare om de inte gjorde det.

I går fick jag en förfrågan om att ta hand om stortvillingarnas lillebror varje tisdag förmiddag. Det är dags för mamman att åter bege sig ut i arbetslivet efter mammaledigheten. Nu ska hon mjukstarta innan gossen börjar i förskolan.
Självklart vill jag ta hand om vårt minsta barnbarn varje tisdag förmiddag! Ser det som ett privilegium. Vi kommer att lära känna varandra på djupet.

Våra barnbarn lever i en trygg värld. Det finns en nätverk runt omkring som sörjer för deras välmående och skyddar dem från katastrofer. Men med världsutvecklingen känner jag mig så osäker över deras framtid. Än så länge behöver vi inte undra om det är sista gången vi ser våra barn och barnbarn då de lämnas i förskolor och skolor. Att någon galning urskiljningslöst ska spränga sig själv eller kasta en bomb så ett helt kvarter med människor stryker med.

Det utkämpas många krig i vår värld. Några krigar om kantareller medan andra krigar för krigandets skull där religion är den bidragande orsaken.
I länder där det råder fred strider familjer inbördes om oliktänkande, makt, pengar och avundsjuka och näringsidkare krigar om kundernas pengar och köptrohet. Det har allt sedan människan skapats hörts vapenskrammel och strider inletts. Det lär med största sannolikhet aldrig upphöra.