Autosvar och fallande stenar

Gårdagen slutade med smörgåstårta hemma hos småtvillingarna och deras storasyster. Inte för någon speciell anledning, sa vår dotter då hon ringde och bjöd oss. Bara för att lyxa till det lite.
Vi kom först hem till deras hus. Flickorna och deras mamma var till frisören och de skulle därför bli lite sena. Men vi var välkomna i förväg till ett nästan tomt hus. Endast katterna och ledarhunden var hemma och kom glatt skuttande när vi låste upp dörren.
Eftersom flickorna var med sin mamma hade hon därmed tre par ögon med sig så ledarhunden var överflödig. Barn till synskadade föräldrar lär sig snabbt att bli extraögon.

Genom det öppna fönstret hörde jag hur den nyfriserade fotgående skaran närmade sig huset. Tre ljusa flickröster ropade på mormor och morfar. Jag såg hur det sprang över gräsmattan, ivriga och förväntansfulla över att vi var i huset och väntade på dem.

Idag är himlen mörkgrå. Men bakom molnen tycks jag mig skönja solen. I eftermiddag spricker det upp, om det är jag viss och säker.
Jag är lika ivrig och förväntansfull som flickorna var igår. Vi väntar besök från Värmland. Våra allra bästa vänner sitter i denna stund i bilen på väg mot oss. Jag vill också skutta och springa på vägen när deras bil svänger in mot vårt hus. Ropa och vinka för jag har väntat och längtat.
Det är Östgötadagarna och vi ska ut och titta på strutsar, kalkoner och getter. Tillsammans med våra allra bästa vänner.

För en tid sedan fick jag ett mejl. Inte från en bekant eller vän utan från en kamrat. Kamratskap ligger enligt mig mitt emellan bekantskap och vänskap. Mejlet innehöll en förfrågan om jag kunde tänkas utföra en liten tjänst. Goda kamrater hjälper varandra så jag lovade att vara behjälplig med önskemålet.
Tiden gick, som den alltid gör, och jag hade nästan glömt mitt löfte. Snappade upp det jag lovat och utförde det jag skulle. Mejlade och berättade att nu är det klart. När kan jag överlämna det utförda uppdraget?
Autosvar. Ändrad mejladress. Jag körde iväg det på nytt till den angivna mejladressen men inget hände. Väntade ett par dagar och under tiden hade jag börjat surna till. Visserligen hade jag varit långsam med åtagandet men nu ville jag ha ett svar.
Ringde kamratens mobil. Avstängd. Fortsatte att ringa, denna gång till kamratens arbete. En arbetskamrat svarade.  Jag uppgav namnet på den jag sökte och det blev tyst i luren. Oroväckande tyst.
En harkling och med skrovlig stämma undrade arbetskamraten om jag inte visste vad som hänt. Personen i fråga är död. Dessutom redan begravd. Jag kände svetten bryta fram och rummet snurrade.
En stunds tystnad från mitt håll. Hallå, är du kvar? Jag är kvar men jag vet inte vad jag ska säga.
Jag känner ingen sorg och saknad eftersom vi inte stod varandra nära. Endast skakad och har en enorm frustration över att livet stundom är orättvist.

Bekant, kamrat, kompis, vän eller mycket nära vän. Vi är beroende av dem alla på ett eller annat sätt.
Utan dessa blir vi väldigt ensamma. Vi är varandras byggstenar. Om en enda sten faller till marken lutar hela konstruktionen. Hålet muras igen och när murbruket torkat hänger allt samman igen. Till dess att nästa sten faller.

Snart, om ett par timmar kommer våra allra bästa vänner. Som jag längtar...

Ett skrivet papper och evig kärlek

1 september. Idag är det någon som har bröllopsdag. Inte vi, det är inte för än i december. Cementbröllop. Låter inte så där speciellt romantiskt. Mer stabilt.
Det par jag tänker på firar idag efter nio år som äkta makar linnebröllop.

Kvinnan och mannen som båda var över 80 år uppsökte mig. De ville att jag skulle skriva deras testamente. Samma efternamn, men de var inte gifta utan sambo. Dock hade de  tidigare varit gifta med varandra. Kärleken förändrades under tid och år. De beslutade sig för att gå skilda vägar. Nya kärlekar och ett annat liv utan varandra. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De stretade på var och en på sitt håll så som vi alla stretar på under livet.

I mycket mogen ålder träffade de åter igen varandra. Kärleken som svalnat fick ny glöd och de började om där de en gång slutat. Blev sambo och började med all rätt att tänka praktiskt.
De ville ge varandra trygghet genom ett testamente. Sambolagen ger tyvärr inget fullgott skydd trots ett egenhändigt undertecknande där vittnet bedyrar att de som skriver under är vid sina sinnens fulla bruk. Inte då det finns särkullebarn.
Jag förklarade och såg oron i deras ögon. De ville ha förslag till åtgärd. Giftemål. Bröllop. Ge varandra nya löften om att försöka leva i kärlek och trohet och få det registrerat hos Skatteverket. Ett bättre skydd än sambolagen.

Kvinnan sken upp så mycket att hennes rynkor i ansiktet slätades ut. Mannen var mer skeptiskt inställd. Tyckte de var för gamla att stå inför prästen i någon kyrka för att åter igen ingå äktenskap med varandra.
Borgmästaren, föreslog jag. Nej. Kvinnan var mycket bestämd på den punkten. Skulle de gifta sig skulle de göra det på riktigt. En präst var tvunget att ingå i ritualen.
De gick hem för att fundera. Mannen vände sig mot mig i dörren, såg på mig och mumlade något om äktenskapsmäklerska.

Efter ett par dagar ringde kvinnan. De hade fattat ett beslut. Kunde jag ordna en präst samt två vittnen och sedan komma hem till dem. Dag och klockslag hade redan setts ut.
Eftersom vi har en präst inom räckhåll bokade jag vår dotter. Maken och jag skulle agera bröllopsvittne vid ceremonin.
Med ålderns rätt bar inte benen på det gamla paret. De satt i finsoffan. Höll varandras händer och en liten brudbukett vilade i den finklädda kvinnans knä. Vår dotter vigde mannen och kvinnan till man och hustru.
Jag höll min vita näsduk hårt i handen och torkade mig diskret i ögonen och under näsan.
När allt var klart sa vår dotter att nu kunde mannen kyssa sin brud. Den nyblivna maken ifrågasatte nödvändigheten i ett sådant agerande medan hustrun trutade med munnen och kyssen blev ett faktum.

Sedan åt vi smörgåstårta och skålade i cider. Satt i finrummet vid ett fint dukat bord som var täckt med en nymanglad linneduk.
Om det gamla paret lever idag firar de linnebröllop. Nio år som äkta makar.

Vi må bli gamla och skröpliga men blir aldrig för gamla att känna kärlek och lycka.

En bortglömd höna och en man med dödsångest

Gårdagskvällen tillbringade vi i grannkommunen. Efter att ha utfört det vi skulle göra kom maken på den strålande idén att äta kvällsmat ute på restaurang.
Vårt stamställe var stängt så vi testade en närbelägen pizzeria. Jag blev sugen på kebab. Kycklingkebab. Maken beställde sin favoritpizza. Hawaii. Med ananas. Inget annat än hawaii för hans del. Själv tycker jag att det lutar 1970-tal över den pizzan. Antagligen är ananasen den bidragande orsaken. Vem minns väl inte kassler med ananas?
Just 1970-talet ger mig dåliga minnen. Av den anledningen gillar jag inte varm ananas ihop med annan mat.
Makens pizza kom ganska omgående till bordet. Värre var det med min kebab. Eftersom maken ogillar kall mat lika mycket som jag ogillar varm ananas ihop med mat startade han sin måltid med ett ursäktande om att han inte väntade in mig.
När tallriken började bli tom stegade jag ut till pizzabagaren och undrade om hönan inte var slaktad och erbjud mig att hjälpa till. Hönan var slaktad men jag var bortglömd.
Så obetydlig var tydligen hans betalande matgäst. Eller så föll hela maträtten på den mänskilga faktorn. Jag väljer att tro på det senare.

Medan vi väntade på min kebab talade vi om sommaren. Om att den varit så bra. Om allt vi gjort och upplevt. Att vi verkligen sugit ur det göttaste under de här sommarmånaderna. Bästa sommaren på mycket länge. På precis alla plan och då menar jag verkligen på precis alla sätt och vis.
Plötsligt sa maken att han hoppades på att få hänga med mig även nästa sommar. Det undrar han i och för sig varje höst och de tankarna har även jag. Att vi ska få vara friska och tillsammans få uppleva en ny vår och sommar. Om det vet vi så lite.

Maken och jag har en sund inställning till döden. Mycket beroende på att vi levt så nära den under många år. Vi vet att vi en gång ska dö, vi vet dock inte när det är dags. Men vi är inte rädda att tala om det. Till skillnad mot många andra som tycks tro att de är odödliga.
I Hovås rasar innevånarna över det nya hospice som planeras byggas. Föräldrar vill inte att deras barn ska gå förbi där varje dag och bli påminda om döden. Barn som en dag blir vuxna och plötsligt står inför det faktum att deras föräldrar närmat sig slutet av levnadsvandringen. Att de då kan känna en tacksamhet och trygghet i vetskapen om att deras föräldrar blir vårdade på allra bästa sätt när slutet närmar sig. Personalen på hospice kan det där med god omvårdnad.
Känner att de här föräldrarna gör barnen en otjänst genom att projektera sin egen rädsla för döden på sina barn.

När maken och jag öppnade vår begravningsbyrå kom en granne inrusande. Han skällde och svor för han ville inte bo granne med en begravningsbyrå av den enkla anledningen att varje gång han såg mig blev han påmind om sin dödlighet. Den mannen och jag blev för evigt fiender. Det gick så långt att han hotade mig och smockan från hans sida hängde i luften. Till sist blev jag nödd och tvungen att kontakta hyresvärden som i sin tur hotade med att den ilskna dödsförskrämda grannen skulle bli vräkt om han inte skärpte till sig. För att blidka mannen bjöd jag honom på tårta som jag fått medskickad efter en minnesstund. Visa att jag inte önskade livet ur honom utan enkom ville honom väl. Inte ens en tårtbit hjälpte. Han hatade mig över allt annat. Jag såg mannen en dag när jag var inne i Norrköping så han lever fortfarande. Men jag tror inte han slutat hata...

En ask full med tänder och den slappa bystens dag

Från hetta till kyla. Samma visa varje år. Plötsligt ett bakslag och förvåning blandas med bestörtning.
Glassförsäljarna drar ner sina låsbara jalusier, restaurangägarna plockar undan uteserveringsmöblerna, sommarkläder reas ut för att bana väg för höst- och vinterkollektionen. Jag har bytt sommarfrisyren mot en höstlook vilket inte innebär någon större förändring. Förutom att jag nu har rak lugg istället för sned. Tänker inte ta någon selfie, den som vill kolla får masa sig hit.

Frissan var håglös. Hennes kunder behövde inte för tillfället bli friserade så hon funderade på att lägga undan saxen och åka till Ikea. Hon ville ha med mig dit. Vi kunde shoppa loss men min pensionärstid tillåter inte några utsvävningar på Ikea med min frissa. Helgens frilansjobb manade på och nu är alla gjorda utan en. Får bli morgondagens eftermiddagsjobb. Förmiddagen är jag upptagen med familjens nytillskott. Det är ju tisdag och då ska jag koka gröt, läsa sagor och byta blöjor.
En pensionär är ständigt i rörelse och har kalendern fullbokad.

Min är fullklottrad ända fram till 21 mars 2017. Då åker dottern och jag på VI:s litterära båt till Åbo. Efter tre års uppehåll är det åter dags att äntra relingen och frossa bland författare och deras verk.
Då är det nästan vår. Inte värt att längta för mycket, först ska vår egen båt dras upp på land. Den båt som vi aldrig la i sjön i våras på grund av att Glan tappats på vatten. Helt enligt vattendomstolens reglemente svarar kommunen då de får påringning. Att det går att promenera torrskodd på sjöbotten är det ingen av kommunens tjänstemän som tar hänsyn till.

Igår knackade det på ytterdörren. Utanför stod småtvillingarnas storasyster och vickade på en lös tand. Äntligen! Som hon har väntat. De små vita tänderna har envist hållit sig på plats men nu är det dags för tandlossning. Sedan kommer ungen att se ut som ett trasigt spjälstaket i munnen innan de alldeles för stora tänderna gör sin entré.
Jag har sparat våra barns mjölktänder i fina askar. En gång åkte min utdragna visdomstand ner i en av askarna och en väninna till mig råkade få se min tandsamling. Hon påstod sig vilja kräkas av åsynen. Då är det tur att hon inte valde att slå in på tandläkaryrket utan istället utbildade sig till lärare. Vissa är känsliga i överkant kan jag tycka.

Värmlandsresan blev vår sista sommarresa. Nu får vi nöja oss att åka in till Norrköping om vi vill ha några extravaganser i upplevelsens tecken. Eller Linköping. Vi bor i navet av Östergötland. Ibland dyker Carina Perenkranz upp när vi har som trevligast. På hembygdens dag i Vånga för att statuera ett exempel. Hon talade bland annat om andra dagar än hembygdsdagar som är värda att fira lite extra. Grynkorvens dag, kanelbullens dag, mors dag, fars dag och så hängpattarnas dag. Det sistnämnda hade jag inte tidigare hört talas om, trots att jag av egen erfarenhet kan åberopa kunskap i en allt för slapp byst. Troligtvis hade inte heller hembygdens vänner någon större insikt i att hängpattar har en egen dag värt att fira  men alla vi som samlats nedanför podiet tyckte det var mycket intressant.
Det är på hembygdsgårdar vi kan få insupa värdefull kunskap.

Nu ska jag ta kväller. Datorn har varit mitt sällskap under hela dagen. Vi ska båda få vila från varandra. Höststormarna viner runt stugknuten och jag ämnar lägga mig tillrätta under pläden och kolla genom teverutan vad som hänt ute i världen det senaste dygnet. Krig och katastrofer, oväder och Donald Trumps väg mot Vita huset. Det eviga malandet som aldrig tar slut. Jag tror jag ska satsa på att lära mig yoga. Sitta med benen i kors för att under en liten stund utestänga allt väsentligt och oväsentligt. Eller helt enkelt gå och sova. Känner mig för stunden trött och lite sliten.

En fallucka i taket och hormonbehandling

Vi körde under gårdagsmorgonen genom ett regnigt Värmland. Stannade till i Kristinehamn och fikade i bilen. Då bröt solen igenom, värmen steg och lade som som ett våtvärmande omslag runt kropp och själ.

Under resans gång har vi lärt oss hur en bidrottning odlas fram. Enkelt sa biodlaren, komplicerat tänkte jag. Sedan åt vi en måltid för att avsluta det hela med kaffe och tårta. Kram och på återseende. Till Kullen är vi alltid välkomna.

Natten har vi tillbringat strax intill vår Värmländska gård som sedan 27 år tillbaka inte är vår. Vi låg nära varandra och jag sökte makens hand som genast slöt sig runt mina fingrar.
Ångrar du att vi sålde? viskade jag rakt ut i mörkret.
Lite.
Jag visste redan svaret men ville ändå höra det. Att jag inte var ensam med tankarna.

Livet blir utifrån de val vi gör, sa svågern och svägerskan under förmiddagskaffet.
Bortom trädstammarna syntes gaveln på vår ladugård som inte är vår utan någon annans.
Men hur hade livet blivit om vi valt att ta försäkringspengarna efterladugårdsbranden branden och istället för att bygga en ny ladugård satsat på en annan sorts ekonomibyggnad och bostadshuset?
Det får vi aldrig veta så det är inte värt att spekulera.

Istället lyssnade vi till makens lillebror som berättade om då han en gång för länge sedan renoverade en lägenhet hemma i Frankrike. Plötsligt trampade han ner i en slags gömd lucka och for rakt genom golvet som var någon annans tak. Två damer satt i våningen under och blev vitnande ansikten vittnen till hur en man dråsade ner från taket och hamnade mitt ibland dem. med
Svågern reste sig, strök bort träflisorna ur kalufsen, hälsade artigt och försvann ut genom dörren.
Precis som i en actionfilm. Hade han stannat kanske damerna hade bjudit honom på en kopp kaffe.
Då det kommer oväntat besök,..
Sedan tittade vi på gamla bilder från den tid då bröderna och deras syster var små.
Nästa vecka far svågern och svägerska hem till sitt Frankrike.
Hej då och kram, vi ses nästa år igen.

När vi skulle åka hemåt stannade vi till på vår före detta gårdsplan. Maken strök mig över armen och sa att nu åker vi hem.

I vår östgötska grannkommun stannade vi och åt lite mat på en restaurang. Krögaren tittade upp när vi kom in och sa vad vi ville beställa, Han vet vad hans stamgäster vill ha. Inga krusiduller på hans restaurang.
När vi fått maten kom han med en egen tallrik och gjorde oss sällskap. Han var glad för hans fru genomgår just nu en hormonbehandling och vill inte längre skiljas. Vilket hon alltid ville vid en viss tidpunkt varje månad. Nu stundar andra tider, sa krögaren belåtet. Vi nickade i samförstånd.

Nu är vi hemma och vi har det allt bra fint. Tog svängen om vår lokala matvaruaffär och på parkeringen stod vår son med stortvillingpojken i handen i beredskap att inhandla lite matvaror de också.  De hälsade oss välkomna hem och det kändes mycket gott.
I kväll sitter vi bredvid varandra i soffan och tittar ut över Glan. Långt där borta i Värmland ligger vår gamla gård och förfaller sakta men säkert. Men det är inte vårt val så det har vi inget med att göra.
Så säger förnuftet, men känslorna talar ett annat språk.