En vacker promenoar och en bister inspicient

Det händer att maken och jag bokar biljett för att åka in till Norrköping och gå på någon uppsättning på Östgötateatern.
Att gå på teater är festligare än bio. Det upplevs dessutom som om det är lättare att leva sig in i handlingen samtidigt som om det känns att skådespelarnas karaktärer agerar ut rollen enkom åt mitt håll. Sitter vi dessutom på första bänkraden kan det skvätta svett och saliv på oss och då blir det verkligt att det är skådespel på riktigt och inte på film.

Idag har jag varit på Östgötateaterns Stora teater i Norrköping. Fick en skymt av skådespelarna som hårdtränar inför höstens premiär med musikalkomedin La Cage aux Folles. Den har jag sett på film några gånger och skrattat hejdlöst vid varje tillfälle. Nu är jag frestad att boka biljetter för att vi ska få en humoristisk helkväll.

Nu var det inte för att som första utomstående få en glimt av musikalen utan för att bekanta mig lite närmare med lokaliteterna i teaterbyggnaden. Dit endast behöriga har tillträde.
Under två och en halv timma travade jag runt i promenoarerna som korridorer heter på teaterspråk, kikade in i skådespelarnas loger, perukmakeri, kostymförråd och orkesterdike. Klev in bakom scenen, och kollade på teatervinden.
Enda gången jag stötte på problem var då jag olovandes steg in i inspicientens för stunden obevakade utrymme. Hon kom efter en stund och med bister min spände hon ögonen i mig. En liten dam som inte verkade svältfödd. Skamsen gick jag ut genom dörren samtidigt som hon gick in. Vi pressade våra magar mot varandra och bildade en mänsklig propp i den trånga dörrposten. Att jag dessutom hade min kameraryggsäck på ryggen gjorde inte saken lättare. Snarare trängre. En ville in och en ville ut och vi kämpade hårt innan proppen släppte.
Min ciceron bad om ursäkt och jag begrep att inspicienten var ett fruntimmer med pondus.
Vi gick faktiskt in i hennes arbetsrum utan att fråga om lov, urskuldade sig ciceronen som innan den stränga damen dök upp hunnit med att förevisa mig alla apparater och monitor som tillhör en inspicients arbetsredskap och tagit sig ut ur rummet innan det åter skulle bemannas.
Jag vände på huvudet innan jag lommade iväg. Blicken jag fick sa sitt tydliga språk. Hon skulle aldrig någonsin förlåta mig.

Kända och okända skådespelare stirrade stelt men leende på mig från uppsatta fotografier. Gästspelare och från den fasta ensemblen.  Några numera döda, andra har gått i pension men de flesta är i högsta grad levande och aktiva på olika teaterscener.
Margaretha Krook, Max von Sydow och Ernst Hugo Järegård. Kända namn som fått sin teaterskolning på Norrköpings Stora teater.
De håller sig undan för här finns inga teaterspöken hur gärna vi vill, sa ciceronen och syftade inte på Max von Sydow som ännu inte sällat sig till skaran av döda skådespelare.

När vi sitter i röda plyschklädda teaterstolarna för att se La Cage aux Folles vet jag precis vad som händer bakom kulisserna. Herrarnas loger går i babyblått medan damernas väggar är strukna med aprikos färg. I sitt krypin med uppsikt över allt som sker på andra sidan av glasrutan befinner inspicienten.  Jag vet exakt vart hon sitter och jag överväger om jag ska höja handen och forma fingrarna till en liten vinkning. Efter idag känner vi trots allt varandra. I alla fall så pass mycket att vi under en kort stund haft en form av närkontakt. Även om vi inte knöt några vänskapsband så är det aldrig fel att visa att jag trots allt är beskaffad med en gnutta av hövlighet.

En ko nära mig och en yngling i en blå bil

Måndag, höstluft och solsken. En lång morgonpromenad och sedan kaffe latte och en skål lakritsglass. Ekologisk glass från Sänkdalen, Vikbolandet. Gjord på mjölk och grädde från en ko nära mig.
Östgötadagarna hade mycket att erbjuda och tillströmningen av intressenter var hög och jämn.
Nu får vi vänta ett helt år på nästa tillfälle. Lär säkert bli lika höga besökssiffror då som nu. Folk från städerna är nyfikna på vad landsbygden har att bjuda på. Som strutskorv och killingkött för att nämna några exempel förutom den ekologiska glassen.

Det är tryggt att bo på landet. Alla känner alla och mycket av tryggheten består i just igenkännandet. Engagemanget i en levande landsbygd är en stor och viktig del där politikerna borde vara med att stötta så tryggheten kan få finnas kvar för landsbygdsborna. Och så det där med fiber. Med bredband via fiber blir landsbygden inte bara levande utan även attraktiv. Dock ställs det krav om engagemang bland byborna om det ska bli något bredbandsnät.

Jag tänkte lite på det där med att vara landsortsbo under min promenad. Om att känna sina grannar och övriga bybor. Mest tänkte jag att ute på landet säger människorna hej till varandra då de möts.
Under min promenad mötte jag fyra personer som också var ute och promenerade. Ingen av dessa hälsade! Jag sökte ögonkontakt i god tid men alla vände de bort blickarna. Trots att vi möttes mitt ute på vischan. Vi kände inte varandra och kunde således inte ge oss till att hälsa tycktes de mötande tänka. Var de kan hända inte landsortsbor?

Hälsade vi mer för några år sedan? Kanske är det så. Att vi blivit mer rädda för varandra. Skräms över att söka ögonkontakt och säga hej till en främling.
Jag blir glad om någon främmande människa hälsar på mig. Ännu gladare om vi samtidigt passar på att byta några fraser. Är av den åsikten att det inte är förenat med någon fara att hälsa på och prata med människor som befinner sig runt omkring mig. Även om det skulle vara helt obekanta ansikten.

Sist jag var körde in till Norrköping hamnade jag sida vid sida med en liten blå bil. Jag låg i den högra filen och den blå bilen i den vänstra. Jag vred på huvudet och tittade in på min medtrafikant. Där satt en yngling vid ratten. Han liksom jag var ensam i bilen och han vred även han sitt huvud åt mitt håll. Vi stirrade några sekunder på varandra så sprack han upp i ett leende. Vi lyfte samtidigt ena handen och vinkade innan han gasade på och lade sig framför mig i körfältet. Jag märkte att jag log från infarten till Norrköping ända bort till rondellen vid Ö&B. Sedan svängde jag upp på Norra Promenaden och började småsvära över den tokskalle som kommit på idén att sänka hastigheten till 40 km på hela den gatan. Leendet var borta och jag blev en surkärring som hade bråttom att komma fram till slutdestinationen. Hur lätt är det att ha bråttom när jag enkom får framföra mitt fordon i 40 km?

I vår frys ligger det tre burkar ekologisk glass. Lakrits, jordgubb och blåbär. Alla tillverkade av mjölk och grädde från en ko nära mig.  Tar jag en promenad i morgon ska jag välja blåbär när jag kommer hem. Och möter jag någon på min vandring ska jag minsann säga hej högt och tydligt. Av artighet men även i vetenskapligt syfte. För att utröna hur många det är som vill hälsa på en främling.

Autosvar och fallande stenar

Gårdagen slutade med smörgåstårta hemma hos småtvillingarna och deras storasyster. Inte för någon speciell anledning, sa vår dotter då hon ringde och bjöd oss. Bara för att lyxa till det lite.
Vi kom först hem till deras hus. Flickorna och deras mamma var till frisören och de skulle därför bli lite sena. Men vi var välkomna i förväg till ett nästan tomt hus. Endast katterna och ledarhunden var hemma och kom glatt skuttande när vi låste upp dörren.
Eftersom flickorna var med sin mamma hade hon därmed tre par ögon med sig så ledarhunden var överflödig. Barn till synskadade föräldrar lär sig snabbt att bli extraögon.

Genom det öppna fönstret hörde jag hur den nyfriserade fotgående skaran närmade sig huset. Tre ljusa flickröster ropade på mormor och morfar. Jag såg hur det sprang över gräsmattan, ivriga och förväntansfulla över att vi var i huset och väntade på dem.

Idag är himlen mörkgrå. Men bakom molnen tycks jag mig skönja solen. I eftermiddag spricker det upp, om det är jag viss och säker.
Jag är lika ivrig och förväntansfull som flickorna var igår. Vi väntar besök från Värmland. Våra allra bästa vänner sitter i denna stund i bilen på väg mot oss. Jag vill också skutta och springa på vägen när deras bil svänger in mot vårt hus. Ropa och vinka för jag har väntat och längtat.
Det är Östgötadagarna och vi ska ut och titta på strutsar, kalkoner och getter. Tillsammans med våra allra bästa vänner.

För en tid sedan fick jag ett mejl. Inte från en bekant eller vän utan från en kamrat. Kamratskap ligger enligt mig mitt emellan bekantskap och vänskap. Mejlet innehöll en förfrågan om jag kunde tänkas utföra en liten tjänst. Goda kamrater hjälper varandra så jag lovade att vara behjälplig med önskemålet.
Tiden gick, som den alltid gör, och jag hade nästan glömt mitt löfte. Snappade upp det jag lovat och utförde det jag skulle. Mejlade och berättade att nu är det klart. När kan jag överlämna det utförda uppdraget?
Autosvar. Ändrad mejladress. Jag körde iväg det på nytt till den angivna mejladressen men inget hände. Väntade ett par dagar och under tiden hade jag börjat surna till. Visserligen hade jag varit långsam med åtagandet men nu ville jag ha ett svar.
Ringde kamratens mobil. Avstängd. Fortsatte att ringa, denna gång till kamratens arbete. En arbetskamrat svarade.  Jag uppgav namnet på den jag sökte och det blev tyst i luren. Oroväckande tyst.
En harkling och med skrovlig stämma undrade arbetskamraten om jag inte visste vad som hänt. Personen i fråga är död. Dessutom redan begravd. Jag kände svetten bryta fram och rummet snurrade.
En stunds tystnad från mitt håll. Hallå, är du kvar? Jag är kvar men jag vet inte vad jag ska säga.
Jag känner ingen sorg och saknad eftersom vi inte stod varandra nära. Endast skakad och har en enorm frustration över att livet stundom är orättvist.

Bekant, kamrat, kompis, vän eller mycket nära vän. Vi är beroende av dem alla på ett eller annat sätt.
Utan dessa blir vi väldigt ensamma. Vi är varandras byggstenar. Om en enda sten faller till marken lutar hela konstruktionen. Hålet muras igen och när murbruket torkat hänger allt samman igen. Till dess att nästa sten faller.

Snart, om ett par timmar kommer våra allra bästa vänner. Som jag längtar...

Ett skrivet papper och evig kärlek

1 september. Idag är det någon som har bröllopsdag. Inte vi, det är inte för än i december. Cementbröllop. Låter inte så där speciellt romantiskt. Mer stabilt.
Det par jag tänker på firar idag efter nio år som äkta makar linnebröllop.

Kvinnan och mannen som båda var över 80 år uppsökte mig. De ville att jag skulle skriva deras testamente. Samma efternamn, men de var inte gifta utan sambo. Dock hade de  tidigare varit gifta med varandra. Kärleken förändrades under tid och år. De beslutade sig för att gå skilda vägar. Nya kärlekar och ett annat liv utan varandra. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De stretade på var och en på sitt håll så som vi alla stretar på under livet.

I mycket mogen ålder träffade de åter igen varandra. Kärleken som svalnat fick ny glöd och de började om där de en gång slutat. Blev sambo och började med all rätt att tänka praktiskt.
De ville ge varandra trygghet genom ett testamente. Sambolagen ger tyvärr inget fullgott skydd trots ett egenhändigt undertecknande där vittnet bedyrar att de som skriver under är vid sina sinnens fulla bruk. Inte då det finns särkullebarn.
Jag förklarade och såg oron i deras ögon. De ville ha förslag till åtgärd. Giftemål. Bröllop. Ge varandra nya löften om att försöka leva i kärlek och trohet och få det registrerat hos Skatteverket. Ett bättre skydd än sambolagen.

Kvinnan sken upp så mycket att hennes rynkor i ansiktet slätades ut. Mannen var mer skeptiskt inställd. Tyckte de var för gamla att stå inför prästen i någon kyrka för att åter igen ingå äktenskap med varandra.
Borgmästaren, föreslog jag. Nej. Kvinnan var mycket bestämd på den punkten. Skulle de gifta sig skulle de göra det på riktigt. En präst var tvunget att ingå i ritualen.
De gick hem för att fundera. Mannen vände sig mot mig i dörren, såg på mig och mumlade något om äktenskapsmäklerska.

Efter ett par dagar ringde kvinnan. De hade fattat ett beslut. Kunde jag ordna en präst samt två vittnen och sedan komma hem till dem. Dag och klockslag hade redan setts ut.
Eftersom vi har en präst inom räckhåll bokade jag vår dotter. Maken och jag skulle agera bröllopsvittne vid ceremonin.
Med ålderns rätt bar inte benen på det gamla paret. De satt i finsoffan. Höll varandras händer och en liten brudbukett vilade i den finklädda kvinnans knä. Vår dotter vigde mannen och kvinnan till man och hustru.
Jag höll min vita näsduk hårt i handen och torkade mig diskret i ögonen och under näsan.
När allt var klart sa vår dotter att nu kunde mannen kyssa sin brud. Den nyblivna maken ifrågasatte nödvändigheten i ett sådant agerande medan hustrun trutade med munnen och kyssen blev ett faktum.

Sedan åt vi smörgåstårta och skålade i cider. Satt i finrummet vid ett fint dukat bord som var täckt med en nymanglad linneduk.
Om det gamla paret lever idag firar de linnebröllop. Nio år som äkta makar.

Vi må bli gamla och skröpliga men blir aldrig för gamla att känna kärlek och lycka.

En bortglömd höna och en man med dödsångest

Gårdagskvällen tillbringade vi i grannkommunen. Efter att ha utfört det vi skulle göra kom maken på den strålande idén att äta kvällsmat ute på restaurang.
Vårt stamställe var stängt så vi testade en närbelägen pizzeria. Jag blev sugen på kebab. Kycklingkebab. Maken beställde sin favoritpizza. Hawaii. Med ananas. Inget annat än hawaii för hans del. Själv tycker jag att det lutar 1970-tal över den pizzan. Antagligen är ananasen den bidragande orsaken. Vem minns väl inte kassler med ananas?
Just 1970-talet ger mig dåliga minnen. Av den anledningen gillar jag inte varm ananas ihop med annan mat.
Makens pizza kom ganska omgående till bordet. Värre var det med min kebab. Eftersom maken ogillar kall mat lika mycket som jag ogillar varm ananas ihop med mat startade han sin måltid med ett ursäktande om att han inte väntade in mig.
När tallriken började bli tom stegade jag ut till pizzabagaren och undrade om hönan inte var slaktad och erbjud mig att hjälpa till. Hönan var slaktad men jag var bortglömd.
Så obetydlig var tydligen hans betalande matgäst. Eller så föll hela maträtten på den mänskilga faktorn. Jag väljer att tro på det senare.

Medan vi väntade på min kebab talade vi om sommaren. Om att den varit så bra. Om allt vi gjort och upplevt. Att vi verkligen sugit ur det göttaste under de här sommarmånaderna. Bästa sommaren på mycket länge. På precis alla plan och då menar jag verkligen på precis alla sätt och vis.
Plötsligt sa maken att han hoppades på att få hänga med mig även nästa sommar. Det undrar han i och för sig varje höst och de tankarna har även jag. Att vi ska få vara friska och tillsammans få uppleva en ny vår och sommar. Om det vet vi så lite.

Maken och jag har en sund inställning till döden. Mycket beroende på att vi levt så nära den under många år. Vi vet att vi en gång ska dö, vi vet dock inte när det är dags. Men vi är inte rädda att tala om det. Till skillnad mot många andra som tycks tro att de är odödliga.
I Hovås rasar innevånarna över det nya hospice som planeras byggas. Föräldrar vill inte att deras barn ska gå förbi där varje dag och bli påminda om döden. Barn som en dag blir vuxna och plötsligt står inför det faktum att deras föräldrar närmat sig slutet av levnadsvandringen. Att de då kan känna en tacksamhet och trygghet i vetskapen om att deras föräldrar blir vårdade på allra bästa sätt när slutet närmar sig. Personalen på hospice kan det där med god omvårdnad.
Känner att de här föräldrarna gör barnen en otjänst genom att projektera sin egen rädsla för döden på sina barn.

När maken och jag öppnade vår begravningsbyrå kom en granne inrusande. Han skällde och svor för han ville inte bo granne med en begravningsbyrå av den enkla anledningen att varje gång han såg mig blev han påmind om sin dödlighet. Den mannen och jag blev för evigt fiender. Det gick så långt att han hotade mig och smockan från hans sida hängde i luften. Till sist blev jag nödd och tvungen att kontakta hyresvärden som i sin tur hotade med att den ilskna dödsförskrämda grannen skulle bli vräkt om han inte skärpte till sig. För att blidka mannen bjöd jag honom på tårta som jag fått medskickad efter en minnesstund. Visa att jag inte önskade livet ur honom utan enkom ville honom väl. Inte ens en tårtbit hjälpte. Han hatade mig över allt annat. Jag såg mannen en dag när jag var inne i Norrköping så han lever fortfarande. Men jag tror inte han slutat hata...