Återförening och en skrattande häst

Jag har aldrig riktigt begripit mig på tjusningen med att umgås med hästar. Erkänner att jag är direkt livrädd för dessa djur och har varken förr, senare eller i nutid haft några som helst ambitioner att införskaffa mig en häst.
Vår dotter däremot var redan vid späd ålder hänfallen till dessa stora hovförsedda ök. Som om det vore den naturligaste sak i världen införskaffades ett hästskrälle som flickebarnet nådde till knälederna. Kräket vägrade att gå in genom stalldörren, den var bångstyrig och motsträvig att ta in men som en oljad blixt då det var dags att gå ut på bete.
Jag kved och vred olyckligt mina händer om jag någon gång råkade befinna mig i närheten av hästens krumsprång och konster.

Hästen blev sjuk och fick nödslaktas. Jag tröstade vårt gråtande barn medan jag invärtes jublade. Men säg de dagar som för alltid framskrider fridfullt. I tonårsåldern blev det åter dags för en ny häst. Denna gång ett varmblod som inte kom igång efter ordning ute på travbanan och blev därmed hänvisad att ägna sina dagar som ridhäst.
Jag ängslades ständigt då dottern med iver kastade sig upp i sadeln och galopperade iväg så gruset sprätte om hovarna. Det hände att hästen kom hem utan ryttarinna och då steg min puls ytterligare till dess att jag fick se mitt barn svärande komma längs vägen gåendes på sina egna ben.

Var sak har sin tid. Annat tog överhand och hästen fick ställa sig i en transport och forslas till ett nytt stall beläget i Värmland. Den östgötska hästen blev värmlänning, tvärt emot oss som då sedan flera år bytt ut Värmland mot Östergötland.

Hästdoften hängde sig dock kvar i åratal varpå dottern i vuxen ålder hittade ett stall med tillhörande häst. Vilket kunde ha blivit hennes död efter en otäck ridolycka som slutade på Linköpings sjukhus, traumaenheten. Det händer att jag fortfarande drabbas av mardrömmar efter den helvetesnatten då vi satt vid hennes sjukhusbädd och inte visste hur utgången skulle bli.

Sår läker och otäcka minnen drivs undan. När vår dotter träffade sin make och de köpte sig en liten gård föll det sig naturligt att de skulle börja med en mindre hönsbesättning. Samt två hästar. Så utökades familjen. Två blev plötsligt fem och det fanns ingen tid över för några hästar. Jag lovprisade barnbarnens ankomst!
Den ena såldes och den andra hamnade hos en fodervärd. Fram till igår. Nu har ägarinnan återförenats med sin häst och mina händer har åter knäppts, ömsom i vanmakt ömsom i bön.

Men - jag måste tillstå att jag kände en gnutta glädje då jag idag var med till stallet. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma. De ryktade, borstade, kammade och kratsade hovar. Själv befann jag mig så långt bort det gick. Sittande på trappan till sadelkammaren höll jag mig tätt intill ledarhunden och gav stundom ifrån mig små varningsrop åt flickornas håll. Hästen verkade njuta av uppslutning kring honom. Nästan som om han var på väg att somna. Så tittade han upp, såg åt mitt håll, vidgade näsborrarna och skrattade.
Det går nog att tycka om hästar. På behörigt avstånd...

Nagelvård och trasiga isolatorer

Vill du måla mina naglar? frågade dottern och lade sina händer på köksbordet.
Naturligtvis. Jag penslade på ett svagt rosa, lite glittrande lack. Hennes tånaglar var redan målade och jag frågade vem som hjälpt henne. Kanske småtvillingarnas storasyster? Hon är redig och klarar det mesta, även att måla sin synskadade mammas naglar.
Nej, det visade sig att naglekonstnären är pappan i familjen. Förutom att måla sin frus tånaglar i en läckert grön färg målar han även sina tre döttrars naglar. Det blir 40 naglar, 80 om även tånaglarna ska färgas med lack. Det inger respekt. Ty att måla naglar är tidskrävande och tarvar en stadig hand. Om en av familjens flickor vill ha sina naglar målade ställer sig de andra på kö utan hänsynstagande till något tidsmellanrum.

Maken och jag laddade gårdagskvällen med nötter och var sitt glas vitt vin. Hängde i soffan och lät en film roa oss genom teverutan. Jag gillar att sitta och sticka framför teven. Just nu håller tre tröjor av mjukt ekologiskt bomullsgarn på att växa fram. Stortvillingarna och deras lillebror ska få nya tröjor lagom till höstkylan.
Stundom kommenterade vi filmen, Sippade på vinet och knaprade salta nötter. Stickorna slamrade hemtrevligt mot varandra och garnnystanet krympte sakta men säkert.
Plötsligt blev allt svart och tyst. Efter en kort stund brummade det till i kyl- och frys, lamporna blinkade för att åter slockna.

Vi satt stilla en liten stund. Väntade på att det åter skulle bli ljust men inget hände.
Varje vrå av vårt hem är välbekant. Var sak har sin egen plats och ingen behöver tänka på vart allt finns att tillgå. Men i det plötsligt uppkomna totala mörkret blev allt med ens främmande.
Har vi ljusstakar i sovrummet? Vart är tändstickor och tändare? Kommer du ihåg om vi har långa ljus eller bara stumpar i ljusstakarna på köksbordet? Vart har vi ficklampan? I snickarboden! Ja visst ja, i snickarboden, men jag undrar var i snickarboden? Står skorna ute på trappan eller i hallen? Och var är jag i min stickning? Rätt eller avigt varv? Jag mindes inte. Bara att jag var mitt i någonstans

Trevande på köksbänken och i lådor letade vi efter något att tända ljusen med. Det bekanta blev för en stund obekant.
Så här är det att leva i skugga och mörker, tänkte jag. Minsta rubbning av det normala som att till exempel ställa en tillbringare i ett annat skåp än där den alltid står skapar oreda och irritation. Eller att inte skjuta in en stol intill bordet då den som suttit på den lämnar sin plats. Eller att låta en dörr som vanligtvis alltid är stängt stå halvöppen. Eller vända en kastrull på spisen med handtaget utåt. Små alldagliga moment som vi normalt sett inte tänker på men som kan vålla obehag för den som inte ser.

Vi gick till sängs. Det var ingen idé att sitta kvar i soffan och stirra rakt ut i det svarta i väntan på ljusets återkomst. Golvljusstaken i sovrummet med de fladdrande ljusen gjorde skuggor i taket. Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidång. Jag fick vibbar av advent och skam till säges så kände jag en liten ilning av längtan till att få plocka fram advent- och julsakerna. Men bara en hastigt övergående längtan.

Det är väl nåt tekniskt fel i nån transformator i Kimstad, Eller trasiga isolatorer. Kan ta tid att åtgärda, sa maken och blåste ut de fladdrande ljusen så vi inte skulle somna i från dem och av oaktsamhet starta en eldsvåda.

Nu rustar vi oss för att åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Det vankas fika. Tur att elen kom tillbaka. Eljest hade vi fått dricka saft och äta Mariekex. Har egentligen ingen betydelse vad vi äter, det viktiga är samvaron. Att vi håller ihop både i ljus och i mörker.

Med känsla för inredning och olja i baken

Som barn och inledningsvis på min tonårstid ansåg jag det ytterst penibelt att inhandla toalettpapper. Mina föräldrar suckade djupt och tungt då jag blev ivägsänd för att göra inköp av diverse matvaruartiklar samt toalettpapper och kom hem efter avslutat uppdrag utan dessa av nöden tvungna rullar av mjukaste papp.
Jag hävdade att samtliga butiksanställda samt mina medkunder noga höll koll på hur stor vår förbrukning av denna artikel var.
Pappa hävdade svärande motsatsen. Att folk fullständigt gav blanka fan i hur mycket vi sket. Jag vägrade dock hårdnackat varpå pappa muttrande fick springa till affären med hårt åtknipna skinkor för att han skulle slippa omaket med att gnugga sidor ur Aftonbladet när nöden gjorde sig gällande.

Idag har jag inga problem med inköp av dessa mjuka rullar. Händer till och med att jag köper storpack för den nödvändiga säkerhetens skull.
Till min glädje upptäckte jag sist jag skulle köpa toapapper att rullarna hade ett mycket trevligt mönster. Grått och vitt. Samma färgskala som kaklet i vårt badrum. Jag slog till på direkten. Släpade hem tre stora förpackningar och fyllde hemkommen på vårt förråd av toalettpappersrullar.
När jag hängde upp den första rullen i hållaren häpnade jag av det enastående resultatet. Min fasta övertygelse är att jag borde ha blivit inredningsarkitekt. Toalettpappret gifte sig direkt med våra kaklade väggar. Amazing!

Förr, när vanligt folk använde det som fanns till hands när röven skulle torkas, var det endast de rika som kungar och adliga släkter som kunde unna sig lyxen att använda toalettpapper för  ändamålet. Andra vars blod inte rann blått genom ådrorna fick nyttja sina rövskrapor av trä, ihopsamlat löv eller om det gällde kvinnor nederdelen av kjolen. Undantagsvis vikingarna som torkade sig med djurben eller ostronskal.
När toalettpappret fick sitt verkliga genombrott och slagkraft i slutet av 1800-talet innehöll det en slags olja som skulle lena gott åt den krake som drabbats av hemorrojder. Ganska synd att den oljan försvann från toalettpapperstillverkningen. Antagligen uppdagades det att den inte var hälsosam. Eller så blev tillverkningen allt för kostsam med olja i pappersmassan.

Det finns regler för hur en rulle toalettpapper ska hängas i sina hållare. Är hållaren beskaffad med avrivningshjälp ska rullen placeras med pappret hängande framåt mot användaren. Saknad däremot avrivningshjälp ska rullen hängas med pappret bakåt, bort mot användaren.
Undrar just hur många av oss som är medvetna om vikten av detta hängningsmoment?
I vårt land är vi storkonsumenter av toalettpapper. Vi förbrukar 15 kilo per person och år men i Amerika är det värre. Där torkar sig varje amerikan med hela 22 kilo toapapper per person och år.

När jag går in i vårt badrum tittar jag med välbehag på det grå-vitmönstrade toalettpappret där det hänger i sin hållare. Visserligen hänger rullen inte enligt regelboken eftersom vår hållare inte är beskaffad med något avrivningshjälpmedel. Men skulle vi hänga rullen med pappret bakåt mot väggen skulle det snygga mönstret som går ton i ton med vår kaklade vägg inte synas. Gäster som besöker vårt badrum skulle då inte begripa vilken sinne jag har för inredning.

Tre sovande barn och en hund som blir utan hummer

Vildvinet byter färg. Från grönt till rött. Men än går jag utan strumpor och skor. September levererar. Ett tag till i alla fall, säger vädergurun.
I skolorna har det varit fart under några veckor. Några har börjat första klass medan andra sista året på gymnasiet. Och så finns det de som börjat förskoleklass. Som småtvillingarnas storasyster till exempel.
Varje dag när jag tänker på henne får jag en klump i magen. Inte på grund av barnet utan av den anledningen att några ligister ställer till med sattyg på skolan. Antagligen inga elever utan några helt andra som inte har något där att göra.
Krossade fönsterrutor där glaset omsorgsfullt placeras i sandlådan. Uppskurna plåtburkar likaså. Lärarna är förtvivlade och föräldrarna rädda. Nu går det vakter från ett vaktbolag runt skolan på olika tider för att bevaka att ingen kommer dit och ställer till med mer elände som kan få katastrofala följder.
Hur barnen är informerade vet jag inte. Kanske vill de vuxna inte oroa i onödan. Jag ska ta reda på den saken. I kväll. Då ska jag hem till flickorna och sitta barnvakt medan deras mamma åker hem till oss. Verkar kanske ologiskt men det är jobbrelaterat för mammans del. Hon vill inte bli stört av något, inte ens av sina barn därför tar hon sin tillflykt till oss som är lugna och beskedliga. Dock är jag inte hemmavid utan sitter hemma hos henne. Kan bero på att jag inte kan hålla tyst under några längre tidsintervaller eller så beror det på att barnens pappa är ute och far han också. Barnen kan rimligtvis inte vara ensamma hemma. Det finns åldersgräns för sådant.

Läste en artikel att i England är mor- och farföräldrar ofta barnvakt. Av 1 550 tillfrågade svarar 80% att de ser efter sina barnbarn regelbundet. Men det har visat sig att det är både på gott och ont. En tredjedel av barnens föräldrar är inte nöjda med de metoder som den äldre generationens barnvakter tillämpar. De var till och med rädda för att barnen skulle bli mer förtjusta i sina mor- och farföräldrar än i sina föräldrar.
Så ruckar de barnvaktande mor- och farföräldrarna på rutinerna. Låter barnbarnen styra och ställa lite som de behagar. Med den påföljd att föräldrarna blir sura.
Vi har lärt oss vilka rutiner som gäller för våra barnbarn. De får till exempel inte äta godis hur som helst.Gäller både stortvillingarna och deras lillebror lika väl som småtvillingarna och deras storasyster. Det har vi löst genom att enkom mata dem med chokladpudding. Det har även hänt att de fått kräftor, räkor, krabba och hummer. Det sista var inte riktigt sant men det har varit uppe på tapeten. Hummern står kvar på önskelistan. Vill de ha hummer ska de få hummer, det är en rimlig begäran.

Inte heller lägger vi oss i barnuppfostran. Vi har tappert och så gott vi kunnat uppfostrat klart våra egna barn och överlämnar den biten i föräldrarnas händer utan vidare inblandning av oss. Det är det som är det behagliga med att ha barnbarn.Tillsammans med dem äta hummer, chokladpudding och bara ha roligt.
Men när jag kommer hem till de tre små flickorna ikväll sover de gott i sina sängar. För så har föräldrarna bestämt. När det är sovdags ska det sovas och inget annat. Då hjälper det inte att mormor blir insläppt genom dörren för att barnvakta. Jag får äta chokladpuddingen i min tragiska ensamhet och hoppas på att ledarhunden är hemma. Då ska han få slicka både på skeden och det sista ur skålen.
Men någon hummer tänker jag inte kosta på hunden. Det måste finnas vissa gränser att hålla sig inom.

Grädde på moset och en rädd hyena

Gårdagen började med havregrynsgröt. När jag öst upp portionen på tallriken, slängt på en klick sylt och skulle ta fram mjölken visade det sig att det ingen mjölk fanns att ta fram.
Ta grädde, sa min rådige make som aldrig i livet skulle få för sig att äta havregrynsgröt.
Stöllen gjorde som token sa och frukostmåltiden blev minst sagt en märklig upplevelse.
Ungefär som jag föreställer mig grädde på moset. Med den skillnad att här rörde det sig om grädde på havregrynsgröten.
Fart på magen blev det och anrättningen mättade ända till kvällen. Vilket var tur eftersom jag under eftermiddagen begav mig ut på två vitt skilda frilansuppdrag och endast hann få i mig en dammsugare och lite mineralvatten. Båda inköpen gjordes hos bagaren i Sonstorp.

Efter mitt första uppdrag vet jag exakt var alla älgtorn befinner sig i skogarna runt Sonstorp. Jag fick även lära mig hur andjakt går till och titta på bajs från vildsvin. Plus ett avtryck från en grisklöv i torkad lera.
Jag begrep inte att jag skulle ut och vandra i skog och mark med jägaren och hade därmed endast iklätt mig mina fotriktiga sandaler.
Kunde jag egentligen ha räknat ut med arschlet. Bokas det dejt med en jägare är det annat än fotriktiga sandaler som gäller. Jag fick stå mitt eget kast och höll god min när jag klev runt i snårskogen.
Några vilda djur förutom de inplanterade gräsänderna samt en vilsen trana fick jag dock inte se.

Nästa uppdrag var ostkaketillverkning i Ljusfallshammar. Egentligen inget nytt för mig som en gång tillsammans med maken haft en besättning mjölkkor. Då var ostkaka vardagsmat för oss. Tillika kalvdans. Denna maträtt som är lika älskad som den är hatad. Av oss älskad och saknad.

Nåväl. Några damer och några herrar bakade ostkaka och dofterna spred sig förförande i köket.Som grande finale blev jag bjuden på anrättningen när den var klar. Ljummen ostkaka med vispad grädde och jordgubbssylt. Lade sig fint över havregrynsgröten och konditorivarorna.

Jag svängde in bilen framför vår stuga då det började mörkna. Maken stod beredd med kaffe och glass. Jag avstod glassen av förståeliga skäl. Det finns även gränser för en som tycks sakna botten på magsäcken.

Natten blev orolig. Jag vaknade ofta och det var varmt under täcket. Nattsömnen blev inte det jag hoppades på då jag gick och lade mig. Även maken sov oroligt. Han väsnades när han med mod och styrka skulle slå ihjäl en hyena med en påk som tillhygge. Ett sådant tilltag sker inte utan ett visst motstånd från den som blir angripen. Jag förmodar dock att maken inte var iklädd fotriktiga sandaler då han var ute på jakt efter en hyena. Ty då han besitter ett mäktigt förstånd var han säkert mer komfortabelt klädd om fötterna.