Höstrusk och en flaska Jägermeister på vift

Nu är våra utemöbler inställda i förrådsbodarna. Sommaren är oåterkalleligen till ända. Snart är det jul. Fem månader till marssolens återkomst och i samband med det går jag in i mitt 62:andra levnadsår.
I Norrköping är kaktusparken i det närmaste bortrensad. Endast några ensamma taggisar återstår. Inga fotograferande turister står och hänger framför avspärrningen för att föreviga Norrköpings signum. Spårvagnarna dundrar förbi Karl Johans glasscafé där dörren är låst för säsongen. Och IFK Norrköping förlorade matchen. Det är dystra tider i höstrusket.

Själv har jag avskärmat mig från sociala medier. Vet inte vem som ätit vad, hur långt mina bekanta förflyttat sig med RunKeeper eller om någon kokat äppelmos. Får göra en djupdykning i flödet och ta igen allt som jag missat.
Min mejlbox är full och messengers meddelande obesvarade. Jag har tagit en välbehövlig paus innan det åter är dags att kliva ut på banan igen. Jag tror att sådana dagar behövs.

På tal om kommunikation har jag idag fått äran att läsa en femton år gammal flaskpost. Skickat i april 2001 av en flicka som önskade upphittaren en riktigt glad påsk. Troligtvis var flickan omkring tio år av handstilen att döma när hon skriv sin hälsning och lät flaskan flyta iväg över Glans vatten. Vår granne fann flaskan, krossade glaset, petade ur meddelandet och invigde mig i fyndet.
Skribentens identitet är höljt i dunkel, men hon torde vara en vuxen kvinna vid det här laget. Kommer hon ens ihåg att hon den där påsken 2001 med blyertspennan skrev ner ett spretigt meddelande med en förhoppning att någon okänd mottagare skulle få en glad påsk?

Hur är det dessutom möjligt att en glasflaska under femton års tid klarat av de väderleksförhållanden som råder vid växlande årstider?  Det är tydligt nog att en  flaska  Jägermeister är lika tåligt idag som år 1935 då grundaren Curt Mast tappade en flaska i golvet utan att den sprack.
Kan vara bra att veta för den som tänker skicka flaskpost. Drick ur en Jägermeister och skriv sedan ditt meddelande om du är i stånd till detta. I annat fall, vänta till nästa dag.

Nu stundar helgen. I morgon ska jag klä mig i min nya klänning som jag har kostat på mig.
Varför? kanske någon undrar. Bara för att vara lite fin i störts allmänhet, svarar jag.
Det känns uppiggande att klä upp sig ibland även om det inte betyder att något extra är i görningen.

Intressanta män som luktar diesel och ett överflöd av parfym

Under gårdagens färd till grannkommunen blev jag sittande i bilkö under cirka tjugo minuter och kom således trettio minuter för sent till avtalad tid. Orsaken var beläggningsarbete och jag kan utan överdrift påstå att bilkön sträckte sig ett par mil bakom mig.
Jag hamnade bakom en långtradare. Den som körde lastbilen med efterhängande släp var Owe. Inte för att jag känner Owe men av den påklistrade dekalen att döma satt Owe vid ratten. Eller i alla fall någon av Owes chaufförer.
Under Owes dekal fanns ytterligare ett budskap till medtrafikanterna. Lite naggad och sliten efter skiftande väglag och temperaturer. Några av bokstäverna var borta men jag kunde ändå tyda texten:
"Intressanta män luktar diesel". Det är i alla fall Owes åsikt med vilken jag delar med honom. Även min make har stundom luktat diesel och jag har funnit honom mycket intressant i alla avseenden. Därav ett långt äktenskap även om det var ganska länge sedan han omgav sig med dieselångor så just den doften torde ha smärre betydelse för ett långt förhållande. Det måste trots allt finnas något mer bakom diesellukt och skitiga arbetsoveraller.
Jag hoppas för Owes skull att människor finner honom intressant utan att han för den skull måste gå omkring och lukta diesel.

Utan tvekan påverkas vi av dofter. Vi fylls av glädje, längtan, sorg och nostalgi när vi möter en doft vi känner igen.
När jag under helgen var ute i skogen och åt köttsoppa tillsammans med Södra skogsägarna stod jag bredvid en man som doftade skogsarbetare. Vinden som för med sig doften av skog, multnande blad, jord, kåda och mossa. Fäst dofterna vid hans arbetskläder och jag sköljdes över av minnen när vi själva ägde skog och maken kom hem och förde med sig doften av skog efter dagas arbete med avverkning.

Jag kan fortfarande minnas hur det doftade när jag stod med nyckel till friheten i min hand. Klickljudet när låset gick upp till dörren och jag steg in i en hall med gulblommiga tapeter. Rengöringsmedel och doften som dröjt sig kvar av någon annan människa som bott där före mig. Just den doften har etsats sig fast, lagrats och sparats i hjärnans luktsinne. Jag kan frammana doften när jag vill.

Doften av våra barn som direkt efter födelseögonblicket lyfts upp och lagts till mitt bröst. När barnen var bebisar och jag luktade dem under fötterna, precis under de små tårna. Den mjuka doften av bebis när jag stack ner huvudet i barnvagnen för att lyfta upp ett nyvaket barn. Dofter som för alltid dröjer sig kvar. I all evighet.

Under gårdagskvällens jobb spred sig andra dofter i salen som bestod av uteslutande kvinnor. Parfym, hårspray och hudkrämer blandade sig med doften av nybryggt kaffe och äppelkaka. Vid mitt bord satt en kvinna som doftade så starkt av parfym att jag kände doften i munnen. Jag klarade inte av det utan ursäktade mig med att jag var tvungen att resa på mig för att kunna ta bra bilder. Hon nickade och log. Undrade om hon kunde få ta min servett för hon hade spillt kaffe på bordet.
Gör du det, svarade jag och undrade i mitt inre om jag funnit det intressant om hon luktat diesel istället för stark parfym. Jag tror nästan det eftersom jag då blivit mycket förvånad. Fått igång en omfattande hjärnverksamhet med funderingar över varför hon gått på en tillställning och luktat diesel.
Om hon kanske hört ihop med Owe på något sätt...

Torskrom på burk och persiljeströdd klimp

Tårta, paket och födelsedag. Stortvillingarna fem år och deras lillebror ett år. En dags mellanrum. Den lille ville ha en egen dag och lät sig inte vänta in sina syskons dag. Jubilarerna och deras kusiner vid ett och samma bord. Jag tjuvlyssnade till deras prat. Barns funderingar om både smått och stort. De fick fritt välja på de båda tårtorna. Samtliga valde den rosa.

Stortvillingarnas födelse blev dramatisk. Många veckor för tidigt och när jag först fick stifta bekantskap med dem kände jag mig vilsen och rädd. Uppkopplade till slangar och maskiner. Små och till synes ömtåliga. Ynkliga bräckliga människokroppar som ännu inte var färdiga för livet. Liggandes tätt intill sin pappas nakna hud. Omslutna av kärlek och varma filtar.
Nu är de fem år men livets skörhet finns ännu kvar omkring dem som en hinna jag vill spräcka. Låta den krackelera och falla till marken med ett sprött klirr.

Deras lillebror var däremot stor och frodig när han kikade fram ur moderns sköte. Barnets far gav mig saxen och lät mig klippa navelsträngen. Om detta ska jag alltid påminna gossen. Vem det var som navlade av mot ett eget och när tiden är mogen ett självständigt liv.

Helgen har gått i barnbarnens tecken. Småtvillingarna och deras storasyster. Stortvillingarna och deras lillebror. En rik gåva att förvalta mycket väl. Inte slita och dra sönder och förskona dem från vuxenvärldens virrvarr där barn stundom anses vara personliga ägodelar.

Jag har även hunnit med att äta köttsoppa tillsammans med Södra skogsägarna. Ute i det vilda. Köttsoppa så välkryddad att jag ideligen fick dra tillbaka snoret i näsan för att undvika att få soppan utspädd.
Jag efterlyste klimpen. En dam som uppnått pensionsåldern med råge bad mig om receptet. Klimp hade hon inte ätit sedan barnsben då hennes egen mor kokade det uråldriga soppbehöret. Kände en stolthet över att besitta kunskap i att koka klimp till någon som befunnit sig i klimpens era.

Vem äter köttsoppa med klimp idag? Eller husmanskost över lag? Det som var modern då är omodernt idag i det kulinariska hypermoderna köket. Leverstuvning med gröna ärtor, mycket lök och gräddig sås samsas med stuvad potatis, isterband, rotmos och fläsklägg på  listan av utgången mat. Och vart tog egentligen torskrom på burk vägen? Den som öppnades med konservöppnare i båda ändar och sedan trycktes ut på skärbrädet för att med perfektion skivas upp och stekas lätt i smör.
Torskrom på burk, en gång det svenska samhällets snabbmat. Nu är det fast food i kartong från någon snabbmatskedja som gäller för stressade medborgare. Spar tid men inte pengar i längden.

I klimp föredrar jag bittermandel istället för persilja. Men det finns inget förbud om att klippa lite persilja över den stelnade klimpen vid servering om någon önskar få till det lite extra trevligt.

En överblommad ros och avgnagda ben

Ett kort men häftigt regnväder drog förbi under gårdagskvällen. Inte mycket för att fylla upp den torra marken och Glan. Det behövs mer än så om det ska ge några tydliga resultat.
I vår trädgård gör rosorna några tappra försök att slå ut sina knoppar. Busken med sina doftande rosor har lyckats pressa fram den absolut sista blomman. I går var den vackert utslagen där den i sin tragiska ensamhet prydde sin kvist. Idag har den fallit ihop och innan kvällen ligger kronbladen på marken.

Jag följde med småtvillingarna, deras storasyster och mamma till stallet under gårdagseftermiddagen. Tog hand om ledarhunden, såg till att han inte åt hästbajs och höll sig i skinnet i största allmänhet.
Barnen ropade upphetsat på mig. De satt nedhukade över något som föreföll spännande.
Det visade sig vara benrester efter vad de upplysningsvis påstod var efter en död hjort. Vad de grundade detta på vet jag inte men det var onekligen ett spännande fynd.

Under en kyrka i Bulgarien har det också hittats benrester. Forskare tror att de härrör sig från Johannes döparen. Tyvärr har huvudet avlägsnats från kroppen och lär visst befinna sig i Damaskus medan högra handen är utspridd lite var stans i världen. Det är inte lätt att vara forskare. Då är den enklare med benrester i Vånga som tros komma från en hjort.

Som barn var jag ofta med min pappa på hans jobb som virkesmätare. Långa dagar i skogen där jag gjorde egna strövtåg. Med förkärlek för gamla benrester plockade jag fickorna fulla med det jag hittade. Hemkommen placerade jag de vita av djur avgnagda benen i lådor och askar.
För att låta mina klasskamrater och vår lärarinna ta del av fynden tog jag stundom med benen till skolan för att visa upp dem. Lärarinnans intresse för fynden var dock svalt. För att inte säga mycket svalt. Benresterna hamnade omgående i soppåsen och jag ombads genast att omsorgsfullt tvätta händerna.
Tankarna fördes till min barndoms benletande när jag såg flickornas ivrigt diskutera benen som låg halvt dolt under vissna grästuvor. De bad mig att fotografera fynden för att senare visa morfar.

Min lärarinna var enligt idag mitt tycke mycket opedagogisk. Varför invigde hon inte oss barn i skelettdelarnas ursprung? Plockade fram de stora hårda skolplanscherna ur materialförrådet och lät oss studera djurens anatomi. Låta oss lägga undan pennor och läseböcker för en stund och göra ett litet spännande projekt kring benhögarna.
Istället lät hon mig framstå som äcklig och en ytterst besvärande liten elev. Antagligen var det hennes eget äckel över avgnagda ben som låg till grund för hennes agerande eller så ingick det helt enkelt inte i läroplanen.

Nu står maken och jag i beredskap att åka till Söderköping. Den pittoreska småstaden som hade sin storhetstid under 1200-talet. Med all säkerhet finns det gamla ben under gågatorna där flanörerna i sakta mak strosar fram.
Vi ska uppleva gamla minnen och fika på Jannes hembageri. Det kommer att bli ett äventyr i sig så här en helt vanlig lördag i september.

Glädjen i nutiden och rädslan för framtiden

Fredag. Denna veckas dagar är uppslukade och i det uppskruvade tempot kan jag inte riktigt redogöra vad jag egentligen gjort. Dagarna flyter samman på ett obehagligt vis. Nu vill jag endast klamra mig fast vid tiden, rädd att förlora greppet och ramla ner med en duns. Det var många år sedan jag kände av symptomen. Men jag vet att det finns där, ligger latent djupt inom mig och kan när tiden inte räcker till blossa upp. Det är då jag måste lägga i bromsen, hejda tiden och låta lugnet sprida sig som varm mjölk med honung.
Vilket låter fruktansvärt äckligt. Varm mjölk med honung. Jag tycker varken om mjölk eller honung så det var rent ut sagt ett mycket dåligt exempel. Lugnet och värmen som sprider sig efter en rejäl whisky kanske någon tycker är en bättre liknelse. Faktum är att jag inte heller dricker whisky så jag låter liknelsen rinna ner i de strupar som finner en njutning av både det ena och det andra.

Någon som borde ha varm mjölk med honung eller ett rejält glas med whisky är den överläkare som mamma och jag träffade under gårdagen. Nerverna dallrade utanpå den vita rocken som flaxade runt hans smala kropp då vi småsprang efter honom mot undersökningsrummet.
Underbemanning, Kvällsmottagning och kalla fuktiga händer.
Han levererade de goda nyheterna först. Sedan de dåliga. Vi tappade fattningen. Alla frågor var som bortblåsta, uppslukade i ett tomt hål och kunde inte fångas upp på nytt. Tio minuter senare satt vi i bilen. På hemväg. Såg den mötande trafiken på motorvägen. Milslånga köer på grund av beläggningsarbeten.
Vilken tur att vi är på rätt sida av motorvägen, sa vi till varandra mamma och jag.

Ilskan började ta form. Först i magen och sedan upp till skallen. Som ett våtvärmande unket omslag av fetvadd. Ilska blandats med rädsla. Det som jag tidigare slagit bort samtidigt som jag vänt bladen från de svarta rubrikerna. Bläddrar fram nya sidor där innehållet möter mig med skönhet och hälsa, Viktminskning illustrerade med bilder föreställande före och efter. Motion påvisar sundhet.
Gamla, sjuka och en sviktande sjukvård där stressade läkare med utanpåliggande nerver och en önskan om att få komma hem för att dricka varm mjölk med honung eller ett glas med whisky syns tydligt. De rubrikerna vill jag inte se för de skrämmer mig.

Jag är rädd för den dagen då jag inte själv kan förvalta mitt liv så som jag gör idag. Att behöva förlita mig på andras omsorg. Att någon ser till att jag är ren, mätt, mentalt stimulerad och kan få komma till ro med en hel natts sömn. Slippa ligga och stirra ut i mörkrets många timmar och om huvudet hänger med minnas de dagar då jag var rask och kunde ta vara på mig själv.

Jag är rädd att någon stressad läkare ska ge mig först de goda nyheterna sedan de dåliga.

Ser fram mot helgen. Egentiden i morgon med småtvillingarna och deras storasyster. Mormor och morfar levererar omsorg medan deras föräldrar kastar sig vilt och ohämmat ut i Kulturnattens många utbud.
Söndagen då stortvillingarna och deras lillebror ska firas. De fyller år med en dags mellanrum. Farmor och farfar är med och levererar glädje och kärlek över att de finns till.

Jag finner glädje i nutiden men känner rädsla inför framtiden.