Snålvatten och syföreningstanter

Efter en natts orolig sömn kändes det som om jag befann mig i ett töcken när morgonljuset letade sig in mellan glipan vid rullgardinen och fönsterfodret.
Vilket är mycket ovanligt ty min nattsömn är god och välgörande. Men så händer det ibland, när kroppens aktivitet är långt ner på skalan, blodet sprängfyllt med melatonin och blodtrycket som lägst att jag i vargtimmen slår upp ögonlocken och blir liggande för att stirra rakt ut i mörkret.

Min ljudbok tog slut, tankarna snurrade och det kändes i halsen som om jag skulle bli förkyld. Dessutom tvingade min värkande rygg mig upp för att svälja ner en Panodil.
Makens lugna trygga andetag bredvid mig. Jag frestades att väcka honom, be om att få bli kramad men lät bli.
Inte ens mitt trick hjälpte mig att hitta tillbaka till sömnen.
Tio förnamn med början på A.
Anton, Alfred, Axel, Alfon, Andreas....
Bertil, Bert, Bo, Birger...
Christer, Carl, Curt...

Douglas, Dan, Dag...
Edit, Elsa, Ester...
Där brukar det för det mesta ta stopp. Vid bokstaven E. Hjärnan orkar inte med att leta upp fler namn utan beslutar sig för att stänga ner.

Jag kände en oro. För våra barn och barnbarn. Kanske berodde det på att när småtvillingarna, deras storasyster och mamma åkte med mig hem på kvällskvisten efter att ha varit på kyrkans syföreningsauktion hade vi ett samtal om fosterhem. Det var mest dottern och jag som talade om fosterhemsplacerade barn med anledning av att jag för några dagar sedan träffade en man som haft trettio barn placerade hemma hos sig och sin fru.
Storasystern i den trefaldiga barnaskaran lyssnade uppmärksamt. Frågade varför det finns barn som inte bor hemma hos sina föräldrar.
Det är svårt att förklara, svarade min dotter sitt barn. Men det kan bero på olika orsaker. Mammor och pappor kan ibland inte ta hand om sina barn. De kanske är sjuka eller bara har den oförmågan. De har ett rörigt liv och då är det bättre för barnen att bo i en familj där allt är tryggt och lugnt. Till den dag då det förhoppningsvis ordnat upp sig och barnen kan få flytta hem igen.
Flickan nickade och jag funderade över om vi var obetänksamma att vi tog upp ämnet när barnen var med.

En hel timma satt vi i församlingshemmet och glodde på faten med bullar och kakor. Vuxenprat och välkomsthälsningar innan det blev dags för att hugga in på fikat. Snålvattnet hade blött ner framsidan på våra blusar.
Småtvillingarna klängde lite otåligt på sina stolar medan deras storasyster satt i mitt knä. Hon ritade en häst, hovkratsar, dynggrepar och halmstrån på ett papper med en lånad kulspetspenna vi hittat i min ryggsäck.
Längst ner, med spretiga versaler skrev hon MORMOR ♥ MORFAR

Jag tänkte på pappret när jag låg och tittade ut i mörkret. Pappret jag omsorgsfullt vikt ihop och lagt i ryggsäcken. Glädjen över att vara mormor/farmor tillsammans med morfar/farfar. Sen bad en bön för alla barn. För de som har det svårt och för de som har det bra. Att det ska finnas föräldrar, mor- och farföräldrar men också fosterföräldrar som lyfter och bär då det behövs i livets alla skeden.
Min nattliga oro är obefogad. Barnen har det bra. Men livet kan vara nyckfullt. Om en timma, ett dygn eller en vecka kan det se helt annorlunda ut. Nu ska vi äta av äppelkakan jag ropade in på auktionen. Mitt ekonomiska bidrag till de som har det svårt.

Länge leve syföreningstanterna!

Farliga skuggor och lösspringande zoombies

Besökte grannkommunen i morse. Gofika med en kommunalpolitiker, som alltid när hon och jag möts. Block, penna, kamera och inspelningsapparat bredvid var sin kopp kaffe och uppdukade söta bakverk på vit assiett. Vi är båda förtjusta i den som förgyller smaker och avbrott i vardagen. Mest är det hon som uppskattar ett avbrott från skrivbordet misstänker jag. Själv kan jag göra avbrotten när helst det behagar. Jag är min egen chef och förvaltar chefskapet därefter.

När kaffekopparna var urdruckna, samtalet över och disken prydligt uppställd på den anvisade platsen for jag till Vibjörnparken. Promenerade i sakta mak. Det krasade under skosulorna av nedfallna ekollon och prasslade om bruna löv som liggandes på marken väntar på förmultning. Några hundägare manade huttrande på sina skyddslingar att utföra behoven. Att ha hund är trevligt men det är trevligare att vistas inomhus i värmen än att rasta jycken. Det är i alla fall min personliga åsikt.

En tom och kvarglömd konservburk vittnade om att sommarens picknick i parken är förbi. De vackra höstfärgerna till trots, jag saknar sommaren och värmen. Mycket stor är saknaden. Nu får jag enkom bläddra bland mina bilder och tänka på de bakomvarande dagarna när jag barbent inbillade mig att sommaren var lång.

I Vibjörnsparken gräver grävskoporna ner elkablar. Parken ska upplysas för att skapa trygghet åt mörkervandrande flanörer. Ett medborgarförslag som toppat önskelistan som lämnats in till kommunen. Fullt förståeligt. Vem vill promenera i mörker där skuggor kan visa sig vara faror för den ensamma allmänheten?
Speciellt nu när vårt land invaderats av clowner. Så även i Östergötland. I Skänninge har en clown skrämt så när vettet ur befolkningen. Polisen lägger ner resurser på att infånga den som döljer sig bakom den röda näsan och stort målade munnen. I Linköping har en nattpatrullerande polis fångat och
förhört en yngling som spökat ut sig i den för clownens typiska utstyrsel. Som efter en rejäl uppsträckning släpptes utan misstanke om att något brott begåtts. Men, det bör understrykas, att klä ut sig till clown och vistas ute bland allmänheten kan klassas som ofredande och ge upp till ett års fängelse. Förutsett att den clownen möter blir rädd och känner en stor otrygghet. Vilket många tycks göra. Det finns en fobi för clowner.

Ryktet säger att också vår lilla by gästats av clowner. Ännu har jag inte sett till någon men det är väl en tidsfråga. Om jag kommer att bli rädd är för tidigt att säga, föst måste jag bli konfronterad med den eventuella faran.

I somras åkte maken och jag till Stråssa gruva med förhoppningar om att bli förevisade den nedlagda gruvdriften. Väl på plats visade det sig att hela området var en fäste för zoombies. Den byxlöse äventyraren Lasse-Maja stod som en ynklig staty intill varningsskylten som ville göra besökaren uppmärksammad på lösspringande levande döda. Vi lämnade platsen med huvudskakningar.
Tiden är ur led, sa vi sorgsna till varandra.

Livets karusell och bleka fotografier utan minnen

När en person har förmågan att sätta rotation på livet blir det till att rycka in med en hjälpande hand. Så tedde sig gårdagen, inplanerade planer fick flyttas runt och plötsligt stod jag med stortvillingarnas lillebror vid handen. Han fick helt enkelt följa med mig ut på jobb men som en säkerhetsåtgärd tillkallade jag min mamma som följde gossens framfart medan jag intervjuade och fotade mina objekt.

En liten hund låg under ett av skrivborden och den fick dela smörgås med mitt krypande barnbarn. Båda kände sig nöjda med arrangemanget och vid hemkomsten däckade gossebarnet av utmattning i vår säng. Under en timmas tid hann jag pusta ut samt koka potatis innan barnet vaknade av att hungern rev i hans buk.

Det kändes nästan som förr i tiden, när våra barn var små och följde med ut i arbetslivet. Småtvillingarnas och deras storasysters mamma är född under sommaren. Otaliga är de timmar då hon satt fastspänd i en sele frampå mitt bröst medan jag körde traktor. När hon vaknade och hungerskrek halade jag fram ett bröst och hon åt i utan att jag för den skull behövde dra av på farten, somnade sedan om innan det blev dags för blöjbyte i en dikesren.
När sonen var bebis stuvade jag ner honom i barnvagnsinsatsen, lyfte upp honom och hans storasyster i hytten till grusbilen och körde iväg för att lasta och lossa grus.
Yngsta dottern tillbringade mycket av sin tid i ladugårdsbarnvagnen. Den som inte gick att använda bland allmänheten. Skulle vi ut bland folk fick finvagnen tas fram för att inte vi skulle dra uppmärksamheten till oss på grund av en ladugårdsstinkande barnvagn.

Det känns nästan som om det var enklare förr, vad jag minns bekymrade vi oss sällan över att vi inte hade någon barnvakt. Om det behövdes fanns farmor och farfar på nära nog en armlängds avstånd. Speciellt under hösten då det var svårt att ha med barnen under höstbruket. Inte heller minns jag att vi var trötta, slut och förbi under småbarnstiden. Men naturligtvis var vi det. Precis lika trötta som jag stundom ser hur trötta våra barnbarns föräldrar är.

Jag funderar ofta över om våra barnbarn kommer att som vuxna minnas den tid de spenderat med oss under sina barnaår. Om de med glädje kommer att se tillbaka på den tiden. Det är i alla fall det jag hoppas på. Att farfar/morfar och jag är med och bidrar med goda minnen av den äldre generationen.

Det är vad jag själv har. Goda minnen från min mormor och min farfar. Två personer som funnits med och betytt väldigt mycket för mig. Min morfar dog två år innan jag föddes och min farmor när jag var fem år. Av farmor finns endast några svaga minnesfragment. En stor och mycket snäll kvinna med ett varmt och gott hjärta.

Min önskan är att maken och jag får vara med under så pass lång tid att barnbarnen kommer att ha minnen av oss. Inte endast bli några bleka fotografier som saknar någon större innebörd.

Blått är flott och gult är fult

För en tid sedan promenerade jag förbi en liten sjö. Vatten så mörkt att jag inte kunde urskilja sjöbotten. Bredvid den lilla sjön växte lövträd. De kala grenarna sträckte sig upp mot hösthimlen efter att löven singlat ner och lagt sig likt konfetti i olika färger på stora delar av den spegelblanka vattenytan. Färgerna gav mig en slags energi. En pirrande glädje i maggropen som växte sig stark och spred sig runt i kroppen.

Chromoterapi, ett annat ord för färgterapi, är en metod att hjälpa människor som lider av psykisk eller fysisk ohälsa. Jag har tidigare aldrig reflekterat så mycket över att människan påverkas av färger men när jag blickade ut över det färgbeströdda vattnet kände jag verkligen att det berörde mitt innersta på ett mycket positivt sätt. Så färgterapi är nog ett bra alternativ till mediciner för den som lider av ohälsa.
Möjligtvis blev färgerna i kombination med den omkringliggande naturen en harmoniförstärkare. Vad jag kommer ihåg har jag aldrig tidigare påverkats så starkt av färger även om jag gillar de flesta färger som förekommer i färgskalan. Mest blått, det är min favorit.
Kanske beror det på att just blå färg har en lugnande inverkan och passar mig väl som den impulsiva person jag är. Det bästa vore kanske att jag ständigt ekiperade mig i blått för att hålla nere mina impulshandlingar på en lagom nivå. Men det vore nog trist, när jag tänker efter. Att ständigt gå omkring i lugnet. Rött aktiverar produktivitet men också stress. Så det är inte det ultimata för min del.
Gult är nog mer passande för gul färg ger livsglada personer lyster och tyder på en nyfikenhet att utforska omgivningen med öppna ögon medan den som klär sig i vitt vill synas men inte delta i samtal med andra människor.

Jag pratar gärna med människor, oavsett om jag känner dem eller inte. Därför är det ganska förvånande att jag ofta klär mig i vitt. Må hända skulle jag vara i behov av en färganalys för att utröna vad jag egentligen passar bäst i.
Eller så fortsätter jag i samma spår som jag alltid gjort. Klär mig i de färgnyanser som gör mig glad och nöjd till kropp och själ utan att låta någon expert vara med och tycka. Strunta i det psykologiska perspektivet i detta mångfacetterade område som omfattar färgskalans upplevelse.

Nu ska jag ikläda mig mitt blå förkläde och förbereda lunchen. Det blir kalops idag. Med rödbetor. Brunt och rött på den vita tallriken. Med inslag av orange från morötterna. Orange står för livfullhet, fart och fläkt men även för glamour, vänskap och generositet.
Jag är viss och säker om att det blir en mycket smakfull måltid för både öga och smaklökar.

Psaltaren och en liten burk med ingefära

Tacksägelsedagen. Psaltaren kapitel 65. Vers 9-14. Som slutar med "Allt är jubel och sång".
Om så vore, tänker jag mitt i min egen tacksamhet över det liv jag förärats med. Eller tacksamhet över det jag förskonats från, borde jag utbrista mitt i lovsången.

Jag, liksom alla andra, vandrar stundom i jämmerdalen i tron om att aldrig komma därifrån. Men så klarnar det upp och livet tuffar på utan att vi för den skull känner någon större tacksamhet. Det är när vi stöter på orättvisor, lögn, svek, sjukdom, förtal, bilder och filmer tagna direkt från verkliga livet och som smärtsamt berör men som vi personligen inte är inblandade i som vi känner tacksamhet över att inte själva vara drabbade. Det är då vi säger att vi är tacksamma.
Men som sagt, jag känner en tacksamhet över livet även om jag kanske inte tackar så ofta som jag borde

För en stund sedan ringde svärsonen med en undran över vad maken och jag gör den 18 februari 2017. Mig veterligen har vi inget inplanerat, inte heller håller vi med oss så långt framskridna planer. Därför kunde jag lugnt säga att vi kan vara barnvakt åt småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna åker till Stockholm för att roa sig.
Jag hörde tacksamheten i svärsonens röst när jag avgav mitt löfte.

Februari månad. Det är då som solen efter vinterdvalan börjar visa sig. Kall och klar luft samt oftast ett snöklätt landskap. När hoppet om en vår börjar spira ikapp med de skarpa solstrålarna som ger dagsmeja.
Det är en ynnest att få känna tacksamhet över att vintern härdats ut, då när våren är på gång och jag förhoppningsvis fortfarande hänger med.

Under förmiddagen var maken till Linköping och köpte oss en gräsklippare med uppsamlare. Han förbereder nästa års gräsklippning. Att känna optimism inför framtiden är verkligen något att vara tacksam över.
Medan maken var borta passade jag på att baka en kaka. Det skulle vara ingefära i smeten. Jag letade bland kryddburkarna. Gav nästan upp då jag inte fann någon ingefära, men längst in i lådan fanns en burk med den rätta etiketten.
Tack och lov! utbrast jag i tacksamhet över att inte behöva ge mig iväg till vår lokala matvarubutik.

Kakan blev superb. Jag kokade kaffe och dukade fram på köksbordet, tände ljus och serverade oss förmiddagsfika. Tacksam över att vi är två och att ingen kollision uppstått när maken var ute i söndagstrafiken. Mitt ständiga dilemma. Rädslan över att något ska hända min familj då de är ute på vägarna. Jag vill alltid att de ska höra av sig när de nått sina mål samt när de åter är hemkomna. Annars river oron som en klo i mitt inre. Varje gång känner jag tacksamhet över att färden avlöpt utan missöden.

I tacksamhet sjunger jag med min usla sångröst: Allt är jubel och sång! Trots att världen står i brand och Trump är komplett galen.