Öde gator och en ensam räv

När jag i morse klev upp ur sängvärmen visade uret på 05.15. Mörkret var kompakt men himlen stjärnklar. Jag stod en stund ute på trappan och andades in den kyliga morgonluften innan jag gav mig i kast med att skrapa is från bilrutan.
Vinterdäcken är redan monterade på min bil och snökäpparna längst vår väg sitter där de ska. Nu kan snön få komma när den vill. Även om jag personligen föredrar barmark, åtminstone ett tag till.

En av småtvillingflickorna med sin mamma behövde skjuts in till Norrköping och den väntande bussen som skulle föra dem ner till Jönköping.
En liten rosa resväska på hjul var färdigpackad och stod i hallen när jag kom. Höga förväntningar och lite resfeber, det hade hon, lillflickan. Ensam på resa med sin mamma. Rena rama lyxen.
Ledarhunden stannade också hemma med resten av familjen. Barnet är till viss del mamman behjälplig. Barn med funktionshindrade föräldrar lär sig snabbt. Många gånger förundras jag men även beundrar deras förmågor i det självklara att göra vissa saker som mamma inte ser.

Småprat under färden in till staden. Jag vinkade när resenärerna satt på sina bussäten och for sedan hemåt genom ett totalt öde Norrköping. Mörka gator, inga lysen varken från bilar eller fönster.
På Skärblackavägen skuttade en ensam räv. Såg ängsligt på min framrusande bil och försvann med ett språng ner i diket. Samma diken som skolbussen körde ner i häromdagen vilket skapade skrämmande rubriker i dagspressen. Bussen var dock förutom föraren tom och inga personskador uppstod.
Det kändes skönt att krypa tillbaka ner i sängen. Dra upp täcket till hakan och somna bredvid maken som vars lugna lite tunga andetag vittnade om att han inte vaknat av min ankomst.
När jag åter slog upp ögonen var frukosten framdukad. Perfekt kokta ägg, skinka, ost, bröd, varmt och ypperligt gott te samt fladdrande lågor från stearinljusen.

Den utlovade solen vet jag inte vart den tagit vägen. Höststormen viner och gula löv virvlar runt och lägger sig som drivor intill husväggen.
Vad passar väl bättre än att bjuda på höstfika en kulen dag som denna. I köket doftar det nybakad cheesecake och delar av vår familj är snart på ingång.
I Folkets hus pågår julmarknaden för fullt. Hantverk och bakat bröd. Beslutet är taget. Jag stannar hemma. Här trivs jag bäst. Hemmakär var ordet.
Det går vita gäss på Glan. Jag fryser och huttrar. Det fick räcka med stadsresan för idag. Vill inte ut i blåsvädret.

I natt ställer vi om våra klockor. Drar visarna tillbaka en timma. Mörkret blir ännu mörkare. Två månader kvar till nyår. Sedan vänder det. Sakta men säkert. Nya väggalmanackor hänger redan bakom de som fortfarande är i bruk.

Nu är det snart dag att duka kaffebordet. Höstmys och umgänge med några av de som betyder mest för mig i mitt liv.

Salta läckerheter och ätbara sugrör

Är det mån tro nu som höststormarna håller på att dra ihop sig? Tack och lov att vi inte längre är några skogsägare som måste ta hand om stormfällda granar och furor.
Men det är i vilket fall som helst solsken och det livar alltid upp.

Hösten är annars en tid då det sker extraordinära händelser. Behovet att pigga upp sig kommer med mörkret. Själv var jag på lakritsprovning under gårdagskvällen. Lakrits är en av mina favoriter då det gäller godis.
Som barn älskade jag den lakritsspetsade hostmedicinen. Det hände att jag tog en slurk direkt ur flaskan även om jag inte drabbats av någon besvärande hosta. Det var endast den goda smaken jag ville åt.
För övrig var det choklad och lakrits stod på menyn över godis när jag var liten och det vankades lördagsgodis. Mina föräldrar var mycket restriktiva då det gällde sötsaker vilket medförde att det aldrig handlade om någon överkonsumtion för min del.
Lakrits och choklad ansågs som minst skadligt för tänderna. Då visste inte mamma och pappa det jag vet idag efter gårdagens lektion om lakrits. Att de svarta sötsakerna är 50 gånger sötare än vitt socker.

Det jag också fick lära mig var att på Island dricker barnen läskedrycker genom lakritsrör. När flaskan är tömd snaskar de i sig sugröret och det är till viss del bra för miljön. Inga platssugrör som hamnar där de inte ska hamna och petflaskorna blir förhoppningsvis pantade.

Med mig hem hade jag en kasse fylld av lakrits som var läckert inbäddad i choklad. Det fanns mig veterligen inte då jag var barn. Att jag skulle tugga ihop det till en läcker massa hade jag inte kommit på. Synd, för hade jag gjort det hade jag säkert tjänat storkovan i unga år om jag förmedlat smaksensationen vidare till någon godisfabrikör.

Det gäller att vara först med det nya. Nu blev det istället de isländska barnen som kläckte idén om att blanda salt lakrits med choklad även om jag misstänker att de inte fick någon del av den ekonomiskt lönsamma blandningen.

Av innehållet ur gårdagens kasse återstår enkom några hopskrynklade omslagspapper som nu ligger i facket för brännbart material. Maken var mig föga förvånande behjälplig med att tömma kassen. I vårt hushåll möglar inga godsaker.

Nu ska jag bege mig till Norrköping för att träffa en politiker och förhöra mig om varför det inte blir någon uppgörelse runt lärarlönerna. Det gäller att ligga i med både det ena och det andra. Det går inte an att dra benen efter sig och äta salt lakrits i det oändliga.

Husmodern och Husfadern

Mama is back in town. Eller i alla fall tillbaka i de sociala medierna. Maken och jag har ägnat oss husvård. Tapetsering, målning och nytt innertak. Sånt tär på krafterna. Allt annat blir liggande på sparlåga. Sociala medier bland annat.
Vi har talat under lång tid att vårt hus är i behov av en gnutta fräschör. Nu kom vi då äntligen till skott. När startskottet går bidar vi inte vår tid. Allt sker på en och samma gång. Men dess för innan inhandlades tapeter. Något som är mycket svårt. Det gäller att välja rätt för när tapeterna är väl på plats finns det inte något utrymme för ånger.

Vi enades till sist om val av tapeter. Kanske en annan kund var den bidragande orsaken. Hon skulle också välja tapeter tillsammans med sin make. Hon ivrig och pådrivande. Han mer återhållsam. Då blandade hon sig plötsligt i våra tapetrullar. Gav smakråd och ansåg att män inte är vågade då det gäller tapetval.
Min man vågar det jag vågar och vi for hem med rätt antal rullar under armen.

Som om det inte vore nog med att vi piggat upp vårt sovrum, jag har även slagit på stort och införskaffat en helt ljuvlig vattenkokare. I kinesiskt porslin. Inköpt hos Husmodern och Husfadern i Linköping. När jag öppnade kartongen och plockade upp vattenkokaren gick det en ilning av glädje genom hela kroppen. I ren extas mejlade jag företaget bara för att berätta att jag är så nöjd med mitt köp.
Husfadern svarade och lät meddela att han var lika glad som jag eftersom han och hans Husmoder har just denna vattenkokare i sortimentet.
Kan tro det!

Från att vårt hem sedan i söndags varit i kaos är nu ordningen återställd. Jag har själv till viss del varit hantverkare och nyttjat en skruvmejsel. Monterat upp rullgardinerna och satt eldosor på plats. Trots att jag inte innehar någon elektrisk utbildning utan är helt och hållet självlärd.
Rullgardinerna blev dock ett stort problem eftersom jag inte kunde begripa hur de skulle monteras. Missmodigt konstaterade jag i min tragiska ensamhet (maken var ute på trädbeskärning med sonen ett par timmar under dagen) att jag måste vara helt kort om huvudet eftersom jag inte klarade av en sådan enkel sak som att montera upp några rullgardiner.
En timma senare satt rullgardinerna på plats och jag kände mig mycket nöjd med min bedrift.

Fyra dagars ihärdigt renoverande är till ända och vi ska korka upp en flaska bubbel för att fira. När dagen övergår till kväll och det är dags att gå till sängs för att sova ska vi sitta bredvid varandra under täcket och skåla för att vi har ett nyrenoverat sovrum. Tror nästan att vi tar fram de fina glasen ur skåpet. Bara för att vi är värda det.
Och i  morgon bitti kokar vi mitt tevatten i den fina vattenkokaren av kinesiskt porslin.

Paté de campagne och clafoutis aux cerises

Regnet skvalar i strida strömmar. Det regn vi väntade på under sommaren för att alla grundvattendepåer skulle få välbehövlig påfyllning. Men nu kan det lika gärna hålla på så inte uttorkningen tar en ände med förskräckelse framledes.

Jag är fortfarande uppfylld, eller kanske jag ska säga välfylld, rent ut av sprängfylld, efter gårdagens kulinariska upplevelse som gick i fransk anda.
Femton olika sorters på svenskt vis fransktillverkade maträtter som toppades med femton olika franska söta och välsmakande bakverk.
Betterave chevré & miel aux truffes, mousse de foie de volaille er sa compote de poire, salade de confit de canard, macarons, meringue au chocolat, bavaroise aux fruit de la passion.... Direkt avskrivet från menyn, så skyll inte på mig i den händelsen att anrättningarna är felbenämda. Det är köksmästaren som ligger bakom...

Jag smakade på allt. Femton maträtter och femton söta franska bakverk. Det senare, en smakexplosion och ett eldorado med välfyllda fat elegant uppdukat för en sötsaksälskare som jag.
Det sägs att magen blir fortare mättare än ögonen. Något som inte stämmer överens med mig. Det gäller bara att ta små bitar av allt. Vilket jag påtalade för maken när han bekymrat såg på mig och min tallrik. Små bitar, kära du, ta endast små bitar av allt så klarar du samtliga rätter.
Musslor kokta i vin och grädde. Därtill en citronmarängpaj. Paté varvas med chokladmousstårta. Ost med fikonmarmelad, bayonneskinka delas med körsbärsclafoutis.

Vid hemkomsten efter det franska kalaset och mätta i övermått tumlade vi ner i våra sängar. Sov en stund och reste sedan till grannkommunen som bjöd på underhållning av den yngre generationen Åkerström och Vreeswijk.
"Du och jag, farsan". Jag har tidigare läst boken. CajsaStinas berättelse om sin uppväxt med den kände och folkkäre trubaduren som var hennes alkoholiserade pappa. Vreeswijks son har upplevt det samma.
Nu står de tillsammans på scenen så som en gång deras fäder gjorde. Visor varvas med anekdoter där skrattet fastnar på halva vägen. Jag kände att den franskinspirerade maten gav mig sura uppstötningar.

Jag är så innerligt tacksam över att våra barn aldrig, aldrig någonsin sett sin pappa alkoholpåverkad. Inte mamma heller vad det anbelangar. Bortsett från den gång då maken och jag för snart tjugo år sedan var bjudna på julbord och det blev lite för mycket i glasen. Jag kan inte påstå att jag var direkt berusad, mer yr i huvudet och fick kliva ur bilen etthundra meter från vårt hem och kräkas i en snödriva medan maken och barnen fortsatte hemåt och lät mig gå resten av biten för att tillföra huvudet frisk luft. När jag hulkande vomerade upp all den dyra julmaten kände jag enbart en tacksamhet över att det inte var vi som betalat notan. Då hade det varit bortkastade pengar.

Idag serveras det en spartansk måltid av de rester som vi kan skrapa ihop ur vårt kylskåp. Det blir inget franskt varken som huvudrätt eller efterrätt. Bara ett hopkok av det som återstår efter svensk husmanskost. Festar vi varje dag blir det inget festligt när det åter blir dags för fest.

Tapas och en syndares reflektion i gipsvaggan

När jag hämtade posten låg där en katalog från ett postorderföretag. Dags att köpa nya julgardiner, löd rubriken på framsidan. Jag slängde den färgglada katalogen i vår förnämliga fyrfacksoptunna, i behållaren ämnat för tidningar.
Fortfarande hänger de granna löven kvar på sina grenar och jag vill inte tänka så långt fram som till julpyntet. Även om jag finner julpyntandet som mycket förnöjsamt och pyssligt.
Sonen ringde häromdagen. Han och sambon är bjudna på julbord och de undrade om jag kunde tänka mig att vara barnvakt. Kalasandet skulle ske den 27 oktober påstod han, vilket jag ifrågasatte.
Du menar väl november?
27 o k t o b e r. Han bokstaverade vad det stod på inbjudningskortet och jag var tvungen att vika mig inför det faktum att nu har det börjat griljeras skinkor, stekas köttbullar och läggas in sill.

Jag ser fram mot den här helgen. Många trevligheter står på programmet som dock inte har några inslag av julfestligheter. Vi ska unna och götta oss på bästa tänkbara sätt. Faktiskt med början redan i kväll. En korg ska packas med läckerheter och en flaska vin. Sedan förflyttar vi oss ut till vårt extrahus beläget på baksidan om vårt ordinarie hus. Där ska vi tända en brasa i öppna spisen, duka upp ur den medhavda korgen och bara njuta av att ha den ynnesten att få njuta. Dessutom på lagom avstånd till vårt hem.

Det enda som för tillfället irriterar mig är att vi idag blivit av med vår förnämliga stege. I en obevakad stund snodde någon den på ortens återvinningsstation efter att maken varit där och stjälpt av ett lass med ris och lagt stegen bredvid kärran. Sällan har sådan fräckhet skådats. Tur i oturen att de inte tog kärran också. Den tillhör faktiskt mig även om jag inte vetat om att jag är en släpkärreägare. Det uppdagades då jag fick ett brev från Transportstyrelsen som meddelade mig att jag nu minsann hade fått körförbud på kärran på grund av att jag inte besiktat den. När förvirringen lagt sig fick jag mig förklarat att kärran av någon märklig anledning står på mig. Den som en gång i tiden köpt en kärra och skrivit den på mig fick också åka och besiktiga den så den åter blev körbar på våra vägar. Så om någon, vilket händer då och då, vill låna släpet är det jag som skall tillfrågas i första hand.

Nu blir det till att införskaffa en ny stege för en stege kan vi inte vara utan. Inte för att jag personligen nyttjar den speciellt ofta men maken, sonen och stundom svärsonen klättrar på stekpinnarna för att nå de höga höjderna. Själv lider jag av svindel och undviker stegar så långt det är möjligt.

Vi är steglösa men inte tröstlösa. Det enda vi kan hoppas på är att den nya ägaren till vår förnämliga dubbelstege i metall inte ramlar ner från översta stegpinnen och bryter armar och ben. Ty det kan vara riskabelt att använda sig av stulet gods. Tänk på det alla ni som eventuellt får för sig att stjäla en stege. Det kan sluta i gipsvagga om det vill sig riktigt illa!