Kaninjägare och två bitar smörgåstårta

Så var det då åter dags att efter sommaruppehållet öppna upp bokskåpet och i höstmörkret grotta ner mig mellan böckernas hårda pärmar. Bokcirkeln med start ikväll kommer att bjuda oss damer på skön läsning, det gäller bara att komma på vad som passar oss bäst bland det digra utbudet.

Tre böcker finns på förslag och som jag tänker ta med mig för en ingående presentation.
Första boken är belagd med humorvarning. Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp har paralleller med Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann.
Fakirens dråpliga äventyr lockar till skratt men mellan skratten finns ett allvar vilket är högaktuellt i dessa dagar då människor är på flykt, utanförskap och oliktänkande.
Den andra, Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner. Boken är skriven av en bloggkollega till mig och jag har följt hennes mödosamma vandring från skrift till inlämnande av granskning och slutligen det helt färdiga och tryckta resultatet. En hoppfull berättelse fylld av frågeställningar om livet och hur det bör levas.
Och så till sist en nagelbitare. Kaninjägaren av Lars Kepler. Som har utsetts till årets spänningscocktail.
Nu spörs det vad de övriga damerna anser om mina förslag. Kanske tar vi en i högen, eller kanske alla tre eller så blir det nya bud att fundera över. När valet väl är gjort blir det var och ens uppgift att ge sig i kast med litteraturen.

Herrarna tillhörande de bokläsande damerna ska träffas hemma hos oss. Smörgåstårta står på menyn, egenhändigt hopmonterad av mig själv. Maken har fått stränga förhållningsorder. Spara två bitar så vi har till frukost i morgon. Smörgåstårta smakar alltid bäst till frukost. Dock höll det på att sluta i katastrof. När tårtan var klar och skulle bäras ut till en svalare plats än köket höll jag på att snubbla med hela härligheten. Men min reaktionssnabbhet räddade både skapelsen och mig själv.

En stilla undran från min sida; vad ska herrarna dryfta denna kväll då grävandet av vårt avlopp är ett minne blott. Det har varit deras givna samtalsämnen under förra terminens bokcirkel med kvällsfrånvarande fruar. Nu kan det hända att de spörjer varandra om spolfunktioner, vattenåtgång och pumparnas beskaffenhet gällande att ta hand om skiten.

Jag har sett fram mot den här kvällen. Samvaron med grannarna. Under sommarhalvåret har vi endast hälsat på varandra i förbifarten. Alla har vi varit upptagna med vårt. Sommarresor, grillkvällar och altanhäng med de allra närmaste. Det är nu när mörkret faller på som vi verkligen behöver varandra för att lätta upp mitt i det grå och kalla.

Det är med grannar som med små sår. De ska vi vara rädda om och vårda efter bästa förmåga.

Ett hjärta i dörren och en gnutta torrmjölk

Tysta stod vi tillsammans i den lite sunkiga hissen. Fyra kvinnor fyllda 40 år och där över. Förlägna tittade vi på varandra. Vem skulle trycka på hissknappen? Den som stod närmast. Hon tryckte på knappen som var uppmärkt med en 4:a.
Dörren gick igen, det brummade i hisschakten och med ett knirrande läte strävade hissen uppåt.
Lite gungande stannade hissen och vi klev ut. En i taget, artigt väntande på sin tur. Vi gick på led genom den opersonliga korridoren och fram till väntrummet. Kösystemet hade redan bildats i hissen och en efter en rev vi av var sin gul nummerlapp. Slog oss ner och tummade på lappen medan vi väntade på att bli uppropade.
En hurtfrisk och leende dam öppnade dörren, hälsade välkommen och visade in oss i var sitt litet bås som istället för dörr var utrustade men ett oansenligt och ganska fult draperi.  Damen beordrade oss att ta av alla kläder på överkroppen, sitta ner tills våra namn ropades upp samt inte lämna kvar några värdesaker när båset blev tomt.

Jag stod huttrande med armarna rakt ut medan en nytillkommen leende dam undersökte mina tuttar. Granskade dem och frågade om jag märkt något ovanligt. Nej, allt är som vanligt.
Så bra, vänligen ta plats. Med varliga händer lade hon en tutte i taget mellan plexiglasen och tryckte till med hjälp av en svart pedal som hon vant styrde med sin högra fot.

Mina vanligtvis runda bröst, nåja runda och långa, plattades obarmhärtigt till och en märklig bild målades upp för mitt inre. Jag började skrattade och damen såg förvånat på mig.
Tänk om jag svimmar. Ramlar ner på golvet och blir hängande i mitt fastsatta och tillplattade bröst.
Omedelbart lättade trycket. Damen såg oroligt på mig och frågade om jag mådde dåligt.
Inte det minsta, jag ser bara det komiska i den eventuellt uppkomna situationen. Mitt bröst blev åter lika platt som ett stekt ägg mellan plexiglasens hårda tryck.

När brösten antagit den normala formen klädde jag på mig och åkte till den väntande vandringsleden. Där fick jag se hoppande laxöringar, grävlinggryt, fläckiga grisar och Bråvikens vatten. Nöden har ingen lag ens för en frilansande reporter. Jag fick uppsöka hemlighuset och sittande på den blå sittringen av frigolit spanade jag ut på gran och fur genom dörrens hjärtförsedda ljusinsläpp. När momentet var avklarat fortsatte jag förnöjsamt min vandring medan höstsolen värmde gott genom min stickade tjocktröja.

Utanför min skrivarbod är mörkret kompakt. Denna äventyrliga dag lider mot sitt slut. Nu får jag gå några veckor och vänta på ett brev med avsändare Landstinget. Känslan av obehag uppstår varje gång det dimper ner i vår brevlåda. Jag låter alltid maken sprätta upp kuvertet och först av oss båda ta del av resultatet. Än så länge har allt varit till belåtenhet. Men osäkerheten ligger och ruvar där inne bland fett och mjölkkörtlar som numera endast innehåller en gnutta av torrmjölk. Om ens det...

Vanmakt och en riktigt bra kväll

Det gick utmärkt att somna till sommartid för att vakna upp i vintertiden. Inte mycket att göra något stort väsen av, enligt min åsikt.
Det jag inte gjorde i går eller i förrgår har jag dock varit tvungen att göra idag. Känslan av belåtenhet är överväldigande när åtaganden är åtgärdade och den lediga tiden kan disponeras utan några som helst krav.

Jag har efter avslutat värv kollat runt lite på sociala medier och övriga nyhetsflöden. I USA fortsätter kampen om flytt till Vita huset och världen håller andan. Det ena avslöjandet om kandidaterna avlöser varandra och inget är det andra likt.
Nu väntas det även snökaos och kändisar talar ut om sin utbrändhet. Zlatan gör obscena gester och Aftonbladet gör en mätning om vår rädsla för ryssen. Löfven håller talibantall och vår välfärd är på väg att rasa samman,

Det sorgligaste av allt är familjen som under natten omkom i en lägenhetsbrand i Karlstad. Mamma, pappa och två små barn. Brandorsaken okänt. Möjligtvis mordbrand, gissar polisen som inlett en förundersökning.

Jag försöker skaka av mig känslan av olust. Känslan av att vi vet så lite om nästa kliv i livstrappan. Tänker jag lite längre så blir jag modstulen. För det kan även hända mig och min familj. Ske en splittring som aldrig kan att lappas ihop.

Jag ruskar lite på mig. Olusten släpper och jag gläds över att ikväll kommer småtvillingarnas storasyster för att sova hos oss. Då blir det myskväll för så blir det alltid när hon är vår nattgäst. Med i sitt bagage har hon någon film som vi sett till leda. Ändå utropar vi överraskat att det kommer att bli en riktigt bra filmkväll.

I morgon börjar en ny vecka. Måtte den inte inledas med snöoväder ty jag ska bege mig ut på en vandringsled. Faller snön i täta sjok blir vandringen inte så lång för min del. Kan jag smita undan otrevligt väder gör jag allt som står i min makt.

Men ännu är denna dag inte till ända. Snart börjar det mörkna, det är ju vintertid. Jag tänker ta till vara på dagen som återstår, försöka göra något bra av timmarna som är kvar. Vad som kommer att ske är ännu inte bestämt men jag tror att vi ska inleda med att fika.
Först ska jag dock fråga maken vart snöskyffeln går att finna. I den händelsen att vi i morgon vaknar upp i en snödriva.

Öde gator och en ensam räv

När jag i morse klev upp ur sängvärmen visade uret på 05.15. Mörkret var kompakt men himlen stjärnklar. Jag stod en stund ute på trappan och andades in den kyliga morgonluften innan jag gav mig i kast med att skrapa is från bilrutan.
Vinterdäcken är redan monterade på min bil och snökäpparna längst vår väg sitter där de ska. Nu kan snön få komma när den vill. Även om jag personligen föredrar barmark, åtminstone ett tag till.

En av småtvillingflickorna med sin mamma behövde skjuts in till Norrköping och den väntande bussen som skulle föra dem ner till Jönköping.
En liten rosa resväska på hjul var färdigpackad och stod i hallen när jag kom. Höga förväntningar och lite resfeber, det hade hon, lillflickan. Ensam på resa med sin mamma. Rena rama lyxen.
Ledarhunden stannade också hemma med resten av familjen. Barnet är till viss del mamman behjälplig. Barn med funktionshindrade föräldrar lär sig snabbt. Många gånger förundras jag men även beundrar deras förmågor i det självklara att göra vissa saker som mamma inte ser.

Småprat under färden in till staden. Jag vinkade när resenärerna satt på sina bussäten och for sedan hemåt genom ett totalt öde Norrköping. Mörka gator, inga lysen varken från bilar eller fönster.
På Skärblackavägen skuttade en ensam räv. Såg ängsligt på min framrusande bil och försvann med ett språng ner i diket. Samma diken som skolbussen körde ner i häromdagen vilket skapade skrämmande rubriker i dagspressen. Bussen var dock förutom föraren tom och inga personskador uppstod.
Det kändes skönt att krypa tillbaka ner i sängen. Dra upp täcket till hakan och somna bredvid maken som vars lugna lite tunga andetag vittnade om att han inte vaknat av min ankomst.
När jag åter slog upp ögonen var frukosten framdukad. Perfekt kokta ägg, skinka, ost, bröd, varmt och ypperligt gott te samt fladdrande lågor från stearinljusen.

Den utlovade solen vet jag inte vart den tagit vägen. Höststormen viner och gula löv virvlar runt och lägger sig som drivor intill husväggen.
Vad passar väl bättre än att bjuda på höstfika en kulen dag som denna. I köket doftar det nybakad cheesecake och delar av vår familj är snart på ingång.
I Folkets hus pågår julmarknaden för fullt. Hantverk och bakat bröd. Beslutet är taget. Jag stannar hemma. Här trivs jag bäst. Hemmakär var ordet.
Det går vita gäss på Glan. Jag fryser och huttrar. Det fick räcka med stadsresan för idag. Vill inte ut i blåsvädret.

I natt ställer vi om våra klockor. Drar visarna tillbaka en timma. Mörkret blir ännu mörkare. Två månader kvar till nyår. Sedan vänder det. Sakta men säkert. Nya väggalmanackor hänger redan bakom de som fortfarande är i bruk.

Nu är det snart dag att duka kaffebordet. Höstmys och umgänge med några av de som betyder mest för mig i mitt liv.

Salta läckerheter och ätbara sugrör

Är det mån tro nu som höststormarna håller på att dra ihop sig? Tack och lov att vi inte längre är några skogsägare som måste ta hand om stormfällda granar och furor.
Men det är i vilket fall som helst solsken och det livar alltid upp.

Hösten är annars en tid då det sker extraordinära händelser. Behovet att pigga upp sig kommer med mörkret. Själv var jag på lakritsprovning under gårdagskvällen. Lakrits är en av mina favoriter då det gäller godis.
Som barn älskade jag den lakritsspetsade hostmedicinen. Det hände att jag tog en slurk direkt ur flaskan även om jag inte drabbats av någon besvärande hosta. Det var endast den goda smaken jag ville åt.
För övrig var det choklad och lakrits stod på menyn över godis när jag var liten och det vankades lördagsgodis. Mina föräldrar var mycket restriktiva då det gällde sötsaker vilket medförde att det aldrig handlade om någon överkonsumtion för min del.
Lakrits och choklad ansågs som minst skadligt för tänderna. Då visste inte mamma och pappa det jag vet idag efter gårdagens lektion om lakrits. Att de svarta sötsakerna är 50 gånger sötare än vitt socker.

Det jag också fick lära mig var att på Island dricker barnen läskedrycker genom lakritsrör. När flaskan är tömd snaskar de i sig sugröret och det är till viss del bra för miljön. Inga platssugrör som hamnar där de inte ska hamna och petflaskorna blir förhoppningsvis pantade.

Med mig hem hade jag en kasse fylld av lakrits som var läckert inbäddad i choklad. Det fanns mig veterligen inte då jag var barn. Att jag skulle tugga ihop det till en läcker massa hade jag inte kommit på. Synd, för hade jag gjort det hade jag säkert tjänat storkovan i unga år om jag förmedlat smaksensationen vidare till någon godisfabrikör.

Det gäller att vara först med det nya. Nu blev det istället de isländska barnen som kläckte idén om att blanda salt lakrits med choklad även om jag misstänker att de inte fick någon del av den ekonomiskt lönsamma blandningen.

Av innehållet ur gårdagens kasse återstår enkom några hopskrynklade omslagspapper som nu ligger i facket för brännbart material. Maken var mig föga förvånande behjälplig med att tömma kassen. I vårt hushåll möglar inga godsaker.

Nu ska jag bege mig till Norrköping för att träffa en politiker och förhöra mig om varför det inte blir någon uppgörelse runt lärarlönerna. Det gäller att ligga i med både det ena och det andra. Det går inte an att dra benen efter sig och äta salt lakrits i det oändliga.