Ett väntande besök och tankar vid ett frukostbord

Nu har frosten tagit det sista av trädgårdens växtlighet. Den som härdat ut längst är en gul ensam ringblomma. Idag är den tragiskt slokande och jag överväger starkt att dra upp den med rötterna för att på så sätt befria den från ytterligare lidande i det kylslagna klimatet.
På vissa håll i vår direkta närhet har det fallit snö under natten. Jag kurar ihop mig och drar upp värmeelementet ett snäpp.

Det är trevligt med hösten och mörkret, sa maken i morse när vi tuggade i oss rostat bröd och drack ur våra muggar med varma drycker.
Jag nickade i medhåll medan mina tankar vandrade sina egna vägar.

Under gårdagen fick jag en förfrågan om jag skulle vilja ha besök.
Besök är alltid trevligt varpå jag uppmanade den eventuella besökaren att se ut ett passande datum för sin ankomst. Problemet är bara att den som ska göra visit i vårt hem måste göra det under ett visst hemlighetsmakeri. Besökaren är nämligen belagd med ett slags besöksförbud, ja till och med kontaktförbud då det gäller mig som person. Ingen vet egentligen hur detta vanvett uppstått, bara att förbudet skapats av någon som finner det olämpliga i att den som vill komma som vår gäst ska ha någon som helst kontakt med mig och vise versa.

Den som stiftat denna oskrivna lag har inte några personkopplingar med vår väntade gäst utan anser endast att jag ska vara fiende med någon annans fiende. Vilket i mina öron låter helt befängt.
Till och med en omöjlighet. Det finns uppkomna situationer där det krävs ett val om vilken sida vi förväntas stå på. Något av de svåraste och näst intill omöjligaste valen att göra. Speciellt om jag själv inte på något sätt är inblandad i meningsskiljaktigheterna. Om jag väljer att inte stå på någons sida finns risken att jag ganska så snart blir utraderad av någon från de stridande parterna. Eller kanske rent utav mister dem alla.

Jag dryftade mina tankar om fiendeskap med maken under vår frukost. Han hade ingen lösning på problematiken utan ansåg det hela som ett helt förkastligt och galet påfund.
Andras fiender kommer aldrig att bli mina fiender ty jag är av den åsikten att vi människor enkom är till för varandras skull.

"Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän."

Kaninjägare och två bitar smörgåstårta

Så var det då åter dags att efter sommaruppehållet öppna upp bokskåpet och i höstmörkret grotta ner mig mellan böckernas hårda pärmar. Bokcirkeln med start ikväll kommer att bjuda oss damer på skön läsning, det gäller bara att komma på vad som passar oss bäst bland det digra utbudet.

Tre böcker finns på förslag och som jag tänker ta med mig för en ingående presentation.
Första boken är belagd med humorvarning. Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp har paralleller med Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann.
Fakirens dråpliga äventyr lockar till skratt men mellan skratten finns ett allvar vilket är högaktuellt i dessa dagar då människor är på flykt, utanförskap och oliktänkande.
Den andra, Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner. Boken är skriven av en bloggkollega till mig och jag har följt hennes mödosamma vandring från skrift till inlämnande av granskning och slutligen det helt färdiga och tryckta resultatet. En hoppfull berättelse fylld av frågeställningar om livet och hur det bör levas.
Och så till sist en nagelbitare. Kaninjägaren av Lars Kepler. Som har utsetts till årets spänningscocktail.
Nu spörs det vad de övriga damerna anser om mina förslag. Kanske tar vi en i högen, eller kanske alla tre eller så blir det nya bud att fundera över. När valet väl är gjort blir det var och ens uppgift att ge sig i kast med litteraturen.

Herrarna tillhörande de bokläsande damerna ska träffas hemma hos oss. Smörgåstårta står på menyn, egenhändigt hopmonterad av mig själv. Maken har fått stränga förhållningsorder. Spara två bitar så vi har till frukost i morgon. Smörgåstårta smakar alltid bäst till frukost. Dock höll det på att sluta i katastrof. När tårtan var klar och skulle bäras ut till en svalare plats än köket höll jag på att snubbla med hela härligheten. Men min reaktionssnabbhet räddade både skapelsen och mig själv.

En stilla undran från min sida; vad ska herrarna dryfta denna kväll då grävandet av vårt avlopp är ett minne blott. Det har varit deras givna samtalsämnen under förra terminens bokcirkel med kvällsfrånvarande fruar. Nu kan det hända att de spörjer varandra om spolfunktioner, vattenåtgång och pumparnas beskaffenhet gällande att ta hand om skiten.

Jag har sett fram mot den här kvällen. Samvaron med grannarna. Under sommarhalvåret har vi endast hälsat på varandra i förbifarten. Alla har vi varit upptagna med vårt. Sommarresor, grillkvällar och altanhäng med de allra närmaste. Det är nu när mörkret faller på som vi verkligen behöver varandra för att lätta upp mitt i det grå och kalla.

Det är med grannar som med små sår. De ska vi vara rädda om och vårda efter bästa förmåga.

Ett hjärta i dörren och en gnutta torrmjölk

Tysta stod vi tillsammans i den lite sunkiga hissen. Fyra kvinnor fyllda 40 år och där över. Förlägna tittade vi på varandra. Vem skulle trycka på hissknappen? Den som stod närmast. Hon tryckte på knappen som var uppmärkt med en 4:a.
Dörren gick igen, det brummade i hisschakten och med ett knirrande läte strävade hissen uppåt.
Lite gungande stannade hissen och vi klev ut. En i taget, artigt väntande på sin tur. Vi gick på led genom den opersonliga korridoren och fram till väntrummet. Kösystemet hade redan bildats i hissen och en efter en rev vi av var sin gul nummerlapp. Slog oss ner och tummade på lappen medan vi väntade på att bli uppropade.
En hurtfrisk och leende dam öppnade dörren, hälsade välkommen och visade in oss i var sitt litet bås som istället för dörr var utrustade men ett oansenligt och ganska fult draperi.  Damen beordrade oss att ta av alla kläder på överkroppen, sitta ner tills våra namn ropades upp samt inte lämna kvar några värdesaker när båset blev tomt.

Jag stod huttrande med armarna rakt ut medan en nytillkommen leende dam undersökte mina tuttar. Granskade dem och frågade om jag märkt något ovanligt. Nej, allt är som vanligt.
Så bra, vänligen ta plats. Med varliga händer lade hon en tutte i taget mellan plexiglasen och tryckte till med hjälp av en svart pedal som hon vant styrde med sin högra fot.

Mina vanligtvis runda bröst, nåja runda och långa, plattades obarmhärtigt till och en märklig bild målades upp för mitt inre. Jag började skrattade och damen såg förvånat på mig.
Tänk om jag svimmar. Ramlar ner på golvet och blir hängande i mitt fastsatta och tillplattade bröst.
Omedelbart lättade trycket. Damen såg oroligt på mig och frågade om jag mådde dåligt.
Inte det minsta, jag ser bara det komiska i den eventuellt uppkomna situationen. Mitt bröst blev åter lika platt som ett stekt ägg mellan plexiglasens hårda tryck.

När brösten antagit den normala formen klädde jag på mig och åkte till den väntande vandringsleden. Där fick jag se hoppande laxöringar, grävlinggryt, fläckiga grisar och Bråvikens vatten. Nöden har ingen lag ens för en frilansande reporter. Jag fick uppsöka hemlighuset och sittande på den blå sittringen av frigolit spanade jag ut på gran och fur genom dörrens hjärtförsedda ljusinsläpp. När momentet var avklarat fortsatte jag förnöjsamt min vandring medan höstsolen värmde gott genom min stickade tjocktröja.

Utanför min skrivarbod är mörkret kompakt. Denna äventyrliga dag lider mot sitt slut. Nu får jag gå några veckor och vänta på ett brev med avsändare Landstinget. Känslan av obehag uppstår varje gång det dimper ner i vår brevlåda. Jag låter alltid maken sprätta upp kuvertet och först av oss båda ta del av resultatet. Än så länge har allt varit till belåtenhet. Men osäkerheten ligger och ruvar där inne bland fett och mjölkkörtlar som numera endast innehåller en gnutta av torrmjölk. Om ens det...

Vanmakt och en riktigt bra kväll

Det gick utmärkt att somna till sommartid för att vakna upp i vintertiden. Inte mycket att göra något stort väsen av, enligt min åsikt.
Det jag inte gjorde i går eller i förrgår har jag dock varit tvungen att göra idag. Känslan av belåtenhet är överväldigande när åtaganden är åtgärdade och den lediga tiden kan disponeras utan några som helst krav.

Jag har efter avslutat värv kollat runt lite på sociala medier och övriga nyhetsflöden. I USA fortsätter kampen om flytt till Vita huset och världen håller andan. Det ena avslöjandet om kandidaterna avlöser varandra och inget är det andra likt.
Nu väntas det även snökaos och kändisar talar ut om sin utbrändhet. Zlatan gör obscena gester och Aftonbladet gör en mätning om vår rädsla för ryssen. Löfven håller talibantall och vår välfärd är på väg att rasa samman,

Det sorgligaste av allt är familjen som under natten omkom i en lägenhetsbrand i Karlstad. Mamma, pappa och två små barn. Brandorsaken okänt. Möjligtvis mordbrand, gissar polisen som inlett en förundersökning.

Jag försöker skaka av mig känslan av olust. Känslan av att vi vet så lite om nästa kliv i livstrappan. Tänker jag lite längre så blir jag modstulen. För det kan även hända mig och min familj. Ske en splittring som aldrig kan att lappas ihop.

Jag ruskar lite på mig. Olusten släpper och jag gläds över att ikväll kommer småtvillingarnas storasyster för att sova hos oss. Då blir det myskväll för så blir det alltid när hon är vår nattgäst. Med i sitt bagage har hon någon film som vi sett till leda. Ändå utropar vi överraskat att det kommer att bli en riktigt bra filmkväll.

I morgon börjar en ny vecka. Måtte den inte inledas med snöoväder ty jag ska bege mig ut på en vandringsled. Faller snön i täta sjok blir vandringen inte så lång för min del. Kan jag smita undan otrevligt väder gör jag allt som står i min makt.

Men ännu är denna dag inte till ända. Snart börjar det mörkna, det är ju vintertid. Jag tänker ta till vara på dagen som återstår, försöka göra något bra av timmarna som är kvar. Vad som kommer att ske är ännu inte bestämt men jag tror att vi ska inleda med att fika.
Först ska jag dock fråga maken vart snöskyffeln går att finna. I den händelsen att vi i morgon vaknar upp i en snödriva.

Öde gator och en ensam räv

När jag i morse klev upp ur sängvärmen visade uret på 05.15. Mörkret var kompakt men himlen stjärnklar. Jag stod en stund ute på trappan och andades in den kyliga morgonluften innan jag gav mig i kast med att skrapa is från bilrutan.
Vinterdäcken är redan monterade på min bil och snökäpparna längst vår väg sitter där de ska. Nu kan snön få komma när den vill. Även om jag personligen föredrar barmark, åtminstone ett tag till.

En av småtvillingflickorna med sin mamma behövde skjuts in till Norrköping och den väntande bussen som skulle föra dem ner till Jönköping.
En liten rosa resväska på hjul var färdigpackad och stod i hallen när jag kom. Höga förväntningar och lite resfeber, det hade hon, lillflickan. Ensam på resa med sin mamma. Rena rama lyxen.
Ledarhunden stannade också hemma med resten av familjen. Barnet är till viss del mamman behjälplig. Barn med funktionshindrade föräldrar lär sig snabbt. Många gånger förundras jag men även beundrar deras förmågor i det självklara att göra vissa saker som mamma inte ser.

Småprat under färden in till staden. Jag vinkade när resenärerna satt på sina bussäten och for sedan hemåt genom ett totalt öde Norrköping. Mörka gator, inga lysen varken från bilar eller fönster.
På Skärblackavägen skuttade en ensam räv. Såg ängsligt på min framrusande bil och försvann med ett språng ner i diket. Samma diken som skolbussen körde ner i häromdagen vilket skapade skrämmande rubriker i dagspressen. Bussen var dock förutom föraren tom och inga personskador uppstod.
Det kändes skönt att krypa tillbaka ner i sängen. Dra upp täcket till hakan och somna bredvid maken som vars lugna lite tunga andetag vittnade om att han inte vaknat av min ankomst.
När jag åter slog upp ögonen var frukosten framdukad. Perfekt kokta ägg, skinka, ost, bröd, varmt och ypperligt gott te samt fladdrande lågor från stearinljusen.

Den utlovade solen vet jag inte vart den tagit vägen. Höststormen viner och gula löv virvlar runt och lägger sig som drivor intill husväggen.
Vad passar väl bättre än att bjuda på höstfika en kulen dag som denna. I köket doftar det nybakad cheesecake och delar av vår familj är snart på ingång.
I Folkets hus pågår julmarknaden för fullt. Hantverk och bakat bröd. Beslutet är taget. Jag stannar hemma. Här trivs jag bäst. Hemmakär var ordet.
Det går vita gäss på Glan. Jag fryser och huttrar. Det fick räcka med stadsresan för idag. Vill inte ut i blåsvädret.

I natt ställer vi om våra klockor. Drar visarna tillbaka en timma. Mörkret blir ännu mörkare. Två månader kvar till nyår. Sedan vänder det. Sakta men säkert. Nya väggalmanackor hänger redan bakom de som fortfarande är i bruk.

Nu är det snart dag att duka kaffebordet. Höstmys och umgänge med några av de som betyder mest för mig i mitt liv.