Spanska flugan och vinterbad

Boeuf bourgogne, rött vin och päronpaj med lättvispad grädde. Sill på mörkt bröd, öl och kokt fläsk med senapssås. Där till, som grand final, Spanska flugan.
När vi kommer hem till våra barns storasyster och hennes sambo finns det inga gränser på hur omhuldade vi blir.

Vid vår ankomst stod storasystern och hennes sambo i dörren och tog emot. Samt två hundar som ivrigt snodde runt våra ben.
Storasysterns sambos dotter med fästman dök upp efter att ha ägnat sig åt en tretimmars löptur. Dessutom hade de med sig ytterligare två hundar. Min rädsla för främmande hundar kom av sig ty att vara rädd åt fyra håll samtidigt kräver en viss koncentration. Därmed var isen bruten och jag kom överens med samtliga jyckar.
Maten kom på bordet och vi var inte sena med att smörja kråset. Det blev mycket snack om träning, kost och kroppsligt välbefinnande. Maken och jag, som inte är speciellt vältränade, lyssnade och tog del av stundom den vetenskapliga informationen.  Att träna bygger på en hel del vetenskap och jag kände mig matt och urlakad som efter ett helt träningspass när storasysterns sambos dotter plötsligt fick för sig att hon skulle bada i den närbelägna sjön.
En våtdräkt plockade snabbt fram och krängdes på. Samt simglasögon, rejäla strumpor, handskar, springskor och toppluva som sedermera byttes ut mot någon sorts simmössa. Vi andra, som skulle bevittna skådespelet klädde oss i rejäla jackor, halsdukar och helt ordinära vintermössor.

Baderskan småsprang mot vattnet som på sina ställen hade en tunn hinna av isbeläggning. Hon viftade frenetisk med armarna och sprätte med benen i något som verkade vara ett uppvärmingsmoment.
Jag kände en stor tveksamhet till hela företaget. Skulle verkligen flickan hitta på att vräka sig ner i isvattnet?

Inget kunde hindra henne, rakt ut rusade hon och en av hundarna blev så exalterad över tilltaget att även den hoppade i men insåg snabbt att sjön inte höll någon högre temperatur varpå hunden kom upp på torra land lika kvickt som den hoppat i och stod sedan på stranden och såg smått förvirrad ut.

Snålblåsten var isande kall  och jag körde huttrande ner händerna i fickorna. Baderskan frustade högljutt och tog några imponerande crawlsimtag innan hon återvände till sina frysande åskådare som enhälligt enades om att vattnet var högst +6 grader.
Med raska ben sprang den tappra simmerskan till den uppvärmda bastun medan vi andra slog oss ner runt köksbordet och läppjade på varmt kaffe medan vinden brölande letade sig ner genom skorstenen och  rökgången till den öppna spisen.

Nu är vi åter hemmavid efter en fantastisk helg. Någon snö har ännu inte letat sig fram till denna del av Östergötland. Men det är antagligen en tidsfråga Snart är nog hela landskapet är inbäddat i ett vitt snötäcke.
Innan det mörknade tittade jag ut över Glan. Rös till en smula och lovade mig själv att aldrig någonsin ägna mig åt vinterbad. Även om någon till äventyrs skulle låna mig sin våtdräkt.

Virtuell ljuständning och konserverade röster

Så länge vi minns finns de kvar. De som lämnat jordelivet och oss som på olika sätt stått nära.
Denna helg är minnenas helg. Tända ljus som sprider sitt fladdrande sken över gravar och minneslundar.
Men vi har inte tid att minnas, sa en präst på radion idag. Därför har Svenska kyrkan skapat en virtuell kyrkogård där stressade anhöriga och vänner till avlidna under kafferasten kan tända ett ljus och för ett kort ögonblick avsätta dyrbar tid med att minnas.

Själv har jag under dagen varit fysiskt närvarande på två kyrkogårdar med oljeljus och tändare. Jag och stortvillingpojken. Han höll i ljusen och placerade dem på rätt plats efter det att jag ombesörjt själva tändandet.

Ett ljus för Josef vars grav jag sett till att vara upplyst från Allhelgonahelgen fram till påsk allt sedan år 1999.
Det andra ljuset tillägnades min pappa som vilar i minneslunden på Skogskyrkogården här i Skärblacka.
Tankarna var lika många som frågorna hos stortvillingpojken. Jag svarade på pojkens existentiella frågor efter bästa förmåga sedan avslutade vi det hela med gofika hos Camilla på hembageriet.

Jag minns min pappa klart och tydligt. Gester, uttryck och hans speciella personlighet. Däremot minns jag inte längre hans röst. Hans röst försvann för mig efter ganska kort tid då han dött. Kan tyckas märkligt men jag tror att våra röster är en form av färskvara. Röster behöver underhållas för att kvarstå. Röster går inte att konservera om de inte är inspelade vill säga.
Däremot går minnet av en persons utseende att friskas upp med hjälp av fotografier, brev och andra texter.

Ska du och farfar begravas här på kyrkogården? frågade pojken när vi gick hand i hand från minneslunden till bilen.
Det ska vi, svarade jag.
Okej, då ska jag berätta det för pappa så vi kan gå hit och tända ljus, resonerade pojken och föste upp sin blå mössa som kanat ner en bit över pannan.
Känns betryggande, sa jag och höll den lilla handen en aning hårdare.

Vi for till vår lokala matvaruaffär för att köpa en kruka basilika. På det svarta varubandet lade pojken upp en honungsmelon och två paket kakor som på led bakom basilikan vandrade framåt mot kassörskan. Impulsköp på inrådan av gossebarnet. Hemkommen gav han det ena kakpaketet till sin syster och melonen till deras pappa.
Efter maten, då får vi äta kakor och melon, instruerade han sin syster.
Sedan kramades vi alla tre vid dörren innan jag skyndade hem med min basilika så den inte skulle förfrysa sig i den bistra kylan.

Ett väntande besök och tankar vid ett frukostbord

Nu har frosten tagit det sista av trädgårdens växtlighet. Den som härdat ut längst är en gul ensam ringblomma. Idag är den tragiskt slokande och jag överväger starkt att dra upp den med rötterna för att på så sätt befria den från ytterligare lidande i det kylslagna klimatet.
På vissa håll i vår direkta närhet har det fallit snö under natten. Jag kurar ihop mig och drar upp värmeelementet ett snäpp.

Det är trevligt med hösten och mörkret, sa maken i morse när vi tuggade i oss rostat bröd och drack ur våra muggar med varma drycker.
Jag nickade i medhåll medan mina tankar vandrade sina egna vägar.

Under gårdagen fick jag en förfrågan om jag skulle vilja ha besök.
Besök är alltid trevligt varpå jag uppmanade den eventuella besökaren att se ut ett passande datum för sin ankomst. Problemet är bara att den som ska göra visit i vårt hem måste göra det under ett visst hemlighetsmakeri. Besökaren är nämligen belagd med ett slags besöksförbud, ja till och med kontaktförbud då det gäller mig som person. Ingen vet egentligen hur detta vanvett uppstått, bara att förbudet skapats av någon som finner det olämpliga i att den som vill komma som vår gäst ska ha någon som helst kontakt med mig och vise versa.

Den som stiftat denna oskrivna lag har inte några personkopplingar med vår väntade gäst utan anser endast att jag ska vara fiende med någon annans fiende. Vilket i mina öron låter helt befängt.
Till och med en omöjlighet. Det finns uppkomna situationer där det krävs ett val om vilken sida vi förväntas stå på. Något av de svåraste och näst intill omöjligaste valen att göra. Speciellt om jag själv inte på något sätt är inblandad i meningsskiljaktigheterna. Om jag väljer att inte stå på någons sida finns risken att jag ganska så snart blir utraderad av någon från de stridande parterna. Eller kanske rent utav mister dem alla.

Jag dryftade mina tankar om fiendeskap med maken under vår frukost. Han hade ingen lösning på problematiken utan ansåg det hela som ett helt förkastligt och galet påfund.
Andras fiender kommer aldrig att bli mina fiender ty jag är av den åsikten att vi människor enkom är till för varandras skull.

"Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän."

Kaninjägare och två bitar smörgåstårta

Så var det då åter dags att efter sommaruppehållet öppna upp bokskåpet och i höstmörkret grotta ner mig mellan böckernas hårda pärmar. Bokcirkeln med start ikväll kommer att bjuda oss damer på skön läsning, det gäller bara att komma på vad som passar oss bäst bland det digra utbudet.

Tre böcker finns på förslag och som jag tänker ta med mig för en ingående presentation.
Första boken är belagd med humorvarning. Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp har paralleller med Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann.
Fakirens dråpliga äventyr lockar till skratt men mellan skratten finns ett allvar vilket är högaktuellt i dessa dagar då människor är på flykt, utanförskap och oliktänkande.
Den andra, Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner. Boken är skriven av en bloggkollega till mig och jag har följt hennes mödosamma vandring från skrift till inlämnande av granskning och slutligen det helt färdiga och tryckta resultatet. En hoppfull berättelse fylld av frågeställningar om livet och hur det bör levas.
Och så till sist en nagelbitare. Kaninjägaren av Lars Kepler. Som har utsetts till årets spänningscocktail.
Nu spörs det vad de övriga damerna anser om mina förslag. Kanske tar vi en i högen, eller kanske alla tre eller så blir det nya bud att fundera över. När valet väl är gjort blir det var och ens uppgift att ge sig i kast med litteraturen.

Herrarna tillhörande de bokläsande damerna ska träffas hemma hos oss. Smörgåstårta står på menyn, egenhändigt hopmonterad av mig själv. Maken har fått stränga förhållningsorder. Spara två bitar så vi har till frukost i morgon. Smörgåstårta smakar alltid bäst till frukost. Dock höll det på att sluta i katastrof. När tårtan var klar och skulle bäras ut till en svalare plats än köket höll jag på att snubbla med hela härligheten. Men min reaktionssnabbhet räddade både skapelsen och mig själv.

En stilla undran från min sida; vad ska herrarna dryfta denna kväll då grävandet av vårt avlopp är ett minne blott. Det har varit deras givna samtalsämnen under förra terminens bokcirkel med kvällsfrånvarande fruar. Nu kan det hända att de spörjer varandra om spolfunktioner, vattenåtgång och pumparnas beskaffenhet gällande att ta hand om skiten.

Jag har sett fram mot den här kvällen. Samvaron med grannarna. Under sommarhalvåret har vi endast hälsat på varandra i förbifarten. Alla har vi varit upptagna med vårt. Sommarresor, grillkvällar och altanhäng med de allra närmaste. Det är nu när mörkret faller på som vi verkligen behöver varandra för att lätta upp mitt i det grå och kalla.

Det är med grannar som med små sår. De ska vi vara rädda om och vårda efter bästa förmåga.

Ett hjärta i dörren och en gnutta torrmjölk

Tysta stod vi tillsammans i den lite sunkiga hissen. Fyra kvinnor fyllda 40 år och där över. Förlägna tittade vi på varandra. Vem skulle trycka på hissknappen? Den som stod närmast. Hon tryckte på knappen som var uppmärkt med en 4:a.
Dörren gick igen, det brummade i hisschakten och med ett knirrande läte strävade hissen uppåt.
Lite gungande stannade hissen och vi klev ut. En i taget, artigt väntande på sin tur. Vi gick på led genom den opersonliga korridoren och fram till väntrummet. Kösystemet hade redan bildats i hissen och en efter en rev vi av var sin gul nummerlapp. Slog oss ner och tummade på lappen medan vi väntade på att bli uppropade.
En hurtfrisk och leende dam öppnade dörren, hälsade välkommen och visade in oss i var sitt litet bås som istället för dörr var utrustade men ett oansenligt och ganska fult draperi.  Damen beordrade oss att ta av alla kläder på överkroppen, sitta ner tills våra namn ropades upp samt inte lämna kvar några värdesaker när båset blev tomt.

Jag stod huttrande med armarna rakt ut medan en nytillkommen leende dam undersökte mina tuttar. Granskade dem och frågade om jag märkt något ovanligt. Nej, allt är som vanligt.
Så bra, vänligen ta plats. Med varliga händer lade hon en tutte i taget mellan plexiglasen och tryckte till med hjälp av en svart pedal som hon vant styrde med sin högra fot.

Mina vanligtvis runda bröst, nåja runda och långa, plattades obarmhärtigt till och en märklig bild målades upp för mitt inre. Jag började skrattade och damen såg förvånat på mig.
Tänk om jag svimmar. Ramlar ner på golvet och blir hängande i mitt fastsatta och tillplattade bröst.
Omedelbart lättade trycket. Damen såg oroligt på mig och frågade om jag mådde dåligt.
Inte det minsta, jag ser bara det komiska i den eventuellt uppkomna situationen. Mitt bröst blev åter lika platt som ett stekt ägg mellan plexiglasens hårda tryck.

När brösten antagit den normala formen klädde jag på mig och åkte till den väntande vandringsleden. Där fick jag se hoppande laxöringar, grävlinggryt, fläckiga grisar och Bråvikens vatten. Nöden har ingen lag ens för en frilansande reporter. Jag fick uppsöka hemlighuset och sittande på den blå sittringen av frigolit spanade jag ut på gran och fur genom dörrens hjärtförsedda ljusinsläpp. När momentet var avklarat fortsatte jag förnöjsamt min vandring medan höstsolen värmde gott genom min stickade tjocktröja.

Utanför min skrivarbod är mörkret kompakt. Denna äventyrliga dag lider mot sitt slut. Nu får jag gå några veckor och vänta på ett brev med avsändare Landstinget. Känslan av obehag uppstår varje gång det dimper ner i vår brevlåda. Jag låter alltid maken sprätta upp kuvertet och först av oss båda ta del av resultatet. Än så länge har allt varit till belåtenhet. Men osäkerheten ligger och ruvar där inne bland fett och mjölkkörtlar som numera endast innehåller en gnutta av torrmjölk. Om ens det...