Route 66 och Skärblackavägen

Det är nu som många mormödrar och farmödrar sätter en pepparkaksdeg för att sedan starta upp ett mindre pepparkaksbageri hemma i köket. Barnbarnens första förtjusning över att stansa ut grisar, granar och gubbar med fabrikstillverkade metallmått övergår snart i att hängivet ge sig i kast med att inmundiga degen. Kvar står mormödrar och farmödrar vid mjöliga bakbord och försöker  göra slut på en deg som tycks växa i samma takt som plåtarna med kakor blir klara i ugnen.
När dagen är till ända och plåtburkar med juliga motiv är fyllda upp till locket är mormödrarna och farmödrarna lika urlakade som den julsill vilken ska läggas in i ättikspad tillsammans med rödlök och sillkryddor.

Själv har jag kommit på ett eget koncept, fjärran från pepparkaksbak och tänker härmed dela med mig till andra mor-och farmödrar ute i landet om hur det går att roa barnbarnen på bästa tänkbara sätt.

Leta upp en grusbil som rattas av en gladlynt grusbilsförare. När objektet är funnet krävs det en hel del list i form av smicker. Poängtera gärna navkapslarnas läckra utförande, den snygga lacken på förarhytten samt att fordonets storlek imponerar.
När målet är uppnått, be chauffören om hjälp att lyfta in barnen i hytten och se till att de blir inburade bakom ett gallernät för trafiksäkerhetens skull. Klättra därefter själv in i hytten och om det krävs, be chauffören om hjälp även i detta moment. I den händelse att körkort för framförande av grusbil fattas tag då plats på passagerarsätet. Om det mot förmodan finns körkort för tunga fordon i plånboken var ändå beredd på att få sitta bredvid chauffören, men berätta att körkortet finns. Det ger ett visst pluspoäng.

Låt sedan chauffören ta er till en bergtäkt där det tillverkas makadam, grus, stenmjöl och bergkross.
Ge barnbarnen en lektion om grushantering och peka på lastmaskiner och stenkrossar innan det är dags för hemfärd med av grus ett fullastat flak.

Idag har jag i egenskap av farmor erbjudit stortvillingarna just denna makalöst storslagna upplevelse. Om jag kan överträffa mig själv med idéer nästa gång det kommer barnbarn vet jag inte ännu. Kanske sätter jag en pepparkaksdeg som motvikt till att färdas i tunga fordon. Eller så tar jag ett snack med den grävmaskinist som just nu håller på att gräva upp grannens trädgård och till stortvillingflickans förskräckelse även river ner deras hus med skopan.
Jag avvaktar ett tag så får jag se åt vilket håll det lutar. Det beror också lite på barnbarnens önskemål. De kan tycka kakbak verka mer lockande. Barn är så nyckfulla av sig. De kanske inte vill ge sig ut på någon roadtrips på Skärblackavägen igen. Eller gräva grävmaskin...

Äkta diamanter och tidsbrist

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Blundar och försöker ta in en känsla av vår. När jag slår upp ögonlocken ser jag maken i full färd med att arrangera ljusslingan i den avlövade magnolian. Han ängslas för snö och vill få ljusarrangemanget på plats utan att behöva trilskas med att sopa snötyngda grenarna rena.
I samma stund som jag tittar på maken och hans arbete med de små lamporna kommer jag ihåg att mjölet är slut i skafferiet. Strösocker likaså. Och att det behövs inhandlas saffran, jäst, mjölk och smör.
Julen står för dörren, visserligen har den stått där allt sedan slutet av oktober. Men ändå. Det närmar sig januari och vändningen mot sommartid. Däremellan kommer julen. Sedan tar vi bort ljusslingan och så småningom slår magnolian ut i full blom.

Under gårdagen förmiddag kom småtvillingarnas storasyster och deras mamma på besök. Sittande på var sin häst. De stannade ute på vägen för att få en pratstund med oss. Lillflickans häst hade diamanter i pannbandet fick vi veta. Äkta till och med även om flickans mamma försökte dementera påståendet.
Hästarna tröttnade, trampade med frambenen och ekipagen skrittade vidare. Raka ryggar och säkra rumpor i sadlarna. Tillsammans. Mamma och barn med ett delat intresse. Jag blev varm i hjärtat när jag såg dem försvinna bort på vägen.

Ta vara på tiden Mikaela, tänkte jag. Snart är din dotter stor och stunderna ni kommer att dela blir färre. Tidsbrist och tidsplanering kommer att stå i era agendor. Var och en med inplanerade dagar och de dagar som är fria blir allt färre allt medan åren går.

Jag har verkligen försökt ta vara på tiden med våra barn. Stundom har jag misslyckats, det måste erkännas. Men jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mänskligt perspektiv. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde ha gjort mer. Tror dock att det är varje förälders dilemma, att inte hinna med fullt ut och så mycket som önskas från vardera håll. Plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Kvar står föräldraparet och funderar över vad som egentligen hände. Hur allt kunde passera i sådan rasande takt.

I morgon ska jag baka lussekatter, jag tänker inte snåla med saffran. Fylla frysen med påsar med nybakat som plockas fram när kaffet bereds. Nu räcker påsarna med bullar längre än tidigare. När barnen bodde hemma. Trots att maken och jag är storätare av lussekatter. Gärna tillsammans med en kopp varm choklad som omväxling till kaffet.

Mörka tavlor och ett imponerande skägg

Bäst som jag satt och jobbade i min skrivarbod knackade det hårt och bestämt på dörren. Utanför stod stortvillingpojken, i släptåg hade han sin farfar som bar på en vit papperspåse fylld med vaniljbullar. Överraskningarnas tid är ännu inte förbi.
Fika, rast och vila som även innefattande en stunds pärlplatteläggning innan gossen skulle vidare mot nya mål tillsammans med farfar.

Jag har under dagen fördjupat mig i texter och bilder gällande två hantverkare med olika spår. Den ena har uppfyllt sina konstnärsdrömmar och skapat alster som både roar och skrämmer betraktaren. Det fanns ett mörker i hennes bilder som skulle spegla människans inre tankar och känslor.
Jag hoppas att jag inte besitter ett sådant mörker. Men det går inte att veta helt säkert. Petar någon i min själ kanske det går att gräva upp ett och annat som skaver och kan föras över med akryl på en duk och hängas upp hos någon konstförening.
Annars är det populärt att skriva mörka böcker där läsaren kan grotta ner sig mellan bokblad som dryper av ångest och gamla oförätter som ska bearbetas tillsammans med allmänheten och där huvudkaraktären framställs som århundradets skitstövel.
Ska jag börja måla, vilket är mycket långsökt eller det troligaste, skriva en bok, ska resultatet vara ljust, glatt och ha en finurlig twist på slutet.

Den andra hantverkaren var en guldsmed med ett mycket imponerande skägg. Jag dristade mig att fråga om jag fick känna på skägget för att förvissa mig om att det verkligen var äkta.
Förutom att vara beskaffad med en ypperlig ansiktsbehåring var han dessutom en mycket duktig smed. Med teknikens hjälp har han lyckats fånga en uråldrig falkamulett från en lika ålderstigen mumie och skapat en exakt kopia av amuletten som aldrig tidigare skådats av nutidens mänskliga ögon.
Om inte detta varit nog så har kanonerna från skeppet Mars Makalös som sjönk till havsbotten år 1564 varit förlaga till smedens miniatyrsmycken. Bara för att nämna något av allt det vackra som guldsmeden producerat på hantverksmässigt vis och där allt har sin härkomst från den gamla historien.

Jag förundras över hur vissa människor har förmåga att skapa vackra saker. Oavsett om det är konst, smide eller bruksföremål. Själv är jag en fena på att lägga pärlplattor utefter en tydlig beskrivning.
Det anser i alla fall våra barnbarn och med det känner jag mig nöjd. De är när allt kommer omkring de för mig bästa kritikerna.
Att koka rotmos är en annan färdighet jag besitter vilket jag nu när mitt arbete är avlutat ska ägna mig åt till makens stora förtjusning. Han är en annan till mig närstående kritiker som aldrig någonsin kritiserar min matlagningskunskap. Det är sådant som bidrar till att skapa ljus i novembermörkret. Stötta och berömma varandra i det som vi behärskar. Vacklar vi i våra förmodade färdigheter går det bra att vara där med en stödjande hand så blir slutresultatet förhoppningsvis bättre än början.

Förändringar i livet och en vit potatisbakelse

Åter igen har jag tagit en välbehövlig paus från omvärldens påverkan. Är tacksam över min förmåga att kunna sjunka in i en bubbla där endast de som står mig närmast och betyder mest är med och omsluter mig. Jag har inte på något sätt mått dåligt, bara känt att det behövts en vila för att laddas upp med ny frisk energi. Det är nog en god vardagsgrund, att lägga det som inte är så viktigt åt sidan för en stund. En grund bestående av goda relationer, något gott att äta och trevliga saker att göra.

Nu ser jag fram mot en resa jag ska bege mig ut på tillsammans med en väninna. Genom Östergötland, vidare genom Småland och Skåne för att kliva av tåget i Köpenhamn. Förväntningarna är höga. Mest för min väninna men även för mig som är hennes resesällskap. Det kommer ett bli en dagsresa med start då medborgarna ännu inte klivit ur sängvärmen. När vi åter når hemmaplanen har nämnda medborgarna borstat sina tänder och gått till en natts sömn och vila. Kanske ingen större nöjestripp där kontot belastas med diverse inköp utan det handlar mest om att utföra ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som kan komma att förändra ett helt liv.
Jag känner stor tacksamhet över att få vara med på resan. Eventuellt återkommer jag med denna cliffhanger.

På tal om att äta gott. Vårt förnämliga hembageri har äntligen på min begäran tillverkat potatisbakelser. Bara det är värt att orda om. Efter idogt letande bland gömda receptskatter har bagerskan Camilla med sin personal lyckats med bedriften att få fram ingredienserna som krävs för baket. I går kväll provsmakade maken och jag skapelsen under stor andäktighet. Jag med stor iver, maken föreföll mer skeptiskt inställd ty han hyser ingen större hängivenhet åt arrak.
Smaken var utsökt, struktur och stadga perfekt så nu återstår endast för mig att åka till bageriet att ge en bedömning och ett smakutlåtande.
Med beröm godkänt skriver jag i marginalen på receptet och sätter dessutom dit en guldstjärna.

Livet består av små vardagliga guldkorn. Det gäller bara att hitta de rätta. Som en potatisbakelse med vit marsipan pudrad med chokladpulver. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.

På sannolika skäl och blodbad

Halsont, feber och hosta drar fram likt en farsot. Maken och jag håller oss långt borta från barnbarnen som tar med sig hem förskolans ettriga baciller. Priset vi får betala för att inte frottera oss med snoriga barnnäsor är att då barnens föräldrar tillsammans med sina telningar ligger däckade blir det vi som får rycka in och göra deras jobb.
Med andra ord, vi fungerar som trädgårdsmästarens drängar och ägnade gårdagens förmiddag åt att räfsa löv åt sonens kunder medan egenföretagarna låg hemma och snöt sig i mjuka pappersnäsdukar och knaprade halstabletter.

Efter avslutat värv begav jag mig till Norrköpings polishus dit media bjudits in till den presskonferens som arrangerats i samband med det stora tillslaget av banditer som ägnat sig åt människosmuggling med vidhängande ekonomisk brottslighet. Herr kommissarie samt kammaråklagare tillika förundersökningsledare delgav oss händelseförloppet kring den stora insatsen som lett till häktning på sannolika skäl av både det ena och det andra.
Stort mediepådrag med både pennförare och grabbar med gigantiska tevekameror. De är enligt min mening trevligast. Ju större kameror desto bättre är de. Möjligtvis ett manligt drag, störst utrustad är mest snacksalig. Jag blev innan presskonferensen invigd i TV4:as upplevelser med den enorma fiskdöden som drabbat Norrköping och Motala ström. Det är både lärorikt och spännande att vara en frilansande reporter.

Denna dag har vi ägnat oss åt egenarbete i vårt egna hem. Satt nytt tak, målat och tapetserat i vårt vardagsrum. En smått rörig tillställning som inte blev bättre av att jag lyckades mäta fel och skar helt galet ut två våder ur sista tapetrullen. Det enda raka var att stuva ner våderna i en svart sopsäck och skicka iväg maken till staden för att inhandla en ny tapetrulle. Men innan dess fick han plåstra om min vänstra stortå vilken jag skurit upp på den vassa tapetkniven. Det kan tyckas märkligt att klara av något sådant men jag kan försäkra var och en att det är fullt möjligt. Ingen jag rekommenderar ty följderna blir förutom smärta en kraftig blödning. Möjligtvis behövdes tån sys ihop med några stygn vilken maken ansåg vara onödigt och jag litar på hans läkarkunskap. I annat fall får jag söka upp min väninna Ditte som enligt egen utsago är mycket händig då det gäller smärre operationen vilket hon då och då praktiserar på sig själv när det behövs.

Nu återstår att innan kvällen lider mot sitt slut hänga tillbaka tavlor och annat som behövs för hemtrevnadens skull. I morgon ska jag iväg på en hundförarutbildning dock utan hund eftersom vi inte är några hundägare. Däremot utrustad med kamera och nödvändig inspelningsapparatur samt en mycket ömmande stortå. Min förhoppning är att inte vakna upp med en infektion eller blodförgiftning.

Det var allt för idag, over and out.