Vassa krokar och Korkens generositet

Småtvillingarnas storasyster visade mig sin julklappsönskelista. Spretiga bokstäver så som bokstäver är då de nedtecknas av en 6-åring.
Hennes högsta önskan är att det ska finnas med ett speciellt paket bland högen av paket. Högt och innerligt önskar sig flickebarnet olika sorters fiskedrag. Kan tyckas vara en ganska udda önskan utav en flicka på 6 år, det måste medges. Men eftersom hon är innehavare av ett kastspö så finns det en rimlig förklaring gällande önskemålet.

Jag fann ingen annan råd än att bege mig in till Norrköping och Korken. Vill jäntan ha fiskedrag så ska hon få det. Vilket även Korken höll med om och plockade ihop drag som lär fånga abborre, gös och kanske en och annan mört till katterna.

Vad får du själv på kroken? undrade Korken och log älskvärt.
Bästa fångsten kokar antagligen kaffe där hemma för att bjuda mig på vid min hemkomst, svarade jag.
Korken nickade men fortsatte att vara frågvis.
Bedrövad talade jag om att makens och min fiskelycka är skral. Sällan, eller rättare sagt aldrig, nappar det på kroken men att grannarna har större fiskelycka där grannfrun för några år sedan drog upp en gigantisk gädda framför våra näsor.
Korken klappade mig på axeln.
Var inte ledsen bruden, sa han tröstande. Alla är inte födda till fiskare.
Jag kände mig genast mycket bättre till mods.
Korken plockade ner vårt barnbarns julgåva i en vit kasse. Förmanade till försiktighet med den vassa kroken och passade därefter på att slänga ner två extra drag i kassen. Ett till mig och ett till maken.
Med dessa kan ni fiska gös, förklarade Korken med allvarlig min.

Jag lämnade staden och julhandeln bakom mig. När maken och jag fikat klart satte jag matbrödsdeg. Jullimpor och dopp-i-grytan-bröd.Hela köket doftar fortfarande nybakat.
När jag diskat och torkat av köksbänken for jag till vår lokala matvaruhandlare för att hämta ut ett paket som Nordpost haft vänligheten att leverera i tid.
Kön framför utlämningsdiken var lång. Jag placerade mig längst bak och kön fylldes på efter mig. Jag blev svettig och drog ner jackans blixtlås så långt det gick och fläkte sedan upp jackan för att få det en aning svalare kring min kropp. Bakom mig stod Pia som sköter om mina naglar. Vi småpratade om allt och inget. Tiden gick lite snabbare under det trevliga samtalet.

Med paketet i näven tackade jag för mig och gick ut mot min parkerade bil. Satte mig till rätta i sätet och spände på mig säkerhetsbältet. Men först drog jag ner klänningen som hasat upp en bit över låren. Trevade med händerna över tyget och upptäckte att jag fortfarande var utstyrslad i mitt långa blå och vitrandiga förkläde. Magen pudrad av vitt vetemjöl, rågsikt och pomerans. Här och där små intorkade degkluttar som extra prydnad.
Skönt att jag är för gammal för att bli generad av en sådan petitess, tänkte jag och vred om nyckeln i tändningslåset. Hemma tog jag av mig mitt förkläde och hängde upp det på kroken där det ska hänga då jag inte använder det.

Hur brödet blev? Mycket smakrikt, det måste jag verkligen tillstå.

En intorkad mumie och ett onödigt besök

Nu är det mössens tid. Det knaprar och prasslar lite var stans i och runt vår stuga. Så är livet på landet och egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Råttgift och råttfällor är bra vapen mot gnagande skadedjur.
Men nu känner jag mig dock aningen besvärad. Maken har bjudit mössen på preparerad föda och lagt ut denna måltid i vårt maskinrum. Vilket egentligen inte är ett maskinrum i ordets rätta bemärkelse utan det utrymme där vår hydrofon är placerad och där mössen gärna tillbringar sin tid.
Nu, liksom tidigare, har en mus haft omaket att lägga sig för att dö i maskinrummet. Då det hände en gång tidigare var småtvillingarnas storasyster omåttligt intresserad av kadavret och hjälpte sin morfar med att lokalisera det döda djuret.
Så har vi då  åter igen fått ett lik på halsen vilket sprider en otrevlig odör omkring sig. Så här i juletid och allt. Någon kropp är inte funnen så vi förmodar att  musen valt ut sitt sista vilorum inbäddad bland isoleringen.Vi får helt enkelt invänta mumifieringen.

I ett överfullt väntrum på ögonkliniken doftar det  heller inte speciellt gott. Även om det inte direkt luktar kadaver. Men när olika kroppsodörer bestående av svett, parfymer och något oidentifierat blandas är det säkrast att  tänka på annat.
I ett sådant väntrum har jag under 45 minuter suttit på en stol bredvid vår dotter och alla andra som sökt sig till kliniken. Ingen såg speciellt upplivade ut vilket är fullt förståeligt. Väntrum är bland det tristaste som finns, är det dessutom överbelamrat med folk höjs inte glädjeribban nämnvärt.

Dottern behöver nya hjälpmedel i sitt arbete och gjorde således en ansökning om detta till Försäkringskassan. Där är hon sedan mångfaldiga år tillbaka inskriven i rullarna och får varje månad sin handikappersättning utbetald av denna myndighet. För att få sina hjälpmedel kräver dock Försäkringskassan ett läkarintyg som stärker att den medfödda och obotliga grava synskadan plötsligt och som genom ett under inte ändrat sig till det bättre.
När hennes namn, som efter en oändlig väntan ropades upp frågade läkaren vad vår dotter sökte för.
Ett läkarintyg som stärker min grava synskada, svarade hon.

En onödig åtgärd, sa läkaren som ansåg att det räckt med ett telefonsamtal så hade intyget varit i hamn.
Gemensamt tog de ett beslut att något mer framtida läkarbesök var överflödigt. Dessutom, resonerade ögondoktorn, onödiga läkarbesök tar upp tid för någon annan, mer behövande patient. Samt att den obotligt grava synskadade patienten kan ta sig för något trevligare än att sitta och vänta på ett umbärligt läkarbesök som uppgår till en kostnad av 300 spänn.
Förhoppningsvis kommer även Försäkringskassan till den insikten.

Vi avslutade det hela med ett konditoribesök. Tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av ett sådant. Vi fick trots allt lite av den omtalade kvalitetstiden med varandra. Något som inte händer allt för ofta.
Efter stadsresan körde jag hem dottern till hennes man, småtvillingarna och deras storasyster.
Där hemma väntade min make på mig. Med färdiglagad mat. Rotmos och korv. Det är det som kallas kärlek...

En valsmelodi och bekvämlighet

Jag tar det med ro. Känner varken stress eller jäkt. Paketen är inslagna och skinkan ligger i kylen. Det enda som oroar mig är att hemma hos småtvillingarna och deras storasyster är det sjukstuga. Bacillerna flödar och vi håller oss på avstånd. Mitt hopp i juletid är att de ska tillfriskna så vi kan åka dit och fira in Jesusbarnets födelse.

Ett hastigt besök hos vår lokala matvarubutik under förmiddagen. Utanför satt som vanligt tiggerskan med bedjande ögon.
Please mama...
Det skaver i mitt samvete. Varje gång jag passerar henne. I de flesta städerna har tiggeriet minskat. Något jag läst mig till i dagspressen. De rumänska EU migranterna stannar i sitt hemland under vintern och jag undrar hur de egentligen har det där. Med sina skärvor de skrapat ihop utanför våra butiker.

I Norrköping finns ett annat problem. Bostadsbristen är hög och den måste på något sätt lösas. Både för den bostadslösa inhemska befolkning och för de som flytt till drömmarnas land. Undan krig och katastrofer. Vi ser förödelsen genom teverutan. Vi ser även de hemlösa i vår stad. Samtliga är i trängande behov av hjälp.

För några år sedan var jag i en av Norrköpings kyrkor som är uppbyggda mitt i centrum. Jag arrangerade blommor runt en kista inför en begravning. Några av åskådarna var den frivilliga personal som strax innanför vapenhusets dörrar serverade kaffe för spontana kyrkobesökare.
Kyla ute och värme i kyrkorummet i samtliga avseenden.
Två män kom in i kyrkan och gick med ostadiga ben mot mig. De spred en odör omkring sig som påvisade att de inte varit nära tvål och vatten under mycket lång tid. Spritångorna ur deras munnar blandade sig med doften från liljor, rosor och nejlikor. Jag kände mig osäker. Hur skulle jag bemöta de båda herrarna? Köra ut dem eller erbjuda dem att sitta ner i kyrkbänken en liten stund.
Jag valde det sistnämnda alternativet. Jag hämtade två koppar rykande varmt kaffe och två bullar nere hos de frivilliga.
Rödfnasiga händer med lortkantade naglar höll stadigt omkring de varma muggarna.
När jag var klar med mina begravningsförberedelser gick jag och satte mig hos männen. Jag ville fråga hur de egentligen genomlever sina dagar.
Vi fryser. Ständigt fryser vi. Jag nickade. Så sover vi i där vi kommer åt att sova. På pappkartonger eller vad vi nu hittar att sova på. Jag rös ända in i märgen.
När de gick tog de mig i hand. Bugade djupt och tackade för fikat och ett trevligt samtal.

Efteråt fick jag ganska mycket skit för att jag bjudit på kaffe och haft ett samtal med några av Norrköpings så kallade slödder. Inte från de frivilliga kyrkoarbetarna. De visste vad det handlade om. Utan av andra som i sin varma bekvämlighet ansåg att dessa människor har sig själv att skylla. Arbetslös, hemlös och dessutom alkoholist. Som man bäddar får man ligga. På papperskartong med flaskan som vän.

En gång har vi alla varit nyfödda och de som fött fram oss har troligtvis bara haft en enda önskan. Lycka och välgång genom livet.

Pleaes mama, please... Snabbt gick jag in i affären. Jag behövde köpa kryddor till sillen. Det ska ju bli jul...

Härskarinnan och sockerkaksmannen

Tomten får sätta hjul på släden. Mig kvittar det lika. Är inte den som suktar efter en vit jul. Dessutom blir det mer riskfritt att köra på barmark ute i jultrafiken. Något som gäller både tomtar och övriga trafikanter.

I går firade vi bröllopsdag. Med restaurangbesök. Ingen julmat utan en helt ordinär bröllopsmiddag. Grattis sa servitrisen. Tack, svarade vi som kallar oss själva för ett gammalt strävsamt par.
Till nyår har jag levt 39 år av mitt snart 62-åriga liv tillsammans med maken. I medgång och motgång. Glad och tacksam över att få somna och vakna bredvid honom. Vi ser fram mot guldbröllop.

Under de här åren har vi till största delen även varit arbetskamrater. Många i vår omgivning har förfasat sig över hur vi stått ut med varandra både privat och i arbetslivet. Men det är då vi har fungerat bäst tillsammans. Under några år bröt vi oss yrkesmässigt loss från varandra och hade var sina jobb. Det höll på att slutat i total katastrof. Ordningen blev återställd när vi åter igen anslöt oss i det gemensamma yrkesverksamma livet.
I nöd och lust är vi ämnade för varandra.

I morse när vi åt frukost talade vi om andra strävsamma par. De som inte längre lever vårt jordeliv.
De som hängde ihop till dess döden separerade dem åt och den som överlevde den andra fick vänta några år innan det blev dags för en återförening.
Ett speciellt par som vi talade om var de som vid ålderns höst blev delade genom döden. Frun dog först varpå maken fick det besvärligt. Både med sin sorg och i det rent praktiska. Han hade under sitt långa liv aldrig lagat en enda måltid. Det var tveksamt om han över huvud taget visste hur en kaffepanna fungerade. Hans fru var kökets härskarinna.
Tafatt och handlingsförlamad stirrade mannen på spisens vreden medan hungern rev och slet i hans buk.
Denne man talade ofta och föraktfullt om en manlig bekant han hade. Vilken ägde kunskap i hur en sockerkaka tillverkades och som han ofta praktiserade. Slängde ihop en kaka och bjöd sin fru på eftermiddagskaffe med ljummen sockerkaka som tilltugg.
Att iklädd förkläde och baka sockerkaka sänkte mannens värde i den gamle mannens ögon. Hans fru höll med. Åtskilliga gånger satt vi vid parets köksbord och blev undfägnade fika. Hembakat alltihop. Då kom ofta den sockerkaksbakande mannen upp på tapeten. Medan vi doppade bullar, kakor och sörplade kaffe ojade sig paret gemensamt över sockerkaksmannen.

Sedan länge är samtliga döda. Paren som genom hela sina äktenskap hade en tyst överenskommelse gällande deras givna platser.

I vårt hushåll det jag som för det mesta regerar bland kastrullerna, det ska erkännas. Men maken vet var kokboken finns och hur den ska tolkas. I den händelsen att...

Lyckan finns i rymden och slipade bluffmakare

Idag är det exakt fem år sedan jag fysiskt blev faderslös. Det känns fortfarande aningen märkligt. Men det är väl så som det är. Vi föds och vi dör oavsett hur vi lever, var vi bor eller vilka vi är. Jag känner inte längre någon sorg, bara saknad.  Människan besitter en förvånansvärd förmåga till läkning och återhämtning.
Vilket är bra. Eljest skulle vi gå omkring och vara ledsna och bedrövade i stort sett all vår vakna tid.

Under gårdagen blev jag minst sagt överöst med meddelande gällande "den dansande påven" som helt plötsligt skulle dyka upp i sociala medier. Den som klickar på länken för att se påven ta sig en svängom skulle drabbas hårt och få mobiltelefonen totalförstörd.
Skapt läge med skarpa varningar som omedelbart skulle skickas vidare till samtliga vänner i vänlistan.
Varningen nådde mig från personer som jag anser klartänkta, stabila och med en god sinnebild över vad som är rätt eller fel.
Bästa att agera snabbt, tänkte jag och skickade varningen till de som står mig närmast. Vår son, sonsambo, dotter och svärson. Maken varnade jag muntligt för det kändes aningen överambitiöst att skicka honom ett skriftligt meddelande. Vi befann oss ju ändå i ett och samma rum.
Dotterns svar var att hon tyckte jag var dum i huvudet. Nu sa hon inte det direkt, hårt och brutalt för det skulle hon aldrig säga till sin mamma utan mer indirekt och i förtäckta ordalag.

Så klart, allt var en bluff. Gammal skåpmat dessutom. Men det går inte att känna sig allt för säker. Det sker så mycket konstigt i vår datoriserade värld. Och allt som sägs och skrivs i sociala medier borde vara sant. Speciellt i Facebooksvärlden. Där finns det även bildbevis om nu någon tvivlare skulle drista sig att kommentera inläggen som falska.
Lyckan finns på Facebook, det har jag alltid tyckt. Inga dåliga dagar eller misslyckade trerättersmiddagar med surt vin. Ingen pms eller gräl mellan par som älskar varande med hjärtan och kram. Lyckad tillverkning av julens godsaker och perfekt hopknåpade lussekatter. Springskor och vallade skidor som bevis på god hälsa och sunt leverne vilket får staplarna i lyckans diagram att skjuta i höjden.

Den som mot förmodan inte tror på Facebooklyckan straffas hårt. Genom att bli borttagen från vänlistan. Eller något ännu värre. Som att bli blockerad. Vilket jag för övrigt själv praktiserat med utmärkt gott och effektfullt resultat. Dock inte för att någon ifrågasatt min totala lycka utan för att jag blivit dåligt bemött och känt mig kränkt.
Facebook är ett enkelt verktyg för att radera obekväma vänner. Det går till och med att sträcka sig så långt som att ta bort de som borde står varandra nära. Ett enda klick utan föregående förklaring och problemet är löst. Det behövs inget trams som att tala med varandra om vad som är fel. Öga mot öga, som innan Facebook inträde i våra liv.

Länge leve de sociala medierna! Där vilar inga ledsamheter. Bara ett och annat bluffmeddelande som dyker upp lite då och då för att ställa till det en aning.