Vita gäss och starka känslostormar

Urd rör om i Glan. På nyheterna varnas det för nedfallna träd och meteorologerna säger att vi kan räkna med fortsatt starka vindar. Vi är dock förskonade i vår del av landet trots att trädkronorna ser ut att vaja riskabelt. Ett och annat nedblåst träd får vi nog ändå räkna med. Vi håller oss inomhus med en påse smågodis och en läsvärd bok.

I natt har det varit skralt med min sömn. Vilket händer då och då om huvudet är överbelamrat med tankar och känslor då jag släcker sänglampan.

Den 27 december 2011. Maken och jag begav oss hemifrån kl. 02.00 med destination Oslo och Rikshospitalet där vi skulle hämta en avliden person.  Då som nu blåste det kraftigt och längs med vägen mot Finspång stötte vi på stora granar som låg tvärs över vägen. Det hör inte till praxis att ha en motorsåg liggande i ett fordon ämnat för transport av avlidna så maken fick kliva ut i nattmörkret och med muskelkraft dra grantopparna åt sidan medan jag krånglade mig förbi med bilen.
I efterhand har vi sagt många gånger att det var ett ytterst riskabelt företag vi gav oss ut på.
Som vanligt vid våra turer var vi vid gott mod samt utrustade med smörgåsar och kaffe.
Den som avlidit i grannlandet var en ung man. Hans familj var förkrossad och såg julen som ett enda stort lidande. Maken och jag kände oss vördnadsfulla i vår uppgift att få hem ynglingen till sin familj för ett sista avskedstagande.

På morgonkvisten stannade vi i Karlstad. Parkerade intill en bensinstation och åt av vår medhavda matsäck. Kände oss tacksamma över att vår familj förskonats från splittring och ond bråd död.
Då kom det första telefonsamtalet. Ett samtal som blev upprinnelsen till ett stort lidande för två små barn och deras pappa.
På förmiddagen lämnade vi Rikshospitalet och Oslo. Strax innan vi körde ut från staden kom det andra telefonsamtalet. Plötsligt befann vi oss i en situation där vi skulle vara ett stöd för en sörjande familj medan vi samtidigt djupdök ner i egna starka känslostormar.

Trots att det är fem år sedan kändes min natt som om det var igår. I mörkret låg jag svettig och varm under täcket. Gick igenom telefonsamtalen och vad som därefter hände. Minut för minut, timma för timma, dag för dag, månad för månad. Känslorna kastades brutalt tillbaka till dåtiden bara för att konstatera att ännu är det inte över. Kampen fortsätter om än inte i lika stor styrka och dramatik som de första åren.

Två små barn som i tre timmar under gårdagen var i skogen och byggde kojor. Innan Urd kom med sina starka vindar. Idag hälsar de på sina kusiner. Stojar och stimmar på barns vis. Leker med varandra medan världen krigar och rasar. Omedvetna men ändå påverkade av vad som händer och sker runt omkring dem.

Jag dyker ner i min påse med smågodis. Tuggar på det söta och ber böner mellan tuggorna.

" Gud, var nära och skydda alla små och värnlösa. Trösta de som behöver tröstas. Här lika mycket som där."
Amen.

Den långa vandringen och ett skogsmysterium

En och en halv timmas skogspromenad och julmaten är ett minne blott. Lika smal och smärt om midjan som innan.  Frisk luft i rask takt sätter fart på ämnesomsättningen och stimulerar tarmen.
Lagom innan regnet kom hann vi hem och dukade upp ett kaffebord. Tände ljus och tittade på de tunga regndropparna som studsade mot fönsterrutan, sprack och bildade ett tätt och oregelbundet mönster.

Under promenaden talade vi om att vi aldrig ser någon älg komma travande mellan granar och furor. Och att skogen var så tyst. Inte en enda liten fågel slog följe med oss eller kvittrade från trädens grenar. Fåglar finns det förvisso, de håller till runt vårt fågelbord. Den ilskna nötväckan som irriterande nog sprätter runt med fröna, blåmesar och talgoxar. Även en flock domherrar har hittat hem till oss vilket vi finner mycket underhållande. Lite längre fram i vår kommer nog de vackra steglitserna. Första gången jag såg dem trodde jag att de var förrymda burfåglar.

När maken och jag gör skogspromenader följder vi aldrig några stigar. Ju besvärligare det är desto bättre anser maken att promenaden är. Om det ens kan kallas en promenad. Vi mer forcerar fram över stock och sten. Klättrar över mossbelupna snorhala berg, hoppar över små vattendrag och kliver över omkullfallna träd. Samtliga kroppsmuskler får jobba rejält.

Plötsligt stannade vi mitt i steget. En bil stod där mitt i skogen. Vänster framhjul satt fast mot en sten. Ingen körväg åt något håll och det hela verkade högst besynnerligt. Inte minst med tanke på hur det ens är möjligt att framföra ett motordrivet fordon i den vidlyftiga terrängen. Om det inte är ändamålsenliga skogsfordon vill säga.
Försiktigt kikade vi in i bilkupén, drog i dörrhandtagen, konstaterade att bilen var tom och ordentligt låst. Inga nycklar i tändningslåset och inget annat som verkade onormalt mer än att bilen stod där den stod.
Nummerplåtarna fanns på plats och med en sms till Trafikverket framkom det att bilen är hemmahörande i Farsta. Måste tillstå att det är en ansenligt lång sträcka mellan Farsta och Skärblacka. Det bör tilläggas att bilen var avställd den 28 januari 2015 och ägaren hette Stefan.

Nyfikenheten tog överhand. Stefan letades upp via Eniro och jag ringde honom från skyddat nummer.
Frågade om han saknade sin bil och från Farsta lät Stefan undrande. Han tvekade en kort stund sedan tillstod han med bestämdhet att han visste var han parkerat sin bil och att han ämnade hämta hem den så snart som i morgon dag. Nu kunde jag skönja ett stråk av irritation i hans röst. Eller kanske var det rädsla. Svårt att avgöra.

Om jag inte hade annat för mig i morgon som att umgås med småtvillingarna och deras storasyster skulle jag bege mig in i skogen för att bevittna bortforslandet av bilen. Kan tro att det skulle vara en mycket intressant upplevelse.
Ändå har jag en svag känsla av att nästa gång vi ger oss ut bland stock och sten och av en händelse passerar samma plats kommer bilen att stå där den står idag. För vem vågar sig ut på de stora vägarna mellan Skärblacka och Farsta i en bil som är avställd sedan ett helt år tillbaka?

Budskapet och en premiärhöna

För några år sedan gjorde jag ett julreportage med en präst. Vi talade om julens förberedelser och det egentliga syftet med julfirandet. Enades om att Jesusbarnets födelse kommer lite i kläm mellan det dignande julbordet och högen av julklappar. Även prästen erkände att han rycktes med i den hysteriska köpkarusellen.
Oavsett om julfiraren har en kristen tro eller ej så är det lätt att hänge sig åt det materiella runt julhelgens festligheter.
Prästen skulle på julafton predika i kyrkan om skattskrivningen som slutade i ett glädjebud.
Därefter skulle han klä av sig sin prästerliga skrud och äta julmat med sin fru, deras barn och barnbarn. När Kalle Anka var över blev det dags för prästen att gå ut och köpa tidningen. Oturligt nog för varje år missade han tomten och han antog att det skulle bli likadant detta år.
Innan vi skildes åt dristade jag mig att fråga prästen vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus.
Han rev sig i håret, funderade en stund, skrattade och svarade att han trodde mest på Jesus men att det ena inte behöver utesluta det andra.
Jag andades ut och önskade prästen en riktigt God Jul.

I år hade vår dotter sin allra sista julafton som präst i den församling hon arbetat i under många år. Snart nytt år och för henne flytt till en ny församling. Hennes och vår hemförsamling.
I den församling hon arbetat i är det tradition med en levande julkrubba i kyrkan på julaftons förmiddag. Detta år inget undantag. Jesusbarnet spelades av det barn som även förra året tillhörde julspelets ensemble. Barnet skötte sin uppgift med bravur. Värre var det med hönan som tilldelats rollen att sitta i en ängels knä. Om hönan var blyg inför en fullsatt kyrka eller om hon hade premiärnerver går inte att säga med säkerhet. Hon faxade vilt med vingarna varpå ängeln blev nödd och tvungen att stoppa hönan i en bur och vänta in att hon skulle lugna ner sig en smula. Efter lite godis och lugnande ord kunde fjäderfät åter ta plats i ängelns knä. Kanske att den lilla hästen klädd i tomtevojlock också hade en lugnande inverkan på den kacklade hönan.
Tyvärr hade fåren inte lyckats få tag i någon chaufför så de fick stanna hemma och ersattes istället av en av våra småtvillingflickor som trädde på sig ett fårhuvud och hängav sig livfullt åt att agera får.

God jul. En innebörd som betyder lite olika för oss. Men vad det än betyder så finns det omsorg invävda i orden. Omsorg om de som står oss nära. Omsorg om de som är ensamma eller sjuka. Omsorg om de som sörjer, saknar och längtar. Omsorg om alla barn som är rädda, ledsna och som inte får uppleva en vit jul. För alla är inte julen god.

Maken och jag har firat en god jul. Utan stress och förpliktelser. Bara funnits där och blivit omslutna av våra barn och barnbarn. En lugn helg som gett oss ett inre lugn. Vi har under några timmar igår och idag varit nära de som betyder allt för oss.
Om en vecka går vi in i ett nytt år. Det ligger framför oss som en oskriven bok. Med stor iver ser jag fram emot att få fylla de blanka sidorna. Kan tänka mig att det blir både ljusa och mörka kapitel i boken innan den är fulltecknad och läggs till samlingen av årsböcker. Men först ska jag njuta av sötman som denna helg har bidragit med. Det omfattar allt från min kristna tro om julens budskap till vår familjegemenskap.

Vassa krokar och Korkens generositet

Småtvillingarnas storasyster visade mig sin julklappsönskelista. Spretiga bokstäver så som bokstäver är då de nedtecknas av en 6-åring.
Hennes högsta önskan är att det ska finnas med ett speciellt paket bland högen av paket. Högt och innerligt önskar sig flickebarnet olika sorters fiskedrag. Kan tyckas vara en ganska udda önskan utav en flicka på 6 år, det måste medges. Men eftersom hon är innehavare av ett kastspö så finns det en rimlig förklaring gällande önskemålet.

Jag fann ingen annan råd än att bege mig in till Norrköping och Korken. Vill jäntan ha fiskedrag så ska hon få det. Vilket även Korken höll med om och plockade ihop drag som lär fånga abborre, gös och kanske en och annan mört till katterna.

Vad får du själv på kroken? undrade Korken och log älskvärt.
Bästa fångsten kokar antagligen kaffe där hemma för att bjuda mig på vid min hemkomst, svarade jag.
Korken nickade men fortsatte att vara frågvis.
Bedrövad talade jag om att makens och min fiskelycka är skral. Sällan, eller rättare sagt aldrig, nappar det på kroken men att grannarna har större fiskelycka där grannfrun för några år sedan drog upp en gigantisk gädda framför våra näsor.
Korken klappade mig på axeln.
Var inte ledsen bruden, sa han tröstande. Alla är inte födda till fiskare.
Jag kände mig genast mycket bättre till mods.
Korken plockade ner vårt barnbarns julgåva i en vit kasse. Förmanade till försiktighet med den vassa kroken och passade därefter på att slänga ner två extra drag i kassen. Ett till mig och ett till maken.
Med dessa kan ni fiska gös, förklarade Korken med allvarlig min.

Jag lämnade staden och julhandeln bakom mig. När maken och jag fikat klart satte jag matbrödsdeg. Jullimpor och dopp-i-grytan-bröd.Hela köket doftar fortfarande nybakat.
När jag diskat och torkat av köksbänken for jag till vår lokala matvaruhandlare för att hämta ut ett paket som Nordpost haft vänligheten att leverera i tid.
Kön framför utlämningsdiken var lång. Jag placerade mig längst bak och kön fylldes på efter mig. Jag blev svettig och drog ner jackans blixtlås så långt det gick och fläkte sedan upp jackan för att få det en aning svalare kring min kropp. Bakom mig stod Pia som sköter om mina naglar. Vi småpratade om allt och inget. Tiden gick lite snabbare under det trevliga samtalet.

Med paketet i näven tackade jag för mig och gick ut mot min parkerade bil. Satte mig till rätta i sätet och spände på mig säkerhetsbältet. Men först drog jag ner klänningen som hasat upp en bit över låren. Trevade med händerna över tyget och upptäckte att jag fortfarande var utstyrslad i mitt långa blå och vitrandiga förkläde. Magen pudrad av vitt vetemjöl, rågsikt och pomerans. Här och där små intorkade degkluttar som extra prydnad.
Skönt att jag är för gammal för att bli generad av en sådan petitess, tänkte jag och vred om nyckeln i tändningslåset. Hemma tog jag av mig mitt förkläde och hängde upp det på kroken där det ska hänga då jag inte använder det.

Hur brödet blev? Mycket smakrikt, det måste jag verkligen tillstå.

En intorkad mumie och ett onödigt besök

Nu är det mössens tid. Det knaprar och prasslar lite var stans i och runt vår stuga. Så är livet på landet och egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Råttgift och råttfällor är bra vapen mot gnagande skadedjur.
Men nu känner jag mig dock aningen besvärad. Maken har bjudit mössen på preparerad föda och lagt ut denna måltid i vårt maskinrum. Vilket egentligen inte är ett maskinrum i ordets rätta bemärkelse utan det utrymme där vår hydrofon är placerad och där mössen gärna tillbringar sin tid.
Nu, liksom tidigare, har en mus haft omaket att lägga sig för att dö i maskinrummet. Då det hände en gång tidigare var småtvillingarnas storasyster omåttligt intresserad av kadavret och hjälpte sin morfar med att lokalisera det döda djuret.
Så har vi då  åter igen fått ett lik på halsen vilket sprider en otrevlig odör omkring sig. Så här i juletid och allt. Någon kropp är inte funnen så vi förmodar att  musen valt ut sitt sista vilorum inbäddad bland isoleringen.Vi får helt enkelt invänta mumifieringen.

I ett överfullt väntrum på ögonkliniken doftar det  heller inte speciellt gott. Även om det inte direkt luktar kadaver. Men när olika kroppsodörer bestående av svett, parfymer och något oidentifierat blandas är det säkrast att  tänka på annat.
I ett sådant väntrum har jag under 45 minuter suttit på en stol bredvid vår dotter och alla andra som sökt sig till kliniken. Ingen såg speciellt upplivade ut vilket är fullt förståeligt. Väntrum är bland det tristaste som finns, är det dessutom överbelamrat med folk höjs inte glädjeribban nämnvärt.

Dottern behöver nya hjälpmedel i sitt arbete och gjorde således en ansökning om detta till Försäkringskassan. Där är hon sedan mångfaldiga år tillbaka inskriven i rullarna och får varje månad sin handikappersättning utbetald av denna myndighet. För att få sina hjälpmedel kräver dock Försäkringskassan ett läkarintyg som stärker att den medfödda och obotliga grava synskadan plötsligt och som genom ett under inte ändrat sig till det bättre.
När hennes namn, som efter en oändlig väntan ropades upp frågade läkaren vad vår dotter sökte för.
Ett läkarintyg som stärker min grava synskada, svarade hon.

En onödig åtgärd, sa läkaren som ansåg att det räckt med ett telefonsamtal så hade intyget varit i hamn.
Gemensamt tog de ett beslut att något mer framtida läkarbesök var överflödigt. Dessutom, resonerade ögondoktorn, onödiga läkarbesök tar upp tid för någon annan, mer behövande patient. Samt att den obotligt grava synskadade patienten kan ta sig för något trevligare än att sitta och vänta på ett umbärligt läkarbesök som uppgår till en kostnad av 300 spänn.
Förhoppningsvis kommer även Försäkringskassan till den insikten.

Vi avslutade det hela med ett konditoribesök. Tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av ett sådant. Vi fick trots allt lite av den omtalade kvalitetstiden med varandra. Något som inte händer allt för ofta.
Efter stadsresan körde jag hem dottern till hennes man, småtvillingarna och deras storasyster.
Där hemma väntade min make på mig. Med färdiglagad mat. Rotmos och korv. Det är det som kallas kärlek...