Gamla personuppgifter och partnerbyte

För en tid sedan damp den ner i vår postlåda. Telefonkatalogen. Förvirrad höll jag den i handen. Vad skulle jag ta mig till med det som tillhör den yngre stenåldern? Jag är en vän av snabba beslut och hivade ner katalogen i vår förnämliga soptunna där vårt avfall sopsorteras efter gängse regler.

Året var 1977. Ett på många sätt ett år fyllt med fasa men som kom att bli mitt överlevnadsår. Ett moment i överlevnadsfasen var när mitt namn, adress och telefonnummer hamnade på en egen rad i den tjocka telefonkatalogen. Under de första veckorna bläddrade jag högtidligt fram mitt namn bara för att försäkra mig om att det var på riktigt.
Vid årsskiftet 1977-1978 tog livet ytterligare en ny vändning och efter ett par månader beslutades det att när den nya telefonkatalogen skickades iväg på tryck skulle vi stå på samma rad. Maken och jag. Samma adress och samma telefonnummer.

Idag är telefonkatalogen förlegad och jag har läst att den allra sista katalogen någonsin ska tryckas upp till hushållen.Nu tar Hitta.se och Eniro.se över fullt ut.
Enligt den gamla metoden gick det endast att få fram vissa uppgifter. Så som titel och om par levde under samma tak. Om några som varit ett par plötsligt dök upp i eget majestät satte det fart på spekulationerna i stugorna.

Letar någon upp mig på exempelvis Hitta.se går det för den nyfikne att få reda på nästan allt om mig. Därtill ett flygfoto över vårt område och det hus maken och jag lever i.
Min födelsedag med fet stil. Hur många år jag kommer att fylla nästa gång jag firar min bemärkelsedag och om någon känner sig manad finns där en liten blomma ämnad till att trycka på för att skicka mig en liten bukett med vidhängande gratulationskort.
Tomten är 1344 kvadratmeter stor och det finns en bygghändelse kopplad till vår bostad. Där kan den intresserade klicka för att se att vi ämnar bygga ut, bygganmälan är inlämnad och nu återstår endast datum för byggstart. En fullständig fastighetsrapport finns att tillgå men den kostar pengar. Allt är inte gratis föda för att tillfredsställa nyfikenheten.

Skrolla vidare så ser ni att jag är yngre än genomsnittet i vårt område, och att i vårt område tjänar de boende mindre än andra svenskar. Det är alltså här fattiglapparna samlats. Dock har vi råd med motordrivna fordon och populärast är Renault och Volkswagen. Dock skiljer sig en av våra grannar sig från mängden så pass mycket att denne granne stack ut hakan och köpte sig en röd Audi A4 Avant.
Även vi skiljer oss från mängden genom att ratta en Kia och en Citroën.
Det som är mindre smickrande är att i vårt valdistrikt röstar de boende på SD. Hela 59% för att citera statistiken.

Vanliga intressen i vårt område är bland annat motorsport, jakt, meka med bilar, snickra och måla samt trädgårdsskötsel. Om vi inte hänger oss och spel och dobbel såsom trav och galopp. Det händer även att vi löser ett och annat korsord och sudoku om vi inte pysslar med våra krukväxter.

Sist av allt finns ett erbjudande om att i den händelse jag känner mig hågad så finns det möjlighet att byta partner. Ja inte med någon av mina grannar utan till en singel i Norrköping.

Något partnerbyte är inte aktuellt. Har vi klarat av att rida ut höga vågor och fortfarande finns bredvid varandra i telefonkatalogen efter snart 40 år ska vi klara av det ända till slutet av vår gemensamma livsvandring. Om än i en modernare tappning än den gamla hederliga tryckta katalogen av papper.

Kärleken till varandra kan varken moderniteter eller andra erbjudande ändra på.

Men att klicka in sig på Eniro.se eller Hitta.se är onekligen mycket spännande. Det kan jag inte sticka under stol med.

Ansträngning och psykologi

Näshåren klibbar ihop vid utomhusvistelse. Det är då vi vet att nu är det vinter. Inte ens ledarhunden som idag är vår lånehund känner sig hågad att gå ut. Förnärmat vänder han bort blicken när det blir tal om hundpromenad. Inte mig emot, jag sitter helst i soffan och blickar ut genom fönstret. Studerar fågellivet som pågår vid utskänkningsstället för fjäderfän.
Flocken av sparvar, domherrar och blåmesar har utökats med en tämligen fet koltrast. Stundom kommer en skata och skrämmer vettet ur småfåglarna som snabbt sätter sig i säkerhet på den kala rönnens grenar.

Dock drabbas jag av ett sting av samvetskval över att lättjefull hänge mig åt soffhäng. Sunda människor går ut på stärkande promenader. Speciellt om det inmundigats wienerbröd till förmiddagsfikat. Till mitt försvar ska sägas att jag  sedan två dagar tillbaka utför morgongymnastik. Före min morgontoalett sitter jag på en stol med rak hållning och lyfter med böjda knän benen upp mot magen. Tio gånger med varje ben. Därefter lyfter jag båda benen samtidigt, fortfarande med böjda knän, tio gånger. Sedan kommer det sista momentet som är ett sidolyft tjugo gånger. Hela det ansträngande utförandet ska stärka bukmuskulaturen och jag vill tillstå att jag anar en viss förändring av magens mjuka konturer.
Inbillning säger maken som anser att den bästa gymnastiken är att kraftfullt svinga en hammare.

Men så var det där där med frisk luft. Om det inte vore så kallt skulle jag utföra de gymnastiska övningarna för öppet fönster. Då får jag en mix av allt. Nu är en promenad i det fria inte så hälsosamt som det sunda hälsolivet låter påskina. Det hela handlar om ökad fysiska ansträngning och psykologi.
Promenader ute på landsbygden är mer arbetsamt än i stadsmiljö där skyltfönster gagnar till en stunds rast och vila. Ute på vischan måste vi trava på i det oändliga om det inte är så att vi stöter på någon bekant som vi kan växla några ord med i stillastående position.
När vi lämnar det trygga hemmet och utsätter oss för andra intryck börjar hjärnan att jobba för högvarv. Då växer dendriterna som finns som ett litet utskott i våra nervceller och hela den förväntade goda promenaden kan i värsta fall sluta i total utmattning.

Jag tar det säkra före det osäkra. Fortsätter med min morgongymnastik inomhus och satsar på att ha uppnått en snygg figur när sommaren gjort sitt intåg och tar däremellan en liten powernap på soffan när jag tröttnat på fågelskåderiet.
Sen, i vår när solen värmer skönt, kan jag flytta ut stolen och göra morgongymnastiken på den grönskande gräsmattan. Och få en dos frisk luft på köpet.
Tänker jag långsiktigt och kliar hunden bakom öronen.

Ansvar utan behörighet och ett lyckligt slut

När tiden står stilla. Då tar jag till vara på stunden. Ägnar mig egenvård och flyter bara med. Nästan som om jag blir buren av en osynlig hand som vaggar mig fram och åter. Handen gör en störtdykning, ner i min nostalgilåda. Där ligger kvitton, kartor, resehandlingar, tåg-och bussbiljetter och ett gammalt pass. Utgången sedan många år tillbaka. Passfotot, då liksom nu, är anskrämligt. Jag ser ut som en person med onda avsikter. Det är så vi ska se ut på passfoton. Oglada och uttryckslösa.

Länge rotade jag runt i lådan. Hittade även små kort, en gång skrivna av våra barn. Spretiga handstilar med små ömhetsbetygelser.
Älskar dig mamma. Världens bästa mamma. Puss och kram, datum och år. Länge sedan men ändå så nära i tiden.

Ute är det kallt. Snö och hala vägbanor. Jag skickade ett sms till vår dotter under gårdagskvällen.
Hör av dig när du är hemma från jobbet är du snäll. Du vet att jag ängslas. Tycker inte om när du färdas på vägarna.
Jobbigt att jag inte är under 18 och inte bor hemma längre så du kan bestämma att jag måste stanna hemma, svarade dottern i sitt textmeddelande.
Verkligen synd, jag skulle aldrig släppa iväg dig. Känner fortfarande ett ansvar men nu har jag inte längre någon behörighet.
Slut på meddelandet.

Ständigt denna ängslan. En moders livslånga oro för sina barns väl och ve.

I måndags försvann en flicka från vårt samhälle. En flicka som inte längre kan kallas för barn. Som tagit klivet in i vuxenvärlden med arbete och eget ansvar. Men fullt och fast ändå någons barn. En mamma och pappa som ängslades över vart hon tagit vägen. Varje föräldrars värsta mardröm.
Stora insatsstyrkor och frivilliga från Skärblacka sökte i kyla och mörker. Vi såg ficklampornas sken från andra sidan av vår vik. Ljuskäglor som svepte fram och tillbaka över Glans svarta vattenyta, Hörde helikoptern som hovrade över skog och frusna ängar.
Jag bad en bön. "Gode Gud, skydda henne. Ge föräldrarna styrka och kraft. Visa de som letar den rätta vägen dit hon är. Amen."
Jag borde ha sällat mig till sökinsatsen. Varit en del av de som letade. Men jag valde att be istället för att leta efter någon annans barn. Var med i tankarna hos några för mig okända människors skräck och ängslan över ett försvunnet vuxet barn. Jag skäms en smula över att jag inte deltog i sökandet. Känner mig som en usel människa. Flickan var ju ändå från Skärblacka. Här ställer vi upp för varandra.

Hemvärnet hittade flickan. I skogen, i kvällsmörkret, under en gran. Levande men kraftigt nedkyld. Samhället andades ut tillsammans med flickans mamma och pappa.

Fick ett meddelande från vår dotter. Jag är hemma och välbehållen. Nu kan du ta det lugnt mamma.
Hon är hemma hos småtvillingarna, deras storasyster och deras pappa. Bilresan gick bra också denna gång. Familjen är intakt. Jag kan sova lugnt även denna natt. Alla våra barn är där de ska vara. I trygghet.

En öppen port och amatörer

Nu jular vi ut. Öppnar upp mot det nya. Ser fram mot våren och ställer in kassen med de uttjänta hyacintlökarna i jordkällaren. De ska ner i rabatterna när tjälen är ur backen. Har vi tur så blommar de om ute i det fria.

Mamma har inlett sin nya behandling. Vad det egentligen går ut på vet vi med säkerhet inget om. Behandlingen är fortfarande i sin linda och funnits inom läkarvården endast ett år. Mamma ser sig som ett experiment.
Tack vare sköterskan som sätter droppet har vi fått en mer grundlig information än den vi fick av läkaren som beslutade sig för att inleda den nya revolutionerande medicinen. Fem minuter fick mamma av hans dyrbara tid. Några biverkningar hanns inte med. Inte heller hur det hela ska gå till.
Dessutom är läkaren ute på nya tjänster i en annan stad. Honom ser vi inte röken av något mer. Hyrläkare, sa sköterskan och satte sig ner bredvid mammas säng och tog sig tid.
Varannan vecka ska hon behandlas. På obestämd tid. Och ett nytt läkarbesök är inplanerat. Med en ny läkare som kommer att bli nummer femton i raden av läkare sedan den 1/12 2015.
Mamma lät hoppfull när hon fick reda på läkarens namn. Samma efternamn som mamma. Det bådar gott var hennes åsikt. Själv känner jag mig tveksam. Tror inte att det enkom kommer an på efternamnet.

En port ska inopereras. Mamma slipper bli stucken i armarna varje gång det ska stickas. Porten blir ingången till hennes vener. Hur smidigt som helst.
Du behöver aldrig byta porten, sa sköterskan.
Menar du att jag kan ha den ända fram till min kremering? frågade mamma och såg häpen ut.
Sköterskan fnissade lite och flackade med blicken.
Ja så går det också att uttrycka sig, svarade hon mamma.
Maken till moderniteter hade mamma aldrig tidigare hört talas om trots att hon är en högutbildad kvinna.
Mannen i den andra sägen såg aningen besvärad ut och bläddrade i sin motorsporttidning medan hans dropp droppade på.

Vi har målat om vårt kökstak. I skinande vitt. Aldrig att jag tänker bli målare!
Om vi struntar i att göra som expertisen så blir det fint, sa maken.
Han har som alltid rätt för det är han som är expertisen. Sanna mina ord.
Det som vi inte ville ha målat plastade vi in sen var det bara att sätta fart. Utan några som helst krusiduller eller konstigheter. Amatörmålare ska göra det lätt för sig. Eljest får vi ta in en hyrmålare om det nu finns sådana i målaryrket. Det kanske bara är läkarkåren som håller sig med inhyrd personal.

En bokstav fel och en eländig usling

En enda liten bokstav och allt går fel. Det fick jag idag erfara då det damp ner ett vänligt mejl i min inbox. Avsändaren ställde sig frågande till varför han fått en text från mig gällande ett repslageri beläget i Norrköping.
Medan skammens rosor växte sig illröda på mina kinder drog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte läsa vidare i mejlkorrespondensen.
Skribenten var bosatt på en större ort långt borta från vår kommun och när hans förvirring lagt sig och han förstod att jag skriver åt en tidning och i det vad jag antog skickat min artikel till repslageriet för korrekturläsning innan tryck passade han på att ge mig ett tips.

En helt osannolik historia rullades upp framför mig på skärmen.

Min brevskrivare hade en gång i tiden gift in sig i sin släkt och nu bekymrade han sig över en släktmedlem som är en ålderstigen man. Får vi leva och ha hälsan kommer många av oss en dag att behöva få hjälp med det praktiska. Vilket inkluderar vår ekonomi. Så har nu även den åldrige mannen fått ett  behov av hjälp och stöd i sin vardag. En god man har utsetts men denne gode man visade sig vara allt annat än god. Utan omsvep bröt den onde gode mannen upp åldringens kassaskåp och roffade åt sig en ansenligt stor summa pengar. Som om inte detta vore nog, han bröt sig även in i en fastighet som tillhörde åldringen. Efter sitt uppsåt utsågs den gode mannen till förvaltare för den bestulne gamlingen.

Då kände min okände brevskrivare sig nödd och tvungen att rycka in och lämnade in tre polisanmälningar, åtta klagobrev, ett brev till kommunordföranden och ett brev till chefen för överförmyndarnämnden utan att varken han eller den för brottet utsatte mannen fått någon som helst respons. Förutom att myndigheterna klargjort för min brevskrivare att han inte har rätten på sin sida att inlämna klagomål eftersom han enbart är ingift i släkten.

Nu undrade min nyfunne brevvän om jag ville åta mig att granska en del papper och kanske låta hela den sorgliga och smaklösa historien gå i tryck.
Tyvärr, det är inte mitt upptagningsområde men vänd dig till de stora drakarna, blev mitt svar. Samtidigt passade jag på att ge de drabbade ett lycka till och ett Gott Nytt År med förhoppning om att det verkligen, verkligen skulle bli ett gott nytt år.

Jag slås av häpnad hur en människa utsedd av de myndigheter vi ska kunna lita på utser en skurk och bedragare som förvaltare över en behövande persons ekonomiska medel. Upprördheten växer inom mig att någon kan vara så samvetslös att han eller hon missbrukar sitt uppdrag till den milda grad och gör sig till en simpel tjuv. Vreden kokar, hur kan polismakten, kommunordföranden och chefen för överförmyndarnämnden se mellan fingrarna när ett sådant smaklöst brott begåtts?

Jag har ställt mig frågan tidigare och jag ställer mig frågan igen; VAD är det för samhälle vi lever i?

Gott Nytt År!? Förhoppningsvis...