Okänd identitet och en cyklande magister

Det kom ett meddelande. Kort och koncist.
"Hej Carina...för det är väl du?"
Jag hade dessvärre ingen aning om vem den som meddelat mig detta var. Därmed kände jag mig nödd och tvungen att utröna den okändes identitet.

Det visade sig vara en klasskamrat, vi hade läst tyska ihop när vi var runt 15 år. Vi reste tillsammans till skolan i bussen och hon visste namnet på min dåvarande pojkvän. Hon kom ihåg mitt flicknamn och var jag bodde. Dessutom mindes hon hur hon och jag suttit och killat varandra på händerna under tyskalektionen. Något som tydligen inte uppskattades av vår lärare. Antagligen blev vi åthutade att hänga med i glosor och grammatik istället för att uppta lektionstid med annat.

Jag blev mycket förvånad över hennes goda minne. Under så många år har hon lyckats nypa fast minnen från skoltiden och sina kamrater. Själv har jag ytterst få minnen av den tiden och mina klasskamrater på högstadiet.
Min klasskamrat lovade att sända mig ett fotografi på henne för att på så sätt hjälpa mig på traven bland minnenas snirklande labyrinter.
Måste erkänna att jag kände mig smått förlägen. Vi hade trots allt delat bussäte, suttit bredvid varandra under lektionstid och dessutom killat varandras händer. En form av närkontakt som spårlöst försvunnit ur mitt minne,

Hennes försök till minneskontakt har fått mig att fundera. Vad har hänt med mina forna barndomsvänner och klasskamrater? Vad lever de för liv, har de mött framgång eller hamnat på livets baksida?

En enda klasskamrat från mellanstadiet har jag fortfarande tät kontakt med. Varje födelsedag ringer vi varandra men även dess emellan. Vi har följt varandras levnadsöde i både glädje och sorg. Stundom är vi förtroliga med varandra och stundom talar vi gamla minnen.
Vi har båda förändrats i både färg och form men hennes röst har alltid låtit som alltid. Samma skratt och samma tonläge. År efter år.

Nu väntar jag spänt på en fortsättning. På bilden som skall komma. Om minnet ska fortsätta svika mig eller om två gamla klasskamrater ska mötas i gemensamma minnen. Få veta mer om hennes liv än att enbart studera ett fotografi
Undrar om hon kan tyska? Eller om även hennes lektioner gick åt till annat, som att fundera på oväsentliga väsentligheter som tonåringar oftast gör när det som ska vara väsentligt är totalt oväsentligt. Någon person som behärskar det tyska språket blev det i alla fall inte av mig. Däremot minns jag att vår lärare åkte cykel och att han baxade in sin tvåhjuling i klassrummet. Tydligen var cyklar stöldbegärligt gods även på den tiden.

Känner mig smått upplivad. Det kan tänkas att en ny kontakt skapas. Det känns värdefullt på något sätt.

Semmelmarodörer och en man med hög intelligens

Blomsterhandlarna har plockat fram sina fröer. Morötter, sallad, rädisor och mängder av sommarblomster. Själv är jag glad över att min amaryllis snart tänker sig att blomma. Varje morgon studerar jag dess knopp som sakta spricker och visar upp de röda kronbladen.

Det blåser friska vindar utanför stugknuten. Jag fryser ända in till märgen. En stunds utomhusvistelse och mina händer blev röda. Väl inne i värmen började huden på ovansidan händerna att klia. Nästan som om jag förfrusit mig.

Maken värmde mjölk och serverade oss semlor. Nybakade av Camilla på hembageriet, semlornas mecka.
Det råder delade åsikter huruvida det ska ätas semlor eller ej innan den lagstiftade semmeldagen gjort sitt inträde i vårt traditionsbundna samhälle. Tisdagen sju veckor före påsk, inte tidigare anser några medan vi lagbrytare njutningsfullt sätter tänderna i bullen.

Jag har många gånger blivit tillrättavisad med pekpinnen för att hänsynslöst brutit mot regeln som säger att det är näst intill skamlöst att tjuvstarta semmelätandet. Opåverkad av paragrafryttarnas hätska miner njuter jag mig ner i semmelträsket.

Pekpinnar är till för att brytas av och använda till kaffeved. Det är min åsikt och den står jag fast vid.
Men ibland kan det verka knepigt hur förfarandet  med åverkan på pekpinnen ska skötas.
Att bli tillrättavisad är mindre tilltalande. Det är just vad som hände mig idag. Jag blev tillrättavisad och i förtäckta ordalag anklagad för att vara dum i huvudet.

Det är för k o m p l i c e r a t för dig att förstå, sa mannen jag talade med. Han betonade ordet komplicerat så jag skulle förstå det jag inte enligt honom förstod. Nästan att han bokstaverade så det till fullo skulle sjunka in vad han sa.
Du kan inte göra upplysningen rättvis, fortsatte han i samma nedlåtande tonläge.

Vi kände inte varandra, mannen och jag. Därmed kunde han inte med säkerhet avgöra min brist på intelligens. Däremot var han noga med att låta mig förstå att han själv var utrustad med ett högt IQ.

Ett sådant bemötande skulle för några år sedan få mig att ställa mig i försvarsposition. Jag skulle till och med tappa behärskningen. Leta efter ett dräpande svar. Knyckla till det självbelåtna beteendet så det aldrig mer kunde slätas ut.
Nu mera låter jag de som tror sig veta bäst få leva kvar i den villfarelsen. Ser det positiva i att inte spilla energi på översittarfasoner.

Den intelligente mannen vet inte vad han går miste om, tänkte jag ödmjukt och avslutade därmed samtalet.

I nöd och i lust

Efter en välbehövlig vila kastade jag mig vilt och hämningslöst ut i mitt frilansande åtagande. Kyrkor står på tapeten. Ivrigt rotande ner bland det historiska. Kyrkor bär på en rik historieskatt i sina tjocka väggar. Lyckan är när någon kunnig person delar med sig av sitt kunnande. Då blir det ett bra uppslag i papperstidningen.

Helgens festligheter avslutades även den i en kyrka. Taizémässa i Kimstad. Trevligt var det också att ha dottern sittande hos oss i kyrkbänken. Utan sin prästerliga skrud.
Kantorn var i högform. Han hade samlat en diger skara musicerande kamrater som spelade av hjärtans fröjd. Och så en ståbas. Mitt absoluta favoritinstrument. Kyrkan levererar.

Jag förhandlade med kantorn innan det hela drog igång. Om att få börja sjunga i hans gospelkör.
Visserligen är jag skral med att ta ton, sa jag skyndsamt och kände makens uppmuntrande hand på min skuldra.
Gör inget, alla får vara med, garanterade kantorn och log vänligt.
Därmed är det bestämt. Jag ska börja i kören och sjunga gospel. Även vår dotter ska vara med i den mån hon hinner för sitt ämbetes skull. Vi sjunger båda altstämman och det känns tryggt att få luta sig mot någon som verkligen kan sjunga.

En annan festlig tilldragelse är att maken och jag vunnit 75 kronor på trisslott. Plötsligt händer det. Vi planerade inköp för pengarna fram till den stund då jag under gårdagen bröt av en tand. Lyckan grusades på ett ögonblick och jag ringde med darrande röst till tandläkaren. Hon är ny för mig ehuru vår gamla hittat på att gå i pension. Hon var min trygghet där jag låg tillbakalutad och snurrade min näsduk mellan svettiga händer.
Tandläkaren sjöng små muntra visor för mig medan hon stack in sprutan i mitt tandkött.
Hur min nya tandläkare är till sätt och sinne vet jag ännu inget om men är hon inte mild och vän tänker jag gå därifrån utan att ens ta bort den skyddande haklappen.

I nöd och lust, Det lovade maken och jag varandra när det begav sig. Då är det inte mer än rätt att även han bröt av en tand. Ett par timmar efter mitt tandavbrott. Egentligen föga förvånande eftersom vi delar på det mesta. Även våra tankar. Det händer ofta att det jag tänker på säger maken. Som om vi har en osynlig tråd mellan våra hjärnor. Kanske uppstår det fenomenet när någon levt tillsammans så länge som vi gjort.

Nu börjar denna dag lida mot sitt slut. Soffan väntar och i kväll är det visst Veckans brott på teveapparaten. Trevligt och småputtrigt mellan mord och elände.
Det blir antagligen en tidig kväll för oss. Har fortfarande känningar efter makens och min filmmaraton. Ibland får vi för oss att hänge oss åt filmförevisning i timmatal. Då dukar vi upp lite smått och gott att inmundiga och sedan sätter vi igång på dvd-spelaren och slår inte av den innan allt är slut. Och då har klockan sedan länge passerat midnatt. Men vad gör väl det. Vi har slutat ställa väckarklockan på ringning.

I morgon är en ny dag med nya erbjudanden. Lika spännande att vakna varje morgon utan att ha något bestämt inplanerat. Det får helt enkelt bli som det blir och oftast blir det bra.

Gamla personuppgifter och partnerbyte

För en tid sedan damp den ner i vår postlåda. Telefonkatalogen. Förvirrad höll jag den i handen. Vad skulle jag ta mig till med det som tillhör den yngre stenåldern? Jag är en vän av snabba beslut och hivade ner katalogen i vår förnämliga soptunna där vårt avfall sopsorteras efter gängse regler.

Året var 1977. Ett på många sätt ett år fyllt med fasa men som kom att bli mitt överlevnadsår. Ett moment i överlevnadsfasen var när mitt namn, adress och telefonnummer hamnade på en egen rad i den tjocka telefonkatalogen. Under de första veckorna bläddrade jag högtidligt fram mitt namn bara för att försäkra mig om att det var på riktigt.
Vid årsskiftet 1977-1978 tog livet ytterligare en ny vändning och efter ett par månader beslutades det att när den nya telefonkatalogen skickades iväg på tryck skulle vi stå på samma rad. Maken och jag. Samma adress och samma telefonnummer.

Idag är telefonkatalogen förlegad och jag har läst att den allra sista katalogen någonsin ska tryckas upp till hushållen.Nu tar Hitta.se och Eniro.se över fullt ut.
Enligt den gamla metoden gick det endast att få fram vissa uppgifter. Så som titel och om par levde under samma tak. Om några som varit ett par plötsligt dök upp i eget majestät satte det fart på spekulationerna i stugorna.

Letar någon upp mig på exempelvis Hitta.se går det för den nyfikne att få reda på nästan allt om mig. Därtill ett flygfoto över vårt område och det hus maken och jag lever i.
Min födelsedag med fet stil. Hur många år jag kommer att fylla nästa gång jag firar min bemärkelsedag och om någon känner sig manad finns där en liten blomma ämnad till att trycka på för att skicka mig en liten bukett med vidhängande gratulationskort.
Tomten är 1344 kvadratmeter stor och det finns en bygghändelse kopplad till vår bostad. Där kan den intresserade klicka för att se att vi ämnar bygga ut, bygganmälan är inlämnad och nu återstår endast datum för byggstart. En fullständig fastighetsrapport finns att tillgå men den kostar pengar. Allt är inte gratis föda för att tillfredsställa nyfikenheten.

Skrolla vidare så ser ni att jag är yngre än genomsnittet i vårt område, och att i vårt område tjänar de boende mindre än andra svenskar. Det är alltså här fattiglapparna samlats. Dock har vi råd med motordrivna fordon och populärast är Renault och Volkswagen. Dock skiljer sig en av våra grannar sig från mängden så pass mycket att denne granne stack ut hakan och köpte sig en röd Audi A4 Avant.
Även vi skiljer oss från mängden genom att ratta en Kia och en Citroën.
Det som är mindre smickrande är att i vårt valdistrikt röstar de boende på SD. Hela 59% för att citera statistiken.

Vanliga intressen i vårt område är bland annat motorsport, jakt, meka med bilar, snickra och måla samt trädgårdsskötsel. Om vi inte hänger oss och spel och dobbel såsom trav och galopp. Det händer även att vi löser ett och annat korsord och sudoku om vi inte pysslar med våra krukväxter.

Sist av allt finns ett erbjudande om att i den händelse jag känner mig hågad så finns det möjlighet att byta partner. Ja inte med någon av mina grannar utan till en singel i Norrköping.

Något partnerbyte är inte aktuellt. Har vi klarat av att rida ut höga vågor och fortfarande finns bredvid varandra i telefonkatalogen efter snart 40 år ska vi klara av det ända till slutet av vår gemensamma livsvandring. Om än i en modernare tappning än den gamla hederliga tryckta katalogen av papper.

Kärleken till varandra kan varken moderniteter eller andra erbjudande ändra på.

Men att klicka in sig på Eniro.se eller Hitta.se är onekligen mycket spännande. Det kan jag inte sticka under stol med.

Ansträngning och psykologi

Näshåren klibbar ihop vid utomhusvistelse. Det är då vi vet att nu är det vinter. Inte ens ledarhunden som idag är vår lånehund känner sig hågad att gå ut. Förnärmat vänder han bort blicken när det blir tal om hundpromenad. Inte mig emot, jag sitter helst i soffan och blickar ut genom fönstret. Studerar fågellivet som pågår vid utskänkningsstället för fjäderfän.
Flocken av sparvar, domherrar och blåmesar har utökats med en tämligen fet koltrast. Stundom kommer en skata och skrämmer vettet ur småfåglarna som snabbt sätter sig i säkerhet på den kala rönnens grenar.

Dock drabbas jag av ett sting av samvetskval över att lättjefull hänge mig åt soffhäng. Sunda människor går ut på stärkande promenader. Speciellt om det inmundigats wienerbröd till förmiddagsfikat. Till mitt försvar ska sägas att jag  sedan två dagar tillbaka utför morgongymnastik. Före min morgontoalett sitter jag på en stol med rak hållning och lyfter med böjda knän benen upp mot magen. Tio gånger med varje ben. Därefter lyfter jag båda benen samtidigt, fortfarande med böjda knän, tio gånger. Sedan kommer det sista momentet som är ett sidolyft tjugo gånger. Hela det ansträngande utförandet ska stärka bukmuskulaturen och jag vill tillstå att jag anar en viss förändring av magens mjuka konturer.
Inbillning säger maken som anser att den bästa gymnastiken är att kraftfullt svinga en hammare.

Men så var det där där med frisk luft. Om det inte vore så kallt skulle jag utföra de gymnastiska övningarna för öppet fönster. Då får jag en mix av allt. Nu är en promenad i det fria inte så hälsosamt som det sunda hälsolivet låter påskina. Det hela handlar om ökad fysiska ansträngning och psykologi.
Promenader ute på landsbygden är mer arbetsamt än i stadsmiljö där skyltfönster gagnar till en stunds rast och vila. Ute på vischan måste vi trava på i det oändliga om det inte är så att vi stöter på någon bekant som vi kan växla några ord med i stillastående position.
När vi lämnar det trygga hemmet och utsätter oss för andra intryck börjar hjärnan att jobba för högvarv. Då växer dendriterna som finns som ett litet utskott i våra nervceller och hela den förväntade goda promenaden kan i värsta fall sluta i total utmattning.

Jag tar det säkra före det osäkra. Fortsätter med min morgongymnastik inomhus och satsar på att ha uppnått en snygg figur när sommaren gjort sitt intåg och tar däremellan en liten powernap på soffan när jag tröttnat på fågelskåderiet.
Sen, i vår när solen värmer skönt, kan jag flytta ut stolen och göra morgongymnastiken på den grönskande gräsmattan. Och få en dos frisk luft på köpet.
Tänker jag långsiktigt och kliar hunden bakom öronen.