Triggerpunkter och en lugn hjärna

På resande fot under hela denna dag. Känner mig helt urlakad. Därför ser jag med tillfredsställelse att min kalender är relativt tom under de resterande dagarna. Lite åtagande här och där men inte något som nämnvärt tynger ner mina axlar.

Har haft en välbehövlig paus från livet under helgen som gått. Bäddat in mig under filtar och låtit mig uppslukas av litteraturen. Stängt ute omvärlden och enbart skött om mig själv.
Min plötsligt påkomna trötthet har varit något som oroat mig. Till dess att jag insåg att jag själv utsatte mig för en omedveten handling.

På väg till ett jobb stannade jag till vid en blomsterhandel belägen utanför Norrköpings stadskärna. Julblommorna skulle få lite vårliga efterträdare och då passade jag på när jag ändå hade vägarna förbi. Bredvid blomsterhandeln ligger en matvaruaffär som jag för över femton år sedan alltid gjorde mina ärenden i.
Det var i den vevan då jag blev sjuk. Men även den som är sjuk måste se till att få sin dagliga föda. Med bultande hjärta och svetten strilande längst med ryggraden plockade jag över varorna från kundvagnen och såg dem göra sin resa på det svarta varubandet. Ett litet berg byggdes upp som sedan skulle ner i papperskassar.
Bakomvarande kunders blickar brände.
Skynda dig, plocka inte så långsamt. Betala. Plocka ner dina varor och ge dig iväg!
Naturligtvis var det inte så även om varje köande kund stundom känner sig frustrerad över de väntetider som uppstår.
Till sist klarade jag inte av min uppgift att vara affären köptrogen. Jag fick helt enkelt ändra mina rutiner. Bryta det invanda mönstret och även matvarubutik.

Nu svängde jag efter många år åter upp på parkeringsplatsen utanför matvaruaffären och den intilliggande blomsteraffären. Stängde av bilmotorn och satt kvar en liten stund i förarsätet. Lät tankarna fara planlöst fram och tillbaka.
Då kände jag det välkände pirret i huden på bröstet. Klumpen i halsen som växte och som inte gick att svälja ner.
Jag öppnade prövande bildörren. Kände att jag nog skulle klara av det och gick in i blomsteraffären. Valde noga ut vilka växter jag ville ha, betalade och gick tillbaka till bilen.
Då kom tröttheten över mig. En trötthet som varade under hela helgen och har fortfarande inte klingat av till fullo.

Människan är en komplicerad varelse. På många sätt och vis. Det inbyggda försvarssystemet som ger larm vid en annalkande fara. Det är då som jag ska lyssna på signalerna. Ta ett djupt andetag och backa en bit.

Igår hörde jag fågelsång. Förberedelserna inför den stundande våren är så smått på uppmarsch. I den lövlösa björken sitter skogsduvan och spejar ut över domänerna.
Hjärnans trötthet kommer att övergå i ett vårrus. Bara jag ger det lite tid och inte låter mig oroas. Femton års friskförklaring men minnena kan ändå trigga igång mina sinnen. Jag tänker aldrig mer vistas i närheten av min forna matvarubutik.
En lugn hjärna ger stilla ro och frid.

En fin förmiddag och tummade nummerlappar

En tomte satt och dinglade med benen på utskänkningsställets disk. Tragisk och malplacerad. Drömskt stirrade han ut med stela ögon över den magra folksamlingen. Endast jag och vår dotter satt i den ödsliga lokaler i gallerian där en och annan flanör i sakta mak gick förbi. Kanske på jakt efter något att inhandla i reans sista skälvande minut. Vårkollektionen är upphängd i klädbutikernas klädställningar.
Ut med det gamla och in med det nya. Inte undra på att tomten såg bedrövad ut. Timmarna är räknade för hans del innan han åker ner i en mörk kartong och ställs undan i glömska. Åtminstone till oktober. Då är det åter dags för julpynt.

Dottern bjöd mig på fika. Så dyr att jag skämdes över att bli bjuden. Skammens röda rosor över mina kinder bleknade snart när smörgåsarna med kyckling och vitlöksröra samt varm choklad och chailatte kom på bordet.

Det är inte ofta som vi tar oss tid att umgås på egen hand, dottern och jag. Ofta är det förknippat med en föregående förpliktelse av något slag. Denna dag inget undantag. Eftersom dottern ska byta arbetsplats inom Svenska kyrkan är hon i behov av en uppdatering av sina arbetshjälpmedel.
Efter att ha blivit kastad fram och åter mellan läkare som gett intyg om att hennes synskada är och förblir en synskada, Försäkringskassan och till sist Arbetsförmedlingen är saken äntligen i hamn.
I god tid innan Arbetsförmedlingen slog upp sina portar fanns vi på plats. Bara för att konstatera att det var kö ända ut på trottoaren. Vi stod som packade sillar framför den låsta dörren. Olika språk blandades bland olika nationaliteter. Inne i lokalen var det  däremot tyst och stilla.
När klockan närmade sig ett par minuter före öppningsdags strömmade Arbetsförmedlingens personal ut från sina hålor. Likt arbetsmyrors irrande efter föda och bomaterial. Posterade sig bakom datorerna vid sina tribuner. Redo att ta emot folkströmmens förhoppningar om en framtida försörjning.

Det surrade till i portlåset och alla visste hur de skulle agera. Först på knappen till nummerlapparna.
Vi följde med folkmassan och stod sedan och såg oss förvirrade omkring. En vänlig dam kom skyndsamt fram för att vara oss behjälpliga. Dottern sa sitt ärende och vi seglade före alla andra in i ett separat rum. Tio minuter senare var vi klara. Lämnade Arbetsförmedlingen och jag försökte undvika att titta på den håglösa skaran av människor från främmande länder som förväntat sig komma till det förlovade landet. En drömvision för de som ger sig ut på farliga vägar för att nå fram till slutdestinationen.

Efter stadsresan hämtade vi småtvillingarna på dagis och deras syster på förskolan. Innan vi skildes åt beslutade vi att när sportlovet kommer ska vi allihop åka på utflykt.. Flickorna vinkade åt mig när jag for hemåt och jag hann se en liten skymt av ledarhunden som glatt hälsade dem välkomna hem.

Snart kommer min pension. Den som jag under så många arbetsår sparat ihop för att ha möjlighet att sluta jobba när det behagar mig. På Arbetsförmedlingen sitter fortfarande människor och tummar på sina nummerlappar. De som ännu inte förlorat hoppet...

Okänd identitet och en cyklande magister

Det kom ett meddelande. Kort och koncist.
"Hej Carina...för det är väl du?"
Jag hade dessvärre ingen aning om vem den som meddelat mig detta var. Därmed kände jag mig nödd och tvungen att utröna den okändes identitet.

Det visade sig vara en klasskamrat, vi hade läst tyska ihop när vi var runt 15 år. Vi reste tillsammans till skolan i bussen och hon visste namnet på min dåvarande pojkvän. Hon kom ihåg mitt flicknamn och var jag bodde. Dessutom mindes hon hur hon och jag suttit och killat varandra på händerna under tyskalektionen. Något som tydligen inte uppskattades av vår lärare. Antagligen blev vi åthutade att hänga med i glosor och grammatik istället för att uppta lektionstid med annat.

Jag blev mycket förvånad över hennes goda minne. Under så många år har hon lyckats nypa fast minnen från skoltiden och sina kamrater. Själv har jag ytterst få minnen av den tiden och mina klasskamrater på högstadiet.
Min klasskamrat lovade att sända mig ett fotografi på henne för att på så sätt hjälpa mig på traven bland minnenas snirklande labyrinter.
Måste erkänna att jag kände mig smått förlägen. Vi hade trots allt delat bussäte, suttit bredvid varandra under lektionstid och dessutom killat varandras händer. En form av närkontakt som spårlöst försvunnit ur mitt minne,

Hennes försök till minneskontakt har fått mig att fundera. Vad har hänt med mina forna barndomsvänner och klasskamrater? Vad lever de för liv, har de mött framgång eller hamnat på livets baksida?

En enda klasskamrat från mellanstadiet har jag fortfarande tät kontakt med. Varje födelsedag ringer vi varandra men även dess emellan. Vi har följt varandras levnadsöde i både glädje och sorg. Stundom är vi förtroliga med varandra och stundom talar vi gamla minnen.
Vi har båda förändrats i både färg och form men hennes röst har alltid låtit som alltid. Samma skratt och samma tonläge. År efter år.

Nu väntar jag spänt på en fortsättning. På bilden som skall komma. Om minnet ska fortsätta svika mig eller om två gamla klasskamrater ska mötas i gemensamma minnen. Få veta mer om hennes liv än att enbart studera ett fotografi
Undrar om hon kan tyska? Eller om även hennes lektioner gick åt till annat, som att fundera på oväsentliga väsentligheter som tonåringar oftast gör när det som ska vara väsentligt är totalt oväsentligt. Någon person som behärskar det tyska språket blev det i alla fall inte av mig. Däremot minns jag att vår lärare åkte cykel och att han baxade in sin tvåhjuling i klassrummet. Tydligen var cyklar stöldbegärligt gods även på den tiden.

Känner mig smått upplivad. Det kan tänkas att en ny kontakt skapas. Det känns värdefullt på något sätt.

Semmelmarodörer och en man med hög intelligens

Blomsterhandlarna har plockat fram sina fröer. Morötter, sallad, rädisor och mängder av sommarblomster. Själv är jag glad över att min amaryllis snart tänker sig att blomma. Varje morgon studerar jag dess knopp som sakta spricker och visar upp de röda kronbladen.

Det blåser friska vindar utanför stugknuten. Jag fryser ända in till märgen. En stunds utomhusvistelse och mina händer blev röda. Väl inne i värmen började huden på ovansidan händerna att klia. Nästan som om jag förfrusit mig.

Maken värmde mjölk och serverade oss semlor. Nybakade av Camilla på hembageriet, semlornas mecka.
Det råder delade åsikter huruvida det ska ätas semlor eller ej innan den lagstiftade semmeldagen gjort sitt inträde i vårt traditionsbundna samhälle. Tisdagen sju veckor före påsk, inte tidigare anser några medan vi lagbrytare njutningsfullt sätter tänderna i bullen.

Jag har många gånger blivit tillrättavisad med pekpinnen för att hänsynslöst brutit mot regeln som säger att det är näst intill skamlöst att tjuvstarta semmelätandet. Opåverkad av paragrafryttarnas hätska miner njuter jag mig ner i semmelträsket.

Pekpinnar är till för att brytas av och använda till kaffeved. Det är min åsikt och den står jag fast vid.
Men ibland kan det verka knepigt hur förfarandet  med åverkan på pekpinnen ska skötas.
Att bli tillrättavisad är mindre tilltalande. Det är just vad som hände mig idag. Jag blev tillrättavisad och i förtäckta ordalag anklagad för att vara dum i huvudet.

Det är för k o m p l i c e r a t för dig att förstå, sa mannen jag talade med. Han betonade ordet komplicerat så jag skulle förstå det jag inte enligt honom förstod. Nästan att han bokstaverade så det till fullo skulle sjunka in vad han sa.
Du kan inte göra upplysningen rättvis, fortsatte han i samma nedlåtande tonläge.

Vi kände inte varandra, mannen och jag. Därmed kunde han inte med säkerhet avgöra min brist på intelligens. Däremot var han noga med att låta mig förstå att han själv var utrustad med ett högt IQ.

Ett sådant bemötande skulle för några år sedan få mig att ställa mig i försvarsposition. Jag skulle till och med tappa behärskningen. Leta efter ett dräpande svar. Knyckla till det självbelåtna beteendet så det aldrig mer kunde slätas ut.
Nu mera låter jag de som tror sig veta bäst få leva kvar i den villfarelsen. Ser det positiva i att inte spilla energi på översittarfasoner.

Den intelligente mannen vet inte vad han går miste om, tänkte jag ödmjukt och avslutade därmed samtalet.

I nöd och i lust

Efter en välbehövlig vila kastade jag mig vilt och hämningslöst ut i mitt frilansande åtagande. Kyrkor står på tapeten. Ivrigt rotande ner bland det historiska. Kyrkor bär på en rik historieskatt i sina tjocka väggar. Lyckan är när någon kunnig person delar med sig av sitt kunnande. Då blir det ett bra uppslag i papperstidningen.

Helgens festligheter avslutades även den i en kyrka. Taizémässa i Kimstad. Trevligt var det också att ha dottern sittande hos oss i kyrkbänken. Utan sin prästerliga skrud.
Kantorn var i högform. Han hade samlat en diger skara musicerande kamrater som spelade av hjärtans fröjd. Och så en ståbas. Mitt absoluta favoritinstrument. Kyrkan levererar.

Jag förhandlade med kantorn innan det hela drog igång. Om att få börja sjunga i hans gospelkör.
Visserligen är jag skral med att ta ton, sa jag skyndsamt och kände makens uppmuntrande hand på min skuldra.
Gör inget, alla får vara med, garanterade kantorn och log vänligt.
Därmed är det bestämt. Jag ska börja i kören och sjunga gospel. Även vår dotter ska vara med i den mån hon hinner för sitt ämbetes skull. Vi sjunger båda altstämman och det känns tryggt att få luta sig mot någon som verkligen kan sjunga.

En annan festlig tilldragelse är att maken och jag vunnit 75 kronor på trisslott. Plötsligt händer det. Vi planerade inköp för pengarna fram till den stund då jag under gårdagen bröt av en tand. Lyckan grusades på ett ögonblick och jag ringde med darrande röst till tandläkaren. Hon är ny för mig ehuru vår gamla hittat på att gå i pension. Hon var min trygghet där jag låg tillbakalutad och snurrade min näsduk mellan svettiga händer.
Tandläkaren sjöng små muntra visor för mig medan hon stack in sprutan i mitt tandkött.
Hur min nya tandläkare är till sätt och sinne vet jag ännu inget om men är hon inte mild och vän tänker jag gå därifrån utan att ens ta bort den skyddande haklappen.

I nöd och lust, Det lovade maken och jag varandra när det begav sig. Då är det inte mer än rätt att även han bröt av en tand. Ett par timmar efter mitt tandavbrott. Egentligen föga förvånande eftersom vi delar på det mesta. Även våra tankar. Det händer ofta att det jag tänker på säger maken. Som om vi har en osynlig tråd mellan våra hjärnor. Kanske uppstår det fenomenet när någon levt tillsammans så länge som vi gjort.

Nu börjar denna dag lida mot sitt slut. Soffan väntar och i kväll är det visst Veckans brott på teveapparaten. Trevligt och småputtrigt mellan mord och elände.
Det blir antagligen en tidig kväll för oss. Har fortfarande känningar efter makens och min filmmaraton. Ibland får vi för oss att hänge oss åt filmförevisning i timmatal. Då dukar vi upp lite smått och gott att inmundiga och sedan sätter vi igång på dvd-spelaren och slår inte av den innan allt är slut. Och då har klockan sedan länge passerat midnatt. Men vad gör väl det. Vi har slutat ställa väckarklockan på ringning.

I morgon är en ny dag med nya erbjudanden. Lika spännande att vakna varje morgon utan att ha något bestämt inplanerat. Det får helt enkelt bli som det blir och oftast blir det bra.