Varsågod och skölj

Med värkande mage och en hård klump i halsen gick jag med tunga steg mot tandläkarkliniken. Byte av tandläkare har gett mig en natt med mycket orolig sömn. Jag förbannade vår gamla tandläkare, som visserligen med ålderns rätt, beslutade sig för att ta pension. Hon och tandsköterskan hade stora planer på att öppna ett konditori tillsammans. Det berättade de för mig när jag för allra sista gången låg tillbakalutad och lät dem båda rumstera om bland mina tänder. Hur det gick med planerna vet jag dock inget om. Trots att jag är en fena på att snoka upp ställen där det erbjuds bakverk av allehanda slag.

Nu på morgonen skulle således jag och mina tänder få stifta en ny bekantskap. Den sönderbitna tanden var tvunget att åtgärdas och jag kramade krampaktigt min medhavda näsduk mellan darrande händer.
Tandläkaren visade sig vara sprungen ur vänlighetens källa. Mild, vän och utrustad med smäckra fingrar. Dock var hon inte utrustad med någon sångröst. Det är ett antagande från min sida efter det att jag upplysningsvis pålyste att min förra tandläkare brukade sjunga stillsamma visor för mig. Min nya tandläkare höll sig borta från sången och ägnade sig enkom åt att reparera min tand medan hon berättade i detalj vad hon höll på med. Jag avvisade förslaget om ett delta under hela proceduren via en spegel.

Med lätta steg skred jag därefter ut från kliniken och styrde kosan mot hembageriet. Pia och Annika fanns bakom disken och de visste direkt vad som önskades. Semlor till kaffet. Ska det firas ett avslutat tandläkarbesök ska det firas rejält.

Jag är tacksam över att befinna mig i detta århundradet. Att gå till självlärda tandläkare som vanligtvis tjänade sitt värv i smedjan och i skumrasket få behandling var säkerligen inte en allt för munter tillställning. Hade patienten tur blev rätt tand utdragen och käkbenet intakt. Inte heller känner jag mig trakterad av att få mina tänder lagade med hjälp av en fotdriven borr. Tack och lov för uppfinnare och tandläkarutrustning på ständig frammarsch.

Finfina tänder du har, sa min nya tandläkare och skrev upp en tid hos tandhygienisten. Allt för att underlätta patientströmmen. Tandhygienisten har behörighet att utföra undersökningar, försäkrade tandläkaren när hon såg min skeptiska min.
Nu är jag åter igen oroligt. Tandhygienister är kända för råhet och brutalitet. Det är i alla fall vad jag har hört sägas. Blir hon våldsam har jag mina egna vapen att tillgå. Utan några större betänkligheter kommer jag att försvara mig genom att slå igen käftarna kring hennes fingrar.

Varsågod och skölj!

Livsnjutare och en sammansvetsad grupp

Människor fascinerar mig. Så många tankar, åsikter och meningsskiljaktigheter mänskligheten rymmer. Inte minst på de sociala medierna. Ett mening, en knapptryckning och lavinen är i rullning.
Med åldern kommer visheten vilket kan vara en sanning med modifikation. Vissa av den äldre generationen är ganska bra på att tränga sig fram i köer, om jag nu nödvändigtvis måste komma med ett exempel. Det har jag bevittnat mer än en gång. Nu tillhör jag snart själv den äldre generationen men har i alla fall så pass hyfs och fason att jag inte går före den som står först. Däremot har jag lärt mig att ryta ifrån.
Ställ dig sist i kön för tjyven, säger jag bestämt och förvånas över att bli åtlydd av någon som är äldre än jag.

I går såg jag allas vår bloggare Dagny Carlsson på teve. Hon är värd all respekt. Med sina 104 år är hon erfaren, klok och besitter en fantastisk humor.
I min blogg skriver jag precis vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig. Så säger Dagny och ler lite underfundigt. Så rätt hon har.

Innan jag sjönk ner i soffan och lyssnade till Dagny hade jag dessförinnan suttit och småpratat med Sven. Han är inte kommen ur samma årskull som Dagny, det skiljer sjutton år mellan dem. Men klokheten och ödmjukheten till livet det delar de på.
Sven är en kyrkans man. Visserligen en pensionerad kyrkoherde men sin tro har han inte lagt på hyllan. Den följer honom sedan barnsben. Kanske är det just hans kristna tro som gett honom styrkan att bege sig ut på det som kan tyckas vara vanskliga upptåg.
Eller så har hans uppväxt i ett ockuperat Java fått honom att våga ta ut stegen lite längre än många av oss andra vågat oss på.
Som att tacka ja till en tjänst i Surinam när oroligheterna där var som värst. Sven var inte rädd för varken diktatorn eller revolutionen. Efter att några av församlingens medlemmar mördats stod han rak i ryggen och talade om Mörkrets överste. Taget ur den heliga skriften med holländsk översättning.
Gå under jorden ett tag, uppmanades han efter predikan men istället mötte han den högst levande diktartorn översten. Öga mot öga och han undslapp att få huvudet kapat från halsen.

Ur Svens livshistoria var det ett stycke som fastnade inom mig:
I katastroflägen är det viktigt att familjer håller samman. Att barn inte skiljs från sina föräldrar utan istället går igenom svårigheterna tillsammans med sin mamma, pappa och syskon.

Svens familj höll samman när det var som svårast. Även när pappan avled och han blev själv med sin mamma och syster. Isolerade på Java odlade de sin mat och slaktade fällda vildsvin. Litade på varandra och var en liten sammansvetsad grupp som hjälptes åt genom vedermödorna.

Vi som lever långt bortom krig och katastrofer borde ta lärdom av Sven. Försöka hålla familjer intakta och rida ut stormarna tillsammans. Vända motgångar till framgångar och betänka att livet inte är beständigt. Då finns det inget att ångra på den yttersta dagen.

Jag har haft ett mycket bra och innehållsrikt liv, sa Sven vilket jag inte betvivlar en enda sekund.
Vilket är något jag önskar att vi alla kan säga när ålderdomen hinner ikapp oss som ännu inte nått ända dit.

Huvudlöss och undangömda texter

Det var tidigt 1980-tal när jag tryckte upp dörren till Nerikes Allehandas lokalredaktion i Degerfors.
Mannen bakom disken sköt upp glasögonen i pannan och granskade sin besökare.
Utanför på trottoaren stod min svärfar. Han hade kört mig i sin gula SAAB som han parkerat på Kronhallens kundparkering.

Idén till besöket på lokalredaktionen var uteslutande min svärfars. Han var frilansade reporter på Karlskoga Tidningar och när det gått upp för honom att även hans sonhustru var lagt åt det skriftlärda hållet föll det honom in att vi skulle bli kollegor. Jag skulle sålunda söka arbete som frilandande reporter.

Mannen bakom lokalredaktionens disk undrade över mitt ärende och jag framförde budskapet.
Har du någon meritlista? frågade mannen.
Nej jag har enkom min svärfar, svarade jag.
Mannen hummade och ställde därefter diverse följdfrågor. Bland annat vad jag hade tänkt mig skriva om och som skulle vara passande i tryck i den anrika tidningen.
Huvudlöss, blev mitt snabba inte helt genomtänkta svar.

Låt gå för det, kan du få ihop en text om huvudlöss så ska jag granska lössen genom lupp, flinade han och satte tillbaka sina glasögon på nästroten.

"Det är på tiden att vi avdramatiserar lusens härjningar och börjar prata mer öppet med varandra om problemet."
Plus en hel del vetenskapliga analyser omkring huvudlöss och råd om en lyckad avlusning blev slutresultatet som till min stora glädje publicerades i tidningen. Min frilansarbana startade där och då. I början en aningen trevande och chefredaktören på lokalredaktionen i Degerfors sände iväg mig på lättare jobb bestående av Gudstjänst i Nysunds bygdegård, Valborgsmässofirande utan brasa och Stort intresse för direktsådd.

Jag hamrade fram texterna på en ålderdomlig skrivmaskin där varje stavfel slutade med att pappret slets ur skrivmaskinsvalsen och kastades i papperskorgen. Ett nytt blankt papper matades in och allt togs om från början.

Maken for in till Karlskoga och kom hem med en sprillans ny, modern och elektrifierad skrivmaskin som dessutom hade en raderingsfunktion.
Skriv, sa maken. Skriv av hjärtans lust!
Så sa han då och så säger han än idag.

Idag inser jag att jag sitter på en guldgruva efter alla år av skrivande om olika människor jag mött och platser jag besökt. Alla artiklar är urklippta och insatta i pärmar. Noggrant daterade med dag, månad och år.
Jag funderar på om jag ska göra något av allt material. Gå vidare med en sorts sammanställning. Eller låta mina utklippta artiklar så småningom möta sitt öde på ortens återvinningsstation där de troligtvis hamnar i containern "brännbart avfall."

Eller så hamnar pärmarna i lådan bredvid min för länge sedan avlidne svärfars pärmar. Undangömda men inte bortglömda.

Gula naglar och en doft av lavendel

En dag fylld av njutning. Som dessutom förstärks med en dagsgammal lasagne. Bara att värma och sätta sig till bords. Kan förstås inte mätas med oxfilé och rött vin utan får ses som ett substitut till de mer lyxiga rätterna.

Sovmorgon och långfrukost. Inget inbokat utan jag förvaltar min tid utefter behag. Inkluderat ett besök hos Tinas fotvård. Julklapp från min make som är av den åsikten att jag behöver lite god omvårdnad och skön avslappning som omväxling till att agera sjuktransportör, hundvakt, barnvakt, frilansare, novellförfattare, bloggerska och allt annat som ingår i livsuppgifterna..

Att luta sig tillbaka i behandlingsstolen och låta fötterna dingla ner i en balja med varmt, lent vatten och se ut på naturen genom det vackra fönstret är en lisa för själen. Att sedan nariga hälar blir mjuka som en babys rumpa är förstås ett extra plus i kanten.
Tina tar sig an våra fötter med varsamma händer och sträva fotfilar. Ju värre fötternas skick är desto bättre tycker Tina om våra blad. Fötter är hennes största intresse och ute i umgängeslivet blir hon frestad att slita av skor och strumpor bara för att närgånget få granska fotägarnas fotstatus.
Våra intressen skiljer sig markant och tur är väl det. Eljest skulle det inte finnas en enda fotterapeut i vårt samhälle för fötterna hör oftast till de bortglömda kroppsdelarna och ser ut därefter.
Det finns mycket ruggigt att utforska mellan tår och under tjocka, gulnande naglar som pekar rakt upp på grund av nagelsvamp.
Jag ryser ända in i märgen.
Mina fötter är däremot ytterst välvårdade. En åsikt som förstärktes genom Tinas beröm.
Nu doftar de dessutom lavendel där de är instuckna i hemstickade raggsockor.

Denna grå januaridag ska avslutas med kvällsmackor hos goda vänner. Och i goda vänners lag har färgen på dagen mindre betydelse för där är det värmen som betyder mest.

Jag pausar från livets vedermödor, samhällskritiska åsikter, rubriker om våld, hat och terror. Energitjuvar och anklagande texter. Struntar i att vädret är gråmulet och kylslaget, Putin och Trump och Janouch uttalande. Carolas myom och Persbrandts husförsäljning.

Det lönar sig att gå på fotvård. Livet får ett extra skimmer och håller allvaret på avstånd.
Maken har ett stort och ömsint hjärta för mig och lät Tina skriva dit två behandlingar på presentkortet.
Den återstående ska jag använda mig av i höst. När mina sommarfötter åter ska kläs i raggsockor.

Barry och en värdig vinnare

Som barn önskade jag mig hett och innerligt en hund. Tjatade och gnatade på mina föräldrar. Någon hund blev det aldrig men önskan om ett husdjur svalnade inte. Därmed införskaffade jag på egen hand små djur som var allt från spottstritar, grodyngel och spindlar till skogsmöss, vandrande pinnar och marsvin, vilka jag höll vid liv efter bästa förmåga.
Marsvinet hette Molly och blev ett arvegods till mamma och pappa då intresset svalnade och annat tog vid.
Pappa dristade sig till att köpa ytterligare ett marsvin, denna gången en hane med den påföljd att plötsligt stod de där med en utökad marsvinsfamilj. Vilket inte var varken mitt påfund eller ansvar.

Däremot fick jag som ung flicka en hundbok ur serien Djurböcker för ungdom, B. Wahlströms Bokförlag.
Boken var skriven år 1953 av författaren Uno Modin och var en berättelse om sankt bernhardshunden Barry.
Anledningen till att denna rafflande berättelse i bokform hamnade i min hand var ett premium där jag blivit framröstat av mina klasskamrater som Bästa kamrat.
Boken finns ännu i min ägo. Gulnande blad med åtta illustrationer och slitna pärmar.

Minnet lever kvar. Hur vi med nervös förväntan satt i skolans aula och väntade på utdelningen av detta ärofyllda premium. Viskade till varandra om vem av oss den lyckliga kunde tänkas vara.
När mitt namn ropades upp och läraren läste upp att utslaget var enhälligt knottrade sig huden på mina smala armar och med en djup nigning tog jag tacksamt emot boken om Barry.

Ingen på skolan motsatte sig mitt pris. Lyckönskningarna haglade och jag kan än idag känna glädjen över att just jag röstats fram.
Det var före internets och de sociala mediernas tid. Jag kan väl tänka mig att en och annan grymtade över att jag inte var en värdig vinnare. Att någon annan egentligen skulle ha stått där uppe på aulans scen och mottagit folkets jubel. Men det var inget som nådde mina öron och jag har gått genom livet med den förvissningen om att jag var den årgångens absolut Bästa kamrat.

Idag fylls alla tänkbara medier med åsikter om att fel kandidat vann Jerringpriset. Förakt, glåpord och hån mot både person och ridsporten pyser ut från alla håll och kanter. Peder Fredricson ser dock glad ut på samtliga publicerade bilder.
Men känner han sig glad inombords? funderar jag och hoppas att han har ett starkt psyke.
För det kan inte vara roligt att vinna ett minst lika ärofyllt pris som jag en gång mottog utan att dela få glädjen med alla.
Det talas om skandal, en röstkupp, ett dåligt skämt och noll idrottsprestation.

Men det faktum att Fredricson fick flest röster av svenska folket kvarstår. Då är det inte mer än rätt att den som fått flest röster vinner.

Grattis till vinsten Peder Fredricson!