Vett och etikett

Åter en dag med fåtöljhäng på Linköpings universitetssjukhus. Dessa tröstlösa måndagar på obestämd tid. Traven med tummade veckotidningar innehållande skvaller och motorsport svajar oroväckande på det lilla bordet mellan de båda fåtöljerna ämnade åt anhöriga. Tidningarna är inte precis dagsfärska. Kändisarna har hunnit både skilja sig, gifta om sig och fått nya kullar ungar innan läsaren plöjt sig ner till år 2000. Kaffe i pappersmugg från sjukhuscafét som gör allt för att skinna håglösa patienter och ledsagare.

Två dagpatienter i sina sängar. Mamma och en man från Småland. Hans fru och jag på var sin sida om tidningsbordet. Ingen av oss sa något eftersom våra anhöriga slumrat till.
Plötsligt dyker en parant dam med stor rödmålad mun upp. Efter henne släntrade maken och han beordrades att ta plats i den tredje sängen. Den paranta damen knappade febrilt på sin mobiltelefon utan att lyfta blicken och bevärdiga oss med en blick.
Sms fram och tillbaka. Vilka högt och tydligt lästes upp så vi alla kunde ta del av innehållet. Det hela handlade om bikarbonat. Tidigare levde jag i ovisshet om hur mycket nytta det går att använda sig av gällande bikarbonat.
Plötsligt ringde damens mobil. En skrällande signal vilket bidrog till att de två sovande patienterna yrvaket och förvirrande såg sig om. Damen och jag vid tidningsbordet utstötte små frustrerande ljud. Höga nog för att förarga den paranta mobiltelefondamen.
"Jag SKA stänga av telefonen. Men här inne är det väl ändå ingen som blir störd", sa damen och snörpte ihop sin röda mun. Mina tankar landade osökt vid en hönas röv när jag stirrade på hennes mun.

Svarta ögonkast mot damen som svarade med att dra fram en skärm på hjul vilken hon med visst besvär vecklade upp mellan oss, sig själv och hennes tystlåtne make. Det dröp av iskall kyla i rummet. Vi som stängt av våra telefoner log och nickade i samförstånd mot varandra. Ruskade lätt på huvudena åt de som inte kan etikettsreglerna gällande mobil telefoni.

Jag hörde hur mobilens kamera knäppte bakom skärmen. Antagligen var det några selfie på gång. Eller en groupie. Det är inte lätt att veta vad som egentligen sker bakom en skyddande skärm.
Det blir möjligtvis vännernas sak på Facebook att avgöra. Likes på det! Det ökar trovärdigheten.

Kaksmulor och blandade känslor

Redan under fredagen började de droppa in, en efter en. Lådan med pärlplattor, pärlor, kritor och ritpapper kom till bruk. Övernattning och sconesbak på morgonkulan. Födelsedagsfirande och paketöppning.
Blommor och chokladpudding. Full intensitet och sockerkakssmulor på golvet under köksbordet.

Stortvillingpojken kröp upp i mitt knä. Småtvillingflickan skickade ut mörka ögonkast mot vårt håll.
"Hon är min mormor", sa ögonen. "Hon är min farmor", svarade pojkens.
Jag sträckte ut armen mot flickan och sedan satt de båda i min famn och tryckte sina små kroppar mot min. Kusinerna.

Festligheterna fortsatte även denna dag. Dotterns sista högmässa i församlingen. Nu väntar andra tider då hon vandrar vägen fram mot den nya församling.
Tacktal och blommor. Tårar och presentkort. Sopplunch och mera tårar. Lyckönskningar, fler blomsterbuketter och så de allra sista tårarna.
Kören sjöng och kantorn spelade.
"Må din väg gå dig till mötes". Svensk psalm 730.
"Vi håller kontakten", lovade tanterna från syföreningen. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa.

Glad och sorgsen i en och samma kompott. Precis så som det är vid separationer. Frivilliga skilsmässor där båda parter är överens och har förståelse inför varandras beslut slutar dock alltid lyckligt.

Nu har den stora tröttheten slagit till. Eller kanske jag ska säga den stora utmattningen. När lugnet lägrat sig och alla erforderliga redskap för pysselaktiviteter är undanstoppade samt kaksmulorna avlägsnats. Dottern är avtackad och sitter hemmavid och luktar på blommorna. Spänd och förväntansfull inför det nya.

I morgon början en ny vecka och med den rullar det på från början igen. Åtaganden och barnbarnsaktiviteter. En unge i taget. Stundom två eller tre men sällan alla sex på en och samma gång. Då krävs föräldrarnas närvaro och deltagande. Där emellan tar vi hand om varandra, maken och jag. Livet som pensionär blir aldrig långsamt. Pensionärstillvaron kan jämställas vid en bisyssla som idkas endast om det råkar bli någon tid över.

Små fragment och kooperativ livsåskådning

Även till synes små fragment kan förgylla vardagen. Som att sätta en bukett tulpaner i en vas. Känna krispigheten i bladen, färgerna och föraningen om den annalkande våren.

En förkylning som släpper greppet, att orka kliva ur sängen när alla andra sover och göra färdigt dagens jobb för att sedan ägna de resterande timmarna åt något oviktigt.
Samla barn och barnbarn till födelsedagskvällsmat eller tanken på att det gått ett år sedan två av våra barn genomled var sin magoperation med lyckat resultat.

Min mammas glada röst i telefonen när hon triumferande berättade att Konsum köpt upp butiken på centrumplan i Skärblacka. Adjöss med Ica för hennes del. Nu kommer medmerakortet åter att tas i bruk och pappa behöver inte längre vrida sig i sin grav.
Mamma och pappa som varit kooperativet trogna under hela deras gemensamma liv. Själv är jag en överlöpare som ståndaktigt trotsat mina föräldrars livsåskådning gällande inköp på Konsum och fortsättningsvis kommer jag att styra stegen mot Ica på Kullerstad torg.

Gårdagens glädjespridare var Christer och Carina. Två arbetskollegor som under många år fört ett tätt sammansvetsat teamwork. Diskuterat arbete och ätit  lunch tillsammans. Stretat på i arbetslivet och skiljts åt som arbetskamrater när arbetsdagen tagit slut. Åkt var och en åt sitt håll för att nästa dag återförenas med ett "God morgon". År ut och år in. Fram till den dag då de plötsligt började se på varandra med helt andra ögon.
I somras gifte de sig. Inte efter kärlek vid första ögonkastet utan efter det att kärleken mellan dem växt fram. Vänskapen i arbetet bytte skepnad och nu ämnar de leva sida vid sida och dela på all glädje och sorg som kantar ett äktenskap.
Kärleken är nyckfull och kan slå till när och var som helst.

Det är bland annat de där detaljerna livet erbjuder vilket kan komma mig till del och som gör att jag kan känna mig till freds.

Varsågod och skölj

Med värkande mage och en hård klump i halsen gick jag med tunga steg mot tandläkarkliniken. Byte av tandläkare har gett mig en natt med mycket orolig sömn. Jag förbannade vår gamla tandläkare, som visserligen med ålderns rätt, beslutade sig för att ta pension. Hon och tandsköterskan hade stora planer på att öppna ett konditori tillsammans. Det berättade de för mig när jag för allra sista gången låg tillbakalutad och lät dem båda rumstera om bland mina tänder. Hur det gick med planerna vet jag dock inget om. Trots att jag är en fena på att snoka upp ställen där det erbjuds bakverk av allehanda slag.

Nu på morgonen skulle således jag och mina tänder få stifta en ny bekantskap. Den sönderbitna tanden var tvunget att åtgärdas och jag kramade krampaktigt min medhavda näsduk mellan darrande händer.
Tandläkaren visade sig vara sprungen ur vänlighetens källa. Mild, vän och utrustad med smäckra fingrar. Dock var hon inte utrustad med någon sångröst. Det är ett antagande från min sida efter det att jag upplysningsvis pålyste att min förra tandläkare brukade sjunga stillsamma visor för mig. Min nya tandläkare höll sig borta från sången och ägnade sig enkom åt att reparera min tand medan hon berättade i detalj vad hon höll på med. Jag avvisade förslaget om ett delta under hela proceduren via en spegel.

Med lätta steg skred jag därefter ut från kliniken och styrde kosan mot hembageriet. Pia och Annika fanns bakom disken och de visste direkt vad som önskades. Semlor till kaffet. Ska det firas ett avslutat tandläkarbesök ska det firas rejält.

Jag är tacksam över att befinna mig i detta århundradet. Att gå till självlärda tandläkare som vanligtvis tjänade sitt värv i smedjan och i skumrasket få behandling var säkerligen inte en allt för munter tillställning. Hade patienten tur blev rätt tand utdragen och käkbenet intakt. Inte heller känner jag mig trakterad av att få mina tänder lagade med hjälp av en fotdriven borr. Tack och lov för uppfinnare och tandläkarutrustning på ständig frammarsch.

Finfina tänder du har, sa min nya tandläkare och skrev upp en tid hos tandhygienisten. Allt för att underlätta patientströmmen. Tandhygienisten har behörighet att utföra undersökningar, försäkrade tandläkaren när hon såg min skeptiska min.
Nu är jag åter igen oroligt. Tandhygienister är kända för råhet och brutalitet. Det är i alla fall vad jag har hört sägas. Blir hon våldsam har jag mina egna vapen att tillgå. Utan några större betänkligheter kommer jag att försvara mig genom att slå igen käftarna kring hennes fingrar.

Varsågod och skölj!

Livsnjutare och en sammansvetsad grupp

Människor fascinerar mig. Så många tankar, åsikter och meningsskiljaktigheter mänskligheten rymmer. Inte minst på de sociala medierna. Ett mening, en knapptryckning och lavinen är i rullning.
Med åldern kommer visheten vilket kan vara en sanning med modifikation. Vissa av den äldre generationen är ganska bra på att tränga sig fram i köer, om jag nu nödvändigtvis måste komma med ett exempel. Det har jag bevittnat mer än en gång. Nu tillhör jag snart själv den äldre generationen men har i alla fall så pass hyfs och fason att jag inte går före den som står först. Däremot har jag lärt mig att ryta ifrån.
Ställ dig sist i kön för tjyven, säger jag bestämt och förvånas över att bli åtlydd av någon som är äldre än jag.

I går såg jag allas vår bloggare Dagny Carlsson på teve. Hon är värd all respekt. Med sina 104 år är hon erfaren, klok och besitter en fantastisk humor.
I min blogg skriver jag precis vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig. Så säger Dagny och ler lite underfundigt. Så rätt hon har.

Innan jag sjönk ner i soffan och lyssnade till Dagny hade jag dessförinnan suttit och småpratat med Sven. Han är inte kommen ur samma årskull som Dagny, det skiljer sjutton år mellan dem. Men klokheten och ödmjukheten till livet det delar de på.
Sven är en kyrkans man. Visserligen en pensionerad kyrkoherde men sin tro har han inte lagt på hyllan. Den följer honom sedan barnsben. Kanske är det just hans kristna tro som gett honom styrkan att bege sig ut på det som kan tyckas vara vanskliga upptåg.
Eller så har hans uppväxt i ett ockuperat Java fått honom att våga ta ut stegen lite längre än många av oss andra vågat oss på.
Som att tacka ja till en tjänst i Surinam när oroligheterna där var som värst. Sven var inte rädd för varken diktatorn eller revolutionen. Efter att några av församlingens medlemmar mördats stod han rak i ryggen och talade om Mörkrets överste. Taget ur den heliga skriften med holländsk översättning.
Gå under jorden ett tag, uppmanades han efter predikan men istället mötte han den högst levande diktartorn översten. Öga mot öga och han undslapp att få huvudet kapat från halsen.

Ur Svens livshistoria var det ett stycke som fastnade inom mig:
I katastroflägen är det viktigt att familjer håller samman. Att barn inte skiljs från sina föräldrar utan istället går igenom svårigheterna tillsammans med sin mamma, pappa och syskon.

Svens familj höll samman när det var som svårast. Även när pappan avled och han blev själv med sin mamma och syster. Isolerade på Java odlade de sin mat och slaktade fällda vildsvin. Litade på varandra och var en liten sammansvetsad grupp som hjälptes åt genom vedermödorna.

Vi som lever långt bortom krig och katastrofer borde ta lärdom av Sven. Försöka hålla familjer intakta och rida ut stormarna tillsammans. Vända motgångar till framgångar och betänka att livet inte är beständigt. Då finns det inget att ångra på den yttersta dagen.

Jag har haft ett mycket bra och innehållsrikt liv, sa Sven vilket jag inte betvivlar en enda sekund.
Vilket är något jag önskar att vi alla kan säga när ålderdomen hinner ikapp oss som ännu inte nått ända dit.