Förstoringar och smakrika snittar

"Hur känns det att fylla 62 år"? frågade damen som är tolv år äldre än jag.
Jag behövde inte fundera så värst länge över svaret ty det känns inget annorlunda än alla de övriga födelsedagar jag i tacksamhet fått fira.

Vi pratade en stund omkring ämnet. Jag hävdade att det är skönt att bli äldre. Hon dementerade påståendet och våra åsikter gled isär.
Jag envisades. Fortsatte att framhäva fördelarna, vilket damen inte förstod.
"Men åldern består ju enbart av en sifferkombination och det är vi som bestämmer hur vi ska hantera siffrorna", försökte jag.

Maken och jag pratade om våra åldrar en morgon vid frukostbordet. Att vi aldrig upplevt några problem med åldersskillnaden mellan oss. Att problemet mest legat hos andra. Faktum är att jag för ett par dagar sedan lyssnade till ett radioprogram där det satt en expertpanel vilka påstod sig veta att det till och med kan vara nyttigt med åldersskillnad mellan par. Det får vara hur det vill med den saken, för oss har det i alla fall fungerat i snart 40 år utan några som helst betänkligheter.

"Jag känner mig mycket tryggare, lugnare och modigare nu när jag blivit äldre", sa jag till damen jag träffade på idag.
"Funderar inte längre vad folk menar med sina uttalanden, om jag får kritik eller om folk är bråkiga".
Damen såg sorgsen ut. Hon kunde ligga vaken halva nätterna och grubbla över folks åsikter och bemötande. Precis så som jag en gång gjort men sällan gör numera.

Gällande mod så har jag idag hämtat ett paket från vår postlåda. Ett paket fylld med fotografiska förstoringar. Jag ämnat hålla en fotoutställning. Helt på egen hand. Det enda jag begär är att maken hjälper mig att välja och sätta samman fotografierna så det blir ett tema.

"Jag gör snittar", sa Camilla på vårt hembageri.
 "Tänk om det inte kommer några besökare"!
"Då äter du och jag", svarade Camilla helt frankt.

Jag känner mig både stolt och modig över min kommande utställning. Blivit peppad från flera håll att visa upp mina bilder. Någon proffsfotograf är jag inte på långa vägar och har heller inga ambitioner åt det hållet. Tycker mest att det är ett roligt tidsfördriv och kan någon bli glad över att se bilderna är det ett plus i marginalen.

I morgon ska jag träffa Camilla. Vi ska smida planer och prata snittar. Inom en snar framtid kommer mina bilder att vara till allmän beskådan. Det känns spännande, märkvärdigt och inspirerande.

En sunkig sylta och Paolo Robertos tonfisk

Vi gick på restaurang, stortvillingpojken och jag. Eller restaurang var nog att ta i . Det var närmare bestämt en sylta där vi var de enda matgästerna. Jag intalade mig att det kom an på att lunchen redan passerad därav bristen på ätande gäster.

"Det är trevligt att vara ute med dig, farmor", sa pojken och jag skrev under hans påstående och svarade att jag kände likadant. Det är alltid trevligt att umgås med någon vilken jag håller mycket av.
Egentligen ville jag bjuda honom på något mer fashionabelt, typ Gyllene freden, men det får anstå till dess att gossen lärt sig uppskatta att farmor bjuder på mat som kostar en hel månadslön.

För övrigt har jag aldrig varit på Gyllene freden. Har endast gått förbi dess port och det är tveksamt om jag någonsin kommer att gästa deras bord. Har fått för mig att det endast anstår kulturpersoner att slå sig ner i den ståndsmässiga stadskrogens bord och läsa från menyn. Men det är kanske enkom ett antagande baserad på stamgäster som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Anders Zorn.

Hur som helst, vi nöjde oss med syltan i Norrköping och även om jag inte tyckte maten var varken vällagad eller smakrik så var gossebarnet nöjd, lät sig väl smaka samt uppskattade gemenskapen med sin farmor. Vilket var det absolut viktigaste i sammanhanget.

Norrköping är en stad med stort utbud av just restauranger. Även Paolo Roberto har upptäckt att staden har potential för att öppna en krog. Där serveras maträtter till hutlösa priser med dofter, kryddor och smaker hämtade direkt från Italien.
Nyöppnad och omtalad. Inte enbart för det italienska köket utan också för det sega köttet och märkliga bemötandet de ätande gästerna får.

Några citat hämtade från gästernas uttalande:
Frågande gäst:"Var kommer tonfisken från"?
Svar: "Frysen".
Frågande servitör:"Vill du ha kaffe på maten"?
Gästen: "Nej tack".
Svar från servitören: "Då kan du gärna få sitta kvar ett tag till om du vill".
Gästen: "Tack det gör jag gärna för jag har ännu inte fått in maten jag beställt".
Om inte detta vore nog har det berättats hur kocken lyckades tutta på de råvaror han handskades med. Varpå eldsflammorna slickade de italienska ögonbrynen vilket i sin tur ledde till att det uppstod viss kalabalik i köksregionerna innan elden var släckt och läget under kontroll.

Paolo Roberto får nog ta sig i kragen om hans restaurang ska nå Norrköpings svindlande kulinariska och gästvänliga mathöjder. Fram till dess väljer jag att äta på billiga syltor.

Stortvillingpojken och jag torkade oss om munnarna med bit hushållspapper vi själva fick riva loss från en hushållspappersrulle, tackade för maten och lämnade syltan. Därefter införskaffade vi oss var sin bukett tulpaner och körde hemåt. Gossen höll krampaktigt sin vårliga bukett i handen under hela bilresan. När han klev ur bilen hemma hos sig undrade han när jag tänkt att vi ska bege oss ut på nästa äventyr.

"Snart min lille vän, mycket snart. Planeringen är i full gång".
Pojkvaskern log brett och jag kände att han gjort min dag. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.
.

Exotiska kramar och giftiga gaddar

"Hurra, snö", skrek barnet.
"Sablar", svarade jag och packade in småtvillingarna, deras storasyster och mamman i bilen och for på slippriga vägar till Kolmårdens Tropicarium.

Inte många har vetskap om att byggnaden som inhyser allt från giftormar till krokodiler en gång i tiden varit en lanthandel. Men som på varje ort finns det någon driftig som ser potential i det som andra dömer ut. Istället för att riva hela rasket startade en herr Gustavsson för 45 år sedan Kolmårdens terrarium och förevisade därefter ett antal fåglar och ormar.
Tiderna förändras. Gustavsson avled och terrariet köptes upp av de som var ännu driftigare och en omfattande ombyggnad resulterade i ett tropikhus med tillhörande krokodildamm.
Det sägs att det med 5000 000 liter saltvattensfyllda akvarium där hajar simmar omkring är Sveriges största i sitt slag.

Parkeringen var snöfylld då vi anlände och jag parkerade där någon aldrig tidigare parkerat. Inga klagomål framfördes och det kändes lite lyxigt att vara nästan ensam på den enorma parkeringsplatsen vilken sommartid är fylld till sista parkeringsrutan.

När vi löst biljett kom resterade sportlovslediga ungar från Norrköpings kommun. Exotiska djur lockar mer än att få sura vinterkläder av blötsnö.

Silkesaporna hoppade från gren till gren över våra huvuden. Det luktade starkt av urin. Med irriterade ögon lämnade vi aporna för att bekanta oss med surikaterna. De verkar vara renliga djur som i sittande position nyfiket granskade besökarna.
Reptilavdelningen kan ge rysningar och i krokodildammen blixtrade, åskmullrade och regnade det var annan halvtimma. Över detta och mycket annat bekymrade sig inte de slöa krokodilerna. De bara log lömskt och stirrade stelt framför sig. Kanske i hopp om att någon förälder i sin iver över skorpionens giftiga gadd glömde bort sin telning.

Den ultimata upplevelsen blev dock när flickorna fick närkontakt med en boaorm. Det gick inte att gå miste på storasysterns förnöjsamhet då ormen letade sig upp över hennes bringa och lade huvudet tillrätta i hennes hår. Småtvillingarna tittade storögt på sin modiga syster och dristade sig därefter att överta den hårt kramande levande slangen.
I en monter fanns ormserum och en spruta. Hade det behövts skulle jag ha krossat glaset med en kraftig klackspark och hjältemodigt räddat livet på de som har gener från mig och min make.

På hemvägen googlades det. Nu finns det risk för att maken och jag inom en snar framtid blir hundvakt, hästvakt, kattvakt, fiskvakt och ormvakt när djurägarna ska bege sig ut på resa.
Ormar matas med fördel med råttor och små grisar. Slipper jag slakten kan jag nog ombesörja ormföda under några dagar. Jag vill inte heller bevittna matintaget. Där går gränsen för vad jag mäktar med...

Ett kylskåp från Eksjö och dagisplats i Örebro

Med ens blev det väldigt tyst. Maken och jag sjönk ner bredvid varandra i soffan, läppjade på var sin kopp kaffe och tuggade i oss skorpor med smör och ost.
Pärlplattor, fruktstund, armbandstillverkning, högläsning och Svarte Petter. Barnens föräldrar räddade mig, ingen fick veta att jag satt med Svarte Petter som det sista kortet.
Nu är småtvillingarna, deras storasyster och ledarhuden efter ett och ett halvt dygn hos oss hemma där de hör hemma och vi har lyssnat till tystnaden.
Som avbröts då makens mobiltelefon ute i köket började ringa. Ingen av oss är för tillfället speciellt alerta varpå mobilsvaret fick ta emot samtalet.

"Hej, det är jag, Anna-Lena. Från Eksjö. Nu måste jag ha hjälp med mitt kylskåp. Igen. Tyvärr. Jag ber om ursäkt. Kan felet bero på att sonen glömt att stänga kylskåpsdörren? Tror du det"?
Anna.-Lena lät förtvivlad på rösten. "Eller tror du att det är kompressorn som gått sönder"?

Det är inte första gången maken får telefonsamtal som är ämnat åt andra håll än hans. En förskola i Örebro försökte enträget få maken att skicka in de saknade papper som krävdes om inte dagisplatsen skulle gå förlorad. Till sist tröttnade den ansvariga, ringde ånyo upp och frågade om han verkligen inte skulle ha dagisplatsen som erbjöds.
"Nej tack, jag tycker det är alldeles för lång resväg", svarade maken och därmed upphörde kravet om att skicka in de saknade blanketterna.

För att inte tala om Albin. Som ideligen drabbades av åkommor som maken nödvändigtvis skulle upplysas om via sms. Om Albin tillfrisknat eller gått hädan är höljt i dunkel, sms:en har i alla fall upphört att komma så det är bara att hoppas att Albin är helt återställd och inte begravd.

En sommar för ganska många år sedan blev maken nedringd av människor som ville ha sina balkongskydd fastmonterade på sina balkonger. Kan ha sin förklaring i att han for runt med en bil vars logga annonserade om just balkongskydd. Något han dock aldrig sysslat med utan det var föregående ägares profession.  Till sist sålde han bilen med logga och allt och lät nästa ägare få påringningar.

Anna-Lena i Eksjö har inte hört av sig något mer så vi utgår från att kylskåpet är reparerat och fungerar tillfredsställande.

Vi börjar så smått att återgå till att vara energipåfyllda. En snabb titt på de sociala medierna och nyhetsflödet och vi konstaterar att allt är som vanligt i Svea Rike och ute i världen. En helg med internetstopp och det går att inbilla sig att världsläget är lugnt. Bedrägligt att invaggas i de förhoppningarna. Vi har återgått till det vanliga livet och kastats in i karusellen igen där Trump toppar nyhetsflödet. Enligt Carl Bildt har han tydligen rökt på. När dimmorna lättat kanske det kommer en förklaring till Trumps uttalande. Det återstår att se. Om det nu inte var Owe Thörnqvist han åsyftade. I så fall har han alldeles rätt, det har hänt något stort i Sverige under lördagskvällen.
Den gamle boggie woogiemannen har tagit alla med storm. Det är om något är mycket stort!

Sanningen som aldrig blir en lögn och en kjol från Hongkong

Strax efter åtta i morse kom de. Småtvillingarna, deras storasyster och så hunden. I vanliga fall brukar barnen gästa oss över natt en i taget. Men nu har vi sprängt vallen och försöker efter bästa förmåga att pussla ihop det hela så alla får en plats att sova på.
Lösningen blir vårt andra hus. Där ligger redan en beställning på chokladfondue och väntar. Ingredienserna är inköpta och det ligger spänning i luften.

Efter en kontroll i badrumsskåpet insåg jag att barntandkrämen är slut. Mitt försök att obemärkt smita ut genom ytterdörren för att ta mig till affären misslyckades. En av tvillingflickorna var uppmärksam, således blev vi två som körde mot vår lokala matvarubutik.

Flickan greppade raskt en miniatyrkundvagn med flagga och styrde stegen in mot butikens innersta.
"Det är lördag", förkunnade hon och vi hjälptes åt att fylla en papperspåse med lösviktsgodis.
Färden fortsatte, förbi hyllan med tandkräm där jag påpassligt ryckte åt mig en tandkrämstub. Bamse log mot mig när jag kastade ner tuben i den lilla vagnen som gjorde ytterligare ett stopp. Denna gång vid tidningshyllan. Tre tidningar innehållande pyssel och krimskrams made in Hongkong sällade sig till godispåsen och Bamsetandkrämen.

Budgeten ämnat för inköp av mat sprängdes när jag körde ner betalkortet i betalkortsapparaten.
Med obekymrad min hade flickebarnet klonat upp sig på packhyllan och tog emot varorna när de närmade sig på det svarta rullbandet.

"Så här mycket får vi aldrig köpa för mammas", sa barnet när vi åkte hem till hennes väntande systrar, morfar och hunden.
"Kan jag tro", svarade jag.
"Ska vi berätta för mamma i morgon"? frågade hon.
Jag nickade. "Jo, vi ska berätta".

Jag läste en artikel att det är nyttigt för den äldre generationen, gäller speciellt kvinnor som passerat klimakteriet, att umgås med sina barnbarn. Studier visar att umgänget håller igång hjärnverksamheten som i sin tur hämmar uppkomsten av alzheimer, mor- och farföräldrarna slipper depressioner och får en längre livslängd. Det gäller dock om umgänget stannar vid max fem dagar. Annars finns risken att umgänget utvecklar neurodegenerativa sjukdomar som parkinson.

En annan artikel berättar att i Amerika flyr dock den äldre generationen från sina barnbarn. De vill hellre spela golf, syssla med kuttrasju, dricka drinkar med sina pensionärsvänner, resa samt ta hand om sin kropp och sitt utseende. Barnbarnen träffar de enkom under julen. Det räcker och blir över, resonerar den äldre generationen amerikanare.

I vårt kök sitter tre små flickor och bläddrar i sina nya tidningar, pysslar och försöker vara rädd om tidningens vidhängande attiraljer. Bland annat en bastkjol i plastigt material. Maken föreslog att jag skulle prova bastkjolen men det mottogs av protester från samtliga församlade. Kanske jag ändå ska ta och provar den, senare, när barnen somnat. Det livar upp att umgås med barnbarnen...