En ros av marsipan och en dansvirvel med tungan

"Jag fyller 62 år", sa jag till mannen som satt mitt emot mig vid hans köksbord.
"Ja må säga att du bär din ålder med heder", svarade han.
Jag tackade och log.

Mannen ska fylla 90 år. Han har fått gratis medlemskap på vårt lokala gym. Livet ut får han gå till gymmet och pressa musklerna fulla med mjölksyra. När jag fyller 90 år ska även jag bli medlem i vårt lokala gym. Sanna mina ord.

Maken förärade mig med en operatårta. Med en ros av marsipan och mitt namn skrivet med färgad kristyr över hela härligheten.
Aldrig tidigare har jag fått en tårta med mitt namn!
Tårtan har jag idag delat med maken, våra barn och barnbarn. De små liven bråkade lite om rosen, tiggde och såg på mig med bedjande ögon. Men nej, rosen är till mig och jag tänker äta upp den helt på egen hand. I kväll, när vi ser på teve. En liten bit av tårtan blev över, biten med rosen.

Jag är omåttligt förtjust i marsipan. Så förtjust att jag till och med kan stjäla marsipan om tillfälle ges.
För många år sedan var jag på en tillställning som skulle likna en bröllopsfest. Det gick vilt till väga, ja det till och med plockades fram ett gevär. Det är än idag oklart om det skulle skjutas salut för brudparet eller om det dök upp något villebråd som skulle fällas.

I tumultet som uppstod drog jag mig tillbaka till det rum där ett par lager av bröllopstårtan återstod och som befann sig mol allena och helt obevakad.
Runt kanterna hade konditorn fäst små rosor av marsipan. Ivrigt plockade jag till mig av läckerheterna. Stoppade dem snabbt i munnen bara för att upptäcka till min stora fasa att det var nån sorts smörkräm, konstfullt ihopsatta till rosor.
Gommen blev hal och tungan slittrade runt likt en skridskodansös dansvirvel. Smörkräm är det absolut värsta jag vet.  Sent skall syndaren vakna och jag kände mig spyfärdig.
Sedan dess har jag nogsamt kontrollerat vad läckerheterna består av. Jag har dessutom aldrig mer hängett mig åt att vara en marsipantjuv.

Min tårta har en ros av äkta marsipan. Maken vet vad jag vill ha. Han tillgodoser mina behov, vad det än må vara.

Att ha kontroll och ett vackert objekt

Under två dagar har jag lärt mig allt om skönhet, hälsa och konsten att uppnå ett mild och avstressat sinne. Eftersom jag är så pass lyckligt lottad att jag besitter samtliga komponenter har jag inte lagt någon större vikt vid detta utan enbart sett det utifrån mitt perspektiv som frilansande skribent.

Oftast går intervjuerna som de ska, men när jag plockar fram min kamera för att fånga intervjuobjekten på bild blir det andra tongångar. Då syftar jag på punkten "skönhet". Folk i allmänhet anser sig vara mindre vackra så de lämpar sig inte vara med på bild. Om det inte gäller en selfie. Då går det bra att se hur anskrämlig ut som helst. Eller så är det helt enkelt kontrollen det hela handlar om. Kontrollen över att styra utförandet och inte lägga den uppgiften i vilt främmande människors händer.

För en tid sedan skulle jag fota en person som snällt och fogligt ställt upp på en intervju. När grunden till textmaterialet var avklarat kom vi till det besvärliga momenten. Det knorrades, kammades och ordnades med anletet.
Efteråt ville den som blivit fotograferad titta på bilderna genom kameran och ge sin tillåtelse till publicering.
Jag bläddrade igenom bilderna för att ligga steget före och eventuellt radera något som inte var lyckat.
Plötsligt dök ett glatt leende skelett upp. Bilder från en kiropraktorklinik jag tidigare besökt. I kiropraktorns behandlingsrum stod skelettet vilket visade sig vara kiropraktorns oumbärliga kompis då han behandlade sina patienter. Skelettet användes i förevisningssyfte om nu någon patient inte förstod var och varför det smärtade.

Inte vet jag vad som egentligen flög i mig men flinande bedyrad jag att alla bilder var toppenfina, ja de tillhörde rent utav den främsta kategorin av fotografiska objekt jag någonsin stött på.
Jag frös bilden och med stor iver böjde sig den som blivit avporträtterad över kameran, stelnade till och tittade sedan storögt på mig.
"Jodå, det är så här du ser ut, vacker som få och du vet väl om att kameran aldrig ljuger."

Jag fick tillåtelse att publicera bilden, dock med några få undantag. Att jag valde bilderna med mycket stor noggrannhet samt inte förväxlade bildtexterna.

Jag har alltid roligt när jag är ute på mina uppdrag, men ibland blir det lite extra påkostat.

Guldbeströdda lock och leriga grisar

Månaden februaris sista dag. Tillika min namnsdag. Maria. Enligt statistiska centralbyrån har 82 030 personer Maria som tilltalsnamn. Av dessa är det 82 023 kvinnor som har Maria som tilltalsnamn och totalt 444 620 kvinnor som förnamn medan 7 män har Maria som tilltalsnamn och 679 män som förnamn.
Maria går även utmärkt att använda sig av som efternamn vilket 17 personer anammat.

Många som heter Maria väljer att kalla sig Mia. Det hette min mormor vilket var hennes dopnamn och ingen förkortning.
Så grattis idag alla Marior inklusive mig själv.

Idag är det dessutom semmeldagen. Äntligen!  Nu är det slut med allt smusslande och vi kan med gott samvete äta gräddbullarna för öppen ridå.
Det pågår ett semmelkrig om att skapa den mest trendigaste semlan. Wrapp, eclair som är gjort som en petits-chouxdeg smaksatt med kardemumma, semmelpraliner med mera, med mera. Den lyxigaste semlan kostar 995 kronor, kallas guldsemlan och har grädde spetsad med champagne. Under grädden gömmer sig ekologisk spansk mandel och planifoliavanilj från Mexiko. Och få det lyxiga utförandet bestyrk är locket täckt av 18 karats bladguld.
En semla för rika knösar med andra ord. Själv är jag nöjd med semlor bakade av Camilla på vårt eminenta hembageri.

För övrigt har Camilla och jag smidigt klart våra planer. Den 25 mars kommer jag att hålla min fotoutställning. Camilla fixar mingeltallriken med tillhörande bubbel till självkostnadspris.
Det kommer att bli en festlig tillställning. Nu återstår enkom marknadsföring och montering av bilder.

Utanför min skrivarstuga är det grått och trist. Snudd på att hösten kommer före våren i år. Det vore för bedrövligt i så fall. Nu vill jag ha sol och värme, vitsippor i backarna och torra grusvägar.
För att komma till vår brevlåda krävs gummistövlar, dit vill jag gå barfota men det dröjer innan skorna åker av. Än så länge sitter raggsockorna på plats.

Mina kängor är täckta av lera efter gårdagens fotouppdrag där jag tvingades ut på en åker som bökats upp av vildsvin. Dagens uppdrag kräver nyputsade kängor. Därmed avslutar jag här och nu för att plocka fram skokräm och borste. Kan mycket väl hända att det åker med ett par semlor hem efter avslutat värv. Helt vanliga semlor utan guldströssel.

Vinterdyk och återanvänt skinn

Dagen har gått åt till friluftsliv. Dubbla långkalsonger, tre par raggsockor och termobyxor. Där till varm choklad och ostsmörgåsar.
Isen höll på sjön Hunn så maken, jag och stortvillingpojken kunde känna oss trygga där vi stod och beskådade modiga män vilka iförda dykarutrusning gjorde dödsföraktade hopp ner i en liten trekantig vak.

Jag känner mig nöjd med att aldrig kommit på tanken att bli dykare och kasta mig ner i isvatten.
Dessutom verkar det vara ett helt företag att kränga på sig all nödvändig utrustning vilket inte kan skötas helt på egen hand.
Dykare är av hårt virke som inte räds att förfrysa sina kinder i det kalla vattnet.
Själva satt vi varmt klädda på ett isblock och sörplade i oss den varma chokladen och bet stora tuggor av smörgåsarna allt medan vi beskådade dykarnas bravader.

Varm choklad har en benägenhet att skinna sig. Eller rättare sagt mjölken som tillsatts med kakao. Jag tycker det är fruktansvärt äckligt men tydligen är det numera trendigt med skinn. På en lyxkrog i vår huvudstad tar kocken vara på mjölkskinnet, saltar upp det, rör därefter ner det salta skinnet i glass och ringlar kastanjehonung över anrättningen. Kostar säkert mer än vad det smakar för den som bestämmer sig för att äta salt skinnglass.

Tycker även det verkar osmakligt att äta tuppskinn som rostats i ung. I fettet som sipprar ur tuppskinnet kokas palsternackor. När palsternackorna är färdigkokt återanvänds fettet och blir till hollandaisesås som sedan avnjuts tillsammans med de nykokta pasternackorna. Tuppskinnet blir lövtunna chips som topping och nu talar jag om återvinning på hög kulinarisk nivå.

Efter flera timmar på isen tröttnade vi. Termosen var tom och mackorna uppätna. På isblocken satt avlägsnat chokladskinn och dykarna var fåordiga. Hade vi haft ytterligare en termos skulle jag ha bjudit dem på lite varm choklad. Tror de hade uppskattat det.

Vi fann det lämpliga i att återvända hem varpå vi lämnade isvaken med dess innehåll.
Jag har redigerat 369 bilder från dagens bravader, nu väntar soffan och televisionsapparaten.
I morgon är en ny dag med allt vad det innebär. Det står inte på innan det är söndag kväll igen, mycket ska hinnas med innan dess. Både det som är trevligt men även det som är mindre muntert. Som att sitta i en anhörigstol på universitetssjukhuset i Linköping under ett antal timmar. Det tillhör inte veckans höjdpunkt. Men om allt vore roligt skulle det som är roligt inte vara roligt utan löpa risken att bli själlös rutin.

Kvällskurs och vinterbad

All min ork är förbrukad. Två timmars rockkonsert tar på gammalt folk. Helst som gammalt folk själv agerar på scenen.
Jag har spelat elgitarr, luftgitarr, dansat vilt och hämningslöst vilket resulterade i att de yngre i publiken till sist började gråta.
Några pannkakor senare var ordningen återställd och jag kunde vackla hem till maken. Falla ner på köksstolen och låta mig bli serverad en kopp latte.

För övrigt har jag genom ett skyltfönster sett en ståbas. Mitt dröminstrument. Elgitarr och luftgitarr i all ära men ingen slår en ståbas. Visserligen kan jag inte traktera en ståbas, ej heller något annat sorts instrument men sonen hävdar och han och jag ska anmäla oss till en kvällskurs där konsten att spela bas lärs ut.
Sonen är ägare av en elbas medan jag kommer tomhänt till kursen. Måste först och främst utröna om det finns möjlighet att hyra mig en bas innan jag hoppar på någon kurs, eljest får jag spela luftbas.

Jag ställer mig dock frågande till vad jag egentligen ska ha min eventuella nyinlärda kunskap till. Är det möjligt att befinna mig i min tragiska ensamhet spelande på en ståbas? Kanske sonen och jag kan spela ihop men det verkar lite taffligt. Maken kan spela dragspel, nu är han ingen dragspelsägare eftersom han för många år sedan kasserade sitt spel. Kanske kan jag köpa honom ett nytt och låta honom öva upp sig. Svågern spelar såg och vår dotter vanlig gitarr så det verkar som om vi med tiden faktiskt kan få ihop en liten orkester.

Jag låter lärandet än så länge stanna vid långsiktiga planer. Ser istället fram mot en händelserik helg som kommer att omfatta allt från extra årsstämma och invigning av en affär till vinterdyk i en uppsågad vak. Därtill varm choklad och smörgås vilket tarvas vid vinterbad. Speciellt som stortvillingpojken ska medverka ute på isen. Vi har lovat de som har det yttersta ansvaret över barnet att vi inte ska låta ungen blöta ner sig allt för mycket, därtill komma hem i samma skick som när vi hämtade honom.

Men först tar vi fredagskväll med tacomys. Visserligen tillhör tacomys barnfamiljer men vi känner oss stundom som en barnfamilj trots att samtliga barn sedan länge är utflugna så lite tacos då och då en fredagskväll kan aldrig vara helt fel. Eftersom inga små barn är närvarande kan det mycket väl hända att vi festar till det lite extra och korkar upp en flaska vin.