Kändisvarning och Ture med temlan

Ymnigt snöfall. Än dröjer det innan vi får sitta ute på altanen, se sländorna landa helt nära, darra med de transparenta vingarna för att helt plötsligt, med knyckiga rörelser förflytta sig vidare.

Mars månad. Enligt bondepraktikan en månad då vi ska vara noga med vår hygien, bada och tvätta oss ofta. undvika kalla drycker men gärna dricka mjöd eller andra söta drycker. Detta har vi tagit fasta på och häller mer än gärna upp var sitt glas likör när aftonen tar vid då vi nyduschade sjunker ner i vår vardagsrumssoffa.
Som tur är har vi inte hört någon åska mullra, i annat fall väntas snö i maj och det betackar vi oss för.

Utomhusaktiviteterna får anstå till dess att snön töat bort och värmen från söder strömmar in. Tydligen har det utlovats bättring men det återstår att se. Denna dag får bli en vilodag, dock vill jag tillstå att jag känner en viss rastlöshet omkring ledigheten. Det tar lite tid för mig att varva ner efter förra veckans minst sagt hektiska dagar.

Sonen och jag jobbade ihop en av dagarna. För att förbättra energin tankade vi upp oss hos Camilla på Hembageriet. Bullar och kakor på faten och medan vi åt kom jag på en händelse som för fem år sedan utspelade sig på nämnda hembageri.

Maken och jag hade tagit med oss småtvillingarnas storasyster som då endast var dryga året gammal.
Vi skulle introducera henne i hembageriets underbara värld. En enda gäst satt vid ett av borden och smörjde kråset. Vid närmare granskning visade det sig vara Svante Thuresson. Han åt macka med pannbiff och lök. Precis så som min make ämnade göra.

"Kändisvarning", väste jag fram och såg åt  Svantes håll. Han log och tuggade pannbiff.
Maken däremot ansåg att jag hade fel. Det var inte Svante Thuresson utan en helt vanlig snickare som gjorde ett avbrott i snickeriarbetet.
Några snickarbyxor, ej heller hammare och spik, såg jag emellertid inte till och vidhöll att den som satt där var den kände jazzutövaren och ingen annan.

Svante tog till orda. Uttryckte beundran över ett sådant litet vackert barn vi medförde in i hembageriet. Därefter räckte han fram senapsflaskan mot maken med ett erbjudande om att dela med sig av senapen.
Vi småpratade och jag lade an om att inte bli allt för exalterad över att en kändis besökte vårt stamställe.
Svante plockade plötsligt fram sin mobiltelefon. Tryckte in några siffror, vände bort koncentrationen från oss och lät den gå över till det påbörjade telefonsamtalet.

"Jag är i Skärblacka, sa han till mottagaren. Jag tjuvlyssnade nyfiket.
 "Här bor det mycket trevliga människor", fortsatte han och nickade åt vårt håll.

Jag berättade händelsen för sonen medan han tog ett stort bett av sin bulle. Han granskade mig noga medan jag talade och frågade därefter vem Svante Thuresson är.
Möjligtvis trodde han jag åsyftade på Ture Sventon. Det är lätt hänt så här när alla vill ha temlor.

Men frågan återstår dock; Vad gjorde egentligen Svante Turesson här i våra trakter? Det lär jag aldrig någonsin få något svar på. Kanske Vesslan vet...

Gudstjänstvärd och historiska smaker

Var är våren? undrade jag när jag stod i ett hörn vid Tunnbindaregtan i Norrköping. Det blåste iskalla vindar som letade sig ända in i märgen. Lika vasst som ispiggar trängde kylan ner i skinnet på ovansidan av mina bara händer. Av ren och skär dumhet hade jag lämnat kvar mina vantar i bilen. Tänderna skallrade och örsnibbarna blev lika röda som ett juläpple.

Jag var på jakt efter Ester Maria Rignér-Lundgren, född i Norrköping år 1907 och död 1993. Hon som skrev böckerna om Lotta under pseudonymen Merri Vik.
Även andra glömda kvinnor med anknytning till Norrköping skulle letas upp under över en timmas vandring. Allt för den stundande Internationella kvinnodagen och som kvinna gäller det att ställa upp i sökandet efter historiens glömda kvinnor. Även om det blåser hårda vindar från Sibirien.

Hela helgen har gått i festligheternas tecken. Födelsedagsfirande och välkomstmässa för vår dotter som äntligen börjar sin komministertjänst i Borgs församling. Även maken och jag välkomnades som församlingens nya gudstjänstvärdar. Ljuständning, kollektupptagning och det ärofyllda uppdraget att räkna kollekten blev vårt första uppdrag i tjänsten. Därefter tårta som sig bör vid festliga tillställningar.
Nu blir det en paus i tårtkalasandet fram till april då vår son har bemärkelsedag. Dock gillar han inte, till skillnad från oss övriga familjemedlemmar, tårta så det kan tänkas att det blir något annat. Pizza. till exempel. Eller chokladkaka med vispad grädde.

För övrig har jag hunnit med lite annat småfix. Som att boka en historisk middag på Löfstad slott. Maken och jag ska i frilansuppdragets tjänst äta en Nobelmiddag från början av 1900-talet. Maken ställde sig tveksam till en början. Han fruktade det värsta efter att ha sett Historieätarna på teveapparaten. Dock föll menyn honom på läppen då jag lade fram den inför honom så historisk mat kommer det att bli framöver.
Något att glädjande se fram emot.

Igår åkte jag, liksom de flesta andra, Vasaloppet. Vid målgången var förvirringen stor. Kranskullan sprang fram och tillbaka, knäböjde vid skidlöparna som stupat på mållinjen. Var det rätt man som vann? Frågan återstår och till nästa år har jag nominerats som kranskulla. Jag ska redan nu börja binda kransen med lagerblad inköpt på Ica samt sy mig en landskapsdräkt, Skärblackadräkten som har mörkrosa strumpor med broderade blåklint på skaften.
Alltid är det något som ligger på agendan. Tur att jag tagit tidig pension eljest hade jag inte mäktat med alla åtaganden.
Närmast är det korvgryta som gäller. Magen knorrar av hunger så det är bäst att hålla den fredlig och glad om inte hela kvällen ska bli förstörd.

Morgondagen är min fridag om jag bortser från att jag ska vara hundvakt åt ledarhunden som också har en fridag. Har rysskylan släppt sitt grepp och Glan lugnat ner sig blir det en stärkande hundpromenad. Måste ligga i hårdträning inför 2018 års Vasalopp. En kranskulla ska löpa lika fort som en elitskidåkare.

En ros av marsipan och en dansvirvel med tungan

"Jag fyller 62 år", sa jag till mannen som satt mitt emot mig vid hans köksbord.
"Ja må säga att du bär din ålder med heder", svarade han.
Jag tackade och log.

Mannen ska fylla 90 år. Han har fått gratis medlemskap på vårt lokala gym. Livet ut får han gå till gymmet och pressa musklerna fulla med mjölksyra. När jag fyller 90 år ska även jag bli medlem i vårt lokala gym. Sanna mina ord.

Maken förärade mig med en operatårta. Med en ros av marsipan och mitt namn skrivet med färgad kristyr över hela härligheten.
Aldrig tidigare har jag fått en tårta med mitt namn!
Tårtan har jag idag delat med maken, våra barn och barnbarn. De små liven bråkade lite om rosen, tiggde och såg på mig med bedjande ögon. Men nej, rosen är till mig och jag tänker äta upp den helt på egen hand. I kväll, när vi ser på teve. En liten bit av tårtan blev över, biten med rosen.

Jag är omåttligt förtjust i marsipan. Så förtjust att jag till och med kan stjäla marsipan om tillfälle ges.
För många år sedan var jag på en tillställning som skulle likna en bröllopsfest. Det gick vilt till väga, ja det till och med plockades fram ett gevär. Det är än idag oklart om det skulle skjutas salut för brudparet eller om det dök upp något villebråd som skulle fällas.

I tumultet som uppstod drog jag mig tillbaka till det rum där ett par lager av bröllopstårtan återstod och som befann sig mol allena och helt obevakad.
Runt kanterna hade konditorn fäst små rosor av marsipan. Ivrigt plockade jag till mig av läckerheterna. Stoppade dem snabbt i munnen bara för att upptäcka till min stora fasa att det var nån sorts smörkräm, konstfullt ihopsatta till rosor.
Gommen blev hal och tungan slittrade runt likt en skridskodansös dansvirvel. Smörkräm är det absolut värsta jag vet.  Sent skall syndaren vakna och jag kände mig spyfärdig.
Sedan dess har jag nogsamt kontrollerat vad läckerheterna består av. Jag har dessutom aldrig mer hängett mig åt att vara en marsipantjuv.

Min tårta har en ros av äkta marsipan. Maken vet vad jag vill ha. Han tillgodoser mina behov, vad det än må vara.

Att ha kontroll och ett vackert objekt

Under två dagar har jag lärt mig allt om skönhet, hälsa och konsten att uppnå ett mild och avstressat sinne. Eftersom jag är så pass lyckligt lottad att jag besitter samtliga komponenter har jag inte lagt någon större vikt vid detta utan enbart sett det utifrån mitt perspektiv som frilansande skribent.

Oftast går intervjuerna som de ska, men när jag plockar fram min kamera för att fånga intervjuobjekten på bild blir det andra tongångar. Då syftar jag på punkten "skönhet". Folk i allmänhet anser sig vara mindre vackra så de lämpar sig inte vara med på bild. Om det inte gäller en selfie. Då går det bra att se hur anskrämlig ut som helst. Eller så är det helt enkelt kontrollen det hela handlar om. Kontrollen över att styra utförandet och inte lägga den uppgiften i vilt främmande människors händer.

För en tid sedan skulle jag fota en person som snällt och fogligt ställt upp på en intervju. När grunden till textmaterialet var avklarat kom vi till det besvärliga momenten. Det knorrades, kammades och ordnades med anletet.
Efteråt ville den som blivit fotograferad titta på bilderna genom kameran och ge sin tillåtelse till publicering.
Jag bläddrade igenom bilderna för att ligga steget före och eventuellt radera något som inte var lyckat.
Plötsligt dök ett glatt leende skelett upp. Bilder från en kiropraktorklinik jag tidigare besökt. I kiropraktorns behandlingsrum stod skelettet vilket visade sig vara kiropraktorns oumbärliga kompis då han behandlade sina patienter. Skelettet användes i förevisningssyfte om nu någon patient inte förstod var och varför det smärtade.

Inte vet jag vad som egentligen flög i mig men flinande bedyrad jag att alla bilder var toppenfina, ja de tillhörde rent utav den främsta kategorin av fotografiska objekt jag någonsin stött på.
Jag frös bilden och med stor iver böjde sig den som blivit avporträtterad över kameran, stelnade till och tittade sedan storögt på mig.
"Jodå, det är så här du ser ut, vacker som få och du vet väl om att kameran aldrig ljuger."

Jag fick tillåtelse att publicera bilden, dock med några få undantag. Att jag valde bilderna med mycket stor noggrannhet samt inte förväxlade bildtexterna.

Jag har alltid roligt när jag är ute på mina uppdrag, men ibland blir det lite extra påkostat.

Guldbeströdda lock och leriga grisar

Månaden februaris sista dag. Tillika min namnsdag. Maria. Enligt statistiska centralbyrån har 82 030 personer Maria som tilltalsnamn. Av dessa är det 82 023 kvinnor som har Maria som tilltalsnamn och totalt 444 620 kvinnor som förnamn medan 7 män har Maria som tilltalsnamn och 679 män som förnamn.
Maria går även utmärkt att använda sig av som efternamn vilket 17 personer anammat.

Många som heter Maria väljer att kalla sig Mia. Det hette min mormor vilket var hennes dopnamn och ingen förkortning.
Så grattis idag alla Marior inklusive mig själv.

Idag är det dessutom semmeldagen. Äntligen!  Nu är det slut med allt smusslande och vi kan med gott samvete äta gräddbullarna för öppen ridå.
Det pågår ett semmelkrig om att skapa den mest trendigaste semlan. Wrapp, eclair som är gjort som en petits-chouxdeg smaksatt med kardemumma, semmelpraliner med mera, med mera. Den lyxigaste semlan kostar 995 kronor, kallas guldsemlan och har grädde spetsad med champagne. Under grädden gömmer sig ekologisk spansk mandel och planifoliavanilj från Mexiko. Och få det lyxiga utförandet bestyrk är locket täckt av 18 karats bladguld.
En semla för rika knösar med andra ord. Själv är jag nöjd med semlor bakade av Camilla på vårt eminenta hembageri.

För övrigt har Camilla och jag smidigt klart våra planer. Den 25 mars kommer jag att hålla min fotoutställning. Camilla fixar mingeltallriken med tillhörande bubbel till självkostnadspris.
Det kommer att bli en festlig tillställning. Nu återstår enkom marknadsföring och montering av bilder.

Utanför min skrivarstuga är det grått och trist. Snudd på att hösten kommer före våren i år. Det vore för bedrövligt i så fall. Nu vill jag ha sol och värme, vitsippor i backarna och torra grusvägar.
För att komma till vår brevlåda krävs gummistövlar, dit vill jag gå barfota men det dröjer innan skorna åker av. Än så länge sitter raggsockorna på plats.

Mina kängor är täckta av lera efter gårdagens fotouppdrag där jag tvingades ut på en åker som bökats upp av vildsvin. Dagens uppdrag kräver nyputsade kängor. Därmed avslutar jag här och nu för att plocka fram skokräm och borste. Kan mycket väl hända att det åker med ett par semlor hem efter avslutat värv. Helt vanliga semlor utan guldströssel.