En nyputsad korv och grytunderlägg

Äntligen, vårens första utomhusfika på yttertrappan. Maken släpade fram en arbetsbänk som han lägger plankor på. Plankor som ska bli reglar till vårt utbygge. På arbetsbänken bredde vi ut en filt och slog oss ner. Åt mandelkubb, drack kaffe och te medan vi vände våra vintertrötta ansikten mot solen.
Varje por i huden öppnar sig i solljuset. Släpper in värmen och låter kroppen ta hand om tillskottet av D-vitamin.

På torkvindan hänger tvätten och i rabatterna segar sig påskliljorna upp ur myllan. Går det att vara annat än glad och tillfreds? Knappast, även om världen står i brand och folk hatar varandra.

Owe Thörnqvist gurglar stämbanden och putsar korven. I kväll gäller det om han ska få åka till Kiev i maj.
Det är väl knappast troligt men jag trodde heller aldrig att Trump skulle vinna valet. Såg det som en omöjlighet, inte kan folket rösta fram en pajas vilken sedan koras till världens mäktigaste man. Så tänkte jag då.
Till syvende och sist är folket som bestämmer. De ville ha Trump vid rodret och så blev det. Vill majoriteten av svenska folket skicka Owe till Kiev så får minoriteten vika sig.
Förresten var han visst en illbatting som barn den där Thörnqvist. Kastande sten på då sjuåriga Ingrid som idag med en 90-årings klarhet och skärpa minns händelsen så tydligt som om det vore igår.
Owe däremot har inget minne av att han skulle ha stenat någon flicka. Men vem vill minnas alla dumheter som vi alla någon gång gjort då vi var barn.
Det är oftast den utsatta som minns bäst. Åren går och historier förändras och vinklas utefter behag.
Mycket beroende på vem som lyssnar och som i medömkan skakar på huvudet i medhåll. Allt för att ställa sig själv i en bättre dager medan den som utfört handlingen blir mer skambelagd och utpekad.
Även sanningar kan bli osanningar om det vill sig illa.

Det får gå som det vill i kvällens Mello. Om nu Owe vinner hela spektaklet unnar jag honom det. Att vid 88 års ålder äntligen få stå i ett helt nytt strålkastarsken, riva av Boogieman blues och kasta korvar är i alla fall bättre än att befinna sig i dagrummet på ett äldreboende. Sittande framför en teveapparat och med oseende ögon kolla på golf innan det är dags att bli förd till terapin för att tillverka pärlplattor och grytunderlägg.

Maken tog mig i handen där vi satt på trappan och drack ur våra vårmuggar. Vi tittade bort mot grannens hus.
"Carina, du får inte dö från mig", sa han plötsligt.
"Jag kan inget lova. Men det vore dumt att dö nu när vintern äntligen vikt undan och vi har en vår och sommar framför oss", blev mitt svar.
Vi kom överens om att leva sida vid sida även detta år. På andra sidan staketet hos grannen kommer det att vara en som detta år helt ensam får ta emot våren. Det smärtar att tänka på det.

På den andra sidan om vårt hus, på torkvindan, hänger tvätten. Två par jeanskläder. Makens byxor och min kjol. De hänger där precis bredvid varandra, fastsatta med färgglada klädnypor. Precis så som vi vill att det ska vara.

Eldiga roller och violett klädsel

Jag förundras över hur relativt snabbt det går att förändra de olika roller som vi grupperas in i under livet. Inte minst då det gäller yrkesrollen. Vissa kategorier pågår under en tid, vi förändras och ger oss i takt med förändringen in i nya roller och utmaningar.

Under min vuxna tid i livet har jag testat på både det ena och det andra. Ibland med mindre lyckat resultat men det jag företagit mig har utvecklat mig själv som person. Dock har jag aldrig hängett mig åt att vara våghalsig, min feghet sätter gränser. Däremot sitter jag gärna på åskådarbänken för att bevittna det andra vågar sig på.

När jag stod inför beslutet att starta eget företag var det inte många som trodde på mina vidlyftiga planer. De enda som trodde på idén var min familj och det var de som stöttade och uppmuntrade. Inte minst maken som kom att bli den andra hälften i företaget även om det var jag som hade huvudansvaret.
Efter att under många år ha varit något av en offentlig person togs ett nytt beslut. Att sälja och ge livet helt andra möjligheter.
Längtan efter att få förvalta min tid så som det behagar mig blev till sist starkare än att driva företaget vidare. Längtan efter att återuppta de frilansande skrivuppdragen som legat i träda, fotografera, pyssla hemmavid och bara ägna mig åt det som ger livet den där extra guldkanten.

Nu har jag andra roller, det må hända att de kanske inte är så exotiska, vidlyftiga eller frapperande för andra men det ger mig glädje och tillfredsställelse vilket är viktigast.

Maken och jag har nu blivit invigda som gudstjänstvärdar i vår hemförsamling. En ny roll för oss båda trots att vi har en stor vana av kyrkan och gudstjänstordningen. I uppgiften ingår bland annat att till viss del bistå prästen. I detta fall vår dotter.
Under gårdagskvällen var vi med henne på kvällsmässa. Med var även småtvillingarna som valde ut stolan åt sin mamma medan jag plockade fram mässhaken. Vi såg gemensamt till att prästen skrudades samt att allt såg snyggt och prydligt ut.

Vid nattvardsutdelandet stod jag bredvid vår dotter. Hon i violett mässhake och violett stola och jag klädd i violett klänning. Ett helt slumpmässigt val från min sida, från det kyrkliga hållet är den liturgiska färgen violett i fastetiden.
Dottern delade ut brödet och jag vinet. Från att ha varit mottagaren av bröd och vin blev jag plötsligt utdelaren. Det var en mycket speciell känsla som styrktes av att stå där vid dotterns sida.
"Kristi kropp för dig utgiven".
"Kristi blod för dig utgjutet".
När maken och småtvillingarna kom fram darrade jag på rösten. Vi brukar alltid gå fram tillsammans för att ta emot bröd och vin. Nu fick vi dela nattvarden på ett helt annat sätt.
Det var mycket starkt och jag kände mig ödmjuk inför rollen som nattvardsvinutdelare.

Rosa mössor och en politiker på vift

Internationella kvinnodagen och Byggnads styrelse som endast består av män spökar ut sig i rosa huvudbonader modell"pussy hats" och visar därmed solidaritet med kvinnor.
Bra gubbar, kämpa på för kvinnans rättigheter och jämställdhet! Det skapar säkert luckor i mansdominerade styrelser där kvinnor kan klämmas in.

Själv har jag firat kvinnodagen med att fotografera tåg och Anna Kinberg Batra. Tvära kast mellan given. Inget utesluter det andra.

Tåget stod stilla vid perrongen, Anna Kinberg Batra åkte polisbil kors och tvärs bland Norrköpings gator.
Jag hängde på, stundom körandes mot rött, stundom studsade bilens bakhjul upp på trottoarkanter men i det stora hela gick färden ganska bra.Varken polisbilarna eller Kinberg Batras livvakter tog hänsyn till en efterföljande frilandande reporter så det gällde att hålla tempo. Jag hade dessutom Norrköpings Tidningar i passagerarsätet. På kollegialt vis erbjöd jag honom att hänga med mig då det uppenbarades för honom att vi skulle ut och åka bil. Min kollega på dagspressen kom vandrande till fots och jag föreslog därför med mitt ödmjuka hjärta att han skulle stiga in i min bil.
Han hejade på Degerfors i fotboll, berättade han under färden. Samt att han gärna fotograferade med klent resultat. Jag bjöd in honom till min fotoutställning. Det gäller att hålla sig väl med alla.

Då tiden för presskonferensen passerat och vi fortfarande körde efter polisbilarna blev reportern från NT hungrig. När vi slog stopp i Hageby förslog jag en varmkorv men ingen nappade på förslaget. Varken Kinberg Batra, livvakterna eller från övrigt medialt håll. Förutom reportern från NT. Jag såg att snålvattnet började sippra ner i skägget. Någon korv blev det dock inte.
Han kallade hela arrangemanget för cirkus. Rådgjorde med mig om jag tyckte att han skulle skriva det. Att det hela var en cirkus. Jag svarade att det fick han bedöma helt på egen hand.

Nu står jag i beredskap inför nästa uppdrag. Att hämta småtvillingarna och deras storasyster på deras respektive förskolor. Deras kusiner har jag redan kört dit de skulle på morgonkvisten. Nu tar nästa gäng vid.
I Norrköping fortsätter Kinberg Batra sin irrfärd. Helt utan min inblandning. Jag har fått det jag vill ha från henne. Både i bild och ord. Under morgondagens förmiddag ska jag bearbeta materialet.
Hon var vän och mild. Svarade klart och tydligt på frågorna som ställdes.
Jag blev inviterad till lunch och det hade varit trevligt men mitt späckade schema tillåter inga utsvävningar. Inte ens om lunchen delas med Kinberg Batra.

Kändisvarning och Ture med temlan

Ymnigt snöfall. Än dröjer det innan vi får sitta ute på altanen, se sländorna landa helt nära, darra med de transparenta vingarna för att helt plötsligt, med knyckiga rörelser förflytta sig vidare.

Mars månad. Enligt bondepraktikan en månad då vi ska vara noga med vår hygien, bada och tvätta oss ofta. undvika kalla drycker men gärna dricka mjöd eller andra söta drycker. Detta har vi tagit fasta på och häller mer än gärna upp var sitt glas likör när aftonen tar vid då vi nyduschade sjunker ner i vår vardagsrumssoffa.
Som tur är har vi inte hört någon åska mullra, i annat fall väntas snö i maj och det betackar vi oss för.

Utomhusaktiviteterna får anstå till dess att snön töat bort och värmen från söder strömmar in. Tydligen har det utlovats bättring men det återstår att se. Denna dag får bli en vilodag, dock vill jag tillstå att jag känner en viss rastlöshet omkring ledigheten. Det tar lite tid för mig att varva ner efter förra veckans minst sagt hektiska dagar.

Sonen och jag jobbade ihop en av dagarna. För att förbättra energin tankade vi upp oss hos Camilla på Hembageriet. Bullar och kakor på faten och medan vi åt kom jag på en händelse som för fem år sedan utspelade sig på nämnda hembageri.

Maken och jag hade tagit med oss småtvillingarnas storasyster som då endast var dryga året gammal.
Vi skulle introducera henne i hembageriets underbara värld. En enda gäst satt vid ett av borden och smörjde kråset. Vid närmare granskning visade det sig vara Svante Thuresson. Han åt macka med pannbiff och lök. Precis så som min make ämnade göra.

"Kändisvarning", väste jag fram och såg åt  Svantes håll. Han log och tuggade pannbiff.
Maken däremot ansåg att jag hade fel. Det var inte Svante Thuresson utan en helt vanlig snickare som gjorde ett avbrott i snickeriarbetet.
Några snickarbyxor, ej heller hammare och spik, såg jag emellertid inte till och vidhöll att den som satt där var den kände jazzutövaren och ingen annan.

Svante tog till orda. Uttryckte beundran över ett sådant litet vackert barn vi medförde in i hembageriet. Därefter räckte han fram senapsflaskan mot maken med ett erbjudande om att dela med sig av senapen.
Vi småpratade och jag lade an om att inte bli allt för exalterad över att en kändis besökte vårt stamställe.
Svante plockade plötsligt fram sin mobiltelefon. Tryckte in några siffror, vände bort koncentrationen från oss och lät den gå över till det påbörjade telefonsamtalet.

"Jag är i Skärblacka, sa han till mottagaren. Jag tjuvlyssnade nyfiket.
 "Här bor det mycket trevliga människor", fortsatte han och nickade åt vårt håll.

Jag berättade händelsen för sonen medan han tog ett stort bett av sin bulle. Han granskade mig noga medan jag talade och frågade därefter vem Svante Thuresson är.
Möjligtvis trodde han jag åsyftade på Ture Sventon. Det är lätt hänt så här när alla vill ha temlor.

Men frågan återstår dock; Vad gjorde egentligen Svante Turesson här i våra trakter? Det lär jag aldrig någonsin få något svar på. Kanske Vesslan vet...

Gudstjänstvärd och historiska smaker

Var är våren? undrade jag när jag stod i ett hörn vid Tunnbindaregtan i Norrköping. Det blåste iskalla vindar som letade sig ända in i märgen. Lika vasst som ispiggar trängde kylan ner i skinnet på ovansidan av mina bara händer. Av ren och skär dumhet hade jag lämnat kvar mina vantar i bilen. Tänderna skallrade och örsnibbarna blev lika röda som ett juläpple.

Jag var på jakt efter Ester Maria Rignér-Lundgren, född i Norrköping år 1907 och död 1993. Hon som skrev böckerna om Lotta under pseudonymen Merri Vik.
Även andra glömda kvinnor med anknytning till Norrköping skulle letas upp under över en timmas vandring. Allt för den stundande Internationella kvinnodagen och som kvinna gäller det att ställa upp i sökandet efter historiens glömda kvinnor. Även om det blåser hårda vindar från Sibirien.

Hela helgen har gått i festligheternas tecken. Födelsedagsfirande och välkomstmässa för vår dotter som äntligen börjar sin komministertjänst i Borgs församling. Även maken och jag välkomnades som församlingens nya gudstjänstvärdar. Ljuständning, kollektupptagning och det ärofyllda uppdraget att räkna kollekten blev vårt första uppdrag i tjänsten. Därefter tårta som sig bör vid festliga tillställningar.
Nu blir det en paus i tårtkalasandet fram till april då vår son har bemärkelsedag. Dock gillar han inte, till skillnad från oss övriga familjemedlemmar, tårta så det kan tänkas att det blir något annat. Pizza. till exempel. Eller chokladkaka med vispad grädde.

För övrig har jag hunnit med lite annat småfix. Som att boka en historisk middag på Löfstad slott. Maken och jag ska i frilansuppdragets tjänst äta en Nobelmiddag från början av 1900-talet. Maken ställde sig tveksam till en början. Han fruktade det värsta efter att ha sett Historieätarna på teveapparaten. Dock föll menyn honom på läppen då jag lade fram den inför honom så historisk mat kommer det att bli framöver.
Något att glädjande se fram emot.

Igår åkte jag, liksom de flesta andra, Vasaloppet. Vid målgången var förvirringen stor. Kranskullan sprang fram och tillbaka, knäböjde vid skidlöparna som stupat på mållinjen. Var det rätt man som vann? Frågan återstår och till nästa år har jag nominerats som kranskulla. Jag ska redan nu börja binda kransen med lagerblad inköpt på Ica samt sy mig en landskapsdräkt, Skärblackadräkten som har mörkrosa strumpor med broderade blåklint på skaften.
Alltid är det något som ligger på agendan. Tur att jag tagit tidig pension eljest hade jag inte mäktat med alla åtaganden.
Närmast är det korvgryta som gäller. Magen knorrar av hunger så det är bäst att hålla den fredlig och glad om inte hela kvällen ska bli förstörd.

Morgondagen är min fridag om jag bortser från att jag ska vara hundvakt åt ledarhunden som också har en fridag. Har rysskylan släppt sitt grepp och Glan lugnat ner sig blir det en stärkande hundpromenad. Måste ligga i hårdträning inför 2018 års Vasalopp. En kranskulla ska löpa lika fort som en elitskidåkare.