Monarkens ur och en prinsessa genom linsen

I natt är det dags. In i förrådet för att lyfta fram utemöblerna. Närmare bestämt klockan 02.00. Och vi mister därmed en hel timmas sömn. Plus att olycksfallsstatistiken höjs ett pinnhål. Dessutom kan den förlorade timman orsaka depression. Enligt stressforskare och andra förståsigpåare.
Sydsvenskan skriver att även kungens klockor ställs om. Inte av honom personligen utan av en utsedd adjutant som har det ärofyllda uppdraget att vrida om visarna på inte mindre än 80-talet kungliga ur.
Stackars människa, men hon har i alla fall titeln hovurmakare och det är minsann inte fy skam.
Vår konung kan sova lugnt och känna sig förvissad om att hovurmakaren ser till att han inte kommer för sent till frukostbordet.

Kan dock inte se något uppseendeväckande i att även monarkens ur måste följa sommartiden. Han, liksom vi andra, är tvingad att åtlyda bestämmelserna. Naturligtvis är EU inblandad med en sorts förordning som Bosse Ringholm en gång i tiden undertecknade då han hade Sveriges ordförandeskap i EU.

När vi övergår till sommartid brukar det vara helgens stora snackis där fördelar blandas upp med nackdelar. Själv är jag av den åsikten att det duger gott med en och samma tid året om och inte hålla på och vrida visarna fram och tillbaka.
När sommartiden infördes var vi bekant med en herre som var sommartidsmotståndare. Så till den milda grad att han envisades med att behålla vintertiden. Vilket medförde stora problem, Både för honom själv men även för hans närmaste omgivning samt när han blev kallad till olika sammankomster som krävde exakt tidspassning.

Jag tror att jag redan i förväg känner av nattens förlorade timma. Tröttheten sköljer över mig likt en porlande vårbäck. Eller så kan det bero på att min fotoutställning är till ända. Fyra timmars minglande med bubbel i glasen därtill en plocktallrik med allehanda små rätter tär på krafterna.
Aldrig hade jag trott att det skulle bli så stor uppslutning som det blev. En strid ström av människor kom för att se på mina fotografier.
Jag blev till och med intervjuad av tidningen. Samt ansluten till en fotoklubb som träffas en gång i månaden. Dessutom förärades jag med olika sorters blomster.

Bilder har valts ut med hjälp av maken och våra barnbarn. Förstorats och monterats i ramar. Under gårdagskvällen hjälptes vi åt att hänga upp verken på väggarna i Camillas café. Camilla höll i tumstocken medan våra äkta hälfter drev i spikarna utefter uppmätta instruktioner.

Glad och nöjd lutar jag mig tillbaka. Tveksamheten till att ställa ut mina fotografier har förbytts mot stor fägnad och självsäkerhet. Hobbyfotografering äger! Kanske kan jag till och med utnämna mig själv till hovfotograf. Faktum är att jag fotograferat prinsessan Victoria uppe på ett hustak i Norrköping.

Vilse i Eskilstuna och Oksanens sko

Väskan är uppackad. Lakritspiporna instuvade i skafferiet. Nu blir det till att ta en stilla lakritsrök när andan faller på.

Via Katrineholm, Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje tog vi oss med buss till Värtahamnen, dottern och jag.
Det blev en minst sagt dramatisk färd då den ordinarie busschauffören insjuknat och ersatts med en göteborgare.
I Eskilstuna körde vi vilse. Under en halvtimma fick vi se staden och när Nina Prenker Hår & Inspiration  på Köpmangatan uppenbarade sig utanför bussrutan vid fem tillfällen började jag förlora hoppet om att komma till huvudstaden.
Inte gjorde det saken bättre att passagerarna ilsknade till. Det uppstod en upprorisk stämning i bussen varpå flertalet resenärer travade fram till chauffören enkom för att ge honom en utskällning.
En dam ringde till och med hem till sin make. Upprepade ideligen att detta var en stor skandal och på hennes belåtna min syntes att hon fick medhåll genom luren.

Chauffören rattade sin buss, backade in på smala gator för att ta sig vidare på en ny möjlig gata i stadskärnan. Bara för att genast inse att det var fel gata han satsat på efter väl utförd backning av ekipaget. Hans körförmåga fanns det inget att klaga över.
Efter viss assistens av en medresande pensionerad busschaufför som insett att han borde rycka in tog vi oss ut ur Eskilstuna och jag försökte lugna de närmaste medpassagerarna. Det är inte att begära att en busschaufför från Göteborg ska hitta rätt väg genom en sådan ansenligt stor stad som Eskilstuna.
Ty vad är avenyn mot Köpmangatan?!
För säkerhets skull körde vår vid det här laget missmodiga chaufför vilse i Södertälje också varpå vi även fick bekanta oss lite närmare med den orten.

Vi hann dock med båten och författarföreläsningarna kunde starta. Tunga namn och kända författare. Det mest spektakulära under hela den litterära båtresan resan var Sofi Oksanen och hennes skor. Ja hela hennes uppenbarelse var spektakulär om jag ska vara helt ärlig.

På kvällen köpte dottern och jag oss var sin drink. Slog oss ner i salongen och lät oss underhållas av Rikard Wolff på scenen. Gammal och grå men ändå vid ganska god vigör framförde han sångerna allt medan en tanig pianist med bravur hamrade på tangenterna.
Plötsligt dök det upp en tant. Hon hade en käpp i handen men vilken hon började attackera min ryggsäck. Hon sneglade på våra urdruckna glas där endast en skiva lime skvalpade runt i den kvarvarande isen som börjat smälta.
Hon anklagade mig för att ha stulit hennes andra käpp. Dessutom druckit ur hennes glas. Försiktigt och med oändligt tålamod övertygade jag henne om att jag varken var en käpptjuv eller nyttjar andras drinkar. Att jag på hederligt vis gjort rätt för mig.

Min förnärmelse över anklagelserna lade sig då jag fick en liten stund på tu man hand med Fredrik Lindström. Han var mild och vän, tvärt emot vad jag tidigare trott. Inte ett spår av hans till synes lite burdusa yttre visades och han log mot mig och min kamera. Liksom de övriga författarna som beredvilligt lät sig fotograferas inför min kommande artikel gällande vår resa.

Två händelserika dagar har dottern och jag fått spenderat tillsammans. En traditionell resa jag tidigare gjort och som längtat efter att göra igen men som av olika anledningar inte blivit av efter fyra års uppehåll.
Jag känner mig tillfreds. Nästa år vid samma tid åker vi åter igen med Litteraturbåten. Traditionen är återupptagen.

Premolarer och Dry Martini

Tio dagar kvar på mars månad.
"Det är bara april kvar, sen är det sommar", yttrade sig småtvillingarna och deras storasyster.
Kan så vara även om jag anser att maj månad tillhör försommaren.

Mars har varit festligheternas månad för vår del. Med start den 3 mars då vi tillsammans med de övriga i familjen hade tårtkalas. Sedan har det bara rullat på och ännu är trevligheterna inte avslutade.
I lördags var maken och jag till Löfstad slott där vi spisade en historisk middag  med anor från 1903. Till vår stora glädje delade vi bord med vår förra tandläkare. Hon, en av de få som vet allt om våra incisiver, caniner, premolarer och molarer.
Det var trevligt att träffas under helt andra premisser än bakåtlutad i tandläkarstolen vridande en handsvettsdrypande bomullsnäsduk.

Middagen inleddes med en historisk rundvandring där temat mat var huvudpunkten.
Bland annat fick vi veta hur adeln roade sig vid middagsbordet under 1600-talet. Genom att baka in en levande kanin, grodor, fjärilar eller fåglar i pajer och tårtor uppstod det stor muntration då första biten skars upp och djuret i vimmelkantigt tillstånd hoppade upp eller flaxade iväg.
Det var 400 år före internet men då liksom nu fanns behovet och en aldrig sinande uppfinnesrikedom att roa sig på andras bekostnad. Även om den drabbade i det här fallet var ett stackars djur.

Nu blev vi gäster inte åsamkade något practikal joke från 1600-talet utan det hela gick sansat och belevat till väga. Maten var utsökt och vi fick oss en mycket trevlig kväll. Jag kan starkt rekommendera ett besök med vidhängande middag på Löfstad slott.

I hallen står min väska packad och klar. Om ett par timmar ska jag hämta dottern och vi ska bege oss ut på en gemensam resa i litteraturens tecken. Några av landets främsta författare finns med vilka ska berätta om sina liv och leverne som resulterat i tryck mellan pärmar.
Resan tilldrar sig på öppet vatten men jag hyser en viss oro över de kraftiga vindarna som får Glans vatten att mer än krusa sig. Skillnaden är att befinner jag på Glan syns land på ömse håll medan ute till havs kan jag enkom se horisonten då vi lämnat skärgården bakom oss.
Jag har under morgonen studerat gässen som guppar precis utanför vår vassrugge. Än så länge ser det lovade ut.

I min väska ligger både saltgurka och skorpor. Gurkan ska inmundigas och skorporna smulas ner i skorna. Ett väl beprövat gammalt sjömanstrick i händelse av storm. Åtgärden lär ha god effekt mot sjösjuka. Om det förväntade resultatet uteblir för jag väl ta till en mer kraftfull metod. En Dry Martini till exempel.

Skitlukt och en inledande plan

"Det luktar skit". Jag grumsade över bonden som är orsaken till odören och över att min utomhushängda tvätt kommer att dra åt sig lukten.
Vi satt ute på trappan. Var sin macka med stekt ägg och drack kaffe ur vårmuggarna.
"Gör inget, det luktar vår. Snart är det vårbruk", svarade maken och fick något drömskt i blicken.
Maken som sedan femton år tillbaka inte äger någon harv.

Jag nickade. Bet en tuggan av smörgåsen. Lite av den inte helt genomstekta äggulan rann ut och hamnade som gula droppar på mina vardagsbyxor.  De torkade snabbt i solen och lämnade efter sig små stela fläckar.

Ja sannerligen, nu är det vår. Krokusen blommar invid syrenbusken. Påskliljorna är på god väg de också. Den vita trädgårdsmöbeln är framtagen ur boden. Avtvättad med såpvatten. Färdig att tas i bruk.

Fyra platser för vila finns i vår trädgård. Vi följder solens bana och förflyttar oss allt eftersom.
Dock behöver vissa delar av vårt utomhusmöblemang renoveras. Till exempel den antika möbeln som gott och väl skulle platsa hos vilken hängiven antiksamlare som helst.
Jag lyckades för tio år sedan med nöd och näppe rädda bordet och de fyra stolarna med den rätta gungningen att möta ett dystert öde på återvinningsstationen.
Maken var i full färd med att lyfta dyrgriparna ombord på släpkärran när jag ingrep.
Några somrar senare ägnade vi dagarna åt att varsamt skrapa och måla varje bräda i klassisk vit färg.
Nu är det åter dags. Sittbrädorna på den ena stolen är murken och måste bytas ut. Det ordar maken om tid finnes. Kan tänkas att han i första hand prioriterar vårt utbygge före en gammal trädgårdsstol. Ett bygge som sakta men säkert växer fram under hammare och spik.

I år, liksom varje vår när snön smält undan, lovar jag mig själv att ta vara på fägringen. Ända till dess att midsommarblomstren är överblommade. Då har halva sommaren gått och det börjar vända.
Lika förvånande år efter år över tiden som försvann så hastigt. Planer som spolierats på grund av att vi aldrig hann med.

Men i år, ja i år ska jag ta vara på tiden. Lägga det som inte är absolut nödvändigast åt sidan, följa solen och förflytta mig till den plats som känns skönast att vistas vid.
Redan idag har jag förverkligat min inledande plan. Med att i lugn och ro tvättat trädgårdsmöbeln och rensat trädgårdsdammen fri från fjolårslöv.

Själslig läkning och minnen i massivt glas

Under några dagar har jag sträckläst Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Det var med viss tvekan jag gav mig i kast med böckerna. Men efter det att vår dotter rekommenderat mig den första delen började jag så smått att bekanta mig med Nancy och hennes familj. Och där fastnade jag. Vävdes in i handlingen, började lära känna familjen där kärlek fanns om än väldigt undertryckt, på snudd till skamligt.
Jag kände dofterna, atmosfären och upplevde starkt levnadssättet i den uppländska landsbygden. En liten by där alla kände alla på både gott och ont.
Sista delen var en rent plågsam läsning. Om uppbrottet från det vanliga och tryggheten som lämnades för något nytt.
Minnen som dröjde sig kvar och där en gammal sotig spiskrok fungerade som ett slags tröst.

Det är inte ofta som jag gråter när jag läser böcker. Men ibland händer det. Denna gång var en sådan gång. Snor och tårar mellan ord som bildade rader och kapitel. En känsla inom mig så stark att det nästan blev outhärdligt.
I en ask har jag en krokig spik. Den har en gång suttit i taket i vårt värmländska sovrum. Otaliga gånger har jag tittat på den spiken innan jag somnat. Hört maken muttra om att han slarvat vid taksättningen. Dock blev spiken aldrig indragen i virket med ett enda enkelt hammarslag utan spretade rakt ut i luften under många år.
När vi sålt gården i  Värmland för att slå ner våra bopålar i Östergötland och packat vårt bohag i flyttkartonger drog jag sist av allt helt sonika ut spiken och lade den i en ask för bevarade minnen. Där vilar nu spiken men aldrig att jag öppnar askens lock. Vetskapen om dess existens är det viktigaste för mig. Den dag vi inte längre finns kvar och boet ska delas kommer säkert våra barn att grubbla över varför det ligger en spik i en ask och vad den haft för betydelse.

Igår träffade jag Josefine. Hon har tagit fasta på minnenas betydelse och har därför skapat ett klot fyllt av minnen.
En hårlock från en avliden person förenas med den heta glasmassa hos glasblåsaren i Rejmyre glasbruk. Håret förvandlas till aska och bildar tillsammans med luftbubblor en fantastiskt vackert mönster allt medan glasblåsaren blåser i röret.

Nu behöver ingen vara död utan kan i högsta grad befinna sig i levande tillstånd för att låta göra sitt eget minnesklot. Fördelen med att vara levande är att låta konstverket bli en ögonfröjd och avnjutas så länge vi är i livet.
Utifrån den vetskapen ska maken och jag klippa en liten lock från våra huvuden. Överlämna hårtestarna till Josefine för att framöver hämta vårt eget gemensamma klot. Där kommer askan från våra hårstrån för alltid finns bevarade i det massiva glasklotet. Det blir vår kärleksgåva till varandra inför vårt stundande 40-årsfirande som gifta.

Den av oss som överlever varandra kommer sedan att ha minnet av den andra bevarad så länge som det egna minnet fungerar. Det är en fin tanke och vårt beslut känns mycket bra om än aningen ekonomiskt kännbart.

En dag borta men ändå så nära...