Nakna fötter och en förverkligad dröm

Det eviga tjatet. När jag som barn bönade och bad om att få ta av mig mina tjocka strumpor och lägga dem i korgen för vinterplagg. Samma visa varje år då vårsolens strålar nådde min vinterglåmiga hud.
Mammas svar blev alltid det samma, när det är varmt om nätterna, då blev fötterna frisläppta.
Nu är jag vuxen och bestämmer själv. Och idag bestämde jag mig för att hoppa i skorna utan några strumpor. Vilken befriande känsla! Nu åsyftar jag inte känslan att ha egen bestämmanderätt utan känslan av att kliva rakt ut i vårens sköte på nakna fötter.

Tre frågor mötte mig i morse. Svar som inte ska skrivas ner, varken av mig personligen eller av någon annan. De behöver inte ens redovisas, det räcker att jag bär dem inombords. Låta svaren mogna vart efter och med tiden blir kanske svaren helt annorlunda än vad de är i nutid.

En av de ställda frågorna jag skulle fundera över löd när jag senast mådde riktigt bra. Fysiskt sett mår jag alltid bra. Men precis som för alla andra svänger humöret lite upp och ner. Små till synes obetydliga fragment i livet kan få mig att bli låg. Fragment som för utomstående kan tolkas som petitesser vilka högst kräver en axelryckning i anspråk kan för mig bli djupa avgrundshål. Det var dock mycket länge sedan det drabbade mig. Sist det hände var när ett fotografi på en person dök upp. En person som inte har något med mitt liv att göra och har heller aldrig haft det. Trots det blev jag mycket upprörd och det krävdes disciplin av mig själv att skaka av mig det obehag som bilden förorsakat.
För det mesta mår jag alltid riktigt bra. Hur ska jag annars må när livet vill mig väl? Därför var frågan svår att ange i detalj.
Den andra frågan var lättare, den avverkade vi tillsammans maken och jag vid frukostbordet. Frågan handlade om minnen och vi letade upp de bästa minnen vi har upplevt under våra gemensamma år.
Det kom upp många goda och glada minnen.

Sista frågan berörde stolthet. Där fick jag tänka efter en god stund. Det finns mycket som jag presterat och som mynnat ut i stolthet. Till sist kom jag fram till att det jag är stoltast över är att jag som som 22-åring bad om att få en egen nyckel. En nyckel som bara var ämnad för min egen dörr. Mycket mod krävdes innan jag fattade det beslutet. Hade jag inte gjort det skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag är stolt över att jag den gången satte mig själv i främsta rummet. Stoltheten över den bedriften blandas med glädjen över förmånen att gå ut i vår trädgård utan strumpor på fötterna och titta på vårens första blomning.

Idag har jag dessutom förverkligat en dröm. Glesbygdsrebellerna gav mig den möjligheten då jag fick provspela på basistens kontrabas. Livet äger och jag lägger frågorna åt sidan. Tänker inte fördjupa mig något mer i dessa spörsmål. De känns vid det här laget avklarade.

En besynnerlig fisk och högskolefusk

En lördag fylld med frilansuppdrag. Egentligen hade jag föredragit att stanna hemma och målat på huset tillsammans med maken. Men eftersom jag är en vän av ordning så for jag utan att knota iväg på det jag lovat göra.

Dock kändes det aningen trist att köra iväg på egen hand och bad därför småtvillingarnas storasyster att bli min följeslagare.
Hon är pigg på det mesta, dessutom förhindrad som planerat var att följa med sin mamma och rida på grund av sitt sargade finger, så några större övertalningsförsök behövde jag icke besvära mig med.

Under den långa resvägen roade vi oss med att ställa gåtor till varandra. Klassiska gåtor där klockan aldrig kommer fram till dörren och skor fylls upp med kött och blod om dagarna men gapar tomma om nätterna.

Så fick jag en minst sagt klurig gåta.
"Vad är det som ligger nere i en djuphavsgrav och har tre långa ben?"
Mina svar ratades. Den ena efter den andra. Mitt förråd av gissningar tog slut och jag bad om att få mig svaret tilldelat.
"En stativfisk!"

På sin höjd känner jag till gädda, mört, abborre och möjligtvis en gös uppe på det. Fiskar som finns i Glan men som jag av någon outgrundlig anledning själv aldrig lyckas få på kroken.
Men en stativfisk, det hade jag då aldrig hört talas om. Förbryllad blev jag även hur en sexåring känner till en sådan märklig skapelse. Det var snudd på att jag misstänkte att det hela helt enkelt var ett påhitt av henne.

Väl hemma efter väl utfört arbete, hamburgare och varmkorv med mos och räksallad googlade jag på stativfisk. Jodå den finns. På 4720 meters havsdjup. 30 cm i längd och med stativliknande fenor som kan bli upp till en meter långa. Där lever den i mörker och är i det närmaste helt blind. Bröstfenorna använder den som ett slags händer och med dem sveper fisken in förbipasserande föda i sin mun.

Fisken verkar vara ganska ensam där nere i djupet. Det motsatta könet är mycket sällsynt därför befruktar den sig själv i brist på kärlekskranka partners. När den inte behagar simma fyller fisken upp sina långa fenor och använder dem som ett slags styltor. Mycket märkligt alltihop.

Ett är då bevisat, den som är äldst behöver nödvändigtvis inte sitta inne med all slags kunskap. Det går att lära sig mycket nytt av en vetgirig sexåring.

Stativfisk, lägg det på minnet. Kanske dyker frågan upp i något högskoleprov och då behöver ingen fuska sig fram till svaret.

En tapper flicka och en blodig jacka

Hjärtinfarkt, blodförgiftning, lunginflammation, barnafödande, njurstensanfall, blindtarmsinflammation, brännskada, titthålsoperation, cancerbehandling och ett klämt finger. Listan över det jag blivit inblandad i som privat sjuktransportör kan göras hur lång som helst.
Det är inte utan än att jag numera kan ställa olika sorters diagnoser. Med de rätta verktygen skulle jag till och med klara av att på egen hand utföra diverse behandlingar, smärre operationer samt förlösa barnaföderskor.

Maken och jag är ett väl fungerande team. Vi kompletterar varandra mycket väl. Han snickrar och jag kommer strax efter med målarpenseln. Resultatet blir strålande men kroppsarbete är fysiskt ansträngande. Köttbullar och makaroner är en utmärkt kombination för svultna hantverkare.

Nu avbröts middagsrasten bryskt då telefonen ringde. Jag märkte direkt på svärsonen att något bekymrade honom. Vilket bekräftades när han bad mig köra ner till vårdcentralen för att ta hand om småtvillingarnas storasyster som gjort sig illa.
I rasande fart och med det allra värsta framför mina ögon körde jag dit. Vid receptionen stod flickan tillsammans med en blek förskolefröken.
När jag stegade in och flickan såg sin mormor rann hennes tårar över så som tårar rinner över då någon som stå en nära kommer till undsättning.

Damen i receptionen förklarade att det inte finns tillgänglig personal som kunde ta hand om ett skadat litet barn. Fröken och jag stirrade på varandra. Jag började genast ladda med skarp arsenal.
Vilket receptionisten märkte och skyndsamt tillkallade distriktssköterskan. Som i sin tur kallade på en läkare för klämskador låg inte inom hennes ansvarsområde, resonerade hon sakligt.
Läkaren hummade och funderade på att skicka oss vidare till röntgen på Vrinnevisjukhuset. Efter en mer omfattande undersökning av det klämda pekfingret beslutade han dock att vårdcentralens resurser var tillräckliga.

Den otäcka sårskadan som glipade rejält tejpades noggrant och förhållningsorder utdelades. Då hade flickans rädsla övergått i att med stort intresse följa händelseutvecklingen.
Hon fick av samtliga inblandade med beröm godkänt i tapperhet, mod och styrka. Flickan förstärkte berömmet med att upplysningsvis nämna att hon inte enkom är tapper utan också besitter en stor portion klokhet. Vilket jag i egenskap av mormor skrev under på.

Med fingret i häfta och vattentätt omslag begav vi oss omgående till hembageriet. Där fick det modiga och kloka barnet välja fritt ur Camillas välfyllda kakmonter.
För vad är ett sketet klistermärke föreställande Bamse som Landstinget vanligtvis utdelar till barn som genomgått sjukvårdsbehandling mot en cupcakes med marshmallows och sockerhjärtan vilken bakats av Camilla?!

Vi for hem till morfar och dukade köksbordet med sötsakerna. Innan vi avnjöt bakverken uppvisade flickebarnet sin blodiga jacka. Vi rös vid åsynen av den röda fläcken varpå vårt älskade barnbarn kände sig nöjd med att förevisningen gett det resultat hon hoppats på.

Reptilföda och en talande björk

När hälsan vacklar ställer vi upp för varandra. Med det sagt har jag precis avslutat och tagit mig hem efter väl utfört arbete som extrainsatt personal i sonens trädgårdsfirma.
Ett tidigare påannonserat besök gav mig en timmas rast och vila sittande i vårt eminenta hembageri.
Eftersom jag inte är formellt anställd kände jag att jag kunde ta mig den friheten utan att det för den skull medförde någon vedergällning.
Till skillnad mot två anställda inom Norrköpings kommun. De har fått varningar på grund av att de olovligt uteblivit från sina arbeten. Vilket kan leda till disciplinära åtgärder och avsked.

Eftersom jag inte löper risk att bli avskedad från det arbete jag inte besitter kunde jag, tillsammans med maken och hitresta goda vänner från Vikbolandet, avnjuta smörgåstårta och trevliga samtal en helt vanlig torsdagsförmiddag.

Efter hemkomsten har jag hunnit med att studera nyhetsflödet. Som vanligt föga uppmuntrande läsning. Mänskligheten är förtappad och lömsk. Skyller ifrån sig och om inte det fungerar skjuter de ihjäl varandra eller detonerar bomber.

Bland allt missmod och elände fanns en artikel om en krake som slukats av en orm. Vilket fruktansvärt öde att gå till mötes. Ormen svalde mannen med hull och hår. Dessutom var bytet iförd rejäla stövlar. Något ska vi alla dö av men detta var minst sagt ett sällsamt egenartat sätt att lämna jordelivet på.
Jag gör ingen djupare analys omkring dödsfallet och berörda parter utan lägger det hela i mappen "märkliga nyheter."

Mer glädjande nyheter är att våren inom en snar framtid kommer att återvända. Skönt för alla, inte minst för de som redan plockat fram kortbyxorna.
Dock siar en väderspåman att april kommer att bjuda på hård blåst från söder medan maj blir dimmig och råkall. Juni får vi ändå uppleva några fina dagar, om än ytterst få. Fler spådomar än till juni vågar väderspåmannen sig inte på, trots att allt enligt hans utsago går att tyda i stammen på en urgammal björk.

Det vi inte kan råda över ska vi inte heller göra oss några bekymmer om, sa alltid min pappa. Vilket omfattar bland annat det svenska vädret.

Pytt på gamla matrester och en arg sörmlänning

Rödfärgen har anlänt och min uppgift har därmed tagits vid. En ganska fridfull sysselsättning då solen skiner och fåglarna håller konsert. Dessutom blir vårt utbygge väldigt stilfullt.
I ett anfall av våryra storstädade jag min bil under gårdagseftermiddagen. Det är alltid intressant att se vad som döljer sig under säten och i svåråtkomliga skrymslen. Det mesta jag fann var ätbart. Tveksamt om det fortfarande är gångbart som föda men det går nog att anrätta en liten pytt om modet finns. Bullrester kan med fördel blötas upp och karamellerna har antagligen inte mist sin sötma trots att de vid det här laget kan anses som antika.
Upphovet till dessa rester är våra barnbarn. Även om maken och jag till viss del bidragit till fynden.
Nu doftar hela bilen grönsåpa och det är en fröjd att sätta sig till vid ratten.

I vår bod har sedan länge de urväxta bilbarnstolarna stått och varit i vägen. De är ersatta med nya stolar vilka ska fungera som trygghet och säkerhet för småttingarna.
Jag lyfte ut de gamla bilbarnstolarna, tog ett foto och lade ut dem på Blocket. Nu har jag ingen större vana av försäljningsteknik men det hela föll i god jord. Efter en timma var de sålda och ska nu frakta runt andra barn på vägarna.

Dock uppstod ett dilemma. En man långväga ifrån ringde och sa att intresse fanns av att lätta på ekonomin för barnbarnets skull.  Han liksom vi kör barnbarn till och från olika aktiviteter, förskola, utflykter och barnvaktshämtningar.
Sexton mil var han beredd på att köra för att köpa just den här bilbarnstolen och han skulle komma idag runt lunch.
Lite begrepp har jag om turerna därför påtalade jag tydligt och klart att jag inte tänkte hålla stolen åt honom i den händelse att någon annan hugad spekulant dök upp.  Om detta var vi helt överens.
Strax därpå ringde en man som vi delar hemkommun med. Han var i akut behov av en stol och eftersom en redan var såld fanns endast en kvar att tillgå.
Nu stod jag inför ett svårt val. Skulle jag sälja stolen som enbart kostade 500 kronor till en småbarnsfamilj med det ekonomiska ansvaret som en småbarnsfamilj har. Eller sälja till en man som antagligen var så pass stadd i kassa att han var beredd på att köra sexton mil för att få en billig bilbarnstol av högklassig kvalité?
Jag ringde den långväga mannen för att få besked huruvida intresserad han egentligen var. Inget svar. Jag fattade då ett beslut, det fick bli småbarnsfamiljen som befann sig i ett akutläge.
För att inte förlora det lilla som fanns kvar av min heder skickade jag ett sms och meddelade att nu var stolen såld, han behövde inte längre fundera över åka den långa vägen hit.

Svaret lät inte vänta på sig och nu är jag osams med en för mig okänd sörmlänning. Det är ett hårt liv att vara försäljare, sanna mina ord!