Källardispyt och mörka ordlistor

Trots att vädret inte är det ultimata har jag ändå hängt tvätten ute på torkvindan. Det är något visst med att få hänga ut det nytvättade och låta sol och vindar bidra med torkningen.
Nu är det dock inte alla som har den möjligheten utan är hänvisad till en gemensam tvättstuga där tvätten hängs upp i ett torkrum eller stoppas in i en torktumlare när tvättmaskinen gjort jobbet klart.
Så var det en gång i tiden även för mig då jag bodde i lägenhet.

Tydlig uppsatta instruktioner gällande kraven hur den som tvättar ska sköta sig i tvättstugan. Regelverket omfattade så väl hanteringen av maskinerna som vikten av att lämna tvättstugan i ett rent och fint skick. Samt inte knycka varandras tvättider. Den kanske viktigaste regeln av dem alla för att bibehålla god grannsämja.

Dispyter i tvättstugor hör dock inte till ovanligheterna. Jag har hört talas om en man vilken tog en grannes tvätt som gisslan och vägrade återlämna paltorna till dess rättmätiga ägare innan det till synes ohederliga förfarandet retts ut en gång för alla.
I Lindesberg gick det en gång så illa att osämjan slutade i handgemäng varpå en av parterna fick uppsöka läkarvården.

Därför blev jag ganska så förvånad då jag under morgontimmarna drabbade samman med en person utanför en  tvättstuga där jag varken bokat tvättid eller hade för avsikt träda in i tvätteriets lokaliteter.
Vad som var upprinnelsen till dispyten men framför allt vad ordväxlingen bestod i väljer jag att lämna där hän med hänsyn till eventuella känsliga läsare.

Ett kan jag dock låta pålysa, jag blev rosenrasande. Det var många år sedan som jag så totalt tappade sans och besinning. Speciellt med tanke på att den här människan för mig är helt obekant. Inför obekanta går det att till viss del behärska sig och stanna vid att vara spydig men icke i detta fallet. Jag blev så arg att det blev helt mörkt framför mina ögon och jag kände hur jag blev röd från halsen och upp till huvudsvålen.

Det vokabulär som jag tillät mig nyttja hämtade jag från de mer mörka ordlistorna och överdriver inte om jag påstår att mitt kraftfulla ordval satte min motståndare på plats.
Eftersom jag inte på ohederligt vis eller med ont uppsåt vistades i källargången där tvättstugan var belägen utan enkom var där av legitima skäl kände jag att jag inte accepterade att bli illa behandlad. Ej heller oförtjänt bli anklagad för något jag gjort och dessutom på uppdrag skulle utföra. Jag må i min plötsligt uppdykande motståndares betraktande ögon anses vara en gammal kärring men även kärringar har kurage nog att inte ta emot skit.

Ilska är en färskvara som snabbt blossar upp men lika snabbt försvinner när ovädret väl dragit förbi.
Därför blev makens och min fikastund lättsam då jag med stor muntration återberättade händelsen som uppstod utanför en tvättstuga där jag inte behöver följa gängse regler gällande tvättider, ludd i torktumlaren eller ursköljda tvättmedelsfack.

Det är gôtt att ha en egen tvättmaskin samt tillgång till en torkvinda ute på gräsmattan bakom stugknuten. Det är också gôtt då ilskan viker undan och känslan av lugn och harmoni sammetslent och mjukt bäddar in sinnelaget.

Maskinella pip och rejält virke

Blötsnö mötte oss i morse när vi drog upp rullgardinen. Precis så som det är i april. Ömsom sol ömsom blötsnö. Vilket inte får hindra några åtaganden. Det är bara att ge sig iväg dit plikten kallar.
Denna morgon var det Linköpings universitetssjukhus som kallat. Fika i sjukhuscaféet. Smörgås och kakor i plast.

Det hostades och harklades i salen. Blodpåsar, droppåsar och maskinella pip. Samtliga dagsjukvårdssängar var upptagna. Milda och vänliga sköterskor i blå rockar och foppatofflor i glada färger på fötterna.
Jag var tvungen att gå ut en liten stund. Satte mig vid fönstret längst ner i korridoren. Tittade ner på grävmaskinerna som med skoporna föste undan sprängsten. Nya sjukhusbyggnader är på gång och de redan fullmatade parkeringsplatserna kommer att bli ännu mer fullmatade.
Några som passerar sjukhusentréerna känner sig lättade medan andra är lika bedrövade åt vilket håll de än går.

Här hemma ska maken lägga tak. I en prydlig hög ligger takplåten, nyss hemkomna från Norrköping.
Tänker att tiden går så fort. Till midsommar är det 11 år sedan vi för allra första gången satte nyckel i låset till vårt sommartorp. Det som skulle komma att bli vårt permanenta hem.
Det har verkligen blåst förändringarnas vindar över vårt lilla hus sedan dess. Nya liv har kommit oss till del medan andra har försvunnit. Ändå står vi här, tillsammans. Starkare än någonsin. Händelser och episoder ur livsboken kan söndra men även stärka. Livet behöver inte krympa på grund av att någon försvinner. Det kan även byggas ut precis så som vårt lilla hus har byggts ut. Det beror helt och hållet på hur vi väljer att bygga. Använda vattenpass, rejält virke och kraftiga spikar. Då välter inte byggnationen om förändringarnas vindar ökar till orkanstyrka.

Dottern har ringt. Vi har gjort upp planer inför påsken. Om ett par timmar är hon hemma från konfirmationslägret och sitt arbete. Hemma hos sin make, småtvillingarna och deras storasyster. Då vill hon ha sin hund tillbaka. Han ligger hopkrupen vid mina fötter. Tre dagars semester från sin uppgift som ledarhund. Vi tycker om varandra, hunden och jag. Om hans känslor för mig enkom grundar sig på att jag ger honom mat och vi gör trevliga promenader ihop låter jag vara osagt. Men vårt förhållande till varandra är okomplicerat, så mycket kan jag i alla fall säga.

Jag ser fram emot påsken. Då vi får vara tillsammans. Känner att det är viktigt att ta vara på tiden som är trots att tiden är knapp i den stressade och kravfyllda tid vi lever i. Den enda som tar det lugnt är hunden. Han rullar ihop sig och sover mest bort sin lediga tid. Lyfter på huvudet vid varje okänt ljud, spejar sig omkring och lägger sedan tungt tillbaka huvudet mellan tassarna.
Jag ska snart bära ut hundbädden till förrådet. Köra hem hunden till sin matte för att ladda inför nästa hedervärda uppdrag. Vilket är att ta hand om stortvillingarnas lillebror som kommer för att sova mellan sin farmor och farfar. Det är hos oss de samlas då det behövs. Vare sig de är tvåbenta eller fyrbenta...

Bland vildsvin och blåsippor

Hunden, jag och tystnaden. Tvåtimmarsretreat bland blåsippor och tussilago. Det behövs en time-out lite då och då och vad passar väl bättre än att i stilla mak promenera längs med Glansgruvans vandringsled.
Det blåste friska vindar från Glan men i skogen var det lä. Jag dristade mig att dra ner dragkedjan på min jacka. Solen värmde och hunden lufsade vid min sida. Stannade till ibland för att lukta på något doftspår som hundar före honom lämnat efter sig .Eller kanske doften från en räv eller vildsvin. Marken var uppbökad på sina ställen och det oroade mig. Att möta vildsvin på nära håll är inget jag eftersträvar.

Vi mötte varken människor eller vildsvin under vår vandring. Djuren höll sig inom sina territorium och människorna nere på Ica. Det blev jag varse när jag på hemvägen stannade till där för att köpa en tub pepparrot. Tisdagar är dagar då Ica-handlaren ger 5 % avdrag på hela köpet. Under förutsättning att kunden är 65 år fyllda. Med det sagt så fick jag betala fullt pris för pepparroten.

Årets sista semla är inmundigad. Annika på hembageriet såg glad ut när jag efter pepparrotsinköpet steg in genom dörren. Hon packade varsam ner semlan i påsen och överräckte den till mig. Nu blir det till att invänta saffranssemlan. Alltid finns det små guldkorn att se fram emot.

För att återgå till vandringsleden. Där finns förutom en unik natur med allehanda slags växter många kulturhistoriska sevärdheter. En bit av leden går över Kungsvägen som innan den flyttades under 1700-talet var stora landsvägen mellan Finspång och Norrköping. På Glansgruvefältet finns inte mindre än 20-talet gruvor som idag är vattenfyllda hål. Rester av kalkugnar, lämningar av hyttor och torp samt en mäktig ormgran.

Blåsipporna är i full blomning, om en månad kommer liljekonvaljerna, sen olika sorters orkidéer och köttätande växter. Då får det bli en ny vandring och förhoppningsvis följer maken med mig istället för lånehunden. Vilken rikedom att leva i ett land där vi kan få ströva fritt ut i Allemansrätten!

En åskrädd yngling och den viktiga kunskapsbanken

Plötsligt blev det höst. Grått och kallt. Den springa av ljus som syntes på morgonhimlen doldes med ens av blygrå moln när åskan rullade in över nejden. Blixtar ljungade som åtföljdes av skarpa knallar.

Lastbilen som kom med  leverans av fönster stannade utanför vårt staket. En blek yngling hoppade ur hytten för att meddela mig sin rädsla för åska. Jag engagerade mig enkom i våra nya fönster ty den darrhänte chauffören fick med nöd och näppe upp dem på den manuellt manövrerade gaffeltrucken.
Fönstren svajade betänkligt på gafflarnas spetsar varpå jag kände mig nödd och tvungen att bistå med en hjälpande hand.
Gemensamt fick vi därefter ut fönstren från lastbilens inre och vi hissades ner på den släta marken.
Jag är född till avlastare av gods. Det kände jag tydligt då lastbilschauffören gav mig uppskattande blickar.

Några identitetshandlingar krävdes inte, försäkrade ynglingen. Det räckte med mitt ord och en underskrift så var saken ur världen och fönstren våra. Vi tackade varandra med ett hjärtligt handslag och chauffören for vidare med nästa leverans.

När lastbilen försvunnit kom flockar med svanar. Skränande fällde de ut sina fötter och landade på Glans vattenyta. Enligt en expert på fåglars flygmekanik uppnår en svan flyghastigheten av 17,5 m/s. Innan den lättar springer den igång på vattenytan med en hastighet av 10 m/s. Något att lägga till i den egna kunskapsbanken. Om just den kunskapen är av betydande vikt för gemene man är ovisst. Det har kanske endast betydelse för en expert på fåglars flygmekanik.

Själv har jag planer på att bege mig ut i skogsterrängen för att skövla björkris. Men det tar dock emot en smula med tanke på rådande väderlek, Vid min sida ligger ledarhunden vars matte lämnat honom till oss medan hon lotsar runt ett gäng konfirmander på läger. Inte ens hunden visar någon böjelse för att gå ut. Jag fick med starka ordalag uppmana honom att pinka så vi snabbt fick komma inomhus efter vår morgonrunda.
Vinterjackorna är tvättade och undanhängda i förrådet och jag vägrar att åter igen ta fram dessa persedlar. Det är ju vår för tjyven även om vårvärmen tycks ha gjort en avstickare och lämnat plats åt rysskylan.

Det får helt enkelt bli inomhusaktiviteter en dag som denna. Hett te som toppas med en bra bok. Vardagslyx som förnöjer.

Klosterliljor och plåster på huvudet

För att komma bort från nyhetsbevakning, terrorister, hjältar, offer och stolta svenskar reste maken och jag i morse till Vadstena. Det har länge varit en önskan att få se klosterliljorna blomma. Idag uppfylldes äntligen mina önskemål.
Hela det stora fältet vid munkarnas fruktträdgård var magiskt i all sin prakt. Dock blåste det en isande vind från Vättern så när vi tittat klart gick vi till Gamla Konditoriet och åt varm smörgås.

Några nunnor såg vi inte till. De var antagligen mitt uppe i söndagsbönen. Däremot fick vi en bit bröd och en slurk vin av en hostig präst i Klosterkyrkan.
På tal om nunnor. För en tid sedan var stortvillingflickan och jag till IKEA. Där träffade vi på en av Vadstenanunnorna som skulle göra affärer med Kamprad. Mitt barnbarn tittade storögt på nunnan och frågade mig om jag visste varför hon hade plåster på huvudet. Jag uppmanade barnet att stilla sin nyfikenhet genom att själv ställa frågan varför kvinnan var utstyrslad på detta uppseendeväckande vis. Plåstret var inget plåster utan några vita tygremsor som tillhörde huvudbonadens utsmyckning, upplyste nunnan  och med det blev flickebarnet nöjd. Inga frågor ger inga svar och jag känner mig belåten med att mina barnbarn är lagda åt det vetgiriga hållet.

På Östgötaslätten är vårbruket i full gång. Odlaren i maken väcktes till liv men den eran är över för hans del så han får nöja sig med att vårbruka genom bilrutan. Samt byta till sommardäck på våra bilar istället för att montera dubbelmontage på traktorer. Om några veckor kan han börja gräva i potatislandet. Småskalig odling är den trivsamma odlingen och inte allt för tidskrävande. Det ska vara behagfullt att leva ut i våren när den yrkesverksamma tiden är till ända. Oron över torka och missväxt, för mycket regn och skadedjursangrepp är överstånden. Men även tiden då vi stannade våra traktorer och drack kaffe vid dikesrenen är över. När jag tänker på flydda lantbrukartider hugger det till i hjärttrakten också för mig. Men jag är glad över minnet. Och glad över att äntligen fått uppleva Klosterliljornas blomning. Om en vecka är nog hela härligheten överstånden.