En snurra i papp och en läkare med märkliga förslag

Vågorna på Glan kan inte bestämma sig åt vilket håll de vill rulla. Vinden drar in från alla håll verkar det som. Dock skiner solen sedan morgontimmarna då de första strålarna letade sig in mellan rullgardinsglipan och bildade mönster på garderobsdörrarna.

Veckan har gått i en rasande takt. Fredagsmiddagen blev inte på något sätt så exotisk som det är förekommande på de sociala medierna. Orken var helt enkelt förbrukad. Därmed fanns inget över till matlagning på de högre nivåerna. Vi fick nöja oss med spagetti och köttfärssås medan vi studerade upplagda bilder på vad andra åt. Nu återstår att se vad som bjuds på faten när vi idag är inviterade till sonen och hans familj på middag.
Efter nio timmars välbehövlig sömn har både maken och jag fått krafterna tillbaka vilket yttrar sig genom att han enträget snickrar på utbygget medan jag roar mig med att redigera bland annat gårdagens arbetsbilder.

Bilderna är från grannkommunens kulturhistoriska byggnader. Tidigare har den kommunen mest tett sig ganska trist på ytan. Men efter otaliga resor dit har jag lärt mig uppskatta orten och dess rika historieskatt. Dessutom har jag där kommit att bli ett välkänt ansikte. Folk stannar upp, pratar en stund och hör sig för om vad jag är ute i för något slags uppdrag.
Dock stötte jag på en för mig helt okänd man då jag parkerade bilen på den kommunala parkeringsplatsen som kräver pareringssnurra i papp. Mannen hade parkerat i rutorna framför mig. Han hade öppnat bagageluckan och vid närmare granskning såg nämnda baklucka mest ut som en hopskrynklad pappersservett. Uppenbarligen hade mannen vissa problem med att stänga luckan så jag kände mig manad att vara honom behjälplig. I den mån jag klarar av skrynkliga bakluckor vill säga.

Det visade sig att mannen med den öppna baklucka hade backat mot ett bakomvarande hinder. Oklart vad hindret egentligen bestod av eftersom det inte fanns några direkta synliga hinder att backa på. Samtliga parkerade bilar såg oskadda ut, men min finkänslighet förbjöd mig att göra vidare efterforskningar.
Bakluckan satt som berget i den position den befann sig. Mannen såg gråtfärdig ut och jag klappade honom tafatt på axeln i ett försök till tröst. Skadan var skedd och inget varken han eller jag kunde göra något åt, än mindre se till att luckan blev ordentligt stängd. Vi enades om att det bästa vore att köra direkt till en auktoriserad bilverkstad. Med detta konstaterande gav vi varandra ett rejält handslag och skiljdes därefter åt. Jag styrde kosan mot de kulturhistoriska platserna och på ditvägen kunde jag konstatera att snart blommar kastanjeträden.

För många år sedan blev min bil påbackad på personalparkeringen då jag skulle åka hem efter avslutat arbetspass på det sjukhus där jag hade min anställning. Vi som var inblandade klev ur våra bilar och synade var och en bärande på sin egen uppkomna sorg den  ganska så kraftiga plåtskadan. Min spontana första tanke var att vi skulle fylla i en skadeanmälan vilket viftades bort med en handrörelse av mannen som backat på min bil. Han var läkare på sjukhuset, förklarade han morskt och hade en egen idé hur han på ett smidigt sätt skulle ge mig ersättning för min krockskadade bil. Genom att genomföra en kroppsundersökning av min lekamen, naturligtvis helt utan ekonomisk ersättning som skulle belasta mitt konto.
Eftersom jag inte led av några plågor eller dolda symptom skakade jag på huvudet och viftade envist med skadeanmälningsblanketten. När det så visade sig att läkaren arbetade som gynekolog fattade jag det definitiva beslutet. Blanketten blev korrekt ifylld och jag drog därmed tillbaka hotet om en polisanmälan.

Gemytliga soldater och en direktörskram

Ömsom sol ömsom regn. Om det inte snöar. Snart är april till ända och då är det slut på aprilvädret enligt Bondepraktikan.
Igår såg jag dock årets första maskrosor. En föraning om den annalkande sommaren. Ett litet frö hade letat sig ner i stadens betong. Slagit rot och genom sin livskraft växt sig stark och frodig. Skymd av rappade väggar mäktar den ändå med att sträcka sina gula solar mot himlen. På ett sätt något av livets under.

Gårdagens händelser kastade sig vilt mellan diverse uppdrag. Och i virvelns mitt befann jag mig och lät mig forslas fram och tillbaka.
Något otippat hamnade jag av en ren slup hos Frälsningsarmén i grannkommunen. Dörren stod öppen och jag dristade mig till att kika in. Genast blev jag av två trevliga soldater fägnad med knäckesmörgåsar dekorerade med ost. Till efterrätt kakor och te. De liksom jag blev likna häpna över den oväntade entré jag gjorde. De lotsade mig runt i lokaliteterna men ställde inga frågor huruvida jag ämnade bli någon Frälsningssoldat eller ej. Mitt egentliga syfte var att fotografera soldathusets exteriör men öppna sinnen och öppna dörrar ger god gemenskap.
Välkommen åter, sa soldaterna och jag visste inte om jag skulle göra honnör eller ej men lovade att tänka över ett eventuellt återbesök. Kunde jag traktera ett instrument hade det avgjort saken. När jag övat in mig på ståbasen kanske jag ringer och spörjer om de är i behov av en basist.

Lite senare satt jag nedsjunken i en mjuk soffa på ett äldreboende. Där spelades det bingo. Olof etta, Bertil femma och Ivar trea. BINGO och en burk äppelmos stod på spelplanen. En kille på runt 90 år raggade på mig. Takterna sitter i, sa hans sambo och bjöd mig på en leverpastejsmörgås. Sedan talade vi om råmjölkens beskaffenhet och våndan i att tillreda en perfekt kalvdans. Det är inte så lätt som det verkar, den kan lätt bli pipig om man inte ser upp.

Styrelsemöte i avloppsföreningen innan det blev dags för lyrikafton i Norrköping. Vi läste egenhändigt hopsnickrade dikter och analyserade. Även blindtarmen, springmask och hårlöss avhandlades, Dock ej på skrift i obunden form, poetiska texter eller på rim. Det föll sig enkom så. Allt kan bearbetas under en lyrikafton.

Idag har jag medverkat i Skärblackas genom tiderna största händelse. Lilla Coop på Centrumplan hade invigningsfest och då måste naturligtvis den frilansande reportern finna spå plats. Kön ringlade sig lång utanför dörrarna. Det låg festivalstämning över torget. Kommunens näringslivsdirektör hitrest ända från Norrköping klippte banden och Coops vd var så exalterad att han gav mig en hård och innerlig kram. Jag kramade tillbaka för vem vet när Coops vd tänker kramas igen så det är väl bäst att passa på, var min spontana tanke.

Livet bjuder på många händelser, stundom något extraordinära, vare sig jag är ute på frilansande uppdrag eller är den helt vanliga Carina.

Påskdrama och en flaska Klorin

Varför firar vi påsk? Den frågan fick skolbarnen vid ett museibesök vid vilket jag som förälder deltog i. Jag och några andra föräldrar ställde upp som chaufförer då våra barns klass skulle bege sig in till Norrköping för att lära mer om den största kristna högtiden. Istället för att ränna på stan följde jag med fröken och barnen till museet eftersom jag fann hela tillställningen intressant.

Vår dotter räckte upp handen och svarade på frågan.
"Vi firar påsk för att Jesus dog på korset och därefter återuppstod."
Guiden, som dagen till ära var iförd gammaldags kläder med tillhörande huckle tittade allvarsamt på barnet. Nickade och hummade.
"Nja, men nu tänker jag främst på de målade äggen och kärringarnas färd mot blåkulla", blev i mitt tycke det något suspekta svaret.
Vår dotter såg förvirrad ut. Sökte med blicken stöd hos mig som ställde mig bakom feghetens skrank där skolbarnens fröken höll mig sällskap.
Efter det att guiden förevisat gamla påskägg och allt det där andra som hon ansåg hörde påsken till blev det lunch. Vi lämnade den huckleförsedda damen i påskkärringarnas våld och begav oss av mot restaurangen där maten väntade på oss.

I takt med att jag skyfflade in påskmat rann fegheten av mig och jag tog upp påskens egentliga firande med fröken och de andra föräldrarna.
Låt maten tysta munnen blev svaret och jag förstod genast att den kristna tråden som påsken har som grund var inget vi skulle tala med barnen om. I min naivitet trodde jag att museibesöket var en del av skolundervisningen och att det i den undervisningen ingick påskens huvudsakliga budskap. Men religion är ett hett ämne och inget barn ska bli pådyvlat något som de inte kan värja sig mot. Vilket i och för sig är helt korrekt.
Nu är vår dotter till lika de andra som då var barn vuxna och firar påsk på det sätt som passar dem bäst.

Själva har vi firat påsk till största delen i kyrkan tillsammans med vår dotter som varit där i sitt ämbete. Där emellan har maken och jag samlat de delar av vår familj som varit tillgängliga och vi har suttit i vårt kök och spisat påsklunch.
Hela påskdramat har sedan avslutats med en rejäl magsjuka vilken jag varit den enda som än så länge drabbats. Klorinflaskan åkte fram och efter varje spya har jag noggrant avlägsnat varje bacill från toalettstolens innanmäte, sittring och spolknapp. När jag frestades att ta en slurk ur flaskan för att inte försmäkta blev maken förfärad och åkte omgående till affären för att införskaffa blåbärssoppa.

Nu är även jag återuppstånden och efter att ha summerat påskens högtid finner jag att den varit lugn och behaglig med inslag som tilltalar oss. Trots att det hela mynnade ut i spysjuka vilket kan anses som mindre trevligt i sammanhanget. Ont krut förgås dock inte så lätt. Med ömmande magmuskler har jag idag varit makens assistent vid takläggningen på vårt utbygge. Livet är behagfullt, snön som föll till påsk har smält undan och påskliljorna har rest sig upp i all sin prakt.

Källardispyt och mörka ordlistor

Trots att vädret inte är det ultimata har jag ändå hängt tvätten ute på torkvindan. Det är något visst med att få hänga ut det nytvättade och låta sol och vindar bidra med torkningen.
Nu är det dock inte alla som har den möjligheten utan är hänvisad till en gemensam tvättstuga där tvätten hängs upp i ett torkrum eller stoppas in i en torktumlare när tvättmaskinen gjort jobbet klart.
Så var det en gång i tiden även för mig då jag bodde i lägenhet.

Tydlig uppsatta instruktioner gällande kraven hur den som tvättar ska sköta sig i tvättstugan. Regelverket omfattade så väl hanteringen av maskinerna som vikten av att lämna tvättstugan i ett rent och fint skick. Samt inte knycka varandras tvättider. Den kanske viktigaste regeln av dem alla för att bibehålla god grannsämja.

Dispyter i tvättstugor hör dock inte till ovanligheterna. Jag har hört talas om en man vilken tog en grannes tvätt som gisslan och vägrade återlämna paltorna till dess rättmätiga ägare innan det till synes ohederliga förfarandet retts ut en gång för alla.
I Lindesberg gick det en gång så illa att osämjan slutade i handgemäng varpå en av parterna fick uppsöka läkarvården.

Därför blev jag ganska så förvånad då jag under morgontimmarna drabbade samman med en person utanför en  tvättstuga där jag varken bokat tvättid eller hade för avsikt träda in i tvätteriets lokaliteter.
Vad som var upprinnelsen till dispyten men framför allt vad ordväxlingen bestod i väljer jag att lämna där hän med hänsyn till eventuella känsliga läsare.

Ett kan jag dock låta pålysa, jag blev rosenrasande. Det var många år sedan som jag så totalt tappade sans och besinning. Speciellt med tanke på att den här människan för mig är helt obekant. Inför obekanta går det att till viss del behärska sig och stanna vid att vara spydig men icke i detta fallet. Jag blev så arg att det blev helt mörkt framför mina ögon och jag kände hur jag blev röd från halsen och upp till huvudsvålen.

Det vokabulär som jag tillät mig nyttja hämtade jag från de mer mörka ordlistorna och överdriver inte om jag påstår att mitt kraftfulla ordval satte min motståndare på plats.
Eftersom jag inte på ohederligt vis eller med ont uppsåt vistades i källargången där tvättstugan var belägen utan enkom var där av legitima skäl kände jag att jag inte accepterade att bli illa behandlad. Ej heller oförtjänt bli anklagad för något jag gjort och dessutom på uppdrag skulle utföra. Jag må i min plötsligt uppdykande motståndares betraktande ögon anses vara en gammal kärring men även kärringar har kurage nog att inte ta emot skit.

Ilska är en färskvara som snabbt blossar upp men lika snabbt försvinner när ovädret väl dragit förbi.
Därför blev makens och min fikastund lättsam då jag med stor muntration återberättade händelsen som uppstod utanför en tvättstuga där jag inte behöver följa gängse regler gällande tvättider, ludd i torktumlaren eller ursköljda tvättmedelsfack.

Det är gôtt att ha en egen tvättmaskin samt tillgång till en torkvinda ute på gräsmattan bakom stugknuten. Det är också gôtt då ilskan viker undan och känslan av lugn och harmoni sammetslent och mjukt bäddar in sinnelaget.

Maskinella pip och rejält virke

Blötsnö mötte oss i morse när vi drog upp rullgardinen. Precis så som det är i april. Ömsom sol ömsom blötsnö. Vilket inte får hindra några åtaganden. Det är bara att ge sig iväg dit plikten kallar.
Denna morgon var det Linköpings universitetssjukhus som kallat. Fika i sjukhuscaféet. Smörgås och kakor i plast.

Det hostades och harklades i salen. Blodpåsar, droppåsar och maskinella pip. Samtliga dagsjukvårdssängar var upptagna. Milda och vänliga sköterskor i blå rockar och foppatofflor i glada färger på fötterna.
Jag var tvungen att gå ut en liten stund. Satte mig vid fönstret längst ner i korridoren. Tittade ner på grävmaskinerna som med skoporna föste undan sprängsten. Nya sjukhusbyggnader är på gång och de redan fullmatade parkeringsplatserna kommer att bli ännu mer fullmatade.
Några som passerar sjukhusentréerna känner sig lättade medan andra är lika bedrövade åt vilket håll de än går.

Här hemma ska maken lägga tak. I en prydlig hög ligger takplåten, nyss hemkomna från Norrköping.
Tänker att tiden går så fort. Till midsommar är det 11 år sedan vi för allra första gången satte nyckel i låset till vårt sommartorp. Det som skulle komma att bli vårt permanenta hem.
Det har verkligen blåst förändringarnas vindar över vårt lilla hus sedan dess. Nya liv har kommit oss till del medan andra har försvunnit. Ändå står vi här, tillsammans. Starkare än någonsin. Händelser och episoder ur livsboken kan söndra men även stärka. Livet behöver inte krympa på grund av att någon försvinner. Det kan även byggas ut precis så som vårt lilla hus har byggts ut. Det beror helt och hållet på hur vi väljer att bygga. Använda vattenpass, rejält virke och kraftiga spikar. Då välter inte byggnationen om förändringarnas vindar ökar till orkanstyrka.

Dottern har ringt. Vi har gjort upp planer inför påsken. Om ett par timmar är hon hemma från konfirmationslägret och sitt arbete. Hemma hos sin make, småtvillingarna och deras storasyster. Då vill hon ha sin hund tillbaka. Han ligger hopkrupen vid mina fötter. Tre dagars semester från sin uppgift som ledarhund. Vi tycker om varandra, hunden och jag. Om hans känslor för mig enkom grundar sig på att jag ger honom mat och vi gör trevliga promenader ihop låter jag vara osagt. Men vårt förhållande till varandra är okomplicerat, så mycket kan jag i alla fall säga.

Jag ser fram emot påsken. Då vi får vara tillsammans. Känner att det är viktigt att ta vara på tiden som är trots att tiden är knapp i den stressade och kravfyllda tid vi lever i. Den enda som tar det lugnt är hunden. Han rullar ihop sig och sover mest bort sin lediga tid. Lyfter på huvudet vid varje okänt ljud, spejar sig omkring och lägger sedan tungt tillbaka huvudet mellan tassarna.
Jag ska snart bära ut hundbädden till förrådet. Köra hem hunden till sin matte för att ladda inför nästa hedervärda uppdrag. Vilket är att ta hand om stortvillingarnas lillebror som kommer för att sova mellan sin farmor och farfar. Det är hos oss de samlas då det behövs. Vare sig de är tvåbenta eller fyrbenta...