En skopa ovett och svampförgiftning

Ett par timmars tidsfrist innan det åter är dags för att styra kosan mot förskolan. Den här veckan har vi återinförts i livet som småbarnsföräldrar. Eller småbarnsmorföräldrar vilket är det som numera gäller. Småbarnstiden har för länge sedan passerat och det går upp för oss vilket stilla liv vi faktiskt lever. Tiden är anpassad utefter våra egna behov och vi förvaltar tiden så som det behagar oss bäst.

Småtvillingarna och deras storasyster är de som behöver sin mormor och morfar den här veckan, eller rättare sagt deras mamma då barnafadern rest till Amerika med sitt jobb Barnens tider ska passa ihop med mammans arbete och det kan vara svårt att få allt att gå ihop. Av den anledningen har vi blivit tillfrågade om vardagsstöttning. Sannerligen en hedervärd uppgift där många moment ingår.

Gårdagseftermiddagen samt kvällen tillbringade vi hemma hos barnen. Stekoset från pannkakorna låg tät över köksregionerna. Jag har glömt hur det är att steka pannkakor vid spisen samtidigt som jag befinner mig i badrummet för att torka en rumpa som är beredd för torkning. Plåstra om ett trasigt knä, titta på ett fästingbett, sätta en teckning på kylskåpsdörren, granska ett nyträtt halsband eller medla i uppkomna konflikter. Allt medan smöret fräser i stekpannan och pannkakan intar den rätt gyllengula färgen.

Släpper du iväg oss till grannen som bor långt bort kommer du att få skäll av mamma, sa småtvillingarnas storasyster och fick medhåll av de små.
Jag lovade att inte släppa iväg dem till grannen som bor långt borta. Det gäller att hålla sig till de uppsatta reglerna.

Egentiden fram till hämtning på förskola tänker jag tillbringa i potatislandet tillsammans med maken.
Han har varit inne till Norrköping och köpt sättpotatis. Det var för övrigt han som hittade en ensam vacker murkla som på något obegripligt sätt funnit sin plats bakom min skivarbod. Murklor har jag inte sett på många år och nu hoppas jag på en spridning även om jag inte tänker reda till någon murkelstuvning på grund av förgiftningsrisken.

I våra krukor och lådor har jag äntligen petat ner lite vårblommor. Ljungen från i fjol har sett tragisk och avvikande ut. Trädgårdsdammen är tömd på vatten och har frigjorts från gamla löv, kvistar och vissna växter. Nytt vatten ska tillsättas och det lilla vattenfallet ska åter igen få porla in i den grönskande vårens härlighet.

Det är här hemma som jag förser mig med energi och den glädje som energin ger. Tankar upp och fyller på depåerna efter den utarmning som skett under vinterhalvåret. Har vi dessutom turen på vår sida kan vi avnjuta färskpotatis till midsommar. Bara det är något att se fram mot.

Vårsånger upp mot himlen och den skenande Valborgsmässoelden

Kasten är så tvära att det knappt går att hänga med i svängarna. Naturen fullkomligt exploderar och gräset både gror och grönskar i samma rasande takt.
Den gamla Klippon är för dagen nyservad och har fått gjort årets första dagsverke. Fordonet framfördes av mig och under fikapausen förslog jag att vi ska införskaffa oss en robotklippare. På den punkten är maken och jag inte helt överens. Han hävdar att springa runt ett par timmar med en motorgräsklippare främjar både kropp och själ.

Valborgsmässoafton blev precis så festlig och gemytlig som en Valborgsmässoafton ska vara. Långkallingarna satt inte  i vägen, men idag är dessa ersatta med en byxa i svalare kvalité vars byxben slutar strax under knäna. Maken har till och med dristat sig till att kastat av sig skjortan och blottar sin vinterbleka bringa där bonnbrännan vid nacke och hals står i skarp kontrakt till det vita. Men det jämnar väl ut sig med tiden om vädret håller sig.

Åter till gårdagskvällens firande som hade sin början i Vånga kyrka. Kyrkklockorna klämtade varpå de främre bänkraderna reste sig. Resterande ur församlingen följde plikttrogen gängse ordning och vi reste oss vi också. Bara för att konstatera att det var kyrkokören som skulle inta sina platser. Under stor muntration, inte minst från vår dotter som för dagen inte var iförd sin prästkrage men ändå följde människornas rörelse trots att hon är kyrkvan genom sitt ämbete, lät vi alla våra rumpor falla tillbaka på kyrkans hårda träbänkar.
Kyrkokören under ledning av Maria sjöng så inlevelsefullt om den bakomvarande vintern och den framförvarande våren att sången antagligen nådde upp till Herren själv. Det är inte ofta en kyrkokör får stående ovationer men Vånga kyrkokör tillhör den mäktigaste av alla kyrkokörer i vårt land och var värd varenda applåd.

Fackeltåg fram till rishögen där antagligen vettförskrämda igelkottar försökt att finna en fristad tuttades på av fackelbärarna. Varmkorv och kaffe med dopp. Lotteri och en vunnen kaffeburk. Fyrverkeri som tillverkaren gjort ljudlösa, hur det nu går till är en gåta men raketerna undslapp sig endast en harmlös litet puff medan de färgglada stjärnfallen dalade mot marken.

Väl hemma nåddes vi av en viss dramatik. De boende på andra sidan viken hade arrangerat en mer privat Valborgsmässoeld. Vilken fick stor spridning och vi kunde beskåda dramat från vår grind som vetter ner mot sjön. Siluetter sprang fram och tillbaka vilka försökte begränsa eldens framfart. Vi kände i den stunden stor tacksamhet över att Glans lilla vik låg mellan oss och den skenande Valborgsmässoelden. Lagom till dess att vi tröttnat på skådespelet slocknade allt och vi kunde i trygg förvissning om att dramat ansågs som avslutat gå in till vårt.

Nu gäller det att till fullo njuta av vårens hett efterlängtade ankomst. Det känns ännu aningen ovisst hur länge den behagar stanna. Kanske faller det snö under veckoslutet.

Liten blir stor och konungens hälsoråd

Valborgsmässoafton utan hällande regn eller ännu värre, snöglopp. Firandet av abbedissan Sankta Walpurgis är oftast en kall utomhustillställning som kräver både långkalsonger och vinterjacka.
Det är även vår konungs bemärkelsedag. Han håller sig rask och kry genom att vara spontan, bege sig ut på resor, nyttjar sin medfödda humor, är sportsligt lagt samt bjuder på sig själv. Det om något är att eftersträva för att hålla spänsten.

Också vi har födelsedag att fira. En dag som egentligen inföll igår men ska firas först i morgon. Vår son har uppnått en ålder av trettiotre år men som vuxen hade han liksom de flesta vuxna åtaganden att utföra så hans födelsedag blev som vilken vanlig dag som helst.
Annat var det förr. Då sonen var en liten gosse och ville ha kakor som innehöll choklad på sin födelsedag. Jag bakade vilt. Alla upptänkliga kakor där en av ingredienserna var just choklad.
Den natten då vår son föddes kom även en annan liten gosse till världen. Vägg i vägg i var sin förlossningssäng pustade och stånkade vi blivande mammor medan våra äkta hälfter höll våra händer och torkade svetten ur våra pannor.
Födelserna ägde rum på Örebro förlossningsavdelning och när saken var avklarad paketerades pojkarna i en och samma plastbalja. Ett nät spändes över dyrgriparna och vi nyförlösta mammor samt baljan med spädbarnen placerades i en taxi för vidare transport till Karlskoga sjukhus för så kallad eftervård.
Så här i efterhand kan jag tycka att det var ett vanskligt företag utan några som helst säkerhetsanordningar. Förutom nätet som spänts över baljan och där jag anmodats att hålla nämnda balja på plats i bilens baksäte.
Den andra mamman och jag har genom åren behållit kontakten. Stundom en ganska oregelbunden kontakt men vi tänker ofta på varandra. Genom sociala medier följs vi åt och ser hur livet ter sig för både oss och våra söner. Ibland krävs en mer grundlig genomgång av våra liv och då finns telefon att tillgå. Tack och lov att det finns möjlighet att höra varandras röster och inte enbart ett umgänge via Facebook som blivit den moderna människans sätt att upprätthålla vänskap. Eller ovänskap för den delen. Att radera bort en människa genom att avsluta vänskapen på Facebook anses av många vara det grövsta och mest sårande vi kan göra mot varandra.

Nu är vår son själv trebarnsfar med allt vad det innebär. Vi är farmor och farfar tillika mormor och morfar och veckan som kommer är vi det näst intill på heltid. Vår uppgift blir att köra barn till och från förskola och förskoleklass, steka pannkaka, utföra kvällsrutiner och följda med till ridskola. Några av veckans nätter ska även barnbarn övernatta hos oss för enkelhetens skull. En äventyrsresa ska också hinnas med. Veckan avslutas med några timmars ensamtid tillsammans med barnaskarans minsting. Förväntningarna är höga åt båda håll.

Vid närmare eftertanke behöver jag inte lägga så stora aspekter vid att följa vår konungs goda hälsoråd. Det räcker med att vara farmor och mormor för att känna mig vital. Det borde kungen lägga till på sin lista...

Inoljade höfter och en flämtning bakom skynket

Nu, äntligen något som liknar vår. Redan i går kväll kändes det som en vändning och i ren ruelse köpte jag mig ett par nya jeans när jag så påpassligt var inne i Norrköping på jobb.
Egentligen skulle jag inte ekipera mig mer än vad jag redan gjort i och med det tidigare köpet av en röd tunika med vitt mönster. Men när jag promenerade förbi en butik som saluför jeans drogs jag dit som en magnet.
Förvisso är behovet av detta klädesplagg mycket stort ty de jeans jag har kan jag om jag oljar in mig väl dra upp över höfterna. Sedan är det totalstopp.
Jag har försökt mig på lite olika tekniker för att mäkta med att få ihop byxorna över magen. Placerar jag mig i ryggläge på köksgolvet och samtidigt drar in muffinsmagen går det med ett visst besvär att få upp dragkedjan. Sedan måste jag rulla mig runt, ställa mig på knä och med hjälp av stöd resa mig i upprätt ställning. Detta är en oerhört påfrestande manöver. Likaledes känner jag mig obekväm när jag ålat mig in i byxan, det spränger runt magmuskulaturen, höftkammarna värker  och sömmarna i akterkastellet hotar att brista.
Så kan jag helt enkelt inte ha det men nu är det slut på pinan.

Damen i jeansbutiken hade också en muffinsmage så hon var mycket väl inbegripen i problemet. Vi dryftade våra magar under tiden hon letade upp ett par byxor hon trodde sig skulle passa mig. Tog ögonmått runt min midja, hummade för sig själv och överräckte sedan två par och föste milt in mig i provhytten.

Låga midjor på båda paren. Magen lade sig tillrätta över byxlinningen och det kändes aningen märkligt. Försäljerskan drog bort förhänget och tittade bekymrat på mig. Sakade missmodigt på huvudet och sa att byxan satt illa. Riktigt illa till och med. Jag uppskattade hennes ärlighet.

Det tredje paret satt som en smäck. Hög midja och gott om plats för min muffins, magmuskler och höftkammar. Men priset, ack så dyrt. Snålheten slog till och jag undslapp mig en flämtning bakom skynket.
Ingen fara lilla vän, du får procent, sa den vänligt sinnade försäljerskan.
Trots att butiken inte hade rea fick jag en personligt utställd rea i mitt namn. Vad mer kan jag begära?!

Det finns två teorier om detta köp som för mig blev ett verkligt kap. Antigen tyckte damen att jag såg mycket fattig ut och behövde ett visst ekonomiskt bistånd. Eller så körde hon med ett fulknep, byxan kanske från begynnelsen kostade det jag fick betala men att hon ville jag skulle känna mig speciellt utvald i våra gemensamma affärer.

Det får vara hur det vill med den saken, nya byxor ligger på min garderobshylla och jag tänker inviga dessa den 30 april då maken, jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma beger oss till Vånga för att rasa ut vintern.

På gräsmattan hoppas vårfåglarna omkring och letar mask. Feta daggmaskar slingrar sig runt deras näbbar innan de försvinner ner genom fågelhalsarna. Hägern kikar misstänksamt fram ur vassruggen och på en närbelägen åkerlapp spatserade en ensam trana på sina höga ben. Jag fotograferade tranan för att sedan av misstag radera bilderna från minneskortet när jag kom hem. Jag får vara nöjd med att än så länge ha tranan kvar på näthinnan.

Emanuels paradis och den långa trappan

Så lätt det är att skapa kontakter med andra. Människor som för ett år sedan var totalt okända har nu kommit att bli en del av vardagen. Lungklinikens sjuksystrar på Universitetssjukhuset i Linköping är några av dessa okända kända kvinnor. Mellan dem, min mamma och mig löper det en osynlig tråd som en dag kommer att klippas av. För min del kommer trådstumpen för alltid att dingla kvar även om jag så småningom kommer att glömma namnen Cecilia, Pia och Berit. Men tråden kommer jag alltid att bära med mig, som ett minne av alla dagar jag suttit i anhörigfåtöljen och bläddrat i tummade tidskrifter med bäst föredatum flera år tillbaka i tiden.

Och doktor Fredrik som lämnar sjukhuset i Linköping för att börja en ny tjänst i Jönköping.
Vad ska det vara nödvändigt för? frågade jag och han log. Vi ska skicka julkort till varandra, doktor Fredrik och jag. Men vi glömde byta adresser.
Den nya läkaren var som en grekisk gud. Det gick mamma förbi, hon ansträngde sig för att förstå vad han sa. Svenskan var otydlig men han hade snälla händer och tog försiktigt i min mamma.

I väntrummet stod teven på. Nyhetsmorgon och vi tittade håglöst på skärmen. Väntrum är trista och opersonliga. Det är inte meningen att patienter och deras anhöriga ska trivas medan de väntar på att få följa med de vita rockarna.
Röda Korsets sjukhusvärd kom dragande på en rullstol. En hopkurad man satt i rullstolen, huvudet hängde ner mot hakan, händerna hårt knutna i knät. Röda Korsets sjukhusvärd lämnade mannen i väntrummet och gick tillbaka till sin plats i foajén. Mannen lyfte huvudet och tittade rakt på mig. Vattniga blå ögon mötte mina. Jag stelnade till men han rörde inte en min. Inget i blicken sa mig att han kände igen mig. Men jag kände igen honom. Jag kan kalla honom för Emanuel fast han egentligen heter något annat.

För många år sedan träffades vi, Emanuel och jag, på en offentlig plats. Han luktade starkt av tobak och på högra handen var hans pek- och långfinger starkt nikotingula.Många skulle nog säga att Emanuel är lite annorlunda. Inte stöpt i den där enligt vissa helt felfria formen. Vi började prata och det visade sig att vi delade på ett och samma intresse. Att fotografera. I sin mycket slitna portfölj förvarade Emanuel sina fotografier. Många av dem var tagna runt Motala ström och Å-backarna.
Varsamt lade han upp bilderna på bordet och lät mig titta. Efter det träffades vi lite då och då, han ville jag skulle se hans nytagna bilder. De var vackra, fulla av liv och årstidsväxlingar. Emanuel var sliten, tilltufsad och skrynklig men hans fotografier fulländade.

Jag reste mig och gick fram till rullstolen. Lade ena handen på hans axel och sa tyst; Hej Emanuel. Sakta lyfte han på huvudet som åter fallit ner mot bröstet. Såg förvirrad ut och frågade vem jag var. Jag berättade och han sprack upp i ett stort leende.
Jag är döende, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
En torr hand sökte min. Mamma vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Hon förstod att stunden var Emanuels och min. Ett kort ögonblick i lungklinikens väntrum.
Tror du att det finns ett liv efter detta? frågade Emanuel.
Absolut, svarade jag. Han började gråta. En hackig gråt och saliven rann ner över hakan som skakade lite grann.
Är det paradiset? frågade han.
Jag vet inte, svarade jag. Kanske. Eller nåt annat som är bra.
Läkaren ropade upp mammas namn.
Jag måste gå nu, Emanuel, sa jag.
Förlåt, viskade han. Förlåt att jag började gråta.
Det gör ingen, sa jag och tittade in i hans blå ögon som verkade bottenlösa.
Det är glädjetårar, sa Emanuel. Glädjetårar över att du tror på paradiset, eller på något annat som är bra.

Du har gått många trappsteg, du Emanuel. Nu har du nästan kommit upp till det sista steget. Där väntar paradiset på dig. Eller något annat som är bättre än det som är idag.