Ett virrvarr i vardagen och hästhovskrafs

Känner mig rastlös. Det är som om något fattas mig. Jag vankade runt i trädgården under eftermiddagens sista timmar. Konstaterade att mörka moln drog in och dolde solen. Högtryck stannar aldrig någon längre tid. Tvärt emot lågtryck som har en förmåga att envist hänga sig fast.

Trots trädgårdsnjutningen känns det fortfarande som om det är något som saknas. Kan inte skaka av mig känslan men har nu kommit underfund med vad det hela handlar om. Det oplanerade, det som inte längre står skrivet i min kalender. Under en veckas tid har jag och maken hyst omsorg gällande våra barnbarn. Vilket inneburit många tider att passa. Nervöst har jag ideligen stämt av med min kalender för att undvika att någon unge blivit kvarglömd på nåt ställe. Det hela har varit en vild framfart genom vardagen. Så som föräldrarna har det dag ut och dag in. Vardag som helg. Ett virrvarr av åtagande gentemot deras avkommor.

Jag känner mig näst intill dränerad, inte på grund av att det på något sätt varit trist, tråkigt eller speciellt arbetsamt. Min påkomna trötthet beror mest på det ansvar som vilat på en ansvarstagande mormor/farmors axlar. Till viss del även en morfar/farfars axlar även om det varit jag som haft huvudansvaret med att se till att barnen kommit i rätt tid dit de skulle samt hämta hem dem på exakt utsatt hämtningstid. Dessutom skött utfodringen.

Till råga på allt blev en ur barnaskaran sjuk. Läkarvård krävdes och det var plågsamt att se barnets smärta utan att kunna göra annat än vara ett stöd för både barn och föräldrar.
Gårdagskvällen tillbringade vi på barnakuten. Rädslan i barnets ögon. Snälla händer, medicinering och isglass. Sittande i bakgrunden på en stol lät jag barnet, dess förälder, läkare och sköterskor vara ifred. Jag var endast med för alla eventualiteters skull. Vilket skulle visa sig var bra eftersom timmarna gick, provsvar skulle bli klara och medicin skrivas ut. Då är det skönt att vara två då det ena föräldraparet måste vara hemma för att ta hand om övriga små familjemedlemmar som ska genomgå kvällsritualer i lugn och ro. Apotekskön var lång trots att timman var sen, men ändå, tack och lov för kvällsöppna apotek. Det är enda gången som det känns legitimt att handla sent på aftonen.
Chokladmilkshake och röd himmel på hemvägen. Jag sittande i baksätet bredvid bilbarnstolen med en liten hand i min medan en trött men lättad förälder framförde fordonet mot våra hemtrakter.

När jag kom hem stöp jag i säng. Sömnen hade dock svårt att infinna sig. På näthinnan fanns barnbarnet som fastetsat. Det jag hade fått bevittna var bland det värsta jag sett. Mitt hjärta värkte ikapp med barnets egen smärta. Tack vare medicin och den läkningsförmåga ett barn ofta besitter är vårt barnbarn på bättringsvägen.

Som grande finale på denna vecka blev det idag ridskola med småtvillingarna och deras mamma. Därefter middag med efterrätt hemma hos oss.
På ridskolan fanns en annan mormor och morfar. Mormodern njöt av solen medan morfadern hjälpte sitt barnbarn med hästvård. Att "krafsa" hästhovar ansåg han vara överflödigt, det viktigaste var att manen var kammad och låg som den skulle. Hästen var liten men även små hästar inger respekt. På den punkten var för mig den okände morfadern och jag helt överens. I alla fall då det gäller att "krafsa" hovar.

Nu är veckan som stand in slut. Allt återgår till den ordinarie verksamheten. Både här och där. Till nästa gång vi behövs...

En skopa ovett och svampförgiftning

Ett par timmars tidsfrist innan det åter är dags för att styra kosan mot förskolan. Den här veckan har vi återinförts i livet som småbarnsföräldrar. Eller småbarnsmorföräldrar vilket är det som numera gäller. Småbarnstiden har för länge sedan passerat och det går upp för oss vilket stilla liv vi faktiskt lever. Tiden är anpassad utefter våra egna behov och vi förvaltar tiden så som det behagar oss bäst.

Småtvillingarna och deras storasyster är de som behöver sin mormor och morfar den här veckan, eller rättare sagt deras mamma då barnafadern rest till Amerika med sitt jobb Barnens tider ska passa ihop med mammans arbete och det kan vara svårt att få allt att gå ihop. Av den anledningen har vi blivit tillfrågade om vardagsstöttning. Sannerligen en hedervärd uppgift där många moment ingår.

Gårdagseftermiddagen samt kvällen tillbringade vi hemma hos barnen. Stekoset från pannkakorna låg tät över köksregionerna. Jag har glömt hur det är att steka pannkakor vid spisen samtidigt som jag befinner mig i badrummet för att torka en rumpa som är beredd för torkning. Plåstra om ett trasigt knä, titta på ett fästingbett, sätta en teckning på kylskåpsdörren, granska ett nyträtt halsband eller medla i uppkomna konflikter. Allt medan smöret fräser i stekpannan och pannkakan intar den rätt gyllengula färgen.

Släpper du iväg oss till grannen som bor långt bort kommer du att få skäll av mamma, sa småtvillingarnas storasyster och fick medhåll av de små.
Jag lovade att inte släppa iväg dem till grannen som bor långt borta. Det gäller att hålla sig till de uppsatta reglerna.

Egentiden fram till hämtning på förskola tänker jag tillbringa i potatislandet tillsammans med maken.
Han har varit inne till Norrköping och köpt sättpotatis. Det var för övrigt han som hittade en ensam vacker murkla som på något obegripligt sätt funnit sin plats bakom min skivarbod. Murklor har jag inte sett på många år och nu hoppas jag på en spridning även om jag inte tänker reda till någon murkelstuvning på grund av förgiftningsrisken.

I våra krukor och lådor har jag äntligen petat ner lite vårblommor. Ljungen från i fjol har sett tragisk och avvikande ut. Trädgårdsdammen är tömd på vatten och har frigjorts från gamla löv, kvistar och vissna växter. Nytt vatten ska tillsättas och det lilla vattenfallet ska åter igen få porla in i den grönskande vårens härlighet.

Det är här hemma som jag förser mig med energi och den glädje som energin ger. Tankar upp och fyller på depåerna efter den utarmning som skett under vinterhalvåret. Har vi dessutom turen på vår sida kan vi avnjuta färskpotatis till midsommar. Bara det är något att se fram mot.

Vårsånger upp mot himlen och den skenande Valborgsmässoelden

Kasten är så tvära att det knappt går att hänga med i svängarna. Naturen fullkomligt exploderar och gräset både gror och grönskar i samma rasande takt.
Den gamla Klippon är för dagen nyservad och har fått gjort årets första dagsverke. Fordonet framfördes av mig och under fikapausen förslog jag att vi ska införskaffa oss en robotklippare. På den punkten är maken och jag inte helt överens. Han hävdar att springa runt ett par timmar med en motorgräsklippare främjar både kropp och själ.

Valborgsmässoafton blev precis så festlig och gemytlig som en Valborgsmässoafton ska vara. Långkallingarna satt inte  i vägen, men idag är dessa ersatta med en byxa i svalare kvalité vars byxben slutar strax under knäna. Maken har till och med dristat sig till att kastat av sig skjortan och blottar sin vinterbleka bringa där bonnbrännan vid nacke och hals står i skarp kontrakt till det vita. Men det jämnar väl ut sig med tiden om vädret håller sig.

Åter till gårdagskvällens firande som hade sin början i Vånga kyrka. Kyrkklockorna klämtade varpå de främre bänkraderna reste sig. Resterande ur församlingen följde plikttrogen gängse ordning och vi reste oss vi också. Bara för att konstatera att det var kyrkokören som skulle inta sina platser. Under stor muntration, inte minst från vår dotter som för dagen inte var iförd sin prästkrage men ändå följde människornas rörelse trots att hon är kyrkvan genom sitt ämbete, lät vi alla våra rumpor falla tillbaka på kyrkans hårda träbänkar.
Kyrkokören under ledning av Maria sjöng så inlevelsefullt om den bakomvarande vintern och den framförvarande våren att sången antagligen nådde upp till Herren själv. Det är inte ofta en kyrkokör får stående ovationer men Vånga kyrkokör tillhör den mäktigaste av alla kyrkokörer i vårt land och var värd varenda applåd.

Fackeltåg fram till rishögen där antagligen vettförskrämda igelkottar försökt att finna en fristad tuttades på av fackelbärarna. Varmkorv och kaffe med dopp. Lotteri och en vunnen kaffeburk. Fyrverkeri som tillverkaren gjort ljudlösa, hur det nu går till är en gåta men raketerna undslapp sig endast en harmlös litet puff medan de färgglada stjärnfallen dalade mot marken.

Väl hemma nåddes vi av en viss dramatik. De boende på andra sidan viken hade arrangerat en mer privat Valborgsmässoeld. Vilken fick stor spridning och vi kunde beskåda dramat från vår grind som vetter ner mot sjön. Siluetter sprang fram och tillbaka vilka försökte begränsa eldens framfart. Vi kände i den stunden stor tacksamhet över att Glans lilla vik låg mellan oss och den skenande Valborgsmässoelden. Lagom till dess att vi tröttnat på skådespelet slocknade allt och vi kunde i trygg förvissning om att dramat ansågs som avslutat gå in till vårt.

Nu gäller det att till fullo njuta av vårens hett efterlängtade ankomst. Det känns ännu aningen ovisst hur länge den behagar stanna. Kanske faller det snö under veckoslutet.

Liten blir stor och konungens hälsoråd

Valborgsmässoafton utan hällande regn eller ännu värre, snöglopp. Firandet av abbedissan Sankta Walpurgis är oftast en kall utomhustillställning som kräver både långkalsonger och vinterjacka.
Det är även vår konungs bemärkelsedag. Han håller sig rask och kry genom att vara spontan, bege sig ut på resor, nyttjar sin medfödda humor, är sportsligt lagt samt bjuder på sig själv. Det om något är att eftersträva för att hålla spänsten.

Också vi har födelsedag att fira. En dag som egentligen inföll igår men ska firas först i morgon. Vår son har uppnått en ålder av trettiotre år men som vuxen hade han liksom de flesta vuxna åtaganden att utföra så hans födelsedag blev som vilken vanlig dag som helst.
Annat var det förr. Då sonen var en liten gosse och ville ha kakor som innehöll choklad på sin födelsedag. Jag bakade vilt. Alla upptänkliga kakor där en av ingredienserna var just choklad.
Den natten då vår son föddes kom även en annan liten gosse till världen. Vägg i vägg i var sin förlossningssäng pustade och stånkade vi blivande mammor medan våra äkta hälfter höll våra händer och torkade svetten ur våra pannor.
Födelserna ägde rum på Örebro förlossningsavdelning och när saken var avklarad paketerades pojkarna i en och samma plastbalja. Ett nät spändes över dyrgriparna och vi nyförlösta mammor samt baljan med spädbarnen placerades i en taxi för vidare transport till Karlskoga sjukhus för så kallad eftervård.
Så här i efterhand kan jag tycka att det var ett vanskligt företag utan några som helst säkerhetsanordningar. Förutom nätet som spänts över baljan och där jag anmodats att hålla nämnda balja på plats i bilens baksäte.
Den andra mamman och jag har genom åren behållit kontakten. Stundom en ganska oregelbunden kontakt men vi tänker ofta på varandra. Genom sociala medier följs vi åt och ser hur livet ter sig för både oss och våra söner. Ibland krävs en mer grundlig genomgång av våra liv och då finns telefon att tillgå. Tack och lov att det finns möjlighet att höra varandras röster och inte enbart ett umgänge via Facebook som blivit den moderna människans sätt att upprätthålla vänskap. Eller ovänskap för den delen. Att radera bort en människa genom att avsluta vänskapen på Facebook anses av många vara det grövsta och mest sårande vi kan göra mot varandra.

Nu är vår son själv trebarnsfar med allt vad det innebär. Vi är farmor och farfar tillika mormor och morfar och veckan som kommer är vi det näst intill på heltid. Vår uppgift blir att köra barn till och från förskola och förskoleklass, steka pannkaka, utföra kvällsrutiner och följda med till ridskola. Några av veckans nätter ska även barnbarn övernatta hos oss för enkelhetens skull. En äventyrsresa ska också hinnas med. Veckan avslutas med några timmars ensamtid tillsammans med barnaskarans minsting. Förväntningarna är höga åt båda håll.

Vid närmare eftertanke behöver jag inte lägga så stora aspekter vid att följa vår konungs goda hälsoråd. Det räcker med att vara farmor och mormor för att känna mig vital. Det borde kungen lägga till på sin lista...

Inoljade höfter och en flämtning bakom skynket

Nu, äntligen något som liknar vår. Redan i går kväll kändes det som en vändning och i ren ruelse köpte jag mig ett par nya jeans när jag så påpassligt var inne i Norrköping på jobb.
Egentligen skulle jag inte ekipera mig mer än vad jag redan gjort i och med det tidigare köpet av en röd tunika med vitt mönster. Men när jag promenerade förbi en butik som saluför jeans drogs jag dit som en magnet.
Förvisso är behovet av detta klädesplagg mycket stort ty de jeans jag har kan jag om jag oljar in mig väl dra upp över höfterna. Sedan är det totalstopp.
Jag har försökt mig på lite olika tekniker för att mäkta med att få ihop byxorna över magen. Placerar jag mig i ryggläge på köksgolvet och samtidigt drar in muffinsmagen går det med ett visst besvär att få upp dragkedjan. Sedan måste jag rulla mig runt, ställa mig på knä och med hjälp av stöd resa mig i upprätt ställning. Detta är en oerhört påfrestande manöver. Likaledes känner jag mig obekväm när jag ålat mig in i byxan, det spränger runt magmuskulaturen, höftkammarna värker  och sömmarna i akterkastellet hotar att brista.
Så kan jag helt enkelt inte ha det men nu är det slut på pinan.

Damen i jeansbutiken hade också en muffinsmage så hon var mycket väl inbegripen i problemet. Vi dryftade våra magar under tiden hon letade upp ett par byxor hon trodde sig skulle passa mig. Tog ögonmått runt min midja, hummade för sig själv och överräckte sedan två par och föste milt in mig i provhytten.

Låga midjor på båda paren. Magen lade sig tillrätta över byxlinningen och det kändes aningen märkligt. Försäljerskan drog bort förhänget och tittade bekymrat på mig. Sakade missmodigt på huvudet och sa att byxan satt illa. Riktigt illa till och med. Jag uppskattade hennes ärlighet.

Det tredje paret satt som en smäck. Hög midja och gott om plats för min muffins, magmuskler och höftkammar. Men priset, ack så dyrt. Snålheten slog till och jag undslapp mig en flämtning bakom skynket.
Ingen fara lilla vän, du får procent, sa den vänligt sinnade försäljerskan.
Trots att butiken inte hade rea fick jag en personligt utställd rea i mitt namn. Vad mer kan jag begära?!

Det finns två teorier om detta köp som för mig blev ett verkligt kap. Antigen tyckte damen att jag såg mycket fattig ut och behövde ett visst ekonomiskt bistånd. Eller så körde hon med ett fulknep, byxan kanske från begynnelsen kostade det jag fick betala men att hon ville jag skulle känna mig speciellt utvald i våra gemensamma affärer.

Det får vara hur det vill med den saken, nya byxor ligger på min garderobshylla och jag tänker inviga dessa den 30 april då maken, jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma beger oss till Vånga för att rasa ut vintern.

På gräsmattan hoppas vårfåglarna omkring och letar mask. Feta daggmaskar slingrar sig runt deras näbbar innan de försvinner ner genom fågelhalsarna. Hägern kikar misstänksamt fram ur vassruggen och på en närbelägen åkerlapp spatserade en ensam trana på sina höga ben. Jag fotograferade tranan för att sedan av misstag radera bilderna från minneskortet när jag kom hem. Jag får vara nöjd med att än så länge ha tranan kvar på näthinnan.