Prickiga bananer och Larssons kastrullresa

Köpte en klase bananer förra vecka. Banan tillhör dock inte min favoritfrukt men är ett bra mellanmål, praktiskt förpackad, lättäten och sprängfull med olika sorters vitaminer.
En enda banan ligger kvar i fruktskålen. Den har börjat ändra skepnad så som bananer gör. Det gula skalet har blivit mörkt prickigt och om inte någon av oss äter upp den snart är den mörk helt och hållet och åker därefter antagligen direkt ner i kompostpåsens innanmäte.

Mörka bananer lämpar sig väl till banankaka. Då ska den vara väl mogen och lättmosad. Så varför köper vi inte prickiga bananer som enligt expertisen är bättre än en helgul eller rent utav grön?
Istället petar vi undan klasen med prickiga bananer, ser till att den hamnar underst i fruktlådan och förser oss med de prickfria bananerna. På kvällen får den fruktansvariga samla ihop det vi konsumenter ratar och hiva ner allt i de väldiga sopcontainrar som är uppställda bakom livsmedelsbutikerna. Där för övrigt allt annat vi inte vill köpa på grund av kort datum, skönhetsfel eller trasiga ytterförpackningar hamnar.

Varje år kastas 74 kilo ätbar mat per person. Eller 717 000 ton om den summan känns bekvämare. Tänker att i dessa ton är inte jag inblandad, så kan det i rimlighetens namn inte vara. Ändå är jag en av alla som kastar mat som börjat bli aningen antik. Det konstaterandet går inte att komma ifrån. Jag är inte bättre än någon annan, trots att jag ofta piffar till gårdagsrester, smakar på grädden, luktar på grytbitarna och bakar banankaka på prickiga bananer.

I Norrköping finns Matbanken. Vilken utomordentligt bra idé! Ria hämtar en gång i veckan upp mat som vi konsumenter inte vill ha och kör sedan ut livsmedlen till olika församlingar som packar om och gör rätt. Idag var jag med och bevittnade transport, avlastning och vidare leverans till de som står utanför samhällets välfärd. Människor som av olika anledningar inte har pengar till sitt dagliga bröd. Föräldrar som är förtvivlade när skolorna har stängt på grund av lov och studiedagar. Då deras barns tomma magar knorrar på grund av utebliven skollunch.
Våra egna barns magar har aldrig knorrat några längre stunder. Därför är det svårt att sätta sig in i den situationen. Jo en gång var det verklig kris. Den gången då hela familjen plus dotterns tidigare ledarhund Tootsie begav sig ut i skogen runt Omberg sittande i en prärievagn dragen av en halt häst.
Vi skulle idka semesterliv i prärievagnen som var utrustad med köksutrustning, sovplatser och ett vattentätt kapell. Larsson kände sig som Pip-Larsson i Kastrullresan.

Kylväskan var välfylld vid avfärden. Innehållet minskade dock snabbt och vid dagens slut var även maten slut. Mitt ute i ingenstans skumpade vi fram i prärievagnen allt medan hungern slet och rev i våra bukar. Efter en övernattning spände vi på morgonkulan hästen framför vagnen och smackade på den hemöver. Då hade för övrigt hästens hälta ökat i styrka så vi hade egentligen inget annat val än att se till att kusen kom hem till sin rättmätiga ägare.
Om jag inte missminner mig stannade vi i Mantorp eller möjligen tidigare än så och åt pizza.

Det händer att vi talar om vår präriesemester. Skrattar åt våra öden och äventyr. Har roligt åt att maten sinade och frågar varandra hur vi (läs mamman) kunde missbedöma vårt behov av matförråd så totalt.

Nu ska jag nog äta upp den prickiga bananen. Under tiden ska jag tänka på att tio familjer i Klockartorpet har hämtat veckans matranson. Mat som ingen annan vill ha. Trots att den är helt och hållet felfri samt ätbar.

Amorösa aktiviteter och grusade planer

Det är full fart i vår trädgård. Jag lyssnar och tar in så många intryck det är möjligt. Efter midsommar kommer fågelsången att tystna, då är fågelungarna flygfärdiga och holkarna gapar tomma.
Vår rosbuske är ett tillhåll för fåglarnas amorösa aktiviteter och vi har sett allt ifrån rödhakar och domherrar till bofinkar och bergfinkar fortplanta sig.
Sädesärlorna däremot utför sin kärleksakt på våra hustak. Det ser aningen vanskligt ut då de halkar omkring på plåten. Speciellt farligt verkar det för hanarna som innan de får till det med honorna måste utföra en slags uppvisning som bevis på att just han är den rätte till att föra sin avkomma vidare.

Idag hade vi för avsikt att besöka Tåkern och dess häckningsplats för alla slags fåglar. Tyvärr har barnbarnbarnets uppkomna sjukdom satt stopp för dylika utflykter där pannkakor och andra smårätter skulle mätta oss under färden. Nya tider för utflykten har satts upp och det ska bli ett sant nöje då det blir av om två veckor framöver. Det är dessutom en julklapp till min mamma ty nu för tiden uppskattar hon att få små dagsturer i gåva istället för en massa pinaler hon inte har någon användning av.

En annan favoritsysselsättning när vårpirret ökar i styrka är badandet i sjöar och hav. Så fort solen får temperaturmätaren att stiga ska folk kasta sig ner i isvattnet. Trots att bästa tiden för utomhusbad är i augusti klarar badarna inte av att vänta.
Själv är jag ingen hängiven utomhusbadare. Däremot kan jag drista mig till att ställa badrumsfönstret på vid gavel då jag befinner mig under duschmunstyckets behagliga varmvattenstrålar. Eftersom fönstret är placerat intill duschutrymmet känns det som om jag befinner mig utomhus utan att jag för den skull behöver förfrysa min nakna lekamen.

Idag är dock Glan tömd på badare. Vädrets makter står inte längre på vattenälskarna sida. Det hotande lågtrycket är på rask inmarsch men vi har ändå hunnit med att fika sittande på yttertrappans trädäck. I morgon kommer snön, om det är jag viss och säker. Trist om vårt körsbärsträd som äntligen har slagit ut i full blom skulle förfrysa sina ljusrosa kronblad. Alltid är det något som bidrar till att den fulla belåtenheten går i stöpet.

Ändå, idag är det söndag vilket är min största favoritdag bland favoritdagarna. Dessutom min namnsdag som uppmärksammats på de sociala medierna trots att jag själv inte uppmärksammat att det står Carina under dagens datum.
En gammal vecka ersätts med en ny vilket skapar en viss förväntan. Speciellt med tanke på den kommande tisdagen. Tack vare min fotoutställning har jag skapat en ny kontakt. Ännu känner vi inte varandra men efter tisdagens fotopromenad kommer nog hon och jag att inte bara dela på det gemensamma fotointresset utan bli goda vänner. Sånt känner jag på mig. Öppna sinnen och delade tankar är en bra början till vänskap. Men vänskap kan vara skör, likväl som den uppstår kan den försvinna. Mycket handlar om livets förändringar, tillit och ömsesidighet. Det kan ibland vara en svår kombination.

Ett virrvarr i vardagen och hästhovskrafs

Känner mig rastlös. Det är som om något fattas mig. Jag vankade runt i trädgården under eftermiddagens sista timmar. Konstaterade att mörka moln drog in och dolde solen. Högtryck stannar aldrig någon längre tid. Tvärt emot lågtryck som har en förmåga att envist hänga sig fast.

Trots trädgårdsnjutningen känns det fortfarande som om det är något som saknas. Kan inte skaka av mig känslan men har nu kommit underfund med vad det hela handlar om. Det oplanerade, det som inte längre står skrivet i min kalender. Under en veckas tid har jag och maken hyst omsorg gällande våra barnbarn. Vilket inneburit många tider att passa. Nervöst har jag ideligen stämt av med min kalender för att undvika att någon unge blivit kvarglömd på nåt ställe. Det hela har varit en vild framfart genom vardagen. Så som föräldrarna har det dag ut och dag in. Vardag som helg. Ett virrvarr av åtagande gentemot deras avkommor.

Jag känner mig näst intill dränerad, inte på grund av att det på något sätt varit trist, tråkigt eller speciellt arbetsamt. Min påkomna trötthet beror mest på det ansvar som vilat på en ansvarstagande mormor/farmors axlar. Till viss del även en morfar/farfars axlar även om det varit jag som haft huvudansvaret med att se till att barnen kommit i rätt tid dit de skulle samt hämta hem dem på exakt utsatt hämtningstid. Dessutom skött utfodringen.

Till råga på allt blev en ur barnaskaran sjuk. Läkarvård krävdes och det var plågsamt att se barnets smärta utan att kunna göra annat än vara ett stöd för både barn och föräldrar.
Gårdagskvällen tillbringade vi på barnakuten. Rädslan i barnets ögon. Snälla händer, medicinering och isglass. Sittande i bakgrunden på en stol lät jag barnet, dess förälder, läkare och sköterskor vara ifred. Jag var endast med för alla eventualiteters skull. Vilket skulle visa sig var bra eftersom timmarna gick, provsvar skulle bli klara och medicin skrivas ut. Då är det skönt att vara två då det ena föräldraparet måste vara hemma för att ta hand om övriga små familjemedlemmar som ska genomgå kvällsritualer i lugn och ro. Apotekskön var lång trots att timman var sen, men ändå, tack och lov för kvällsöppna apotek. Det är enda gången som det känns legitimt att handla sent på aftonen.
Chokladmilkshake och röd himmel på hemvägen. Jag sittande i baksätet bredvid bilbarnstolen med en liten hand i min medan en trött men lättad förälder framförde fordonet mot våra hemtrakter.

När jag kom hem stöp jag i säng. Sömnen hade dock svårt att infinna sig. På näthinnan fanns barnbarnet som fastetsat. Det jag hade fått bevittna var bland det värsta jag sett. Mitt hjärta värkte ikapp med barnets egen smärta. Tack vare medicin och den läkningsförmåga ett barn ofta besitter är vårt barnbarn på bättringsvägen.

Som grande finale på denna vecka blev det idag ridskola med småtvillingarna och deras mamma. Därefter middag med efterrätt hemma hos oss.
På ridskolan fanns en annan mormor och morfar. Mormodern njöt av solen medan morfadern hjälpte sitt barnbarn med hästvård. Att "krafsa" hästhovar ansåg han vara överflödigt, det viktigaste var att manen var kammad och låg som den skulle. Hästen var liten men även små hästar inger respekt. På den punkten var för mig den okände morfadern och jag helt överens. I alla fall då det gäller att "krafsa" hovar.

Nu är veckan som stand in slut. Allt återgår till den ordinarie verksamheten. Både här och där. Till nästa gång vi behövs...

En skopa ovett och svampförgiftning

Ett par timmars tidsfrist innan det åter är dags för att styra kosan mot förskolan. Den här veckan har vi återinförts i livet som småbarnsföräldrar. Eller småbarnsmorföräldrar vilket är det som numera gäller. Småbarnstiden har för länge sedan passerat och det går upp för oss vilket stilla liv vi faktiskt lever. Tiden är anpassad utefter våra egna behov och vi förvaltar tiden så som det behagar oss bäst.

Småtvillingarna och deras storasyster är de som behöver sin mormor och morfar den här veckan, eller rättare sagt deras mamma då barnafadern rest till Amerika med sitt jobb Barnens tider ska passa ihop med mammans arbete och det kan vara svårt att få allt att gå ihop. Av den anledningen har vi blivit tillfrågade om vardagsstöttning. Sannerligen en hedervärd uppgift där många moment ingår.

Gårdagseftermiddagen samt kvällen tillbringade vi hemma hos barnen. Stekoset från pannkakorna låg tät över köksregionerna. Jag har glömt hur det är att steka pannkakor vid spisen samtidigt som jag befinner mig i badrummet för att torka en rumpa som är beredd för torkning. Plåstra om ett trasigt knä, titta på ett fästingbett, sätta en teckning på kylskåpsdörren, granska ett nyträtt halsband eller medla i uppkomna konflikter. Allt medan smöret fräser i stekpannan och pannkakan intar den rätt gyllengula färgen.

Släpper du iväg oss till grannen som bor långt bort kommer du att få skäll av mamma, sa småtvillingarnas storasyster och fick medhåll av de små.
Jag lovade att inte släppa iväg dem till grannen som bor långt borta. Det gäller att hålla sig till de uppsatta reglerna.

Egentiden fram till hämtning på förskola tänker jag tillbringa i potatislandet tillsammans med maken.
Han har varit inne till Norrköping och köpt sättpotatis. Det var för övrigt han som hittade en ensam vacker murkla som på något obegripligt sätt funnit sin plats bakom min skivarbod. Murklor har jag inte sett på många år och nu hoppas jag på en spridning även om jag inte tänker reda till någon murkelstuvning på grund av förgiftningsrisken.

I våra krukor och lådor har jag äntligen petat ner lite vårblommor. Ljungen från i fjol har sett tragisk och avvikande ut. Trädgårdsdammen är tömd på vatten och har frigjorts från gamla löv, kvistar och vissna växter. Nytt vatten ska tillsättas och det lilla vattenfallet ska åter igen få porla in i den grönskande vårens härlighet.

Det är här hemma som jag förser mig med energi och den glädje som energin ger. Tankar upp och fyller på depåerna efter den utarmning som skett under vinterhalvåret. Har vi dessutom turen på vår sida kan vi avnjuta färskpotatis till midsommar. Bara det är något att se fram mot.

Vårsånger upp mot himlen och den skenande Valborgsmässoelden

Kasten är så tvära att det knappt går att hänga med i svängarna. Naturen fullkomligt exploderar och gräset både gror och grönskar i samma rasande takt.
Den gamla Klippon är för dagen nyservad och har fått gjort årets första dagsverke. Fordonet framfördes av mig och under fikapausen förslog jag att vi ska införskaffa oss en robotklippare. På den punkten är maken och jag inte helt överens. Han hävdar att springa runt ett par timmar med en motorgräsklippare främjar både kropp och själ.

Valborgsmässoafton blev precis så festlig och gemytlig som en Valborgsmässoafton ska vara. Långkallingarna satt inte  i vägen, men idag är dessa ersatta med en byxa i svalare kvalité vars byxben slutar strax under knäna. Maken har till och med dristat sig till att kastat av sig skjortan och blottar sin vinterbleka bringa där bonnbrännan vid nacke och hals står i skarp kontrakt till det vita. Men det jämnar väl ut sig med tiden om vädret håller sig.

Åter till gårdagskvällens firande som hade sin början i Vånga kyrka. Kyrkklockorna klämtade varpå de främre bänkraderna reste sig. Resterande ur församlingen följde plikttrogen gängse ordning och vi reste oss vi också. Bara för att konstatera att det var kyrkokören som skulle inta sina platser. Under stor muntration, inte minst från vår dotter som för dagen inte var iförd sin prästkrage men ändå följde människornas rörelse trots att hon är kyrkvan genom sitt ämbete, lät vi alla våra rumpor falla tillbaka på kyrkans hårda träbänkar.
Kyrkokören under ledning av Maria sjöng så inlevelsefullt om den bakomvarande vintern och den framförvarande våren att sången antagligen nådde upp till Herren själv. Det är inte ofta en kyrkokör får stående ovationer men Vånga kyrkokör tillhör den mäktigaste av alla kyrkokörer i vårt land och var värd varenda applåd.

Fackeltåg fram till rishögen där antagligen vettförskrämda igelkottar försökt att finna en fristad tuttades på av fackelbärarna. Varmkorv och kaffe med dopp. Lotteri och en vunnen kaffeburk. Fyrverkeri som tillverkaren gjort ljudlösa, hur det nu går till är en gåta men raketerna undslapp sig endast en harmlös litet puff medan de färgglada stjärnfallen dalade mot marken.

Väl hemma nåddes vi av en viss dramatik. De boende på andra sidan viken hade arrangerat en mer privat Valborgsmässoeld. Vilken fick stor spridning och vi kunde beskåda dramat från vår grind som vetter ner mot sjön. Siluetter sprang fram och tillbaka vilka försökte begränsa eldens framfart. Vi kände i den stunden stor tacksamhet över att Glans lilla vik låg mellan oss och den skenande Valborgsmässoelden. Lagom till dess att vi tröttnat på skådespelet slocknade allt och vi kunde i trygg förvissning om att dramat ansågs som avslutat gå in till vårt.

Nu gäller det att till fullo njuta av vårens hett efterlängtade ankomst. Det känns ännu aningen ovisst hur länge den behagar stanna. Kanske faller det snö under veckoslutet.