Ett kallt hjärta och klingande toner

Nu frodas gurkorna i listen och björnbären mognar. Maken sköter just nu om jordgubbslandet. Där vi alldeles nyss plockade söta bär.
Jag fylls av vemod. En stillsam saknad över sommaren som så hastigt passerat. Ljumma ljusa kvällar, dagsutflykter med fikakorg eller lugna stunder i vilstolen ute på altanen.
Snart är vinterns brutalitet över oss. Årstiden som numera ofta är snöfattig. Istället är vintern grå och råkall. Lägger sig som ett rått och klibbigt täcke över allt och alla.

Vemod kan också innebära sorg. Saknad över någon eller något som ligger bakåt i tiden. Onåbart. Som aldrig kommer åter.

Jag talade med en kvinna häromdagen. En kvinna som förlorat den hon höll kär.
"Saknaden har varit som en istapp i hjärtat", sa hon.
Har varit, tänkte jag. Men hur är det nu?

"Till sist orkade inte kroppen sörja längre. Den sa helt enkelt ifrån och hjälpte mig att smälta istappen. Det tog fyra år. Nu känner jag enbart en lättnad över det som inte längre skaver och gör ont. Jag känner heller inte längre någon ilska".

Dina minnen över det förgångna, hur hanterar du det?
Hon log. Tittade rakt framför sig på något som bara hon kunde se.
"De finns där. Varje dag bläddrar jag fram de minnen jag vill minnas. Ibland är det enbart bara små fragment men oftast handlar det om stunder vi haft och som skänkt oss båda glädje. Gemenskapen men också den ständiga ivern att ge det som behövdes. I stort och smått. Medmänsklighet, tröst, skratt samt ta del av varandras förmågor.  Fast ibland drömmer jag och då blir tiden verklighet. Drömmen dröjer sig kvar en stund efter det att jag vaknat och då njuter jag av den verkliga overkligheten".

Kvinnan sa att hon nu kan tillåta sig att leva. Känna glädje och lycka över det liv hon tilldelats. Att även hon kan få ett lyckorus över färsk gurka på listen och mognande björnbär.

Det är trösterikt men också en förmåga. Att kunna göra om vemodet till en fin känsla. Låta hjärtats istapp sakta smälta och höra tonerna från de sorgsna sångerna klinga av.

Åtta ungar och en dräng

                  

                     

Det är dags för den årliga festen. Av den anledningen har jag tagit ett fotbad för jag ämnar inte att gå på fest med fnasiga hälar. Sitta i finklänning och med en lätt doft av parfym dra fötterna över rumsmattan och generas över ett frasande ljud så som oslipade hälar kan framkalla.

Fotbadet var välgörande. Inte enbart för fräschörens skull utan även för den mentala hälsan. Efter en vecka som dagbarnvårdare för stortvillingarnas räkning känner jag mig lätt matt och svag. 

Men samtidigt vemodig. Hela dagen har det känts som om något fattats mig. Ingen som pockar på uppmärksamhet, inget litet barn som krupit upp i mitt knä för en stunds kramande. Ingen glass, fruktstund och lunch på bestämt tidpunkt.

Under gårdagen tog vi med oss barnen till ett lantbruksmuseum. Vi beskådade mjölkmaskiner, gamla traktorer, vagnar med och utan medar samt en ståtlig likvagn och en kärra för transport av grisar. Dessutom fick barnen lära sig att en lantbrukarfamilj kunde ha upp till åtta ungar, en dräng, en piga och två smådrängar. 

Vandringen till museet var lång. Men även den lärorik ty vi fick bekanta oss med löv- och barrträds beskaffenhet i färg och form.

Både maken och jag har fått med väl beröm godkänt för våra insatser och med det känner vi oss nöjda. Om än utpumpade.

Mat, likaså fruktförrådet tarvades en påfyllning efter denna vecka. Barn äter förfärande mycket. Således blev jag under dagen nödd och tvungen att bege mig till vår lokala matvaruaffär för diverse inköp. Passade då på att ta med mig mitt utbetalningskort för milersättning jag fått för ett uppdrag jag gjort åt Svenska kyrkan. 

"Tyvärr", sa mannen i Spel- och Post. Tittade beklagande på mig och anmodade mig att åka in till Norrköping och besöka Nordea. 

Nu för tiden är banker kontantlösa om jag är rätt informerad. Det grämer mig storligen att jag måste köra in till staden för att få mina pengar. Säkerligen kommer jag att ställa mig osams med bankkamreren för jag har inga större förhoppningar om att uppnå en utbetalning. 

Ett bekymmer jag överför till nästa vecka. Ikväll är det kalas som gäller. Kräftor och mjuka hälar. Samt en tårta av maräng. Sämre kan man ha det, som vi brukar säga på sociala medier.

Ett tröttsamt liv och hjortronsylt på en våffla

Vad ger jag min mamma på hennes födelsedag? Inga köpta prylar, tänkte jag och bakade en vinbärskaka.  Slog henne en signal och meddelade att om en liten stund kommer stortvillingarna och jag för att hämta henne.

Hon är så trött, min mamma. Men det är befogat att känna trötthet då någon fyller 84 år. Fast den konstlade trötthet mamma numera dras med känns onödig. Påverkad av tuffa behandlingar gör själva livet tröttsamt.

Sex timmar var mamma hos oss. Av tröttheten märktes inget. Tvärt om. Så pigg var det länge sedan jag såg henne. Den bästa födelsedagspresent jag kunde ge.Vinbärskaka med vaniljvisp, sushilunch och mer vinbärskaka. Samt umgänge med barnbarnsbarnen.

Min fina vän Ariann anslöt sig till oss. De talade om mammas sjukdom. Lugnt och stilla. Kanske Arianns profession som specialsjuksköterska kom till godo. Eller Arianns lugna, sakliga inställning till livet. Det är svårt att veta. Tror dock att mamma kände sig tillfreds med att få tala med någon utanför sjukhusväggarna. Någon som förstår men inte ställer diagnoser, sticker kanyler och kopplar dropp samt skriver remisser. Bara lyssnar in situationen och säger "Ge inte livet till dagen utan dagen till livet".

"Jag behöver inte klättra i berg", säger mamma. "Men jag tänker på hur din pappa och jag åt våfflor med hjortronsylt och vispad grädde på min födelsedag. I Grövelsjön".
Hon ler åt minnet. Jag ler tillbaka och tänker att vad bra att ni åkte till Grövelsjön och åt våfflor med hjortronsylt och grädde varje år i augusti.

"Tack för den här födelsedagen, den var fantastisk", sa mamma när jag körde henne hem till sig.
Är glad över att jag inte köpte någon pryl, paketerade in den i presentpapper och färgglada snören.
Jag gav henne istället den här dagen. En dag då tröttheten för tillfället gav vika.

Att borra med maskin och att lyssna på en gammal afrikansk radio

Största delen av den här veckan kommer vi att umgås med stortvillingarna. Glappet mellan förskola och frita måste fyllas upp och det är då som farmor och farfar kommer in i bilden.
Sju timmar gemensamhetstid. Varje dag. Med allt vad det innebär.
Jag är ingen person som ohämmat kastar mig ner i marknivå för att leka. Har aldrig varit det, varken med våra barn då de var små eller med våra barnbarn. Däremot läser jag gärna sagor eller sitter helt stilla och låter mig underhållas av deras leklusta. En bisittare helt enkelt. Finns till hands då det behövs. Baka, åka på picknick eller upptäcka nya sevärdheter är däremot något jag gärna gör tillsammans med barnen. Men inte leka.

En bräda och en borrmaskin från makens snickarbod underhöll barnen medan jag satt på förrådstrappan och tittade på. Samt medlade. "Borra tre gånger var, då blir det rättvist". Rättviseförmedlingen talade och barnen lyssnade. Borrade brädan full med hål till dess att de tröttande. Då åkte min gamla afrikanska radioapparat fram. Den som drivs av solsken. Skvalmusik blandat med prat. Med korta uppehåll på grund av moln som drog fram och skymde solen.

Lunch och kusinträff. Hela styrkan samlade förutom stortvillingarnas lillebror som håller på att skolas in på dagis. Nybakad kaka där småtvillingarna och deras storasyster hjälpt till att röra i beredningsskålen. Jag såg ett bildbevis på att deras mamma som hade huvudansvaret gällande kakbaket nallat av smeten.

Denna första dag som dagbarnvårdande farmor har förlöpt utan några som helst missöden. Inte heller har barnen lidit av tristess. Ändå kan jag känna en lätt frustration över att inte vara tillräcklig. Att inte hålla hög nivå med roa och underhålla, att barnen ska ledsna och vilja åka hem. Det bästa är nog att jag inte skapar mig en massa föreställningar hur det ska bli utan låter det bli som det blir. Plocka russinet ur kakan samt låta barnens behov få styra. Jag slipper ju vardagsbestyren och föräldraansvaret. Det räcker tydligen med att plocka fram en bräda och farfars borrmaskin för att barnen ska känna sig nöjda. Och om inte det vore nog så finns min gamla afrikanska radio som drivs av solsken att ta till. Förutsatt att det inte blir regn...

Tjuvfiske och en återkommande skiva

Utanför vårt fönster blommar ljungen. Beviset på att hösten är i antågande. Det häftiga regnet med tillhörande åska som just nu piskar på taket förstärker känslan. Samt att björnbären mognar. Ett efter ett. Inom en snar framtid kommer jag att kunna koka sylt.

Kanske dags att beställa hem det där julhandarbetet i korsstygnsbroderi handabertsgurun Margaretha så ihärdigt försöker få mig att köpa. Tidigare ville Margaretha att jag skulle köpa en materialsats till en broderad duk föreställande talgoxar vilket jag ideligen avböjde. Så småningom gav Margaretha upp men nu har hon börjat om med tomtar och domherrar som broderade motiv.

På de sociala medierna har sommarbilderna ersatts av kokta kräftor dekorerade med kraftig krondill. Också maken och jag har kokta kräftor. Närmare bestämt två kilo. Svenska. Nykokta av en vän som överräckte burkarna med orden "tjänster och gentjänster". Vilken lyx trots att maken endast ägnar sig åt att pilla köttet ur klorna. Kräftor är inget som han föredrar framför annat. Till skillnad från mig.

Som barn var jag med min pappa och farfar på kräftfiske. På den tiden blev fångsten riklig. Burarna fylldes till bredden då de drogs upp ur det tilldelade fiskevattnet. Men mycket vill ha mer varpå pappa och farfar med mig i släptåg begav sig ut på förbjudet vatten.
Jag blev strängeligen åthutat att hålla tyst, speciellt inte säga något till mamma. Vilket jag i min iver över fyllda hinkar glömde bort.
Det hela slutade naturligtvis med stort rabalder. Mamma hotade med polisanmälan och åtföljande skilsmässa. Hon ville inte befatta sig med varken min pappas eller farfars tjuvfiske ej heller vara äkta maka åt en förbrytare.
Stormen bedarrade och gråtande kokade mamma kräftorna. Inte på grund av att det var ett byte på olaglig väg utan för att hon sin vana trogen alltid grät då hon kastade levande djur i kokande salt dillspad. Det stred mot hennes natur, förkunnade hon med allvarlig min.

Det var en mäktig syn då pappa åt kräftor. På något märkligt sätt hade han lärt sig skala kräftorna direkt i sin mun. Han sög i sig spadet och sedan öppnade han munnen och lät kräftan landa i det mörka gapet. Bara de röda smala kräftbenen spretade ut vid mungiporna. Några rörelser med käkarna och sedan landade de tomma kräftskalen på tallriken. Pappa smackade njutningsfullt innan proceduren upprepade sig. Jag har aldrig senare i livet sett någon hantera skalandet av kräftor på detta vis. Och kommer troligtvis aldrig någonsin att få uppleva det igen.

Själv skalar jag kräftor som alla andra. Äter dessutom precis allt utom den svarta tarmen och gôrblåsan. På fredag är det dags att avnjuta delikatesserna. Då går vår årliga kräftskiva av stapeln. I år blir det inga mjuka och lätt fadda kräftor från Turkiet. I år blir det närfångat och närkokt.