En betydande avgift och en fuktad tumme

I morse åkte de fram. Mina hemstickade raggsockor. Det var bitande kallt i min skrivarbod och det krävdes förutom raggisar levande ljus för att jag skulle få upp både stämningen och arbetslusten.
Funderar över att införskaffa mig lite nytt garn nu när det drar sig mot höst. Plocka fram mina stickor och tillverka något värmande till mig själv och kanske även till barnbarnen.
Mitt personkonto har fått tillskott av hela 246 kronor så pengar finns att handla för. Tack vare en tjänst jag utförde i somras som genererade till detta extra tillskott i kassan.

Tyvärr betalades min extraförtjänst ut via en postgiroblankett vilket kom att visa sig vara helt omöjligt att lösa ut. Vår lokala matvaruaffär tillika postens ombud hade inga möjligheter att hjälpa mig ty det var helt fel blankett. De hade inte det mandatet så jag blev hänvisad till min bank.
Eftersom jag och dottern hade ärende i Norrköping under gårdagen begav jag mig sålunda till banken med den hett åtråvärda blanketten som skulle inbringa mig 246 kronor liggande i min ryggsäck. Väl framme vid bankkontoret möttes jag av ett med grått papper för fönstren igenbommat kontor.
Dessutom var hela husfasaden uppriggad med galler så ingen mot förmodan skulle kunna ta sig in i lokaliteterna.

Lite längre ner på Drottninggatan ligger Forex Bank. Där kanske jag kunde få hjälp. Vilket jag också fick om jag var beredd att betala 50 kronor. Sålunda skulle 246 kronor krympa till 196 kronor vilket jag inte stod i beredskap till.
"Gå till din bank",sa mannen bakom den säkerhetsklassade glasskivan.
"Men var ligger den"? frågade jag och möttes av svaret att han inte satt inne med just den upplysningen.
Mannen reste sig från stolen och försvann. Kom efter en stund tillbaka och meddelade mig att nu visste han genom sina kolleggor vart jag skulle ta vägen.
"Gå till Systembolaget för där ligger din bank. På övervåningen".
Skam att säga så visste jag inte heller var spritbutiken låg. Mannen suckade uppgivet och påstod att det vet ALLA!

Efter diverse springande fram och åter mellan Norrköpings köpmannahus såg jag skyltarna som påtalade var Systembolaget samt banken låg och jag traskade uppför trapporna till min bank. Förvirrat såg jag mig omkring. Där satt människor med relativt stora sifferförsedda träplattor i händerna och väntade på sin tur. Men vart de skulle ta vägen förstod jag inte ty jag såg ingen traditionell disk med bakomvarande banktjänstemän. Bara tre pulpeter med datorer som alla sköttes av välklädda män.
"Vänligen invänta en värd" sa en skylt och jag väntade. En man i kostym och med inoljat bakåtstruket hår kom mot mig och frågade hur han kunde hjälpa mig.
"Jag vill ha mina pengar", svarade jag och drog fram den vid det här laget skrynkliga postgiroblanketten.
Mannen log, gav mig en blankett och en penna. Visade mig till ett litet bord och bad om att få tillbaka blanketten noga ifylld av mig som kontoinnehavare.
Stående mitt på golvet bedyrade den inoljade mannen som doftade parfym att inom kort skulle mina pengar finnas på mitt konto.

Nya tiders banklokaler såg inte ut som då jag sist jag gjorde mina bankärenden. För si så där tjugo år sedan. Då stod jag framför en disk och blev betjänad av en banktjänsteman som tryckte tummen mot den fuktade svampen och med en imponerande skicklighet räknade sedlarna innan de överräcktes till mig.

Och ska jag vara riktigt ärligt vet jag inte helt säkert hur dagens pengar ser ut. Bara hur de ska användas...

Chokladfylla croissanter och mammans behag

Så blev det alltså. Anna Kinberg Batra föll. Vilket i och för sig var väntat efter de sista dagarnas turbulens då hennes egna kamrater enades om att störta henne från den moderata tronen.
Det märktes en viss nervositet under presskonferensen. Hon svajade aningen fram och tillbaka och svalde stundom hårt. Men jag kan dock tycka trots att jag inte delar hennes politiska åsikter att hon var stark inför det samlade pressuppbådet.
Jag har stundom tyckt synd om AKB, som person. Hon liksom vi andra är enkom en människa med känslor. Troligtvis har en och annan tår fällts och hon lutat sin panna mot sin makes bröst för att få värme, kärlek, tröst och uppmuntran om vilket beslut hon än tänkt fatta.

Nu kan vi spela på diverse spelbolag om vem som kommer att ta över årorna hos moderaterna.
Fredrik Reinfeldt är en riktig högoddsare. Lika så Filippa med samma efternamn, Maria Corazza Bild och Sven Otto Littorin. Med flera.
Var jag helt säker på att Reinfeldt skulle ta hem vinsten skulle jag satsa en slant på honom. Blir han paritets nya ledare ger det 75 gånger pengarna.

Fram till dess att jag beslutar mig för att satsa på dobbel och spel lägger jag pengarna på annat. Som att bjuda dottern på fika hos Brödernas café i Norrköping.
Varm choklad med grädde, chailatte med krämig mjölk och chokladfyllda croissanter.

Vägen till Brödernas café gick via parkeringshuset. Där den som parkerat sin bil kan välja på att gå ut genom trapporna eller ta hissen. Vi valde det senare alternativet. Då hissdörrarna öppnade sig stod en i kostym  välklädd man i yngre medelåldern mitt framför dörrarna, beredd på att stiga in i hissen. Han gjorde inga anspråk på att flytta sig när mor och dotter försökte bana sig ut. Han stod som fastfrusen, lika svårflyttad som en istadig åsna.
Jag fann ingen annan råd än att nyttja mina behag. I en stadig bysthållare kan även de mest slappa behagen få riktigt fasta former och för att förstärka vikten av det hela bystade jag upp mig och tryckte mig hårt mot mannens bringa.
"Åh ursäkta mig",sa mannen och tog ett steg åt sidan.
Han såg smått generad ut vilket jag kan förstå. För vilken man i yngre medelåldern vill ha en äldre dams byst upptryckt under hakan.

Själv kände jag ingen som helst genans över mitt brutala tilltag. Tvärt om. Jag kände mig modig och stark som besitter pondusen att fösa undan kostymklädda män som spärrar min väg. Tror även att dottern kände en stolthet över sin mamma och hennes behag. Även om hon inte sa det rent ut...

Kulturpostiljoner och #hashtag

Hemmansägare, postiljoner och småskolelärarinnor. Kyrkogårdarna speglar bygden och alla de människor som där en gång varit verksamma. Men hur var de som personer? Vilka bekymmer och glädjeämnen följde med under livets vandring? Frågor och funderingar som blir allt mer avlägsna ju längre tiden går och generationer glesas ut.

Människor lever kvar genom kulturgravarnas inskriptioner. Genom de gravvårdar som inte krossas till grus.
Dagens moderna människor kommer att leva kvar genom internet. Nätet lär väl aldrig bli kulturmärkt. Bara befinna sig i den ständiga utvecklingen.
Det är genom nätet vi tar del av varandras historier. Både de historier vi vill ta del av men också de historier som är av föga intresse. Som Anna Books tänder om jag nu ska dra ett exempel.

Anna Book har under många år lidit av sina befintliga tänder. De har förorsakat henne dåligt självförtroende samt en sådan smärta att hon inte kunde leva. Mycket på grund av magoperationer och tung medicinering. Fruktansvärt!
Men nu har Anna låtit sätt in ett helt nytt garnityr. I vitaste porslin. De lux till och med. Samt tatuerat nya ögonbryn via en 3D-tatuering.
"So lovley", utbrister Anna då hon ser sig i spegeln. Visserligen har hon under ingreppen fått avstå vissa åtaganden, som att medverka vid en galapremiär, men vad gör väl det?! Nu ler hon sitt allra bländvitaste leende och #mårsåjävlabra på Instagram.

Att lida av dåligt självförtroende på grund av sin kropp är svårt. Alla kan inte #hashtag sitt välbefinnande på Instagram. Inte heller kan alla rent ekonomiskt åtgärda sina lyten utan får försöka leva med dem så gott det går.
Själv har jag alltid lidit över min spensliga lekamen. Eller rättare sagt andra har lidit mest. När tillfälle givits har fingrar klämt åt runt mina armar och med medlidsamma ögon har nyparen suckat över min undervikt. Många gånger under min uppväxt har jag inget hellre önskat än att få hull på benen. Försökt med många hemmafixade metoder som att dricka fet grädde ur glas eller äta riktigt smör med sked för att få vågens siffror att peka uppåt. Allt visade sig vara förgäves.

Så genom ett under började metoderna efter nästan femtio år ge effekt. Idag är det inte längre någon som nyper mig hårt om överarmarna och beklagar min smäckra gestalt. Nu kan jag kalla mig en rund och yppig dam i mina bästa år. Nästan lite småmullig om sanningen ska fram.

Hoppas nu att Anna Book känner sig nöjd med sitt nya utseende. Även innerst inne...

#jaggillarminavalkarruntmidjan

Stödstrumpor och en vykortsnasare

Ledarhunden är sjukskriven och befinner sig hos maken och mig för konvalescens. En och en halv tablett oralt en gång om dagen samt en sorts spray och ett tunt lager salva på den onda tassen. Och tratt runt huvudet. Vilket är påfrestande både för ledarhunden och för oss som bor i ett litet hus.
För att inte tala om när hunden lämnade veterinärkliniken och skulle inta sin vanliga plats i min bils bagageutrymme. Hunden fick plats dock ej tratten och ett tag övervägde jag att helt sonika köra hem med öppen baklucka. Vilket vår dotter tillika ledarhundsföraren starkt opponerade sig emot.

Sanningen att säga finner jag det ändå ganska praktiskt med tratten. Inte bara för att hunden då ej kan slicka sin onda tass och förorsaka den mer smärta utan också för att tratten täcker hela matskålen med den påföljd att han inte skvätter ner när han äter och dricker.

Även jag befinner mig i en form av konvalescens. Golvytan fortsätter att slutta vilket är fruktansvärt obehagligt. Allt på grund av mitt låga blodtryck. Idag ringde läkaren på vårdcentralen för att höra efter hur det är med mitt hälsotillstånd. Vilket jag finner gott och vore ändå bättre om golvet befann sig vertikalt.
Efter läkarsamtalet förstår jag att jag nu också intagit den äldre generationens stämpel.
"Det finns en tablett mot lågt blodtryck men den brukar jag aldrig skriva ut till personer som kommit upp i åren. Därför rekommenderar jag dig att införskaffa ett par stödstrumpor", lät läkaren meddela telefonledes.
Vila var också av största vikt. Minst en gång om dagen ansåg samme läkare att jag skulle lägga mig en stund. Behövde nödvändigtvis inte sova utan enkom vila. Det gör gott för äldre människor.
Avslutningsvis tröstade läkaren mig med att lågt blodtryck begränsar riskerna för hjärt-och kärlsjukdomar.

Så nu tar jag det lugnt. Men inte så lugnt att jag blir uttråkad. Har bland annat gett mig in i vykortsbranschen. Egenproducerade vykort med motiv jag fotat själv som ett riktigt tryckeri ska låta trycka upp åt mig. Därefter ska jag bege mig ut och schackra. Driva vykortssmåhandel och jag förväntar mig att kommersen når oanade höjder. Tänker börja med att iförd mina stödstrumpor gå runt och knacka på hos våra grannar. De är en bra övning och övning ger färdighet.
Jag har också involverat Camilla på Hembageriet vilken har lovat att bli ett slags underleverantör av Larssons vykort.

Så den som känner sig manad att inte enbart kontakta nära och kära via internet utan istället överraska med ett skrivet vykort är välkomna att lägga en beställning redan nu. Jag har orderblock och penna i beredskap.

Vassa saxar och iver inför morgondagen

Mörka kvällar och sköna mornar. Klar luft och kaffe på altanen. Ännu finns möjligheten att sitta ute och lapa solsken.
Dessutom är maken och jag för dagen nyfriserade. Vi har börjat åka samtidigt till vår frisörsalong. Tycker det är trevligt att sitta sida vid sida i var sin stol och samspråka med våra frissor. Vi pratar växelvis men även i munnen på varandra. Lyssnar stundom in varandras småprat och jag förundras över att samtalen aldrig sinar.

Vanligtvis brukar maken betala bådas klippningar. Min nota är aningen dyrare ehuru jag som avslutningsvis låter frissan plocka mina ögonbryn. En kostnad som inte verkar bekomma maken nämnvärt. Men för mig bidrar frisörbesöket till att det blir ännu mer angenämt då jag inte behöver belastas ekonomiskt.

Numera känner vi oss hemmastadda i salongen. Vi behöver inte orda om hur vi vill ha våra frisyrer. Frisörerna känner oss och vi känner dem. Vet hur de hanterar saxarna på bästa tänkbara sätt för att göra oss nöjda. Allt är bekant och tryggt.

Dagens samtal handlade om att hålla hus och hem rent och snyggt. Jag såg en viss bestörtning i frisörernas ögon då jag påtalade att jag gillar att städa, tvätta, stryka tvätt, laga mat och baka. Ja så till den milda grad att jag kvällen innan en påtänkt storstädning känner mig så exalterad över min uppgift att jag har svårt att sova. Full av förväntan inför den stundande gemenskapen med dammvippa, dammsugare och skurhink ligger jag i vår säng och ivras inför morgondagen.
Jag må vara fel avnavlad men varje människa bär på sitt eget begär och i mitt fall känner jag stor lidelse över hushållsarbete vilket dock ej bygger på allt för stor vardagsdramatik. Finner det enkom trevligt och pyssligt.

Fortsättningsvis på dagen ska jag som omväxling till att vanligtvis vara sjuktransportör till vårt och grannkommunens sjukhus agera djursjukvårdstransportör till djurkliniken i Norrköping. Ledarhunden ska få en spruta som motverkar sjukdomar samt får en översyn av en tass som krånglar.
Ständigt står det något i min agenda. En agenda där jag redan nu börjar bläddra fram ett datum då jag ska ge mig i kast med en rejäl höststädning. Det finns alltid något att se fram emot.