Blixtlåsfadäs och en blottlagd akter

Talade för en tid sedan i telefon med en väninna. Vi har känt varandra sedan elvaårsåldern men allt medan året gått har de mer personliga träffarna minskat. För att till sist upphöra helt. Avstånd, arbete och all annat göromål har satt gränser vilket medfört att vi inte längre riktigt vet hur vi ser ut i varandras ögon.
Därför beslutade vi oss för att berätta om våra sedan barn förändrade utseenden. En gemensam nämnare kom vi fram till. Storleken på våra kroppshyddor. Samt att vi nästan samtidigt under året som snart är till ända haft en rejäl garderobsrensning. Kläder som vi tror oss med tiden komma i har fått hänga kvar i garderoberna, tvättade och prydligt strukna. När så sanningen kommit i fatt oss har vi trots tygets kvalité och skick funnit det nödvändigt att avveckla även dessa plagg.

Det brukar oftast inte smärta mig nämnvärt då till synes hela och snygga kläder på grund av min uppkomna storlek blir kasserade. Förutom en klänning som jag verkligen gillat och som jag dessutom känt mig snyggt klädd i.
Just den klänningen bar jag då maken och jag var på en tillställning där många andra festklädda människor samlats.
Visst stramade det aningen runt mage, höfter och lår men inte värre än att med viss handräckning av maken med att få upp sidans dragkedja så satt klänningen utmärkt bra.

Vi minglade runt och småpratade med alla och envar. Mat, dryck och underhållning. Kvällen led mot sitt slut och efter en lyckad afton åkte vi hemåt. Det var då jag upptäckte det. Sakta och smygande hade dragkedjan krupit nedåt för att till sist låta sprundet i sidan bli en stor och öppen  skådeplats för mitt underställ. Allt medan  jag själv gled omkring och kände mig snygg och välklädd.

Hade det hänt under den period i livet då allt avvikande hos mig som person tett sig pinsamt hade jag antagligen hamnat i en döende hög på golvet då det hemska uppenbarats. Nu beskärmade jag mig mest för att mina kroppsliga kurvor fyllt ut med ett rejält lager underhudsfett som orsakat en blixtlåsfadäs vilket i sin tur föranledde att klänningen blev ett minne blott.

Jag har med åren blivit riktigt bra på att undanröja fadäser som kan liknas med att bli bortgjord. Som den gången då jag införskaffat mig nya glasögon. Progressiva dessutom. Vilket medför en viss teknik för den ovane bäraren innan ögonen och kroppens rörelsemönster blivit synkroniserade.
Jag hade precis blivit klar med samtliga förberedelser inför en begravning, blommorna snyggt arrangerade runt kistan och i kyrkbänkarna satt anhöriga, övrig släkt och vänner i väntan på att begravningen skulle ta sin början. Då kommer en man inrusande i kyrkan med en blomsterkvast vilken jag snabbt och med en yrkesmässigt korrekt rörelse tog ur hans hand. Skred långsamt och värdigt fram till koret och lade ner blommorna intill kistan som stod tre trappsteg upp från altargången.
När jag skulle gå tillbaka ner spelade mina nya glasögon och fötterna mig ett spratt. Jag föll handlöst framstupa och gled på magen likt en säl på ett isblock fram över altargångens stenbeläggning. Allt medan kjolen kanade upp och blottade min trosförsedda akterdel. Det gick ett sus genom folksamlingen och kyrkvaktmästaren utstötte en flämtning. Vanligtvis brukar inte begravningsentreprenören befinna sig i just den positionen inför det stundande avskedstagandet. Men det var bara  att till synes oberörd kravla mig upp och dra ner kjolen till en anständig nivå.

Med blåslagna knän kände jag mig dock tacksam över att jag inte fortfarande befann mig i pinsamhetsstadiet.

Chockartat tumult och strikta lagar

Känslan när jag öppnar bildörren på förarsidan och passagerarsidans sidoruta fullkomligt exploderar och sprider glas över hela insidan av bilen är svår att förklara. Ett kan dock nämnas, ett smärre chockartat tumult uppstår. Att den olycksaliga händelsen skulle infinna sig precis då jag hade som mest bråttom spär på känslan lite extra.
Maken, min trygghet och klippa, överlämnade genast bilnyckeln till sin bil och tog därefter fram sin industridammsugare, silvertejp och en bit plast.

Så satt vi så småningom där. Mitt emot varandra vid bordet i finrummet. Drack kaffe och åt toscakakor med sked. Hon trettiotvå år äldre än mig. Fårat ansikte, aningen nedsatt hörsel och krum i ryggen. Men ögonen, klara och pigga. Precis så som jag minns det. En gång i tiden kollegiala frilansande reportrar. Hon kallar sig däremot inte för frilansare utan redaktör.
"Skrivklåda, det har jag fortfarande", sa hon och öppnade en svart anteckningsbok.
Darriga snirkliga bokstäver innehållande tankar och funderingar kring ett mycket långt leverne.

Vi jämförde våra kameror. Enades om att tekniken utvecklats. Allt material innehållande text och bilder färdas på några få sekunder genom rymden och landar där det ska. När redaktören var ung fraktade hon sitt material sittandes på en moped som hade motorn på styret. Innan hon köpte sig en Volkswagen. En mycket äldre modell än den jag som ung fick av min pappa då jag avklarat mitt körkortsprov.

Redaktören berättade för mig om sitt liv. Hur hon reste till min före detta hemstad i Värmland för att lära sig skriva maskin och stenografi. Bodde på Spelmansgatan och gick på lediga stunder med sina kamrater till Gröna Lyktan och åt bullar som sköljdes ner med saft.
Det var tiden innan Gröna Lyktan serverade starkare varor än saft i glasen. Till ett helt annat klientel än blivande skrivmaskinister som därtill lärt sig stenografi. Om detta sa jag ingen, ville inte rubba hennes drömska tillbakablickar.

När jag efter ett par timmar reste mig, tackade för kaffe, kaka och trevlig samvaro frågande hon om jag kommit för att skriva hennes dödsruna. Vilket jag omgående dementerade. Jag hade enkom kommit för att höra henne berätta om sitt liv som hon vid sin ålder låtit publicera och tryckt upp i bokform.
Ögonen glittrade när hon signerade boken och lade den i min hand.

"Lite minnestankar skrivna utan grammatikens strikta lagar. Men livet självt följer ju inte alltid några lagar. Kanske är det därför livet blir så spännande".

Tillfälligheter och ömsesidig förtrolighet

Naturen gör sig redo inför vintervilan. Det närmar sig höststädning i vår trädgård. Allt dött ska skäras ner och kastas på avskrädeshögen. Trädgårdsmöblerna måste in i förrådet för vinterförvaring och i det rörförsedda betongfundamentet där vårt solparasoll varit placerad ska årets utomhusgran med belysning få ta plats. Om ett par månader.
Det är enkom sex månader kvar till mars. Då vårsolen värmer marken och väcker allt till liv igen. Och bilens vinterdäck byts ut mot sommardäck.

Det känns som om hösten medför att vi närmar oss varandra. Att mörkret gör att vi behöver en annan närhet än under sommarmånaderna. Som att det i går kväll knackade på vår ytterdörr. Där stod grannarna, överlämnade en höstblomma och frågade om vi ville bjuda på kvällsfika. Jag älskar den sortens spontanitet!

Livet består av ständiga kontakter. Vissa kontakter skapar starka band och när vi möts kan det ske under omständigheter vi aldrig räknat med.
När vår dotter råkade ut för en mycket allvarlig olycka vårdades hon av många mjuka händer. Men ett par händer var mjukast av dem alla. Mitt i skräcken och förvirringen blev resultatet av mötet med just de händerna ett band och en framtid som vi föga då anade.

Dottern kvicknade till, såren läkte och den som vårdade försvann ur våra liv. Till den dag då vi åter möttes men denna gång med våra kameror. Utanför sjukhusets väggar och vita rockar. En tillfällighet som gjorde vårt möte möjligt.

Kvinnan med de mjuka händerna och jag har under åren skapat en ömsesidig förtrolighet. Jag har fått följa med henne på en svindlande resa. Hon är nästan framme vid slutdestinationen och jag känner mig omtumlad, glad och förväntansfull.

Det som påverkat mig mest under resan är hennes beslutsamhet. Att besitta gåvan att aldrig ge upp trots stora påfrestningar. Att nå målet har varit hennes ambition och högsta önskan.
Ibland önskar jag att jag hade den förmågan. Att aldrig ge upp. Inte vackla och kastas fram och tillbaka mellan tvivel och hopp. Hålla det hela på en balanserad nivå. Men jag är född till en ivrare. Vill ha snabba resultat utan att behöva lägga ner allt för stor energi på tålamod. Med den egenskapen kan det jag vill uppnå kännas som en evighetslång väg att vandra.

En kurvig trasa och onaturligt korvskinn

Jag har köpt en disktrasa som en gång i tiden speglade skillnader mellan könen. Vilket även i viss mån speglas än idag om jag ska vara helt korrekt.
Bilden på trasan förställer en glad och välsvarvad hemmafru som med ett enda enkelt svep tar bort smuts med mirakelsvampduken Wettex. Kan föreställa mig makens uppskattande blickar och belåtenhet då han trött och hungrig stiger in över tröskeln till sitt hem och den kurviga frun står i beredskap att servera maten i det skinande rena köket.

Wettex skapare var en man. För att underlätta i hushållsarbetet uppfann civilingenjören  Curt Lindqvist denna mirakelsvampduk och händelsen utspelade sig i Norrköping. Min sann!
Mirakelsvampduken består av regenererad cellulosa som förstärkts med bomullsfiber.
När herr Lindqvist ändå var i farten med att laborera fram en förstärkare i hushållsarbetet som gagnade alla hemmafruar passade han även på att tillverka korvskinn av cellulosa. Eftersom det under 1930-talet rådde brist på tarmar blev skinnet genast en succé hos alla hemmafruar som stoppade korv på egen hand. Den hemmafru som inte ville utsätta sig för korvstoppning kunde gå till Konsum och köpa färdigstoppat eftersom just KF blev underleverantör av onaturliga korvskinn.

En gång i tiden blev jag upplärd av min svärmor i den ädla konsten korvstoppning. Smeten pressades in i helt naturliga gristarmar som vi först omsorgsfullt skrapat rena då den årliga grisslakten var överstökad.
Maken jämrade sig. Han var aldrig glad åt att jag varje vår envisades med att köpa oss två spädgrisar. Han fasade för slakten. Men när korven var stoppad, pölsan färdigställd, paltbrödet bakat och julskinkan låg uppskuren slutade han att beklaga sig.

Korvstoppning är för mig numera flydda tider. Däremot finns originalet Wettex mirakelsvampduk från 1949 att köpa på Stadsmuseet i Norrköping. Ser fram mot härliga stunder tillsammans med min disktrasa som kommer att ge vår diskbänk glans och lyster. Och jag skäms inte ett dugg över att ha införskaffat en mirakelsvampduk som speglar olikheter mellan könen. Hemma hos maken och mig kommer vi att dela nyttjandet av trasan lika. Vi tänker jämställdhet. Även om maken var den som ägnade sig åt grovgörat då vi slaktade grisar medan jag skrapade tarmar, vispade blod och skar fläsket i bitar för att sedan stå i köket och ta hand om förädlingen av råvaran.

Releaseparty och Egyptens pyramider

Blev utsänd som hundsjukvårdstransportör då ledarhunden skulle på återbesök till djursjukhuset med sin tass. Sittande i väntrummet bland små gläfsande jyckar och fräsande katter vars ägare ansåg sig vara beskaffade med det absolut charmigaste husdjuret väntade vi på vår tur.
Undersökningen var snart avklarad och när vi satte oss i bilen för att återvända hemåt fick jag ett sms.
Mina vykort befann sig på Frendo i Skärblacka varpå jag full av iver styrde kosan mot utlämningsstället.

Äntligen, som jag har väntat! Resultatet blev precis som jag förväntat mig. Och känslan över att ha producerat och låtit ett riktigt tryckeri trycka upp mina vykort är överväldigande. Funderar starkt på att arrangera ett releaseparty. Men jag mjukstartar med att skicka ett av korten till en väninna i Småland.

Vykort är inget modernt påfund. Det första vykortet som introducerades kallades  "Brefkort med vyer". Innan vyernas tid var korten enkla med plats för text på framsidan och adress på baksidan.
Generalpoststyrelsen basade över kortens utformning och de privata trycka brevkorten fick enkom postas inom Sveriges gränser.

Värmländska Kristinehamn, min hemstad en gång i tiden, var först ut med att skicka gratulationskort. Lokalt visserligen och frankerat med ett treöres frimärke. Kortet kom att bli ett åtråvärt objekt vid en auktion 1996. 15 000 spänn fick den som ropade in kortet lyfta ur sin plånbok.

Nu är jag alltså en stolt vykortsaktör med både mitt och mitt firmanamn tryckt på baksidan. Visserligen med liten och smått oansenlig stil ty jag vill trots allt inte förhäva mig. Tro att jag är någon med mina vykort.
Huruvida det kommer att bli succé eller ej beror helt och hållet på konsumenten. Det är bara att vänta och se.
Möjligen har jag otur och hamnar i klorna på Jeppe Wikström. Han som skrapat ihop en diger lunta vykort och därefter gjort samlingen "Tråkiga vykort" som säljs inbunden på Bokus.
Enligt recensenterna är boken en utmärkt present att ge bort och den lär innehålla några riktiga guldkorn. Inte bara offentliga byggnader från 1950-talet, en gågata i Uppsala  och Egyptens pyramider.
Kan tänkas att är det en ära för mig om Jeppe framledes tar kontakt.

Maken blev i alla fall exalterad då jag öppnade den stora kartongen. Men det blir han ständigt över det jag åstadkommer så det är inget unikt i sig. Och sonsambon har redan lagt en beställning. Samt min mamma, så klart. Hon är en ivrig förespråkare gällande vykort. Trots att hon numera har ytterst svårt att skriva med sina darriga händer.  Det är ändå en bra kundstart nu när jag slagit in i vykortsbranschen.